- en förstudie
(har här valt att publicera texten avkortad, men annars på "originalspråket" utan omformuleringar, som det skrevs den där våren 1993 i Ångermanland... När det är färdiginskrivet här på bloggen kommer det att mynna ut i en nyskriven Löpsedel-Special tänkte jag mig , som till del tar sats ur den här redan återgivna texten)
en inledning
MASSMEDIALA FUNKTIONER SKAPAR NYA FUNDAMENT FÖR DEFINITIONER AV UPPLEVELSE N….till den reproducerande minnesfonden
Vad jag kan minnas, var min första medvetna kontakt med musiken att jag ville spela 78-varvs skivor hos min farbror. Kanske var jag i femårsåldern. Många år senare, efter undersökningar, funderingar och kamp med min egen otillräcklighet, växte insikten som bland annat kunde ställa frågeställningen; var jag möjligen involverad i en process, där massmedia spelade stor roll? Vilka faktorer styrde den rollen?”Grundkänslan”, att jag trivdes på att något sätt engagera mig i livet, genom ett musikintresse, stod utom all tvivel. Genom inspelningar kom jag i kontakt med musik, det tillhörde min uppväxt. Inspelningar gav informationer. Jag uppmärksammade det som intresserade mig, utan att kunna förklara. Försöken till definitioner kom senare. Hade definitionerna någon betydelse för grundkänslan? Knappast. Snarast förväntas definitionerna av omgivningen. Som bekant lever vi inte bara i upplevelsernas värld.
Det antas att vi bör kunna förklara våra känsloupplevelser genom att utnyttja ett legitimerat språk. Vi kommunicerar med all säkerhet, definitionen är ett försök till objektivt sanningssägande, även om den uppkommer ur en subjektiv betraktelse. Skulle man inte acceptera försöket till objektivt sanningssägande, skulle man ingen heller acceptera några andra utsagor än sina egna. Försöket att meddela en definition av sin upplevelse är ett mycket laddat ögonblick, då kan det bära eller brista, bildas vänskap eller ovänskap. Definitioner kan till och med vara livsfarliga. Ofta verkar schismerna i grunden handla om för olika defintioner av i praktiken likartade upplevelser.
Det finns olika svårighetsgrader i definition av musikaliska förlopp och vilka känslostormar det upprör. Till exempel; det att man ibland säger att musiken ”svänger”, vilket är en ganska ospecificerad definition, som kan uttalas på breda känslomässiga grunder. En annan, strängare vetenskapligt orienterad person, kan definiera samma musikaliska händelseförlopp genom att peka ut väldigt intressanta, spännande, välaccentuerade 2 mot 3 förhållanden i ett polyrytmiskt mönster som går över 8 takter i 4/4 dels takt. Vilken definition skulle var riktigare….?
Inom musikens verkningsområde kan en viss definition av upplevelsen var inträdesbiljetten till en krets, en annan defintion av samma händelseförlopp kan göra att man får välja en annan krets där den passar bättre. Det sägs ibland att pengar styr, men nog kan man väl tillägga; att språket styr också ganska mycket här i världen, anger vilken kultur man skulle representera.Defintionshierarkier eller andra förgreningar i musiklivet hade jag ingen aning om i femårsåldern då jag ville spela 78-varvare. Allting var ”musik som musik”. Det handlar om grundkänslan. Jag kom i praktiken aldrig bli särskilt intresserad av vokalmusik, tycker fortfarande att texter tillhör främst den litterära världen. Så är det ju, där finns en annan dimension av tolkningsmöjligheter. Ljudet är något annat. För mig var det först och främst ljudet, sammanhangen, de suggestiva kombinationerna eller de abstrakta visionerna som bäddade för intresset.
Skivspelaren och radion betydde mycket på 1960-talet för yngre åldersgrupper, alltså ungdomar. LP-skivorna, ganska färska på marknaden, hade hög status. Nya mäktiga, färgglada omslag att tumma på. Man läste noggrant texten på baksidan. I pop-världen (det kan sägas hur många gånger som helst; på den tiden ansågs rocken tillhöra 1950-talet), kom det inte ut mer plattor än att man kunde hålla reda på det i en vanlig skolklass. Somliga hade ännu inte riktigt hunnit vänja sig vid rull-bandspelaren, frodiga apparater med lock och handtag i sidan, så att man kunde bära den med sig. På 1950-talet hade ju den suveräna hi-fi anläggningen i hemmet vanligen varit en sorts möbel.
I mitt och många andras fall bygger vetskapen om gruppen the Beatles i första hand på de informationer som kommit via det massmediala distributionsnätet. Jag såg aldrig gruppen i verkligheten, inga nära bekant gjorde det heller. Ett föränderligt rykte nådde ut i muntligheten, men ingen har alltså personligen berättat för mig om sin upplevelse av the Beatles ”live”. När det gäller mina kunskaper om the Beatles hade jag sammanfattningsvis fått förlita mig på min egen ide´värld och informationen i och genom massmediaindustriellt förankrade produkter som till exempel; film, notböcker och ”naturligtvis” har jag hört de flesta låtarna någongång, men aldrig framförda av gruppen på andra sätt än genom inspelningar. Antagligen var alltså the Beatles sant och hade på sin tid de proportioner som det åskådliggjorts, vilka skulle ha varit annorlunda utan den massmediala distributionen. Det är viktigt att komma ihåg att dokumentationen och den muntliga traditionen (i musiksammanhang: gehörstradering) är enda vägen till
historiebeskrivning.Ganska många år senare hade jag svårt att tala illa om musikinspelningar, bara av skäl som; att dom var gjorda eller distribuerade av multinationella bolag. För mig var det aldrig intressant vilket bolag som spelat in musiken, det som var intressant fanns ju inte i formen för distributionen, utan i det jag hörde. Genom den multinationellt präglade marknaden kom jag också i kontakt till exempel med den så klassiska musiken eller sällan hörda folkmusikarter. Senare var jag på det klara med att inspelningstekniken och alla distributionsnät, som utvecklats under 1900-talet, hade i alla fall introduktionsmässigt gjort det möjligt att studera musiken i en mångfald som aldrig tidigare
,…men; det dagliga, möjliga bombardemanget från musikmedia, genom ett otal kanaler och inspelade källor, gör i andra ändan att man i många fall kan börja tala om informationsklyftor, inte bara generationer emellan, utan människor emellan, där var var och en är ute efter att tillfredsställa sin egen lilla subjektiva ide´värld.
Idag , när i princip halvtama gorillor kan lämna ensamma på scen med utrustning för 500 000, för att uttrycka sina känslor, utan att någon höjer på ögonbrynen, mer än möjligen då grannen i publikmassan slår en flaska i huvudet, är det kanske fortfarande viktigt att vi fortsätter kämpa mot den akustiska, fisförnäma, finkulturen? Även grovkulturens försvarare kan bli specialister och översittare, varför skulle dom inte det, dom försvarar ju någonting?
Jag har nyligen läst till mig i alla fall en defintion av begreppet publikMASSA, det betyder, ett ospecificerat antal männsikor som inte känner varandra. Till skillnad från den militärt organiserade envägkomunikationens, genom hierarkin rinande, signalen-ordern – är den massmediala organisationens signal visserligen i flera led möjligare att påverka, genom olika demokratiska funktioner, men det går aldrig att frånse att i massmedias möjliga makt finns även förslag till massbeteende hos publiken/konsumenterna. Spelplanen för reklam, propaganda och ”ny standard” har alltid varit massmedia. Beroendet av massmedial distribution verkar också vara nödvändigt för en politisk karriär, - medan den massmediala distributionen i första hand är ett språkrör för redan befintliga maktstrukturer.
utdrag ur häftet MASSMEDIALA FUNKTIONER (1993) Fortsättning följer här!SÄNDARE/MOTTAGAREMassmedia är en mängd olikartade enheter som kan tillverka-kopiera ide´baserad information. Detta sänder man till en mängd möjliga mottagare. Den ide´baserade informationen består i meddelandefunktionen av (bild)konstruktioner, komponenter i samverkan, som kräver i uttolkningen föreställningsförmåga hos både sändare och mottagare. Denna förmåga kallar vi ofta för fantasi, ett vanligt förhållande till exempel till det skrivna ordet. Detta för att man skall kunna bilda sig en uppfattning och omedelbar tolkning av vad man läser. Denna föreställningsförmåga möjliggör även de begränsningar, anger ramen, som gör att upplevelsen skall upplevas som en ”bild”.
Bild(-en, -erna) är egentligen vårt försök till definition av det upplevda. Vi ser eller upplever aldrig hela den möjliga bilden samtidigt, vi ser det som dominerar för tillfället, alltså en ”bild i bilden”. Den ide´baserade informationen är scenarion som innehåller en mängd bilder, informationer, som i masskommunikation förmedlas till publikmassan, ett ospecificerat antal människor som inte känner varandra. Detta sker genom massproducerad presentation. Sändaren väljer formen, tekniken. Sändaren är också en transformator av de faktorer som anges av eventuella uppdragsgivare och källor. Avståndet (tiden) till mottagaren kan variera, beroende på tekniken som används, men även på mottagarens receptivitet (mottaglighet för intryck). I masskommunikation är det i princip viktigt att nå så många som möjligt inom så kort tid som möjligt, utan att den ide´baserade informationen ändrar karaktär, får helt andra effekter än de som sändaren tänkt sig.
Detta, ”vad sändaren tänkt sig”, är inte det minst diskutabla i det här resonemanget, mycket tyder på att mottagarens många perspektiv inte är särskilt klarlagda. I reklamsammanhang kan man till exempel finna både dold/öppen reklam eller avsiktliga/oavsiktliga effekter.
Tyngdpunkten i meddelandet, i signalen, kan ligga i olika led.(1)
Före sändaren, hos källor, ide´kläckare, uppdragsgivare (
varierande insamling av till exempel kunskaper) 2
Hos sändaren, i det formstyrande, tekniska initiativet (
det sist sammanställande organet)
3
I sändningen, den yttre presentationen, signalstryrka, spridningsyta, det kommunikativt objektiva fältet, i tidsskillnaden (
avståndet)
4
Hos mottagaren, den subjektivt transformerande reaktionen (
det receptiva bemötandet)
(5)
Efter mottagaren, social/kollektiv betydenhet (
riktningar i varierande spridning)Tyngdpunkten ligger ständigt i det tolkningsbara, det vill säga det vi kallar innehåll och tyngdpunkten i sändningen är ständigt rörlig, att den skulle stå still är enligt min mening en illusion. Individen upplever meddelandet tyngdpunkt som ett helhetsscenario som kan variera från ”moment till moment” i olika riktningar. Uttolkningen av sändningens/signalens innehåll kan göras var som helst och därmed domineras bilden av den ”miljö”, ur vilken tolkningen sker för tillfället. I masskommunikation är den faktiska initiativtagaren ute efter vissa effekter, som intresseväckelse och begärlighet för sändningen/utgivningen, där dessa effekter ofta är målstyrda av ekonomiska grunder (och då en viss färdig, i ordningställd tidsram för sändningen/utgivningen.)
Ändå är det med all säkerhet så att signalen, den ide´baserade informationen innehåller fler analysmöjligheter (beskrivning av komponentförhållanden) än de av den faktiska initiativtagaren avsiktliga. Detta trots att massmedial kommunikation till omedelbarare del är envägskommunikation och direkt påverkande kommunikation, genom sin avsedda tillgänglighet. Ett exempel på den analytiskt möjliga vidden är; hur vi idag tolkar gamla böcker eller veckotidningar, avsiktlig massproducerad för en helt annan tid. Tidsskillnaden (avståndet) till sändaren kan mänskligt sett aldrig överbryggas av sändarens ursprungliga avsikter om intresseväckelse och begärlighet. Det vi uppfattar av meddelandets/signalens kanske femtio år gamla resa genom tiden är, enligt min mening, snarare en reproduktion än ett original.
SÄNDARENS ELLER UTGIVARENS AVSIKT och MARKNAD. Sändarens/utgivarens avsikt berör olika intresseområden på marknaden genom att denne måste ta hänsyn till en mängd faktorer i sitt förhållande till marknaden. Enligt min mening är förhållandet till marknaden liktydigt med intresseområdena på marknaden. Sändaren befinner sig i en miljö som kan definieras som ”nuet”, en synpunkt som involverar både en historisk bakgrund och en futural framgrund. Totalt sett har sändaren en omgivning som möjliggör sändningen och ger dess innehåll. Kontinuerlig eller periodisk sändning/utgivning ur denna punkt kräver en strategi. Denna strategi tar mer eller mindre hänsyn till olika värderingar, till exempel de kulturella, sociala, politiska, juridiska, etniska och religiösa värderingar hos de parter som sändaren/utgivaren uppfattar som sin omgivning. Sändaren är beroende av olika tekniska eller personella resurser som finns för genomförandet av sändningen, utgivningen.
UTVECKLAD KVALITET KAN SKADA DEN KOMMERSIELLA DYNAMIKEN Sändningen/utgivningen (av den ide´baserade informationen – produkten – den sammanställda enheten, för masskommunikativ avsikt; till exempel ”bilder, scenarion”) kräver alltså en marknadsstrategi. Detta gäller särskilt om sändningen/utgivningen inte har karaktären av en engångsföreteelse. Iblands sägs det ungefär att ”behoven styr marknaden”, (frågan är då om det gäller behoven hos sändare/utgivare eller hos konsumenterna) – och en alltför stor produktinriktning, (vilket även kan finnas i betydelsen kvalitativ produktutveckling), kan störa marknadsföringen för det enskilda företaget.
Den glass som säljer, skall man naturligtvis låta vara som den är. Detta kan innebära att utvecklad kvalitet kan skada den kommersiella dynamiken, som för ett etablerat företag gärna får vara ganska statisk, så länge den är på en för företaget ekonomiskt försvarbar nivå.
Existerande marknadsstruktur, i praktiken företagets omgivning, innebär många konkurransförhållanden och strukturen (omgivningen) är ofta i sina detaljer egentligen mycket dynamisk. På sitt sätt är det förvånande att vi läser dagstidningar som grundades på 1800-talet eller låter oss dagligen förledas av former som löpsedlar, vars pionjärtid var kring första världskriget. Sändaren/utgivaren sysslar egentligen sällan med repris efter repris av varken form eller innehåll (…eller?), eftersom marknaden är dynamisk och beroende av växlande värderingar.
Av detta kan man tyda att den traditionsbundna formen betyder mycket för media som konserveringsmetod. Innehållet kan man i högra grad byta ut efter behov (frågan år då igen vems behov man tillfredsställer, sändarens eller mottagarens) Sändaren/utgivaren kan och får ofta nöja sig med en viss marknadsandel – men den kloke initiativtagaren av sändning/utgivning får alltså se till att vitalisera innehållet då och då för att behålla sin marknadsandel. Sändningen/utgivningen måste också hålla en viss ekonomisk balans, om man söker kontinuitet eller periodicitet.
BEHOVEN PÅ MARKNADEN Någon lär ha sagt; ”om man är tillräckligt många om en galenskap, blir det helt normalt”. Förmodligen finns det alltså behov även utanför den aktuella galenskapen. ”Behoven på marknaden” betcknar aldrig alla de behov som finns i realiteten, utan endast den aktuella marknaden, - och utgör en bekräftelse av de behov som man redan håller igång. Ofta om möjligt, för att hitta metoder till stärkandet av dom behoven, vilket man gör redan genom att uppmärksamma dom.
utdrag ur häftet MASSMEDIALA FUNKTIONER (1993) - FORTSÄTTNING FÖLJER HÄR!
Ett sätt att ”få reda” på marknadens behov är att snegla på etablerade producenters framgångar, inom en viss gren (bransch)av massproduktivitet och tolka deras resultat. Ytligt sett är detta en ganska enkel kartläggning av behoven på marknaden – och ger inga uttömmande svar på varför behoven finns. Frågan är också om behoven på marknaden kan anses förklaras genom ”naturlig efterfrågan” – i massmediavärlden. Media skapar ju själv sin ”jordmån”, fundamentet för sin existens.
Ute på marknadsplatsen kan det ibland verka som om man har att bemöta en hel sammansvärjning av media. I praktiken har varje stånd vanligen på sin höjd en delmarknad, den kan man dominera en tid. Det definitiva marknadsmonopolet är ovanligt i massmediavärlden, i så fall kan detta tillnärmelsevis ske i en mer eller mindre isolerad krets, som i en diktatur. Typiskt i diktaturens uppgång är ju bland annat det; att man gärna viljat göra av sig med konkurrenter för underlättandet av åsiktsrepression, till exempel genom att ordna bokbål av för diktaturen obekväm litteratur. I det vi kallar demokratiskt samhälle, möjligen då liknad vid en marknadsplats, kan det hända att en mediaföretagare av tekniska eller organisatoriska skäl inte direkt kan konkurrera med ett annat större och mera välutrustat mediaföretag.
Den mindre företagaren kan ju då snegla lite på den mera välsituerade grannen och bättra på sin företagarlycka på marknaden genom försäljning av substitut- eller komplementprodukter. På så sätt bildar man en sorts symbios på marknaden, som kan helt basera sig på outtalade överenskommelser. Det kan till exempel vara kvällstidningen, som varje dag ger lite tips för vårt tv-tittande, genom att vara ett komplement och en hjälpreda i tolkningen av tv-programmen, till och med innan dom sänts. Ungefär som fåglar, vilka hänger på flodhästarnas eller giraffernas rygg och på något sätt assisterar sina värddjur med något nödvändigt, hjälper papperspublikationen oss att plocka fram vissa program i tv-utbudet. Problemet för pressens kompletterande till tv-utbudet i Sverige, är numera antalet möjliga tv-kanaler, som dessutom inte finns tillgängliga i alla tv-apparater.
INFORMATIONSKLYFTOR PÅ MARKNADEN
En effekt av ett utökat antal sändare/utgivare av meddelanden, är ett tilltagande antal informationsklyftor hos konsumenterna. Mångfalden sändare stöder eller skapar knappast i en handvändning gemensamma kriterier för ”god samhällsinformation”. (Detta anses av somliga betraktare reglera sig självt). Däremot, dålig samhällsinformation kan innebära tveksam lokal anpassning, dålig programanpassning till medborgarnas faktiska situation och ett sätt att skapa dålig handlingsberedskap hos medborgarna; till exempel i frågor som rör hur det egna lokalsamhället fungerar. Mångafalden sändare/utgivare och en stor valfrihet kan också bidra till att skapa splittrande psyko-social miljöer hos yngre människor, effekter som kan hjälpa till koncentrationssvårigheter och ständig jakt efter nya ”häftiga” upplevelser, kanske just inom ramen av just torftig, dålig samhällsinformation.
Typiskt är visserligen att alla, i riktning övergripande mediaexpansioner har väckt någon intellektuell opposition. Hos somliga makthavare och akademiker, men också hos en kulturellt rotad befolkning i övrigt. Till exempel; när radion gjorde sitt intåg, ( i Sverige startade Radiotjänst 1925), lär upprörda lärare ha skrivit insändare om hur de ansåg att ”radion bidrog till ungdomarnas sena kvällsvanor, bidrog till kulturell utarmning” m.m. Retroaktivt sett var det väl den nya tekniken som skärmde mest. (Inom ljudöverföringsområdet finns det förresten fortfarande i sig många informationsklyftor, många människor har ganska vaga eller enkla begrepp om ljudteknik, vilket många gånger kan göra dom osäkra i diskussioner om ljudets funktioner i den psykosocial miljön)
Radion etablerade sig hastigt under 1930-talet och blev snart en etablerad nyhetsförmedlare, vilket har hållit i sig till våra dagar. En undersökning visar, vilket kanske är typiskt för svenska förhållanden; att kroniska kvällstidinngsköpare litar egentligen mer på radion ”när det gäller”, just som nyhetsförmedlare, trots att man vanligen inte lyssnar dagligen. Radion har också många andra etablerade traditioner; som den tålamodiga förmedlaren av debatt, diskussion och har en ställning som ett forum för varierande folkbildningsfunktioner. I många stycken har radion de anletsdrag med vilka televisionen har haft de största identitesproblemen; att vilja vara den lysande informatören.
Televisionen har hårt belastats av sina bländande insatser i underhållningsbranschen och har inte i så liten grad varit ett forum för (underhållnings-) experiment, följetonger och fiktion. Kanske är det av den anledningen som televisionen ibland i folkmun kallats för ”dumburken”. När radion var ny, anade många det första verkliga MASSmediat. Den nya tekniken innebar bland annat, att en nations makthavare kunde tala direkt, i ”nuet” till hela folket, på ett sätt som tidigare inte alls var möjligt. Räckvidd och högt tempo (genom sin omedelbarhet)i meddelandet var något nytt.
Den omedelbara, knastrigt-distinktiva och diskantiga ljudupplevelsen direkt i hemmet, genom ny revolutionerande teknik, gav närhet till ”händelsernas centrum”, till makthavarna, till skeendet i nationen. Med hjälp massmediala produktioner och distributioner kunde också nazityskland få hjälp med sin uppståndelse. Där var man intresserade av alla tekniska innovationer som möjliggjorde effektiv propaganda och partiapparaten höll sig väl framme när det till exempel gällde film, ljus- eller ljudteknik.
Objektivt/subjektivt
-referensramar
Det var förmodligen under senare delen av 1800-talet som den massproducerade, ”massmedialt kommunikativa objektiviteten föddes”, ett nytt fält i sfären av samhälle och som möjliggjordes genom ny teknik. Industrialismen möjliggjorde mångfaldigandet. Det var i denna verknikskrets som marknadsföring och reklam succesivt skulle sättas in.
På sitt sätt var man på väg att skapa kaos. Tryckpressarna kunde gå allt oftare, papperspriserna var i sjunkande och det dokumenterade tyckandet skulle få allt fler utövare. Kyrkan, kungadömet med flera behärskare hade inte längre det ”självklara” monopolet över det skrivna ordet, till exempel det vad vi ( i första hand senare) brukar kalla för information eller förmedling av kunskaper. Nya anordningar när det gällde skol- och organisationsväsende var på gång. Denna massproducerandets teknikexplosion av identiska produkter inträffade i huvudsak i det vi kallar för det västerländska samhället. Nya kommunikationer som järnvägen och telegrafen var verkningsfulla innovationer i sammanhanget. Antalet tidningar steg kraftigt.
Naturligtvis hade man visioner, de nya socialt verkningsfulla uppfinningarna lutade sig på ny teknik vars existens inte gick att ifrågasätta. Alla hade ju snart sett det med egna ögon och hört det med egna öron – de mest verklighetstrogna fotografiska porträtt, vagn utan hästar, det hördes snart med all tydlighet sång ur märkliga apparater och till råga på allt kunde många i samma generation även få uppleva de rörliga bilderna i början av seklet.
Objektiviteten ”underlättar” upplevelsen av bredare, möjligen mindre egocentrerade sammanhang, vanligen innefattande pluralism eller kollektivism. Totalt sett innebär objektiviteten en upplevelse av fler oreglerbara komponenter, än upplevelsen i den subjektiva ”tätheten”, där man kan dra gränserna för upplevelsen mera på egen hand. Åskådliggörandet av vilket man menar; ”subjektivt eller objektivt” är ett mänskligt problem. Skribenten, särskilt en professionell sådan, tjänar ett (fiktivt)objektivt sammanhang (publikmassan) även om dennes individuella betraktelse kan var kommen ur en hur subjektiv ståndpunkt som helst.
Konstnärer sägs ha ”makten” att vidga referensramar. I ett polariserat resonemang, då man ställer relativa motsatser mot varandra, anses den fria konstnären ofta var den myndighetsförklarade institutionens motsats, ha ett friare förhållningssätt till det etablerade tänkandet. Sant ”fria konstnärer” skulle också vara de som så långt som möjligt frigjort sig från ”missionärsrollen”, representantskapet. Själv skulle jag vilja tillägga att konstnären behöver sin institution, men kan aldrig vara dess like. Institutionen/organisationen (osv) har en ”uppsamlande funktion”, som till exempel tar sig uttryck genom dokumentation, arkivering, psyko-social utbildning och nya bekräftelser (tolkning av tradition).
Hur man i praktiken lyckas leda den kollektiva utvecklingen är en annan sak. Ett av det breda institutionella kollektivets outtalade uppgifter är att suga upp de kunskaper som nyskapande individualister utanför den kollektiva kåren besitter. Syftet är kanske vällovligt, man vill att kunskaperna skall komma allmänheten till del. Det är å andra sidan ett av den ”drabbade” fria konstnärens generalproblem, att kunna behålla sin relativa frihet och integritet, samtidigt som kravet på kvantitativ spridning stiger – samtidigt som det förväntas att man bibehåller de kvalitetskriterier som skapade uppmärksamheten.
Kreativitet och kvantitet i samverkan innebär vanligen ett beroendeförhållande till det etablerade samhället. Det finns dock alltid tillfälligtvis en kategori konstnärer eller kreativister som arbetar och känner sig ”fria”, trots organisationsberoendet. Vanligen betyder det att de ekonomiska villkoren för utövandet är under betryggande kontroll.
==================================
Initiativet i kommunikationsprocessen. Skribenter, till exempel journalister, men också andra som; (manus-)författare, (före-)skriftställare, inormatörer, vissa regiansvariga eller programproducenter, har den delen av initiativet som avgör startpunkten i kommunikationsprocessen. I bakgrunden finns ofta uppdragsgivare och källor med flera faktorer, som till exempel rådande politiskt klimat eller under vilka ekonomiska villkor arbetet anses kunna ske. Denna förmedling av information som den initiativtagande kommunikatören ger genom sin kreativitet baserar sig på idéer. Dessa kan vara ”egna”, men det kan också vara organisationens eller företagets. Den ide´baserade informationen är mycket beroende av den yttre (tekniska) formen, på vilket sätt den presenteras. I praktiken är den avsedd att ge effekter som är direkt relaterade till just det innehåll som presenterats.
Det finns naturligtvis en chans att till någon del ”genomskåda” budskapets (bilder, scenarion) information och besvara det med ignorans, olydnad eller mottaga det utan att förstå det. Det sistnämnda, missförståndet, är förmodligen vanligast och härigenom åstadkommer sändaren de oavsiktliga effekter hos mottagaren som ligger utanför sändarens omedelbara kontroll. Statliga och kommunala myndigheter anses ha den mest omfattande informationsuppgiften i att att tillkännage förmåner, rättigheter och skyldigheter.
Till inte så liten del sker det genom skriftliga meddelanden eller publikationer, ibland med hjälp av illustrationer. Tidningar har samma möjligheter, men det är väl dokumenterat att man uttnyttjar även andra möjligheter än att meddela förmåner, rättigheter och skyldigheter. Den officiella uppgiften, förmedlingen av information, har en bas. Ur denna bas utkommer den ide´baserade information (=produkten). Framställningen kan aldrig vara helt neutral. Snarare handlar det alltid om ett karaktäristiskt eller ”utstickande” initiativ, där initiativtagaren fullgör ett arbete i någon typ av beroende till omgivningen. Studerar man i något fall ursprunget till den ide´baserade informationen som ges, kan man ”bakom kulisserna” upptäcka att idén i bakgrunden kanske inte alls har den yttre (tekniska) ”finish och polish”, så att den i det skicket skulle få någon större effekt i masskommunikationshänseende.
Idén måste vanligtvis genomgå en teknisk modifikation, som är mera styrd av formen än innehållet. Det är ofta så att idén kräver eller måste sammankopplas till en nytillverkningsprocess eller fas, innan den kan fungera som massprodukt. Den ide´baserade informationen genomgår alltså vanligtvis en ”fas av produktutveckling” eller ”förädling”, innan den visas upp/tillkännages för publikmassan. Den idébaserade informationen är alltså till formen en produkt, den har gått igenom en tillverkningsprocess. Reklamfirman är kanske det mest tydliga exemplet på företaget/organisationen som arbetar med den ”förädlande” tillverkningsprocessen, av ide´baserad information och (re-) presentation av densamma.
Kedjereaktioner. Att vara individuell innebär inte att man i varje sammanhang nödvändigtvis är unik. Det är inte ovanligt att medier influerar varandra. Starkare blir ofta vägledande för de svagare. De kulturella begrepp och nyhetsvärden som till exempel framställs i ”rikstäckande” press (det kan vara värt att komma ihåg att ingen svensk tidning i praktiken är fullkomligt rikstäckande), bygger i alla fall ansatser till ledande mediapolicy. De nationella intressena tenderar alltid vara överordnade de regionala. Självfallet kan en självständig, ihärdigt arbetande lokaltidningsskribent ha invändningar mot detta, kanske mest ibland av prestigeskäl – men på vilket sätt ett mindre, lokalt orienterat media transformerar om nationella eller internationella kulturbegrepp och nyhetsvärden, kan kanske kallas decentraliserat budskap.
PRODUKTION AV INFORMATION Tillverkningsprocessen, i en förenklad principiell bild, kan liknas vid förloppet i ett projektarbete. Flera beprövade modeller för metodiskt projektarbete visar tre huvudmoment, även om benämningen av dessa variera;
INSAMLING (av fakta och faktorer), SAMMANSTÄLLNING (redigering, eventuell censur) och PRESENTATION (formgivning, val av tidsbegränsning) Ett projektarbete behandlar vanligen ett tema med möjliga underteman, fokuserar en mer eller mindre avgränsad del information, kunskap eller erfarenhet. Det kan till exempel vara en tidningsartikel. Insamling kräver gärna förkunskaper i ämnet som skall behandlas och kunskap om hur man tar reda på mer. En bra allmänbildning möjliggör upplevelsen av ämnet ur flera vinklar, liksom sätter här förmågan att sätta gränser på prov. Ett visst mått av redigering sker alltså redan här.
Insamlingsfasen kan även innebära genomförandet av intervjuer. I hög grad kan man dock aldrig förbigå de skriftliga källor som finns. Ett vagt förhållande till förhistoria och dokument gör arbetet till ett vågspel. Däremot, en onödigt stark förankring till möjliga arkiv kan låsa positionen i arbetet – i de fall sysslar man gärna i huvudsak med citat eller direkta avskrifter. Intervjun är kanske den insamlingsform som vanligen förknippas med massmediala verksamhetsformer. Den kan liksom samtalet, ha olika karaktär och djup. Skillnaden är den att intervjun är vanligen målstyrd, är vanligen tidsbegränsad och kan följa formella rutiner som är typiska för just en viss programform. Utfrågningen bygger på frivillighet, till skillnad från förhöret, som kan ha tydliga eller dolda juridiska förbindningar och begränsningar.
Intervjuaren kan vara mycket professionell i sin roll, till exempel skapat sken av att intervjusituationen ”är ett högst vardagligt”, nästan slumpartat ”sammanträffande” – eller i annat fall försökt se till att hitta den officiella miljö och situation som den intervjuade kräver. I vart fall skall intervjuoffret förhoppningsvis känna sig väl till mods. (Förhör däremot kan bygga ungefär på motsatsen, i extrema fall går ”intervjuaren” tillväga med hjälp av tortyr, obekvämligheten anses i de fall de de ”rätta svaren”.)
Intervjun var på sin tid en viktig nyskapelse i tidningsvärlden, inte minst genom att även ”vanligt folk” utanför den etablerade tidningsvärlden fick då börja komma till tals. Senare delen av 1800-talet anges ofta som pionjärtid för tidningsintervjun. USA nämns gärna som föregångsland – det kan även gälla senare tiders långa intervjuer i månadsmagazin eller programformer i televisionen där man sitter i soffan inför en studiopublik. Intervjuaren är vanligen förberedd, ”påläst”, har möjligen förmedlat viss förhandsinformation till den som skall intervjuas, vilket i många sammanhang kan vara ett krav – och intervjuaren har som mål att göra ett jobb, som trots sin formbundenhet skall ha ett rikt innehåll.
I bästa fall fungerar intervjun som en dialog, men innehållet kan oftast ändå inte styra formen, den tidspress man arbetar under tenderar att vara ett formkrav. Allt utom direktsända intervjuer redigeras vanligen och här gör sig det massmedial korthetskravet gällande. (Det hastiga tempot i till exempel bandade radiointervjuer kan lätt åstadkommas genom redigering, ”klipp”, som gör att man hör inte alltid de naturliga pauserna i intervjun).
En nyare förhållning är gruppsamtalet, det ”fria samtalet”. Ofta tenderar då improvisationen styra samtalet och man kan säga att det är då inte längre givet att det offensiva initiativet/övertaget hela tiden finns hos programledaren/intervjuaren. Denne fungerar då närmast som en ”kapellmästare” eller ”igångsättare”, naturligtvis fortfarande med full rätt att avbryta programmet när det är så dags. Gästerna eventuella övertag är alltså ganska tillfälligt. Till vilka mått intervjun uppmärksammas i praktiken avgörs sist och slutligen av publikmassan. Det betyder alltså att mediaorganisationen inte är det led som avgörs intervjuns betydenhet, även om man har en förberedande funktion. Media förbereder uppmärksamhet. Journalistens främsta maktredskap ligger kanske i förberedelsen. Det finns stor frihet i initiativet att välja vad man vill uppmärksamma, men å andra sidan är det inte alltid givet att man lyckas.
Sammanställning är en direkt förberedelse till presentationen och är mera konscentrerad än insamlingsfasen. ”Allt” råmaterial föreligger nu klart. I det här läget gäller det att sammanställa en produkt som är begriplig och förhoppningsvis begärlig för publiken. Det gäller att kunna motivera den faktiska och praktiska situationen i nästa fas; presentationen. Sammanställningen kräver att man har klart för sig vilken form presentationen har, vilken teknik som kommer att användas. Redigeringen i samband med sammanställningen är något av nyckeln till framgång. Det gäller också att göra en bra bedömning av källornas tillförlitlighet och betydelse för det man vill presentera. Väldigt ofta handlar sammanställningsfasen om att välja, jämföra och fatta beslut.
Presentationen är sällan möjlig utan den redigering som skett i sammanställningsfasen. Som tidigare nämnts kan presentationen ha mer eller mindre starka drag av representation. Den egna insatsen kan dock kasta nytt ljus på tidigare presentationer av teman med samma eller liknande innehåll. Vidarekonstruktioner är möjliga genom att utveckla temat åt något håll. (Re-)presentationen kan vara, för att använda språk ur musiken domäner; ”nya variationer på ett välbekant tema”. Denna sista fas är också då publikkontakten sker och direkt avgörande för projektets kollektiva betydenhet. Resultatet är en konsekvens på vilket sätt man valt och skapat formen för sin föreställning, - redigerat ett innehåll. Det går inte alltid att strikt följa den tänkta arbetsgången. Vanligt är att man får gå tillbaka och ”fylla tanken”. Detta tenderar att gälla särskilt om projektarbetet är problemstyrt, som kännetecknas av kontinuerligare granskning av ett problem (till exempel samhälls-), över ett längre tidsperspektiv. Kanske det då också vara aktuellt med olikartade sammanställningar som leder in på olika delpresentationer. Målstyrda projektarbeten är mera direkt tidsbegränsade, vanligen på något sätt beroende av ekonomiska faktorer.
FORM OCH INNEHÅLL Det finns olika infallsvinklar på begreppen form och innehåll. Min är vanligen den att formen är underordnad innehållet, men man kan aldrig helt förbise formens beskaffenhet. Innehållet skapar formen, men formen är egentligen det om var man sätter gränserna.
# Fixeringen vid formen innebär ofta en övertro på organisationen av innehållet, d v s matematiska definitioner, mekanik, materia, yttre attiraljer ( som t ex ”korrekt” förpackning, klädsel, perfekt materialdisposition etc) – snarare än innehållets öppnande möjligheter till rörelse, tankeimprovisation (fantasi), nya upptäckter m.m.
# Fixeringen vid innehållet kan innebära ett gränsöverskridande som blir meningslöst, om det helt enkelt inte finns några gränser att överskrida. Risken för ideologisk inavel är betydande, om man har hängett sig till tanken att andra kulturer än den egna finns inte, p g a att man genom fantasin slopat de formella gränserna.
utdrag ur häftet MASSMEDIALA FUNKTIONER (1993) Mikael Mallat
