Har Mia och Klara någon framtid ??

Jag menar dessa två vardagsnära tjejer, kända från TV, så vardagsnära att det ibland är svårt att veta om det är högklassig kittlande fiktion eller bara en bevakningskamera på vilken plats i samhället som helst. Visst skrattar jag inombords när jag för åttonde gången ser den hjälmfrisyr beklädda hundinstruktören eller den bjäbbande frisörskan, och alla andra figurer. Inte att förglömma den märkliga företagskursledaren. (Han är en Christopher Walken Looka-a-like, även om det inte är lika tydligt i säsongens upplaga)

En helt annan sak är Hanna Hallgrens (Kabusa böcker) avhandling; "När lesbiska blev kvinnor - När kvinnor blev lesbiska", som skildrar hur en alternativ form av lesbisk identifikation - den kvinnoidentifierade kvinnan - formades i motsats till den dominerande kulturens diskurser om lesbiskhet som manhaftighet på 1970 och -80talen.

Ja, så börjar en artikel i en begagnad Aftonbladet 10 februari, signerad Edda Manga (ide´historiker och skribent i Göteborgsposten) - som jag just skulle slänga, hela tidningen alltså. Det var en tisdagstidning som jag antagligen köpt enbart för att få lite fotbolltipsinformationer. För att återgå till Mia och Klara, visst är dom lite äckliga bitvis, men det är säkert meningen.

Vad har jag lättare att ta in? Edda Mangas story över Hanna Hallgrens avhandling, eller ett vanligt kaotiskt avsnitt med Mia och Klara?
Mitt spontana svar är, komiken, även om den inte ens är minnesvärd.

Edda ställer inte så lite intellektuella krav själv i sin text, men sammafattar Hanna Hallgrens; "Hallgrens avhandling, liksom många avhandlingar, lider av omständiga förklaringar av författarens hantverk, onödiga sammanfattningar av innehållet och överflöd av teoretiska begrepp av vilka ett fåtal verkligen används. Ändå finns det en nerv som gör läsningen spännande"

Innan det skriver hon bland annat, jag vet inte om det är ett direkt citat ur avhandlingen, det vore mycket möjligt; " Kvinnoidentifierade lesbiska gjorde upp med synen att den vaginala orgasmen utgjorde slutpunkten i kvinnors sexuella utveckling, diskuterade huruvida penetration stred mot en egalitär sexualitet och lovsjöng klitoris som ett unikt erogent organ vars enda funktion var att skänka kvinnor njutning."

Just det är skulle Mia och Klara säkert med lätthet också kunna avhandla, om än i annorlunda ordalag. Men det vore inte så seriöst, även om samtalet skedde vid köksbordet, en helt vanlig dag, i en helt annan förvirrande inramning än det samtalet handlar om.

Vanliga dagar finns det emellertid sällan i avhandlingarnas värld, utan språkkonstruktionerna föder egentligen värre fiktioner, än en humorserie, nämligen den språkliga byråkratins upphöjda självdyrkan.Varför måste man skriva avhandlingar för att förklara kvinnors sexualitet? Vem är dessa avhandlingar till för? (Är det inte åter männen som lurar där i vassen?)

Antagligen är det motiverat i sitt sammanhang, kanske är det välgjort, kanske tillför det något. Men jag tvivlar på att det är lättillgängligt.
För folkligt får det ju aldrig bli, sexualiteten, det vore för billigt. Intet skrattretande skämt.
Det skall förklarars i en manual, som ritningen på husets nya energibesparande apparat, som alla i lokalsamhället bör införskaffa sig.
Bestämmelserna är ju sådana. Folket bör ägna sig, åt en ständigt pågående seriös fortplantning under kontollerade former.

Från en annan värld, musikens, vet jag att det har funnits mycket träpinnebyråkrati, - kring t ex vad ljud är, hur det skall användas, vilka är musikaliska? Vad är vackert, vad är fult?
Diktat och formuleringar kan styra utbildningar i så hög grad att det snarare handlar handlar om intellektuell inavel än upplysning.
Det hör till sakens "natur" att isolerade, robotliknande, kretsar ser helst bara dem som finns i den egna kretsen, alla andra utanför är retoriskt dåliga exempel.

I länder som Afghanistan kan jag fantsiera att det behövs avhandlingar, även i fler ämnen än musik, men frågan är om det finns någon som begriper dom.
Det går inte att omvända någon med ett språk som för denne är främmande.
Ja, Mia och Klara behövs, ni har en framtid, men inte nödvändigtvis i hemlandet. I en klubbstuga i Alaska, vid en flod i Indien. Där är ert
framtida arbetsfält, med skrattande män på första parkett. Män skrattar ju gärna åt halvkorkade kvinnor. Dåliga exempel om man så vill.

Framträder inte män som humoristiska dåliga exempel? Jo, hur mycket som helst, som vanligt har man mutat in en dominerande ställning. Frågan om man längre orkar skratta åt dem.
Det har gått så långt att skämten blivit allvar, livsstil. Bisarra bonusar, ovanpå en redan bisarr månadslön, kan ju egentligen inte vara allvarligt menat? Vad har dessa komiker så mycket mer av? - i intellektuell eller fysisk kapacitet, än genomsnittet?

Hur ser dessa människors måltider ut?
Inga små pizzabudbilar här inte, det skall vara en långtradare med matvaror när hungern gör sig. påmind. Hur många magar har konsulter? En för att ta redigt betalt.
En sak är säker, så stora skämtare blir aldrig Mia och Klara.

Före detta Partiledare samlar sina styrkor

Aj, aj...detta missar jag idag;
Den Rätte För Rosing, TV5 klockan 20:00
(bästa sändningstid för vetenskapliga dokumentärer).
"Linda åker tillsammans med de sex återstående killarna på en romantisk weekend till Åre" .


Jag missar också DESPERATE HOUSEWIVES klockan 21:00.
"Susans dotter Julie kommer på besök och hon har överraskande med sig en ny pojkvän."

Vad finns det nu att prata om på jobbet i morgon?

O P H A N I A

Några gånger i min ungdom hade jag varit på lådbilsrally, som åskådare. Nerför en hyfsad backe tävlade man, i mer eller mindre fantasifulla ekipage. Dessa minnesbilder underlättade för mig förståelsen av de fordon som stod uppställda vid Opahnias östra stadsport. För att komma till samhället skulle man logga in i en liten kioskliknande byggnad, därefter leta upp det fordon man blivit tilldelad. Vanligen stod ett sådant redan i startposition. Ner till Ophania åkte man längs en flera kilometer lång backe. Det fanns egentligen fyra backar, en från varje vädersträck. genom tillfälligheter hade jag valt den östra backen.
Ophania låg i en grop.

Genom satellitfoto kan man se hur samhället ligger som en mörk fläck mitt i en kvadrat. Det var tidigt välbekant att tog man sig till Ophania, var det inte så lätt att ta sig därifrån. De som är infödda Ophaniabor brukar aldrig ta sig därifrån, helt enkelt för att de vet vanligen väldigt lite om hur det i praktiken är att leva i världen utanför. För en infödd Ophaniabo känns världen utanför mycket otrygg.
Inte ens banken hittar man, den ligger ju inte på det vanliga stället.

Vinden susade lite kring öronen när jag rullade nerför backen i ett blåvitt ekipage. Kunde bedöma att lådbilen var en lyckad imitation av en Corvette Stingray.
Farten var väl inte mer än 12-15 kilometer i timmen.
Det var alltså inte en särskilt brant nerförsbacke, men den var lång. Lite avkopplande var det faktiskt att se det ganska öde landskapet passera revy under relativ tystnad.
Vegetationen ökade ju längre bilen rullat neråt dalen. men det var ödemark, utan mänsklig bebyggelse. Såg en skogshare och några fåglar.
Backen började plana ut ytterligare. Någon minut senare uppenbarade sig första tecknen på bebyggelse. Det påminde ungefär som när man åker tåg och plötsligt rullar ut ur ett skogsparti.

Ur en koja invid dök det upp en ung man i ljus overall, med en stor metallkrok som var fäst i en vajer, som i sin tur var fäst vid linbanan ovanför, som här tog vid.
Rutinerat hakade han fast kroken i nosen på mitt fordon.
Farten ökade nu betydligt, det ryckte till ibland. Jag anade att från och med nu skulle också bebyggelsen vid båda sidor succesivt hela tiden öka.
Ophania var en stor stadsliknande tätort, med ganska låg bebyggelse.

Enligt förhandsinformationen jag hade fått, skulle jag komma direkt till dess centrum.
Mitt första obligatoriska göromål var att skaffa ett arbete.
En hälsokontroll skulle också ske, troligen i samband med en intervju. Behövde inte fråga efter vägen, eftersom jag hade fått en liten karta, Introduktion till Ophania, redan vid inloggningen, uppe vid den långa backens början.

Det hela var förvånansvärt enkelt när jag steg av vid en lite större station, Ophania Grand Central. Därifrån hade jag bara några meter att gå till INSKRIVNINGEN.
Skylten var nästan överdrivet stor.Ingen sade något till mig. Alla verkade liksom redan finnas på plats för just mig, vilken korridor eller vilket rum jag än kom till. Några log. Oftast bara med en liten gest med handen.
Jag fann det behagligt och enkelt, så här långt i alla fall. Somliga gamla bekanta hade innan resan försökt skrämma mig med att Ophania, det var...., ja, man hade sett på mig med skräckslagen blick. Som om att det fanns något man saknade ord till.
Som om att Ophania låg under all kritik.

Jag trodde inte alls på det, mest att dom varit lite avundsjuka. För mig var det det inte resmålet för en ren semester, men ett fungerande samhälle där man kunde arbeta och bo.
Efter att åter ha skrivit min namnteckning på ett papper, som verkade vara en kopia på det jag skrivit på vid inloggningen, fick jag i ett rum träffa den förste som tilltalade mig med ord.
Det var en läkare, dr Bruhnstein, vilket namnbrickan direkt avslöjat för mig.
Kände mig lite lugnad av att möta en speciell person.
Hade känt en liten oro inför mitt första möte med en talande människa.
Skulle det vara en man eller en kvinna?
Hade den personen en ospecificerad sexuell läggning?

I Ophania hade alla, jag sett så här långt, likadana ljusa uniformer. Dr Bruhnstein var tveklöst en kvinna, något storvuxen. Hon såg mig rakt i ögonen, inte direkt ovänligt, men ganska uttryckslöt. Så fortsatte i en halvminut, som om hon väntade på att jag skulle säga något.
Så var det,... kom på att hon bara väntade på att jag skulle berätta något!

- Ja, jag har kommit till Ophania och nu e det dags för en läkarundersökning, om jag har förstått det rätt? Resan har gått utmärkt. Kan inte klaga på något tycker jag.
Hon, Dr Bruhnstein, blinkade några gånger, men hade annars samma min som tidigare. Som om hon väntade. Det gick ytterligare tio sekunder.Skulle just fortsätta...., när hon öppnade munnen, drog in ett större andetag, hennes byst höjde sig.
Luften kom ut ur henne igen när hon sade;
- OH FAN.
Jag blev i några sekunder mest förvånad och kom inte för mig annat än att nicka.
Samtidigt kom några andra sköterskor som tog tag i mig, förde mig ut ur rummet, till ett annat, som det visade sig vara ett ganska vanligt kontorslandskap. Kunde det vara Försäkringskassan?
Det var Arbetsförmedlingen. Det medicinska hade varit snabbt överstökad hann jag tänka, förstod att nu gällde det att fokusera på arbetstillfällen i Ophania.

Jag hänvisades med ordlösa gester att sätta mig, för att vänta på, vad jag förmodade kunde vara en handläggare. En kort man kom in, Dr Bonzo.
Väntade en stund på att han skulle säga de inledande orden, men insåg efter en stund att just det var inte ordningen. Här var det jag som skulle prata först.

- Hrkmm, jag har kommit till Ophania i de bästa avsikter. Ganska frisk är jag väl, det har er läkarundersökning redan visat antar jag. Jag har spelat en hel del musik. Tycker om att skriva också. Nu förväntar jag mig att tjänstgöra i ert samhälle, erhålla ett lämpligt arbete och göra rätt för mig.....
Den korta mannen bakom skrivbordet höjde på huvudet något och fäste blicken stadigt i mig. Hans ögon, under de buskiga ögonbrynen, studerade mig utan att avslöja något speciellt. Han drog in ett djupt andetag och sade;
- OH FAN.

Just det faktiska praktiska mötet med andra intelligenta varelser när man komtill en annan civilisation, var bland det mest spännande man kunde tänka sig. Ungefär så stod det ofta i de flesta science-fiction rese handböcker jag läst innan resan. (Jag hade mestadels lånat dem på bilblioteket, endast ett fåtal hade jag haft hemma.)
Från Arbetsförmedlingen hänvisades jag åter ut till perrongen. Antog att man hade tilldelat mig någon sorts fritid tills vidare. Ett litet tak skyddade mot duggregnet som börjat, men några droppar blåste in då och då.
En liten kiosk som liknade den vanliga Pressbyrån jag var van vid, ovan jord, om man säger så, stod mellan ett par pelare.
Tittade en stund på sortimentet som fanns bakom glaset.
Det var inte så omfattande. En sorts choklad,en sorts tidning och en sorts frukt.

Jag böjde in huvudet genom den lilla gluggen, men kunde inte se någon expedit.
- Vad kostar chokladen ?, frågade jag ändå för att se om det var någon hemma.
Kanske kunde det finnas en barnarbetare som gömde sig under disken?
Två unga kvinnor kom gående längs perrongen, nästan arm i arm, det verkade vara väninnor.
I samma ögonblick kom jag på att jag hade ju ingen lokal valuta.
Vände mig emot tjejerna och frågade;
- Vet ni var det finns ett växlingskontor?

De stannade upp och tittade roat på varandra. Egentligen var det två riktiga babes, i korta svarta kjolar och generöst urringade vita blusar med mycket krusiduller.
De sade samtidigt, som om de vore siamesiska tvillingar;
- OH FAAN!
Jag ruskade uppgivet på huvudet. Det gick inte att komma nån vart med Ophaniaborna.
Men till min överraskning fortsatte de prata;

- Du är inte ophanier! Fan vad häftigt!. Äntligen! Vi är från Bocklunda och har varit här en vecka. Det finns ett hål i stängslet mellan norra och västra porten.
Blev offantligt överraskad av att höra sammanhängande längre talade meningar igen.
Ställde ner min resväska, sträckte armarna mot skyn av ren lättnad och tacksamhet.
- Så ni är från Bocklunda! Vad härligt! Vad gör ni här? Vet ni varför dom inte pratar?

Flickorna som visade sig heta Fritzi och Annbelle var nog inte riktigt myndiga ännu, man hade rymt hemmifrån för att träffa riktiga killar, men gått vilse. För första gången på flera timmar kunde jag slappna av, tog fram mitt försilvrade cigarettetui.
Öppnade och såg mina välbekanta handrullade cigaretter ligga som små stockar.
Bara någon sekund efter att jag öppnat locket gick ett larm;DööööööööööööööööööööööDööööööööööööööööööööööDöööööööööööööööööööööööDööööööööööööööööööööööööHukade mig i förskräckelsen och tjejerna höll för öronen.DöööööööööööööööööööööööDöööööööööööööööööööööDööööööööööööööööööööDööööööööööööööööööööö - DET ÄR RÖKFÖRBUD HÄR!!!....HELA OPHANIA.....!, skrek Fritzi, och Annbelle nickade med stirrande ögon.
Jag stängde omedelbart cigarettetuiet. Larmet tystnade lika snabbt.

Men det var redan försent, vi var observerade.
Vi hörde klappret av springande skor, lät som kraftiga kängor, förmodligen militäriska. I några ögonblick tittade vi förvirrat på varandra.
Annbelle fick syn på något och pekade mot rälsen en bit bort. Bara cirka sextio meter ifrån oss, såg vi hur en av lådbilarna drogs baklänges av vajern. Den var på väg tillbaka uppför backen! Greppade min resväska och vi började springa.
Vi kastade oss i lådbilen just som tiotals unifomerade ophanier nådde platsen där vi stått tidigare, vid den tomma kiosken.

Jag, Fritzi och Annbelle hade lagt oss ner i det sakta rullande fordonet. Vi hörde hur rökpoliserna klapprade omkring den tomma kiosken i sina boots och hela tiden liksom skrek;
- oh fan, OH FAN, Oh Fan, Oh Fan.
De hade stora ficklampor.
Det var riktigt otäckt, men för stunden kände vi oss ändå relativt trygga ihopträngda på golvet i lådbilen, som sakta drogs ifrån Ophanias centrum.

Varken Fritzi eller Annbelle hade säkert inte duschat på en vecka, men det gjorde verkligen inget. Var bara tacksam över deras intima närvaro, där vi låg som tre sardiner.
Jag låg där mellan dem och tittade mot himlen. Fordonet skakade sakta och det gnisslade ibland från hjulen.
- Vi kommer snart till en ändstation och där finns en vajerkille, han sköter fastkrokningen på bilen, viskade jag till Fritzi som hade sitt ansikte närmast mitt. Annbell hade lagt handen på min mage. Där rullade vi uppför backen.
- Vad händer sen?, viskade Fritzi tillbaka.
- Vi får väl fortsätta till fots. Vet inte hur de får bilarna uppför backen därifrån.

Detta skedde snarare än jag riktigt anat. Kanske gjorde spänningen att tiden bara rusade iväg. Lådbilen stannade med ett ryck. Vi flög upp ur bilen så fort vi kunde.
Annbell fastnade med blusen i någonting och den revs upp vid sidan. Hon försökte skyla sig så gott hon kunde.
- Har du inte sett naken hud tidigare grabben, skrek jag till stationskillen som verkade lätt chockad över att bilen hade haft passagerare.
- Om du blundar och räknar till femtusen, skall du få godis sen, sade Fritzi nästan fnittrande medan vi började ta våra första halvspringande steg.
- OH FAN, sade killen och höll handen för ögonen.
Han stod kvar, till min lättnad.

Resväskan kändes tung just då, men den ville jag ha med mig. I den fanns bland annat en del nödutrustning, som verkligen kunde vara bra att ha i det här oväntade skedet av resan.
Backen var nu brantare. Fritzi och Annbell ville gärna ta av sig skorna, trots att vägen var asfalterad. Alltför höga klackar kändes bara jobbigt i uppförsbacke.
Det var säkert flera kilometer upp till backkrönet. I höjd med en samling enbärsbuskar och några stora stenar markerade jag med handen att vi skulle gå av vägen. stressa i uppförsbacke, det är inget roligt.

- Är det inte bättre, ... bra om vi vilar en stund?, fick jag fram något andfådd.
Fritzi och Annbell nickade ordlöst. Vi hade knappt lagt oss i gräset, när vi hörde en helikopter.
De hade inte gett upp jakten!I icke-rökande Ophania hade det gått ett storlarm. Jag var en efterspanad brottsling som var på flykt med två misstänkta spioner!
Tänkte både oroligt och tankspritt på hur det kunde ha blivit på det viset. Sanning, lag och ordning var ju ofta en tolkningsfråga. På något sätt hade jag och mina två vänner korsat linjer man inte bör korsa i Ophania, på något sätt hade vi skadat deras koder i ett fungerande, tilltänkt idealsamhälle.
Vi stapplade ut på vägen igen. Fritzi hade bara vilat sina långa ben bland grästtofsarna i en halvminut, men hade fått någon sorts myror på sig. Hon försökte sopa bort dem med handen och hamnade sju-åtta meter efter mig och Annbell.

Gick ner på knä och öppnade min resväska, byxtyget på knäet skavde mot asfalten. Tog fram heliumampullen och ballongerna. Victoria Silvstedt ballongerna. Hade som sagt tagit med mig lite olika attiraljer som jag eventuellt kunde använt vid någon byteshandel i Ophania.
- Det är ju Vickan!, sade Annbell storögt när jag med rutinerade grepp lät blåsa upp ett halvtdussin ballonger. Visst, de var naturtrogna, och höll de exakta måtten.
Tillverkade i Malaysia och jag hade fått reda på det genom en kontakt på västkusten.
Släppte iväg dem och de for upp i luften som den naturligaste sak i världen.
Det skulle distrahera helikoptern ett tag.
Fritzi kom ikapp oss i samma stund, och vi fortsatte med så raska snubblande steg vi kunde.Plötsligt hörde vi ljud framför oss. Någon var på väg nerför backen!
Strax efter såg vi en helt rödmålad lådbil påminnande, om en Saab 96, men som cabriolet.
Vi steg åt sidan och såg bilen rulla förbi på nära håll. Det var två skrattande tonårskillar i bilen och deras gotiska modsfrisyrer fladdrade i vinden.
- NEJ ÅK INTE NER DÄR!, skrek jag.
De bara skrattade och rullade vidare, men gjorde tydliga tecken på att något förvånat lagt märke till Fritzi och Annbell.
- Det kommer också att distrahera helikoptern, sade Fritzi tyst, nästan lite belåtet.Vi fortsatte stilla uppför backen tills vi såg inloggningsstationen.
Jag kände det som om vi hade kommit till en oas.
Vår strapatsrika vandring från gropen var över.

Vid lättmetallgrinden frågade jag funktionären om man kunde få en öl, helst en Carlsberg.
- Naturligtvis till tjejerna också, de är aderton.Vi satte oss i de gröna trädgårdsplaststolarna, vid ingången till helvetesäventyrshålan Ophania. den östra infarten.
Mannen kom tillbaka med tre ölflaskor på en bricka. Några nya svettdroppar kände jag fortfarande på min panna och det rann fortfarande längs ryggen..
- "This is probably the best beer in the world", sade jag skämtade lite över tv-reklamen.
- Oh FAN, sade funktionärenkyparen, men vad var annat att vänta. Om han inte var ophanier, så hade han inte sett varken tv-reklamen, eller den gamla filmen med John Mills som hela grejen bygger på. Eller så kände han till alltihopa och bara skämtade, heder åt honom i så fall.
- Och vad har vi lärt oss idag?, sade jag i riktning mot Fritzi och Annbell när jag lugnat ner mig. Fritzi tog klunk från sin flaska, svarade inget direkt, såg frågande på mig.
Annbell ruskade lätt på huvudet och gjorde en förvånad min med stirrande ögon.
Böjde mig fram och lutade armbågarna mot det lilla runda trädgårdsplastbordet.
Jag antog att de unga damerna egentligen och åtminstone var lite ophanier, via släkt och så, annars hade de inte stått ut därnere i en vecka. Bocklunda låg bara någon mil därifrån.
Deras enkla talspråk. Usch ja. Inte ens en dyslektiker eller analfabet kunde tyckt att det var bekvämt. Men så är det, sade jag avslutningsvis och tömde resten i min flaska stående.
Mina byxor var dammiga och skrynkliga.Vi skildes som vänner en bit bortåt landsvägen, där den delade sig åt tre olika håll.
Slängde en blick i min almanacka vid busshållplatsen.
Hade bokat in ett par andra resor senare i år, Snippan Town och DampCity väntade, men det hela hade fått bero lite på hur länge jag skulle stanna i Ophania.

tidgare publicerad på
http://gobbagibliotheket.blogspot.com/

EUROVISION SEX CONTEST

Asch,, jag menar, Eurovision Song Contest.

Vem har inte glömt förra årets final?

Tåget rullar mot öst igen.

Putin ser till att det blir ordning och reda.

Mockba är redo

Läs om värdinnan Mila;

www.blic.rs/culture.php?id=3962

(får du med dig ett ryskt virus från adressen, låt kurera din dator)

För säkerhets skull få jag väl nämna, att nu som tidigare : någon stor vän av denna tävling har jag aldrig varit. Dessutom det numera mera en karaokeuppvisning, med mycket dans (mest utstuderade kroppsrörelser ? Det improviserade är i alla fall satt på sparlåga). Någon sparlåga handlar det inte om man ser till den överdådiga belysningen (vadå spara energi?).

Värst är volymen i media, kommer förresten att bli riktigt trångt där med tanke på det förestående Kungliga Äktenskapet.

En fråga som har uppstått; vilken bröllopsklänning skall man välja?

1. Betsey Johnson
2. Chanel Haute Couture
3. Elie Saab
4. Elio Berhanyer
5. Deuralde
6. Jean Paul Gaultier
7. Jesús Peiro
8. Mercedes Alonso
9. Pronovias
10. Valentino for Pronovias

Skulle jag under pistolhot bli tvungen att välja, skulle det utan tvekan bli Elie Saab.

Då får musfröknarna i Trollhättan fullt upp i syverkstan(Askungen), en tid i alla fall.

Inspirerad av några andra bloggare, i förbifarten, ställer sig frågan:

Finns det Zoombie Groupies ?

Otvetydigt blir svaret, JoooVisst.

Upprörande FyransTEXT TV

TV4 Texttv måndag 23 feb sid 204

MILJARDER I FELAKTIGA UTBETALNINGAR
"Förra året kostade de felaktiga utbetalningarna från Försäkringskassan 19 miljarder koronor enligt en ny beräkning. En tredjedel beror på fusk och bedrägeri men lika mycket beror på fel från Försäkringskassan.
- Jag blir både upprörd och arg orolig när jag hör de här siffrorna säger socialförsäkringsminister Christina Husmark-Pehrsson till TT.
- Felen från vår sida kan bero på brist i våra rutiner, säger Adriana (har tappat bort efternamnet) xxxx, generaldirektör på Försäkringskassan.

Det finns ju en tredje del till, ca 6 miljarder, är det s k svinn?
Hur som helst, ibland frågar man sig, hur ser en rättmätig utbetalning ut?
Finns det? Eller alla är skurkar som anlitar Försäkringskassan.
Och är Försäkringskassan bara skurkeri, med endast skurkar bakom skrivborden??
Det finns krafter som helt enkelt vill ha bort Försäkringskassan?
TV 4 jobbar på.

KULTURHUSET I HALMSTAD

med ett halvt öga/öra har jag följt den lokalt uppflammande debatten om det s k Kulturhuset, skall kommunen lämna skeppet?
På en av kommunen sidor hittade jag följande:

"Kulturhuset utgör en resurs i Halmstad för bred kulturverksamhet med tonvikt på barn- och ungdomar. Den skapande verksamheten bedrivs främst av föreningar, studieförbund samt Halmstads Kulturskola. Scenerna är öppna för arrangemang i olika former med såväl amatörer som professionella aktörer. Kulturhuset ligger i Folkparken och har en anrik teatersalong med två scener samt café med scen där det bjuds på ett rikt utbud av teater- och dansföreställningar, konserter och underhållning. I huset finns dessutom finns två danssalar, studio, konstnärsverkstad samt lokaler för teater, drama och musik.Under en normal vecka engagerar verksamheten nästan 700 personer i någon form av aktivitet varav cirka 80 procent är barn och ungdomar under 20 år. Under 2008 var Kulturhuset arena för 113 publikarrangemang med 9 000 besökare på skolteater, amatörteater, dansuppvisningar och föreställningar med gästande grupper. "

Så långt Kommunens egen information, innan kommande beslut....

Det fanns en tid före "Kulturhuset", det var en av Sveriges anrika Folkparker, byggnaden var inte minst en danslokal sedan många årtionden tillbaka i tiden.Vid ombyggnad/renovering i början av 1980talet, var det också debatt. Ett flertal mindre teatergrupper huserade där redan under övergångsperioden, och ABF var en av huvudintressenterna. Det ansågs bli för dyrt med den delvisa ombyggnaden och jag var i polemik med Hallandspostens ledarskribent, som jag tyckte var alldeles för negativ till huset.

Kort sagt, vid tillfälle få jag försöka plocka fram de urklippen som jag fortfarande har kvar.

I nuläget är det en moderatpolitiker i spetsen, som vill flytta den huvudsakliga verksamheten till stadsdelen Andersberg,......., i jämförelse; en skrubb i "förorten".

Den här debatten handlar om stora kulturområden; teater, musik m.m., inte minst kanalerna för ungdomsaktiviter.

För mig är inställningen helt given, skär man sönder i rotverksamheten, blir det sämre skörd, om någon alls.

Det finns människor i maktpositioner som bara ser återbäring genom försäljning och helst omedelbara inkomster. Vad det får för konsekvenser i omgivningen spelar mindre roll.

Moderatdrömmen är antagligen att kulturlivet växer genom ett intensivt krogliv på Storgatan. De som vill uppnå mer inom kulturen skall flytta och göra sin karriär, om inte i Stockholm, så gärna Las Vegas.

Vad har jag i min CD-Bag?

Aktuellt just nu på

http://hvemsida.blogspot.com

bild fr

www.boden.se/db/web/external.nsf/0/9914BC7ADA...

Vid mitt nästa !0-minuters besök...

....på biblioteket, köpte jag in 5 st begagnade GALAGO.

De kostade 2kr st. Har ännu inte hunnit läsa. Nu är jag i Laholm.

Lena Ackebo är sedan gammalt en av mina favoriter, ruta för ruta

snidar hon omständigt fram helt alldaglig Svensk Vardags-realism.

Biblioteksstunden...

Har max tio minuter just, min färd går snart vidare.

Anländer till Oskarström under eftermiddagen.

Så Konstigt

"Konsten skall tänja gränser", bla bla, m.m.

Ibland frågar jag mig, vilka gränser? Tänker på fallet med låtsas-psykpatienten nyligen, som först aviserade att hon skulle hoppa från en bro, sedan såg till att bli fastkedjad på någon psykavdelning, till läkares, vårdares och andra patienters förtret.

Någonstans i Sverige. Är inte så påläst, intresserad, att jag ens vet om det var i Stockholm eller Göteborg.

bild från

www.grandics.se/art.html

Läste i lokaltidningen att 700 sökt jobb på Eko-Hallen. Det säger väl något om tillståndet i landet.

Lågt Flygande Planer

Hmm,...dags att lägga upp en plan för det nya året.
Kan dom inte sluta bomba på Gazaremsan.
Skall motionera mera.
Tänk att det blir ljusare varje dag igen.

Hänger allting på en mand ? - nämndligen GERT FYLKING ?

(Här skulle Zagolandet egentligen ha en bild, men fotographen, en utexaminerad violinpedagog, tillika en cliffhanger och racerbilsförare, som setts jobba direkt under Tarras-Wahlberg hade semester. Dessvärre hade också batteriet tagit slut i kameran.)

I gratismagasinet Frott´e, decembernumret, som jag ägnade lite mer än tid än vanligt, upptäckte jag att Gert Fylking är aktiv som få. I sin krönika (sid 5), titulerad "Det är sjukstuga hemma"skriver han:
- Vi var i underbara Halmstad i förra veckan och sände MorronZoo ute från Tylö bastufabrik. Det är trevligt med bastu och tänka sig, det gick att få in elva lättklädda damer i en bastu med undertecknad som tupp i hönsgården. Jag säger som Gunde Swan: "Ingenting är omöjligt!"

På sidan 11 är Gert på Gustafs (den berömda korvkiosken), där han förärades den den prestigefyllda korvstången. "Gert själv visste nog egentligen inte hur han skulle ta emot alla de vackra orden, men när vi tillsammans lämnade Gustafs en halvtimme senare konstaterade han att han både var mätt, glad och riktigt stolt. Att han direkt ringde sin fru för att berätta om utmärkelsen säger kanske det mesta."

På sidan 18 är Gert inne på Go Nature, där han snabbt hittade en hel del saker som intresserade honom och framförallt hade han en del funderingar kring termosar.
- Ja har funderat mycket på varför ingen uppfinner en termos med inbyggd brännare, (visar han), det skulle underlätta enormt mycket för många och borde vara enkelt att ta fram.

Gert besöker också Färgab (sid 25), "Vi ska tapetsera om hemma och jag tror faktiskt att jag aldrig sett ett större sortiment än det här, det är nog värt att köra femtio mil".

Under rubriken; Med rodnande kinder, (sid 26) läser jag. " Det är inte ofta du ser Gert Fylking generad, men när vi besökte Lustgårdens nya butik en sen novemberkväll var det nästan så att han rodnade. Han som brukar dra fräcka historier på radio titt som tätt, var plötsligt som en blyg skolpojke. Då var det tur att Jennie ryckte tag i honom och började guida runt i butiken".
Gert tycker : - Här kunde man titta på leksaker och annat kul på samma sätt som om jag var i en kläd- eller matbutik.

Gert provar också en Mitsubishi hos AUTObeat, på sid 35, hans ord: " Trevliga killar som dels lånade ut en bil till mig under hela dagen och sedan dessutom hade smaken att sälja världens bästa bilar. En ny Outlander hade varit kul. Borde inte Frotte` skaffa en tjänstebil åt mig nu när jag är så mycket i Halmstad?"

På sidan 38, listar Gert Halmstad. Etta på innelistan är Morgan Larsson med motiveringen; "...var helt klart en av de gladaste och trevligaste som jag sprang på när jag var nere i Halmstad senast. Att han dessutom hade fem ex av min bok visar att han har full koll. "


Senast jag såg Gert Fylking i TV, var i Morgonsoffan, där han gick omkring iklädd ett lakan, varför vet jag inte.
Knappast den passiva Zoombien, - men på tal om Morgonsoffan, jag skäms nästan att säga det, men den enda gång jag brustit ut i ett spontant gapflabb var när Johan Stael von Holstein läste en fräckis ur Bert Karlssons fräckisbok

JULKLAPPSKAMPEN

Julklappar som jag inte köper i årets Rekordjulhandel.
Alltså, några leksakskataloger damp för en tid sedan in genom brevinkastet. Det mesta pappret åker direkt i sopsorteringen, men som reporter kände jag mig kallad att undersöka något av det erbjudna sortimentet,
MEN JAG MÅSTE PÅPEKA ATT JUST DE HÄR PRYLARNA HAMNAR INTE I MIN TOMTESÄCK.
Utom möjligen en, … men först handlar alltså det här om vilka objekt som blev utslagna i kampen.

I BRIO katalogen, rubricerad "Julglädje" redan på omslaget, hittade jag,

Pay Doh drill n fill (229kr) "Du kan leka tandläkare. Först formar du tänderna och sen kan du putsa och borra i dem eller dra ut dem om du vill"
Hulken Handskar (499kr)
Star Wars hjälm (599kr)
TF animated leader ass (599kr)
Grävmaskin med hjälm (449kr)
Gunghäst med ljud (349kr)
Kemiset (199kr) "En perfekt start för dig som är nyfiken på hur världen fungerar"
Bosch motorsåg (149kr) "Batterier ingår ej. Från 3 år"
Knasiga djur (149kr) "Lek och spela med bondens djur. Sätt ihop olika delar av djuren till nya knasiga djur".

I ÖNSKEBOKEN 2008 hittades följande icke följande icke-önskvärd objekt i min tomtesäck;

Color Kids Spray Art 0Dual Color (99:50kr) "Spraya 2 färger på samma gång"
Color Kids Style Pony (129:50kr) "Måla roliga mönster på din Pony och fäst klistermärken för att dekorera hennes man och svans"
My Dough glasskiosk (199:50kr) "Med 6 burkar modellera samt redskap att göra glassdesserter med"
Westerngitarr (349kr) "Med 6 metallsträngar som kan stämmas"
Cars Race Case (199:50kr) "Inklusive en metallgjuten bil. Förvara och skjut iväg dina bilar"
Teksta nyfödd robotunge (349kr) "Går och utför konster. Ögon och röst som visar känslor"
Batman 3D-muskeldräkt (249:50kr)
Baby Born magisk potta (399kr) "Med 9 verklighetstrogna funktioner"
Baby Born cyklistset (249:50) "Stor docka medföljer ej"
Chou Chou min första tand (499kr) "Kittla hennes mage och hon börjar skratta igen"
Bratz Lit´ Angels Bath Time (189:50kr) " Nio Lit´ Angels dockor som behöver en ordentlig rengöring"



Gåtfullt i Önskeboken:
Wall-E musikpussel (199:50kr) "Dra upp honom och se hur han far runt på soptippen när musiken startar".
Ben 10 Omnitrix Alienmikroskop (99:50)


För att verka positiv, i BRIO´s extrakatalog (några tunna blad som inkom någon vecka senare) hittar jag
Mjuk Dinosaurie (199kr, spara 150kr). ”Stor dinosaurie med ljud, 91 cm hög. Ej för barn under 3 år”

Verkar rätt trevlig, om man inte redan har hund. Inget man har med sig i badet, men ett alternativ, ganska lättskött, allemansreptilen för hemmet.

MODERN TEKNOLOGI

”Ut ditt ohyra!”, hojtade Hjördis som var insändarredaktör hos lokaltidningen.

Snubblade ner för trappan och kvasten ven kring mitt huvud. Förra gången hade chefen själv jagat ut mig, så fysiskt att jag fått besöka vårdcentralen för några små blessyrer.

Satte mig i ett cafe´i närheten med en kopp kaffe och en alldeles för dyr ostfralla. Höll koppen mellan händerna och kisade ut genom fönstret.

Från trakten av grannbordet hördes konversation som fångade min uppmärksamhet.

Hon visade sig heta Evy och var ganska upprörd;

- ” Vet du att Linjalmannen e´i stan?” Jag vände lätt på huvudet. Hennes partner vid bordet, Erik, fortsatte;

- ” Ja, vi såg honom när han gick in på Åhle´ns, verkade som han åkte upp med rulltrappan för att flukta på andra våningen.”

Erik tog en klunk ur en flaska Påskmust. Jag tackade dem för informationen, skulle ändå till Åhle´ns för att kolla om man börjat sälja mjukglass nu när vårsolen äntligen tittat fram.

Inne i det lilla varuhuset var det inte så lätt att gå vilse. Den lilla försilvrade rulltrappan med de långa svarta gummihandtagen var faktiskt lite avkopplande.

Det dröjde inte länge förrän jag fick syn på honom, den kända Linjalmannen.

I Veckans Snabba Affärer hade man utnämnt honom till Årets Bästa Vän.

Han lyfte knappast blicken när jag ställde mig framför hyllan med fotbollar.

- ”Jaha, från vilken cirkus har du rymt då?” sade han och rotade i korgen med billiga tennisracketar. ” För många betalningsanmärkningar. För lång näsa.”, fortsatte han utan att direkt se på mig.

Kände mig obekväm till mods, men skulle ändå säga;

- ” Hur kan du…? Jag hann inte fullfölja meningen. Han vände sig emot mig och synade från topp till tå.

- ”Dålig hållning, rent ut sagt inkompetent. Billiga skor”.

Jag var förvånad över hans rättframhet och klarsynthet, även om det tillhörde ryktet om Linjalmannens egenskaper.

- ”Dina öron passar inte in.”

Särade mina blodtunna läppar för att äntligen svara honom, men han hade kommandot. ”Du har ätit för många Billys Pan Pizza. Du borde veta bättre.”

Äntligen trodde jag att jag skulle få fram en replik;

- ”Äh , men vad skall..” Det var lönlöst. Var som förstenad. Han hade övertaget.

- ”Vad heter du,…Sanchez? Dieter? Pekka? ” Linjalmannen verkade nu lite irriterad. Men han visste inte vad jag hette! Alltså måste han bara ha gissat tidigare, med tydliga inslag av fördomar, rentav skolgårdsmobbing.

Men något märkligt var det.Uppför rulltrappan kom en kvinna i tigerrandig dräkt. ”Måttbandsflickan!!”, utropade några expediter.

-”Vi skall spela motionstennis”, sade Linjalmannen faktiskt till mig och slog med ett racket lite lätt mot sin behandskade hand, som om han bestämt sig för just ett italienskt Barillaracket.

Han knäppte mig på näsan med orden

-”Skaffa dig ett jobb!”

Jag bestämde mig för att följa efter till den nya tennishallen.

Bakifrån såg Måttbandsflickan ut som en vandrande geting, men utan vingar. Innan de lämnade varuhuset hade hon fettsugit en expedit.

Ur en liten handbag hade hon sedan tagit fram en sorts spruta som innehöll flytande silikon, hade redan fått tag i den andre expediten, Lillys, läppar mellan tumme och pekfinger, när Linjalmannen ingrep, tog Måttbandsflickan i handleden;

- ”Vi har bråttom. Gör inga gratisingrepp.”

Tennisspelet i den nya tennishallen Rhytmus Sport Catacoomb Cellar var inte sådär väldigt imponerande. Från min observationsplats bakom en tunna, var det lätt att se att det var vanliga människor.

- ”Varför skall vi ha så små bollar”, ropade Måttbandsflickan när hon slog hejvilt i luften. Linjalmannen gick efter en rullande tennisboll, som rullade emot mig, min utsiktsplats bakom den gröna vattentunnan.

Han fick syn på mig och spände, fixerade och fokuserade med blicken som ett rovdjur;

- ”Du är på fel plats. Ingen tradition. Din snopp duger inte ens som museiföremål!”

Tyckte nu att det började bli för mycket. Reste mig upp och sprang därifrån det fortaste jag kunde.Jag skulle avslöja allt för lokaltidningen! Linjalmannen byggde sitt liv på fördomar!

En kvart senare snubblade jag åter nerför lokaltidningens entre´trappa, landade på asfalten medan insändarredaktören hojtade ”Ut ditt ohyra! Skaffa dig ett jobb! Linjalmannen?!.. Måttbandsflickan?... Sån´t finns inte! Här i vår lilla stad vet vi bättre !!

tidigare publicerad på http://gobbabibliotheket.blogspot.com

Huvudbonadernas tid :DUSCHMÖSSA

Vid denna tid, i denna värld, ansågs våld som dålig stil, det var därför också komikerna stod så högt i kurs och vanligen var ett vanligt samtalsämne. Yasmine, som alla andra kvinnor, kunde acceptera duschmössan i fall den gjorde världen bättre, mindre våldsam.

Vetenskapsmannen Alphonse Baldrich satt redan vid frukostbordet, ett mäktigt bygge i ek. Stora turkosa glasskålar, korgarna med alla sorters brödskivor trängdes med några pärmar och en uppslagen morgontidning. Glasögonen hade halkat ner något, men bågarna vilade tryggt mot hans runda näsa som stack fram ovanför munnen, också den något iögonfallande märklig. De tjocka köttiga läpparna gav den en form som endast kunde liknas vid den hos skådespelaren Chazz Palmateri eller grillen hos en äldre Aston Martin, speciellt när han öppnade den något och lät den morgonvarma andedräkten fläkta över gröten.
Hans dotter Yasmine hade tyst på nakna fötter tassat ner från sovrummet och nästan ljudlöst satt sig i andra ändan av bordet.
- Du Yass, (han kallade sin dotter så),... läste att en gorilla rymt på ett zoo i Holland och gått in på restaurangen. Trodde först att det var en ny pjäs med Henrik "jag gör vad som helst bara mitt ordförråd räcker till" Schyffert.
Yasmine svarade honom inte, förde silverskeden till gröten. Hon lyfte den, redan med stor skicklighet kunde hon föra sin hand in under duschmössan så att skeden nådde hennes sökande läppar. Denna teknik gjorde att hon närmast sög gröten från skeden. Vetenskapsmannen Alphonse Baldrich hade varit en av dem som fört fram duschmössan som ett synligt obligatorium i samhället. Förslaget hade så småningom antagits av tillräckligt många politiker, inte utan skickliga lobbyister i media, för att få ett lagstadgat genomslag.
I korthet gick det ut på att västerlandet måste få fram ett alternativ till de huvudbonader som länge framhållits från fundamentalistiskt håll i öst. Debatten förde med sig en del sidoeffekter, - och, nya frågor. Skulle huvudbonaden endast gälla kvinnor? Somliga feminister ansåg att turbanen var snyggare än cykelhjälmen. Men det här var egentligen inte en hjälmfråga.
Främst handlade om att kvinnor skulle bära duschmössa vartän de gick utanför sin sängplats. Yasmine reste sig upp vid bordet så att apelisnjuicen i glasen vibrerade till.
- Vart skall du gå Yass?, sade genast Alphonse Baldrich och titttade upp från tidningens nöjessidor.
- Jag sticker till Mc Brandenburger Kebab, skall träffa Johnny Fake. Vi skall gå på trav. De stora tävlingarna är i stan, vet du inte det?
Alphonse Baldrich skruvade något på sig, prasslade med tidningen.
- Men vet du, att förra helgen var jag i Halmstad. Såg att den där komikern Bet-mer skulle ha 180 kronor för att man skulle få se honom framträda på teatern? Den hipphoppande, entonigt mässande, rapande skalbaggen!
- Nej, det visste jag inte sade Yasmine och rättade till duschmössan något medan hon vände sig för att lämna matsalen. Hon visste att Alphonse, hennes fader, inte ville tala om duschmössan och försökte prata om annat. Som hon inte visste att Bet-mer var alldeles för avancerad både för honom och hallänningarna. I Halland ville man ha enkla grejer, inte åsdant som associerade till storstadens intellektuella jäkt.
- JAG VET VAD DU TÄNKER PÅ!!, ropade Alphonse efter henne, när hon redan var på väg nerför trappan till husets bottenvåning. Ja, han kanske visste. I Halland ville man ha enkla fläbb. Stefan och Krister o sånt där. När man gick ut ville man helt enkelt fläbba så mycket som möjligt när man väl börjat gräva i plånboken.

Yasmine stegade elegant nerför gatan i sina nya Hamsterdam skor. Som bärare av den Svenska Duschmössan var hon ganska stolt trots allt. Hon nickade till några väninnor på andra sidan gatan, även de i sina glada duschmössor. Elisa hade en blå. Den transparenta "tittytan", som det hette, verkade något större än hennes egen. Yasmine tänkte att hon måste komma ihåg att fråga vid ett tillfälle, om hennes duschmössa verkligen höll måtten. Framme vid Mc Brandenburger Kebab satt Johnny Fake redan, vid ett litet bord på en stol, som alla andra,var fastskruvad i golvet, för att de inte skulle kunna användas som tillhyggen. I samhället med obligatorisk duschmössa ingick ett avtal, åtminstone en förhoppning, om att våld, övergrepp och avundsjuka skulle minska. Om kvinnorna såg ungefär likadana ut, skulle det bli mindre kiv. Dessutom shoppade de mindre. Duschmössan var som en skoluniform för kvinnor, med den skillnaden att den gällde inte bara i skolan.
- Är du redo?, sade han bara och klappade henne på amen. De gick omedelbart i riktning mot travbanan, en promenad på nästan 90 minuter. Johnny Fake ville spara taxipengarna till något bättre, det fanns nämligen en vinstchans i lopp 5, häst nr 11. (O´l Shithouse)
Yasmine kände efter en halvtimme hur det ångade av hennes andedräkt inne i mössan, det blev imma på tittytan, men med Johnnys hjälp gick det ganska bra ändå. Vid en kiosk stannade han till. Han såg undersökande på kvinnan där inne (Ronja), som även hon naturligtvis stod i sin duschmössa och log .
- Ge mig lite pengar, eller jag drar av dig mössan!! Johnny Fake kunde låta hotfull när han ville det. Yasmine stod en bit ifrån och hörde inte ordväxlingen.
Ronja i kiosken kiosken visste, att om hon var synlig, och sedd ,utan mössa, av till exempel morbror Bengt, skulle hon kunna bli förnedrad, resten av sitt liv, för att inte tala om; att hon aldrig skulle kunna bli gift som det var planerat. Hon skulle giftas bort inom kort och den utvalda fanns i Jokkmokk. Klart att hon kände sig både misstänksam och missmodig till det hela. men det hade sagts till henne att han levde i alla fall inte i en grotta.
Yasmine stod fortfarande en bit ifrån kiosken, närmast gatan. Hon var naturligtvis ett elegant blickfång, lång och stilig med sina högklackade Amsterdam-skor, och längst upp, på huvudet en svensk duschmössa av bästa kvalitet. En långsamt förbipasserande bil av märket Skoda distraherade henne. Musiken från bilen var högt påskruvad. Bilen nästan studsade lite på sina slitna däck. Därinne satt August och Yemenito, som nonchalant rökte sina Dromedar-cigaretter. Yasmine kände igen musiken, det var en ny hit med Cool Shithouse, som nyligen haft en stor framgång vid Hultsfredsfestivalen. När bilen äntligen passerat råkade hon vända sig om, och såg nu direkt att Johnny hade en, som det verkade aggressiv ordväxling med kvinnan i kioskluckan. Yasmine vaknade upp och stegade resolut fram;
- Vad håller du på med Johnny! Varför skäller du på henne?! Kvinnan inne i kiosken verkade ängslig och Yasmine sade omedelbart; - Slutar du inte upp med det där tar JAG av mig min duschmössa!
Johnny Fake hajade till, tappade hakan som man säger, men fortsatte att hålla ett strypgrepp på Ronja i kioskluckan.
- Jag vill bara ha hennes pengar!, sade Johnny i riktning mot Yasmine.
- Jaså. Då blir det så här!, sade Yasmine och slet av sig duschmössan och daskade den i gatan. .
Johnny Fake släppte långsamt, chockad, överraskad på alla sätt, greppet om kvinnan i kiosken, ramlade själv halvt ihop över tidningarna som låg på den yttre disken framför luckan, hasade nerårt, drog några tidningar med sig i fallet. Han började helt enkelt skrika;
- NEEEEEEEJ! NEEEJ! Varför?!!! Hur kan du göra så här mot mig! Yasmine! EEEEEEEEEEEeeeeeeeeK!!
Yasmine satte en skon på sin fallna duschmössa och trampade till, skruvade dess plast med klacken av sin Hamsterdamsko mot den smågrusiga trottoaren.
Johnny stod på knä i sina Dressmanbyxor och vred sig som i magsmärtor; -

- AAAAArrrGNEEEEEEEEJ. DU har FÖRstÖÖrt VÅR framtid!!DUU en fallen Kvinna!!Byäh!Byäh! Och Jag är en fallen man som blivit vilseledd av byhora! Du har hädat! Du har hädat!
En ambulans kom senare och hämtade honom, Johnny Fake, mannen som visste hur en slipsten skulle dras.
Yasmine Baldrich, som revolterat utanför kiosken, inför hela världen som det tycktes, begav sig hem. Hennes pappa Alphonse satt fortfarande vid matbordet, denna gång med blicken i en kvällstidning. Han lade knappt märke till att Yasmine satte sig vid andra ändan av bordet, utan duschmössa.
När så skulle ske, att han lyfte blicken från tidningen, skulle han hota henne med en hedersdusch, diskret inom en månad utförd av hans bror Svante och dennes tvillingsöner Örjan och Början.
Men innan han lyfte blicken, läste han högt ur tidningen, klart trött så här sent på dagen;
- Den där Robert Gustafsson, hur kan vara populär, alla hans välbetalda skämt går ju snart ut på att gräva i sina egna eller andras kalsonger. Han borde fan jobba vid sjukvården.
- Det är för att han är trivselfascist, pappa, sade Yasmine rak i ryggen vid andra ändan av matbordet.
- Trivselfascist? Ja, så sant. Persi Nilegård var väl ett bra exempel,...verkligheten tar över skämtet,...och de där idioterna i parlamentet. Har du hört publiken? Skrattar gott och spontant med i vilken mobbinghumor som helst! Programledaren är köpt av Fläbber-Satan. Önskar en trevlig natt tillsammans. Men vi får väl den värld, vi förtjänar.
- Så sant, pappa. Vi har förtjänat den.
Nu tittade Alphonse upp över kanten av tidningssidan;
- Nemen, Yass. Vad har du gjort?
-Det rätta. Jag kastade mössan utanför kiosken på Battingstigen.
Alphonse Baldrich lade ner tidningen på bordet. Med en ledig hand tog han ett vingum ur skålen med eftermiddagsgodis. Hans buskiga ögonbryn accenturade likeheten med Chazz Palminteri. Hans mun såg ut som grillen på en äldre Aston Martin.
- Du, Yazz. Ja, du gjorde det rätta. Du gjorde det vad en man skulle ha gjort, sade han efter att i korthet ha hört hela historien, berättad av sin skira dotter.
Men han fortsatte emellertid sin predikan;
- Stora gräshoppssvärmar kommer att besöka din bädd. Murarna du byggt upp i din värld kommer att rasa, dina nära och kära är dömda till undergång. I helvetet kommer du att ropa på hjälp, men blir endast bönhörd av de falska profeterna.
- Du menar precis som det är i den här världen?
- Ja. precis, hahaha. Men det är tur att vi har humor. Fattar du inte, duschmössan är bara ett skämt. Du har genomskådat det. De som inte genomskådar, är de som lider värst. Du öppnade ditt samvete på Battingstigen, för dagsljusets helande kraft. Johnny Fake lider fortfarande, han har inte genomskådat.

Heading For Venus

med John Flabbfeld

Det var dagen det skulle ske. John avsåg , som så många gånger förr, ta en rask promenad i det glada Hjälmarholm. Genom parker och över höga trottarkanter. Denna gång, inte för att samla lockande burkar och tomglas, utan för att komma till nästa etapp i den stora planen. De eftertraktade biljetterna väntade hos favoritresebyrån. För att ha råd med dem hade han och hans kära Margot fått spara något alldeles extra. Inga kostsamma utsvävningar hade varit tillåtna sedan förra julafton. Denna julafton skulle man resa till en varmare plats.

- Finns det dagisplatser där? - hade Margot frågat medan hon satte upp de nya gardinerna i parets gemensamma vardagsrum.
- Nej, nej, där finns nog inga dagis, hade John svarat. Han tänkte oroligt på frågan om de kanske skulle gå och få några vaccinationer av Doktor Bergqvist, för alla eventualiteter. Vid förra resan, till finska Lappmarken, hade man tagit för mycket sprutor, och blivit infångade av den lokala polisen. Under sin promenad genom Bärseliparken började John vissla på sin favorit i musikvärlden, inledningen till The Final Countdown.
- Phiu-Phiu-Phoo Phiu-Phiupep-Poo, Phiu-Phiu-Poo Phiu-Phiupepp-Poo.
När han passerade den gröna bänken, med de konferanta kajorna i trädgrenarna ovanför, hade han kommit till sångtexten i andra versen;
- " We´re heading for Venus and still we stand tall"
Han blev avbruten av en yngling i svart läderjacka och med någon sorts huva på huvudet.
- Har du rymt från Skansen? Även om frågan hade varit berättigad att ställas av John Flabbfeld, så var det ynglingen som ställde den till John Flabbfeld.
- Knappast. Jag skall iväg på en mission av sällan skådat slag, tillsammans med min nya fru Margot och hennes tre barn från ett tidigare äktenskap. John svarade alltid uppriktigt på de frågor han fick. Han kunde inte hjälpa att han till utseendet liknande den kände chefen.
- Vad har du i fickan, är det en liten chimpans?, frågade yngligen otåligt vidare. John kände efter i fickorna. I den högra hittade han endast ett gammalt kvitto från Ica-Maxi, ett plektrum och femtioöring. I den vänstra fickan fann han sina stickade vantar som han tidigare trott varit borttappade.

På resebyrån arbetade Erling Nordqvist, en enkel och plikttrogen man i sina bästa år. Han sorterade biljetterna i olika högar, i väntan på att förmiddagsrusningen. Just denna dag räknade man med att sälja många resor. På hans enkla skrivbord stod en flaska med bikarbonerande vatten, av det bästa, men ändå billigaste slaget.
När John Flabbfeld kom in, var klockan 10:45. Med sig hade han ynglingen från parken, som han hade hunnit bli riktigt god vän med. Inte en vänskap av det djupare slaget, men ändå. Det hade visat sig att den unge mannen var fjärilssamlare, och med detsamma blivit riktigt intresserad av Johns och Margots resplaner. Hemma i lägenheten skurade Margot spisen med stålull, inte kunde hon lämna allt som det var, innan resan på torsdag. In i köket kom mellandottern, Britney.
- Skall du verkligen gå till skolan i det där raff-setet?, frågade Margot och höll i ugnsluckan.
- Jag får faktiskt gå klädd hur jag vill och förresten, på Venus spelar det ingen roll.
-Tror du ja.
- Varför städar du hela tiden? Vi skall ju ändå åka härifrån?
Britney Flabbfeld satte sig nonchalant vid köksbordet. Farmför sig hade hon en skål med flingor. Brödrosten var ännu varm. Hon lekte lite med en av de små stålullskuddarna som hennes mamma ännu inte använt till ugnen.
- Jag städar, ty även en inbrottstjuv uppskattar ha det rent och fint omkring sig. Bonzo kanske blir sugen att värma en djupfryst pizza i ugnen, som hos våra grannar, familjen Breitenholtz-Langströmp, sade Margot dämpat, fortsatte gno, med huvudet ännu inne i ugnen. Britney funderade några sekunder, men;
- Jamen,de bjöd ju in tjuvarna! Hur vet du förresten att han heter Bonzo! Det var sant Heinrich Breitenholtz-Langströmp hade generöst annonserat i lokaltidningen, och sonen Robert hade gjort affischer i skolan. Vid denna tid ett ganska vanligt förfarande om man höjt hemförsäkringen.
Klockan 11:35 kom John Flabbfeld åter till hemmet, nu i sällskap med biljettförsäljaren Erling Nordqvist och den unge fjärilssamlande Fritz från parken. Alla tre hade beslutat göra gemensam sak. Anhöriga i periferin behövde man knappast kontakta ytterligare. Det hade de tre beslutat på stående fot, ute på gatan. Alla tycktes veta om det underbara som skulle hända. Kanske genom telepatiska kontakter, men inte minst genom alla glada rykten som florerade Det som hos många länge varit en flyktig känsla, hade blivit ett beständigt kall. Hjälmarholm hade drabbats av Symmetrisk Empatisk Kollektiv Sympati, som somliga föredrog att kalla det.
Genom radion meddelade den alltmer officiella Venus-rapportören Yankell nästan hela tiden om det förestående äventyret, den största av alla resor. Man skulle åk till Venus! Nyinlagda " Kanske på Venustoppen" blev hastigt ett av de populära programmen. Innan torsdag konstaterade man även i de flesta politiska läger att det var ofrånkomligt, alla skulle resa. Arbetsförmedlarna välkomnade förslaget. De som inte ville, skulle man tvinga in i de för ändamålet modifierade rymdfärjorna. Illvilliga kritiker, möjliga smitare, påstod att modifieringarna var inte tillräckliga. De skulle kollapsa redan innan man hunnit upp i första telecastersfären. En folkomröstning i frågan var kanske att vänta, men tiden var knapp. Det dåvarande centerpartiet, med rymdministern i spetsen, propagerade för ett decentraliserat universum.

R E S A N
- Det blir nog bra, sade John Flabbfeld och slog näven i köksbordet.
- Ombord på farkosterna kommer de att ha kändis-värdar har jag hört.
- Allt för att göra det lite trevligare, fyllde Erling Nordqvist i.
- På vår färja kommer vi att hitta Henrik utklädd till äkta indian!, utbrast Margot glatt, som hade informerat sig själv hos hårfrisörskan.
Väl ombord på en av de 144 rymdfärjorna låg man bekvämt bakåtlutade i de ljusblå fåtöljerna. Raketmotorerna var redan under uppvärmning. Farkosterna pekade mot himlen. Det var stjärnklart. En mycket lämplig kväll för avfärd. Det var fullmåne över Hjälmarholm
- Phiu-Phiu-Phoo Phiu-Phiupep-Poo, Phiu-Phiu-Poo Phiu-Phiupepp-Poo, visslade John Flabbfeld lite försiktigt och sög i sig de sista dropparna ur en Festis.
- Måste du hålla på med musiken just nu!, väste Margot mellan mungiporna. John teg. Det sista han ville, var att störa avfärden.
En hobby skulle inte få förstöra det som var viktigt. Den oblyga finlandssvenska flygvärdinnan tog snart till orda;
- SITUATSCHOONEN ÄR NUU SÅÅDAN, ATT RAKEETERNA PEEKAR RAAKT UPP MOOT HIMMMLEN.
Det var en del sorl ombord och det minskade knappast av ett Tv-team som smygit sig ombord, med den välkände Janne Josefsson i spetsen. Denne vände sig till en passagerare på måfå verkade det som, men det var naturligtvis listigt planerat. Han hade valt en representant för My Case On Venus
- Kan du stå här och säga rakt i in kameran att det här flygplanet faktiskt går till Venus?! Du har ju en flaska Saturnus i näven!
- Jamen, det är ju bara essens, sån´t man blander med brännvin, för att det skall smaka lite godare...
- Essens?! Vem är ansvarig för serveringen här! Håller ni inte på att lura hela det svenska folket!
Det lugnade snart ner sig. John Flabbfeld hade varvat ner till den grad att han kunde se lugnt omkring sig. Såg snett bakom sig ett par kvinnor som satt med bar överkropp.
Det var Ulla och Geraldine från Bröstklubben som satt och åt på varsin köttfärsmacka. John vinkade lite försiktigt till dem med ett par fingrar.
- HÄÄR ÄÄR SLIPPSTVÅNG! skrek den finlandssvenska flygvärdinnan. John fick syn på biljettförsäljaren Erling Nordqvist som satt längre ner. Erling gestikulerade med teckenspråk. John råkade nu lägga märke till att passagerarna var färre än tidigare, ja, mycket färre. Det var riktigt glest i bänkarna! Han vände sig mot Margot som nog satt kvar, med sin alltid lika intressanta veckotidning. Men var var Britney? John såg i riktning mot Erling Nordqvist igen, men han var nu plötsligt försvunnen. John Flabbfeld reste sig upp, började gå bakåt i mittgången, i riktning mot personalens pentry. Kanske hade de en Panodil mot den uppflammande huvudvärken? När han kom till pentryt upptäckte han att där bara fanns en trappa ut farkosten. Och det var ganska mörkt därnere. Klockan var över 1 på natten. Britney var väl därute och slarvade någonstans tänkte John Flabbfeld. Hon hade ju sagt att; så fort de kom fram till Venus skulle hon ut och undersöka nattlivet. Mingeldrottning kunde hon ju alltid bli med sina betyg från skolan. Han stegade ner försiktigt ner för trappan.
John Flabbfeld var förvånad över att allt såg likadant ut på Venus som på jorden, det vill säga den del av den som de kände till, alltså Hjälmarholm. Flygplatsen, taxin,.......och på gräsmattan utanför det egna hemmet låg fortfarande den där kvarglömda badbollen från Texaco.

NÄSTA DAG, FÖRSTA DAGEN PÅ PLANETEN VENUS
Den enda skillnaden var att; ur till och med en enklaste radioapparat kunde man ibland höra;
Phiu-Phiu-Phoo Phiu-Phiupep-Poo, Phiu-Phiu-Poo Phiu-Phiupepp-Poo. We´re heading for Earth, and still we stand small.
Margot stod i köket och smorde in näsan med Nivea.
- Inte kunde jag tro att här på Venus är allting nästan som som vanligt.
´Cause maybe they haven´t seen us and don´t welcome us at all.
Nej, varför skulle man lämna Hjälmarholm, fast man var på Venus. Det var tryggt och bra. Britney hade skaffat sig en ny pojkvän, det var fjärilssamlande Fritz, från Bersäliparken, på jorden bör tilläggas.
- Men det var en intressant resa, sade John Flabbfeld. Det ringde på dörren. John lämnade morgontidningen på köksbordet.
En vindpust svepte in, på trappan stod, från rymdfärjan något bekanta, Ulla och Geraldine i eskimodräkter.
- Ursäkta att jag inte kände igen er meddetsamma. Ni har inte samma profil som på planet, eller rymdraketen, eller vad man skall säga...
- Det gör ingenting John Flabbfeld, nu är vi med i Elsa Grävling sällskapet och har tänkt läsa en dikt för dig. Rättare sagt, inte av Elsa utan Sonja.
- Sonja?
- Ja, Sonja Akesson. Den heter Vinterutflykt, och kan passa nu strax innan jul. Det var sant. Resan till Venus hade gått så snabbt att det var ännu inte julafton. Ulla och Geraldine öppnade en bok och läste högt tillsammans;

Tomtesnö på månskogen.
Tomtesnö på kalhygget.
Tomtesnö på Volvotaket.
Tomtesnö på kyrktornet.
Tomtesnö på bårhuset.
Tomtesnö på martallen.
Tomtesnö på sprutgiftet.
Tomtesnö på dasstaket. Kisshål i snön.

- Nämen!, John var förbluffad men samlade sig snart; - Hkrm,....som Torsten så förtjänstfullt sade....
- Nej John, bry dig inte om Torsten nu, han är bara din fantasi. Åk med oss. Geraldine pekade omedelbart på en begagnad silverfärgad Saab som stod på den lilla parkeringen.
- Ja,...jag vet inte. John hoppades att Margot inte hörde samtalet. Men han hade ju vinkat till dem på rymdfärjan, och visst mindes han dem som läckra....
- Kom nu Torsten,.., äsch jag menar John, sade Geraldine och grep honom i armen. Väl i baksätet på Saaben kom han på att han glömt sin mobiltelefon.
- Du behöver inte hämta den nu, sade Ulla och tittade leende snett bakåt från framsätet.
- Vart... ska vi?, sade John lite förskräckt.
- Bara en liten åktur, sade Geraldine bakom ratten och startade bilen. Margot såg från köksfönstret vad som höll på att hända och rusade ut i hallen, slängde upp den redan öppna ytterdörren på vid gavel, rusade ner för de tre trappstegen, över gräsmattan i sina högklackade High Heel Sneaker- Blobbers, snubblade på badbollen och skrek medan hon landade i krusbärsbusken;
- NEEJ, JOHN !LÄMNA MIG INTE! John hörde aldrig detta, Saaben var svängd åt andra hållet, redan femtio meter från huset och bilen hade ett starkt motorljud.
Campen låg vid foten av Venusberget. Minst ett trettiotal tält i olika färger, samt en stor husvagn som inhyste ett kontor, förutom att Ulla bodde där.
- Du kommer att trivas här, sade Geraldine och förde John till sitt tält.
- Skall jag sova i ditt tält? Du menar att bara vi..., du och jag?
- Klart, sade Geraldine och överräckte honom randig flanellpyjamas, i brunt och ljusblått.
- Gå och lägg dig nu, du skall ut på strapats i morgon. Måste gå till kontoret för att diskutera några saker. John Flabbfeld var förstummad, men han gjorde som hon sagt. Han låg under ett tjockt termosduntäcke, och funderade, men somnade snart. Han var ju i trygga händer. Trots att han befann sig på Venus. Eller gjorde han det? Allting var ju förvillande likt livet som det varit tidigare, men ändå inte alls. Nästa dag var solig, bara på det sätt som en sann Venusbo kunde uppleva den. John Flabbfeld fick ett par vandrarkängor och något som liknade en kompass.
- Upp på berget unge man!, sade Gertrud efter frukosten. Henne hade John inte sett tidigare, men även hon var klädd i en eskimodräkt, med en stor huva hängandes neråt ryggen. John började vandra. Det gick timmar, Han kände svettdropparna på ryggen. Först som en antydning, sedan att det rann, ända ner i underbyxorna. Berget var täckt av mindre vegetation, buskigt skulle somliga kalla det. Trots att John haft MVG i naturkunskap på gymnasiet, kunde han inte känna växtligheten riktigt. Det var som långa strån, som ibland burrade ihop sig, till nya krulliga konstverk. John nådde till sist krönet, i alla fall en avsats.
Han kunde för första gången se det fördolda, som nu öppnade sig på toppen av Venusberget. En vidunderlig utsikt, något liknande hade han inte sett sedan han var på semester i nord-Norge. Det liknade en stor vulkan, i skimrande rosa. En ravin sträckte sig säkert en kilometer bort. Allt inramat av den, som det verkade, otyglade, vegetation som han redan stiftat kontakt med. Ångor sipprade sakta fram ur ravinens djup. John Flabbfeld letade i sin matsäck. När han böjde sig något framåt, för att leta fram en kexchoklad , felbedömde han hur brant det var. Han ramlade ner i Venusberget! Det var en vådlig färd. Han kastades hit och dit, förlorade medvetandet, tappade sin matsäck och en av vandrarkängorna slets av hans fot!
Dumt nog hade han lossat något på snörena när värmen blivit för påträngande.

INNE I GROTTAN
Långt nere i ravinens stora, mörka hålighet befann han sig. Han visste inte hur länge han låg stilla. Ur minnet fick han upplysningen att Geraldine tvingat honom att ta med ett litet paket med Första Hjälpen. Mödosamt vände han något på sig, sträckte en handen i bakfickan. Han hade i alla fall inte brutit några ben. Tomtebloss och tändstickor verkade mest användbart. John Flabbfeld reste sig upp. Med vana händer tände han på. Varje jul han till Margots förtret köpt in lådvis med tomtebloss. Han tyckte det var kul och var inte så lite förtjust i doften. Men i denna grotta han nu befann sig hade han upptäckt även andra dofter. Grottans väggar var rödaktiga, men lite mjuka och hala, som av någon sorts gummi. Minnen väckte till liv, att han någongång för länge sedan, i sin ungdom arbetat i en gummifabrik.
Plötsligt stelnade John till. Han hörde ljud! Någon harklade sig! Någon hostade!. I skenet av sitt sprakande tomtebloss såg han en annan person närma sig.
- Nämen hej! ropade Erling Nordqvist.
- Vad i fridens nman, ÄR du här?! John var utom sig av förvåning och höll upp det sprakande tomteblosset ännu högre.
- V a d gör du här Erling?
Erling harklade sig lite och snöt sig innan han svarade. - Jag letar efter min cykel.
- Det var som..., har din cykel blivit stulen?
- Jovisst, du kom med mig så skall jag visa dig en sak. Erling pekade i riktning varifrån han kommit, längre in i grottan.
Redan efter tio minuters strapats mellan de krumbuktande, fuktiga, gummiliknade väggarna var man framme i en klart större grotta. Framför dem, som i en gigantisk genomskinlig plastpåse, skymtade något som liknade jättelika barnfötter. John Flabbfeld fick inte fram ett ord. Det var en gigantisk jättebaby!
- Kom närmare så får du se vad de står stämplat i ena fotsulan. Det sprakande tomteblosset belyste scenenariot. med ett fladdrande skuggspel, på ett nästan skrämmande sätt. John läste texten på den jättelika runda barnfoten.Tillhör MTV. HOOLIGAN. Made by JackAss.
Håret reste sig nacken på John Flabbfeld. Det saknades ett bäst-före-datum! Han vände sig om och började rusa tillbaka, vart han kommit ifrån, varifrån det nu var! De kunde bli krossade av jättebabyn om det var dags!

UPPVAKNANDET
Ombord på rymdfärjan gick Janne Josefsson fortfarande omkring med sin dolda mikrofon;
- Vad är det här då? Du sitter här och påstår för hela det svenska folket att du skall till planeten Venus. Det här är ju en Tivoliattraktion! Resebyrån är en bluff, iscensatt av Köttfärsprofilerna! John Flabbfeld vaknade. Han hade drömt. Han skämdes. Margot drog sin man i armen.
De skulle julhandla, men John Flabbfeld hade bara satt sig en stund på den lilla elefanten vid entre´n till ICA-MAXI, medan Margot gick till toa. Hon hade varit tvungen att först stå i kö en stund för att växla till sig några mynt för att kunna komma in på kundtoaletten. Därför tog det sådan tid, men det handlade ändå bara om drygt fem minuter John var nu klarvaken. Förvånad att han drömt så mycket under den korta stunden.
- Skall vi handla tomtebloss i år?, frågade Margot medan de var på väg in genom de små svänggrindarna.
- B a r a om vi skall ha sex!Hahaha! Då ser man jättebabyn bättre , sade John medan han greppade den röda varukorgen.
- Du är fan tokig. Beställ tid hos Vårdcentralen!
Inne på varuhuset mötte man Britney med hennes kompisar Ulla och Geraldine, verkade lyckliga, höll något mot bröstet.
- Vi har köpt Queen of Hardrock´s nya CD!, utbrast Britney ivrigt och Geraldine inföll nickande. Ulla var lite blyg och tittade förstrött i korg med strumporbyxor.
- Tur för er, sade John Flabbfeld torrt, tittade någonannanstans. Han ville absolut inte att blicken skulle fastna på Ullas och Geraldines urringningar. John Flabbfeld höll sig trött för pannan, medan de gick in på livsmedel. Där fanns det både smakprover och demonstration av nya stekpannor, Wonder-Phan. En välklädd, ganska kortväxt, man med mikrofon kom rakt emot familjen Flabbfeld, men John dirigerade skickligt de sina till vykortsvdelningen.

Den kortväxte mannen med mikrofonen ropade efter dem:- Kan du bevisa för hela svenska folket, rakt in i mikrofonen,inför våra kamera.....att ni inte behöver EN WONDER-PHAN!! På campingen, på berget, i grottan. Äventyrarens bästa vän! Alltid bra att ha med sig!

JAG och MIN VICTORIA SILVSTEDT BALLONG

Hade beställt henne från en liten firma i Malaysia. Det var nästan en högtidsdag, den morgon då jag tog en liten promenad till det lilla postkontoret, numera beläget vid korsningen av Brogatan och Karl den XI:s väg. Jag finner det för min del olämpligt eftersom alla paket och lådor knappt får plats i den lilla kiosken. Nästan med outsäglig glädje öppnade jag halvtimmen senare upp mitt paket vid köksbordet.Däri låg även en liten gasampull, av den sort som skulle göra ballongen lätt flygande, men också en fyra meter lång specialgjord säkerhetslina. Jag begriper än idag inte hur de göra ballongen så naturtrogen. Mitt måttband, som jag lånat av mormor, gav klart besked. Det var verkligen Vickan.

Vädret var denna förmiddag riktigt bra, så tänkte att efter en portion havregrynsgröt skulle jag gå Storgatan ner med min ballong. Det passade också bra att gå långsamt, det var ju lördag och många av stadens medborgare var ute och tittade i skyltfönstren. Några sutto säkert på bänkarna längs gågatan.Tidigare hade den här gatan faktiskt varit livligt trafikerad av moderna fordon. Många minns hur det på gatstenarna rullade både Wolkswagen och Opel Rekord, då kunde man parkera nästan invid stadens biografer. Praktiskt om det regnade, vilket var vanligt i denna lilla kuststad.

Denna lördagförmiddag gingo jag nerför gatan med min Victoria Silvstedt-ballong. Släppte lina ungefär en och en halv meter, så man kunde se henne från relativt betydande avstånd. Det dröjde inte länge förrän jag fick välförtjänt uppmärksamhet av en förbipasserande, det var avundsjuka Clive, som inte kunde låta bli att sarkasmera över situationen;

- ” Jaså, du är ute och går med tjejen? ”.

Den här gången ignorerade jag honom, ty jag visste att han kunde ha en spik i fickan. Det var inte så att jag skämdes för min Victoria Silvstedt-ballong, där hon vibrerade i vinden. Hon hade både uppfostran och framåtanda. Det var mera det att jag ville ha henne för mig själv.

Det dröjde inte länge förrän jag på gatan möttes av revisorfamiljen, pappa Revisor och mamma Revisor, med tvillingbarnen.

– ”Det var väldans, skall ni gå på bio?”, sade pappa Revisor. som egentligen hette något annat, men jag hade glömt det. (Vem går förresten på bio en lördagförmiddag?)

– ”Nej, inte direkt, jag och Victoria vill väl mest tillbringa förmiddagen i den sociala gemenskapen på torget”, sade jag med lätt dansk dialekt, eftersom jag visste att revisorfamiljen gärna ville se att man underkastade sig de lokala traditionen.

Till den hörde förresten också att tålamodigt och utan förtvivlan lyssna på musikuppvisningen framför Rådhuset. Jag och Vickan skulle hinna i tid, även om mina steg voro lugna och min andning normal.

Väl framme på torget snattrade chokladhjulen, det lilla kringresande tivolit var på besök som så ofta tidigare. Två gamla klasskamrater från det Högre Allmänna Läroverket dök plötsligt upp, dessa numera välsituerade före detta studenter var på väg att prova lyckan vid en nymodig tävlingsanordning. De var inte alls förvånade över Vickan, var mest glada över hennes ögonkast. Blåsorkestern vid Rådhuset började spela upp stycket ”Sommartider”.

Plötsligt small det till. PANG! Människor omkring mig ryckte till. Orkestern fortsatte att spela. Jag hade inte längre någon Vickan! Hon hade försvunnit! Detta var en egendomlig händelse eftersom jag inte längre heller hade kvar snöret till ballongen.

Den vetenskapliga efterkonstruktionen visar på att smällen förorsakades inte av Vickan, utan från annan plats på torget och i förskräckelsen gjort att jag släppt taget om snöret. Min Victoria Silvstedt-ballong hade flugit till väders!Jag såg mig oroligt omkring, uppåt, åt sidan.

Vinden var lätt nordlig. En bit uppåt kyrktaket studsade hon omkring, som Gud ( i alla fall nästan) skapat henne, men fortfarande i fulla former. Det verkade som om snöret fastnat i något. Jag rusade mot kyrkan. Trängde mig tvärs genom någon kö, höll på att snubbla på de kablar som lagts över torget till någon strömförsörjning.

Vid den lilla ambullerande spaghettivagnen stod en gammal bekant, Erik Barilla, som undrade vad som stod på.

–” Jag skall rädda Victoria Silvstedt!”, nästan väste jag av andfåddhet och passerade de taxibilar som vanligtvis också brukade stå där intill.Uppe på kyrktaket fortsatte dramatiken. Mina fingrar klamrade sig fast medan jag hängde i stuprännan. Hela torget var plötsligt stilla. Blåsorkestern hade tystnat. Chokladhjulen smattrade inte längre. Allas blickar såg upp mot kyrktaket, på mannen, en vardagens hjälte, som skulle rädda Victoria Silvstedt. Reportrar från lokaltidningen hade följt med upp, nästan ut på taket, en tittade ut genom klocktornet med en specialutrustad Hasselblad-kamera.

Jag hann inte ropa till honom att nu orkar jag inte längre, utan släppte taget och gled nerför. Min ena sko lossnade och verkade tursamt träffa precis den plats där det, i sin fulla längd, fyra meter långa snöret hade fastnat. En ren reflexrörelse gjorde att jag grep ut med ena näven i fallet, nådde tag i det.

Samma reflexrörelse gjorde att jag liksom ville klättra uppför snöret och på det sättet drog till mig Victoria Silvstedt-ballongen medan jag föll.När vi nådde marken, var det jag som hamnade underst. Det var första gången vi var riktigt intima, Victoria och jag.

Stig Stridsberg-Hollis, dikterat med mikrofon direkt in på en Tandberg Rullbandspelare - genom en munöppning i gipset, - i Halmstad, februari 2006.

(tidigare publicerad på http://gobbabibliotheket.blogspot.com)

Posted by Mikael M at 4:37 AM

Bimbos are Forever - endast ett manligt problem?

Fredagen 31 oktober råkade jag köpa Kvällsposten/Expressen. Vanligen brukar jag föreslå skyddsglasögon, eller allraminst handskar, när man passerar kvällstidningståndet. På sin höjd 4-5 läsvärda sidor, i en massupplaga som basuneras ut till folket. Visuellt skrymmande löpsedlar på varje vägg utanför affären där folk handlar dagligvaror.

Denna dag lade jag märke till sidan 4, där Carolina Gynning breder ut sig på en helsida under rubriken Låt Bond vara manlig förebild.

"Tänk om alla män vore som Daniel Craig i James Bond-tappning. Tysta starka, sammanbitna, hemlighetsfulla och vibrerande av undertryckta känslor."

Nej, alla behöver ju faktiskt inte vara som babbelmaskiner (visar sina känslor) på en audition för RixFm eller TV 4. Tänk att det fortfarande uppskattas, tystnaden. Det kan också händ att /Craig/Bond är socialdemokrat, så länge han tiger, ökar populariteten. Tysta, sammanbitna män? Kunde det duga med bankdirektörer med lite hemlig bonus?
Det slår mig emellertid, frågan; om CG verkligen inte ännu upptäckt att James Bond är en sagofigur?
Hon anser att Daniel Craig i rollen uppfyller hennes drömmar.

"För mig är James Bond i Daniel Craigs gestaltning så nära idealmannen man kan komma. Han har en fantastisk muskulös kropp och jävligt snygga vader".
"Jag vill ligga sömnlös av oro över varför min man inte dyker upp eller vad han för ny plan. Tanken på att aldrig veta om han kommer hem död eller levande gör mig alldeles het."

Ser man till Ken-dockor, kommer de alltid likadana tillbaka. Det är väl inget kul Carolina, då är ju den spänning du efterlyser borta?

Det märks i alla fall att CG inte varit lattemamma. Kanske har hon bott i en kvävande huslänga i något krigsdrabbat område och skaffat sig erfarenhet? I porrfilmsreklamen förr, t ex i kvällstidningar, på sportsidorna, kallades de förr "otillfredställda hemmafruar".

Carolina skriver också, med Jante-lagen krossad under klackarna;
"Det är inte det att jag på något sätt tycker att kvinnor är underlägsna män - tvärtom. Jag gör vad fan jag vill. Jag skiter i konsekvenserna. Det har jag alltid gjort."
" Psykologer har roat sig med att ställa diagnos på James Bond och kommit fram till att han är en känslomässigt hämmad psykopat och sexmissbrukare. Men hellere det än en förutsägbar mjukis."
"Jag tycker att det är dags för en ny svensk Bond-brud. Absolut finns det många söta tjejer i Sverige. Men ingen är lika cool som jag."

Jaa, jobbet är säkert riktigt välbetalt. Fame, Hype. Det är lätt att glömma att det finns konkurrenter i Stureplanssfären, inga namn den här gången.

Tips till Carolina Gynning: : Jobba lite med dina Shakespearecitat och påpeka din Teatererfarenhet. Det kan gå vägen.
Enligt din sida i Kvällsposten/Exprssen den 31 oktober hade du inte ens sett den nya filmen.
Det betygsätter Zagolandet med; "en rationell tjej med högt tempo".
Vad tar dom i timmen?