Carl-Erik af Geijerstam. Två utdrag finlandssvenska ur Horisont, publicerat i nr 2 1978)
"För femtio år sedan var mörkret totalt en höstkväll när man hade lämnat det upplysta hemmet bakom sig. Vi bodde i skogen och hade cirka en kilometer att gå till närmaste granne. En mulen kväll blev man på denna gamla kvarnväg som uppslukad och nersväljd och kundet inte ens urskilja granarnas toppkonturer mot himlen. Fötterna fick leta sig fram själva men kände väl till vägens alla krökar och sträckningar. Allt var ju också lugnt och ingenting ovanligt brukade hända på dessa mörkervandringar om inte dit skulle räknas de sällsynta gånger man mötte en annan människa på vägen.
Det hördes på långt håll när någon närmade sig och ljudet av stegen blev olycksbådande som om de just var på väg att söka upp en själv där i mörkret.. En gång stannade stegen och det blev alldeles tyst. Jag kände en oemotståndlig frestelse att också stanna. Det var som om rasslet under fotsulorna bara växte och blottställde varje del av min kropp för denne fiende som väntade mig. Då utförde jag en modig handling - kanske en av mitt livs få. Jag fortsatte framåt som vanligt och när jag kom som jag trodde alldeles nära det ställe där jag sist hörde ljud av steg , tog jag in luft och stötte fram traktens sedvanliga hälsning vid denna tid på dygnet: "God afton". Bredvid mig ur mörkret kom samma hälsning, framsagd med samma tveksamma och litet spända men ändå lättade tonfall. Jag tyckte mig känna igen rösten, det var skomakarens fru som var på väg till bruket, men vi bytte inga ord utöver dessa enda. Och plötsligt förstod jag att hon som nyss stannade på vägen hade varit rädd för mina steg och att ängslan var lika stor på båda hållen. Den enkla hälsningen hade fått tillbaka hela sin ursprungliga betydelse att verkligen önska gott i mörkret både åt den man mötte och åt sig själv. Det var magiska ord som kunde göra en fri från ängslan och kanske ville man med dem också försäkra att man själv ville inte kom med så onda avsikter som mörkret kunde ge anledning att tro."
"Flera hälsningar bland Afrikas naturfolk vill uttrycka just aktning för den man möter. De vill ta bort hans ängslan att vara underlägsen och så höja hans självaktning. Slående exempel på detta ger Laurens van der Post i ett par böcker om sina resor på femtiotalet till nomadiserande bushmän i Kalahariöknen. Bushmannen är som bekant liten till växten och använder inte som europeen diminutiv för det han tycker om. En av de vanliga bushmanhälsningarna är att man - liksom eskimåerna - lyfter sin öppna hand högt över huvudet och sedan med hög röst ropar: - "God dag! Jag såg dig skymta på långt håll och jag dör av hunger." Med denna hälsning vill man dels försäkra den mötande att han är så stor till växten att han är lätt att få syn på, dels att man själv är hjälpsökande och förvissad om att få hjälp. Den som nu blir hälsad på detta sätt svarar tillbaka i samma förtröstansfulla ordalag: "God dag! Jag har varit död, men nu när du har kommit lever jag igen".
En gång fick van der Post erfara den mycket reella bakgrunden till dessa hälsningar. Då expeditionen mot slutet av den långa torrtiden på sin väg ut ur öknen har slagit läger mitt på dagen i skuggan av några kameltörnträd, kommer plötsligt en rad mänskliga gestalter mot dem i den flimrande hettan. En rad män, kvinnor och barn av bushfolket trevar sig sakta fram bland törnsnåren utan den vanliga svikten i stegen. "Alla var ohyggligt utmärglade, kinderna var insjunkna, läpparna blåaoch spruckna och de mörkbruna ögonen ovanför kindkotorna djupt insjunkna i skuggorna under pannbenet.---- Och ändå var de så okuvliga i sitt mod, att när de till sist stod framför oss på vacklande ben, lyfte de allesammans ena handen och hälsade oss artigt enligt sitt folks sed: "God dag! Vi såg dig på långt håll och vi dör av hunger."
"För femtio år sedan var mörkret totalt en höstkväll när man hade lämnat det upplysta hemmet bakom sig. Vi bodde i skogen och hade cirka en kilometer att gå till närmaste granne. En mulen kväll blev man på denna gamla kvarnväg som uppslukad och nersväljd och kundet inte ens urskilja granarnas toppkonturer mot himlen. Fötterna fick leta sig fram själva men kände väl till vägens alla krökar och sträckningar. Allt var ju också lugnt och ingenting ovanligt brukade hända på dessa mörkervandringar om inte dit skulle räknas de sällsynta gånger man mötte en annan människa på vägen.
Det hördes på långt håll när någon närmade sig och ljudet av stegen blev olycksbådande som om de just var på väg att söka upp en själv där i mörkret.. En gång stannade stegen och det blev alldeles tyst. Jag kände en oemotståndlig frestelse att också stanna. Det var som om rasslet under fotsulorna bara växte och blottställde varje del av min kropp för denne fiende som väntade mig. Då utförde jag en modig handling - kanske en av mitt livs få. Jag fortsatte framåt som vanligt och när jag kom som jag trodde alldeles nära det ställe där jag sist hörde ljud av steg , tog jag in luft och stötte fram traktens sedvanliga hälsning vid denna tid på dygnet: "God afton". Bredvid mig ur mörkret kom samma hälsning, framsagd med samma tveksamma och litet spända men ändå lättade tonfall. Jag tyckte mig känna igen rösten, det var skomakarens fru som var på väg till bruket, men vi bytte inga ord utöver dessa enda. Och plötsligt förstod jag att hon som nyss stannade på vägen hade varit rädd för mina steg och att ängslan var lika stor på båda hållen. Den enkla hälsningen hade fått tillbaka hela sin ursprungliga betydelse att verkligen önska gott i mörkret både åt den man mötte och åt sig själv. Det var magiska ord som kunde göra en fri från ängslan och kanske ville man med dem också försäkra att man själv ville inte kom med så onda avsikter som mörkret kunde ge anledning att tro."
"Flera hälsningar bland Afrikas naturfolk vill uttrycka just aktning för den man möter. De vill ta bort hans ängslan att vara underlägsen och så höja hans självaktning. Slående exempel på detta ger Laurens van der Post i ett par böcker om sina resor på femtiotalet till nomadiserande bushmän i Kalahariöknen. Bushmannen är som bekant liten till växten och använder inte som europeen diminutiv för det han tycker om. En av de vanliga bushmanhälsningarna är att man - liksom eskimåerna - lyfter sin öppna hand högt över huvudet och sedan med hög röst ropar: - "God dag! Jag såg dig skymta på långt håll och jag dör av hunger." Med denna hälsning vill man dels försäkra den mötande att han är så stor till växten att han är lätt att få syn på, dels att man själv är hjälpsökande och förvissad om att få hjälp. Den som nu blir hälsad på detta sätt svarar tillbaka i samma förtröstansfulla ordalag: "God dag! Jag har varit död, men nu när du har kommit lever jag igen".
En gång fick van der Post erfara den mycket reella bakgrunden till dessa hälsningar. Då expeditionen mot slutet av den långa torrtiden på sin väg ut ur öknen har slagit läger mitt på dagen i skuggan av några kameltörnträd, kommer plötsligt en rad mänskliga gestalter mot dem i den flimrande hettan. En rad män, kvinnor och barn av bushfolket trevar sig sakta fram bland törnsnåren utan den vanliga svikten i stegen. "Alla var ohyggligt utmärglade, kinderna var insjunkna, läpparna blåaoch spruckna och de mörkbruna ögonen ovanför kindkotorna djupt insjunkna i skuggorna under pannbenet.---- Och ändå var de så okuvliga i sitt mod, att när de till sist stod framför oss på vacklande ben, lyfte de allesammans ena handen och hälsade oss artigt enligt sitt folks sed: "God dag! Vi såg dig på långt håll och vi dör av hunger."
2 comments:
varfor inte:)
svaret är; Därför.
Post a Comment