Jag menar dessa två vardagsnära tjejer, kända från TV, så vardagsnära att det ibland är svårt att veta om det är högklassig kittlande fiktion eller bara en bevakningskamera på vilken plats i samhället som helst. Visst skrattar jag inombords när jag för åttonde gången ser den hjälmfrisyr beklädda hundinstruktören eller den bjäbbande frisörskan, och alla andra figurer. Inte att förglömma den märkliga företagskursledaren. (Han är en Christopher Walken Looka-a-like, även om det inte är lika tydligt i säsongens upplaga)
En helt annan sak är Hanna Hallgrens (Kabusa böcker) avhandling; "När lesbiska blev kvinnor - När kvinnor blev lesbiska", som skildrar hur en alternativ form av lesbisk identifikation - den kvinnoidentifierade kvinnan - formades i motsats till den dominerande kulturens diskurser om lesbiskhet som manhaftighet på 1970 och -80talen.
Ja, så börjar en artikel i en begagnad Aftonbladet 10 februari, signerad Edda Manga (ide´historiker och skribent i Göteborgsposten) - som jag just skulle slänga, hela tidningen alltså. Det var en tisdagstidning som jag antagligen köpt enbart för att få lite fotbolltipsinformationer. För att återgå till Mia och Klara, visst är dom lite äckliga bitvis, men det är säkert meningen.
Vad har jag lättare att ta in? Edda Mangas story över Hanna Hallgrens avhandling, eller ett vanligt kaotiskt avsnitt med Mia och Klara?
Mitt spontana svar är, komiken, även om den inte ens är minnesvärd.
Edda ställer inte så lite intellektuella krav själv i sin text, men sammafattar Hanna Hallgrens; "Hallgrens avhandling, liksom många avhandlingar, lider av omständiga förklaringar av författarens hantverk, onödiga sammanfattningar av innehållet och överflöd av teoretiska begrepp av vilka ett fåtal verkligen används. Ändå finns det en nerv som gör läsningen spännande"
Innan det skriver hon bland annat, jag vet inte om det är ett direkt citat ur avhandlingen, det vore mycket möjligt; " Kvinnoidentifierade lesbiska gjorde upp med synen att den vaginala orgasmen utgjorde slutpunkten i kvinnors sexuella utveckling, diskuterade huruvida penetration stred mot en egalitär sexualitet och lovsjöng klitoris som ett unikt erogent organ vars enda funktion var att skänka kvinnor njutning."
Just det är skulle Mia och Klara säkert med lätthet också kunna avhandla, om än i annorlunda ordalag. Men det vore inte så seriöst, även om samtalet skedde vid köksbordet, en helt vanlig dag, i en helt annan förvirrande inramning än det samtalet handlar om.
Vanliga dagar finns det emellertid sällan i avhandlingarnas värld, utan språkkonstruktionerna föder egentligen värre fiktioner, än en humorserie, nämligen den språkliga byråkratins upphöjda självdyrkan.Varför måste man skriva avhandlingar för att förklara kvinnors sexualitet? Vem är dessa avhandlingar till för? (Är det inte åter männen som lurar där i vassen?)
Antagligen är det motiverat i sitt sammanhang, kanske är det välgjort, kanske tillför det något. Men jag tvivlar på att det är lättillgängligt.
För folkligt får det ju aldrig bli, sexualiteten, det vore för billigt. Intet skrattretande skämt.
Det skall förklarars i en manual, som ritningen på husets nya energibesparande apparat, som alla i lokalsamhället bör införskaffa sig.
Bestämmelserna är ju sådana. Folket bör ägna sig, åt en ständigt pågående seriös fortplantning under kontollerade former.
Från en annan värld, musikens, vet jag att det har funnits mycket träpinnebyråkrati, - kring t ex vad ljud är, hur det skall användas, vilka är musikaliska? Vad är vackert, vad är fult?
Diktat och formuleringar kan styra utbildningar i så hög grad att det snarare handlar handlar om intellektuell inavel än upplysning.
Det hör till sakens "natur" att isolerade, robotliknande, kretsar ser helst bara dem som finns i den egna kretsen, alla andra utanför är retoriskt dåliga exempel.
I länder som Afghanistan kan jag fantsiera att det behövs avhandlingar, även i fler ämnen än musik, men frågan är om det finns någon som begriper dom.
Det går inte att omvända någon med ett språk som för denne är främmande.
Ja, Mia och Klara behövs, ni har en framtid, men inte nödvändigtvis i hemlandet. I en klubbstuga i Alaska, vid en flod i Indien. Där är ert
framtida arbetsfält, med skrattande män på första parkett. Män skrattar ju gärna åt halvkorkade kvinnor. Dåliga exempel om man så vill.
Framträder inte män som humoristiska dåliga exempel? Jo, hur mycket som helst, som vanligt har man mutat in en dominerande ställning. Frågan om man längre orkar skratta åt dem.
Det har gått så långt att skämten blivit allvar, livsstil. Bisarra bonusar, ovanpå en redan bisarr månadslön, kan ju egentligen inte vara allvarligt menat? Vad har dessa komiker så mycket mer av? - i intellektuell eller fysisk kapacitet, än genomsnittet?
Hur ser dessa människors måltider ut?
Inga små pizzabudbilar här inte, det skall vara en långtradare med matvaror när hungern gör sig. påmind. Hur många magar har konsulter? En för att ta redigt betalt.
En sak är säker, så stora skämtare blir aldrig Mia och Klara.
En helt annan sak är Hanna Hallgrens (Kabusa böcker) avhandling; "När lesbiska blev kvinnor - När kvinnor blev lesbiska", som skildrar hur en alternativ form av lesbisk identifikation - den kvinnoidentifierade kvinnan - formades i motsats till den dominerande kulturens diskurser om lesbiskhet som manhaftighet på 1970 och -80talen.
Ja, så börjar en artikel i en begagnad Aftonbladet 10 februari, signerad Edda Manga (ide´historiker och skribent i Göteborgsposten) - som jag just skulle slänga, hela tidningen alltså. Det var en tisdagstidning som jag antagligen köpt enbart för att få lite fotbolltipsinformationer. För att återgå till Mia och Klara, visst är dom lite äckliga bitvis, men det är säkert meningen.
Vad har jag lättare att ta in? Edda Mangas story över Hanna Hallgrens avhandling, eller ett vanligt kaotiskt avsnitt med Mia och Klara?
Mitt spontana svar är, komiken, även om den inte ens är minnesvärd.
Edda ställer inte så lite intellektuella krav själv i sin text, men sammafattar Hanna Hallgrens; "Hallgrens avhandling, liksom många avhandlingar, lider av omständiga förklaringar av författarens hantverk, onödiga sammanfattningar av innehållet och överflöd av teoretiska begrepp av vilka ett fåtal verkligen används. Ändå finns det en nerv som gör läsningen spännande"
Innan det skriver hon bland annat, jag vet inte om det är ett direkt citat ur avhandlingen, det vore mycket möjligt; " Kvinnoidentifierade lesbiska gjorde upp med synen att den vaginala orgasmen utgjorde slutpunkten i kvinnors sexuella utveckling, diskuterade huruvida penetration stred mot en egalitär sexualitet och lovsjöng klitoris som ett unikt erogent organ vars enda funktion var att skänka kvinnor njutning."
Just det är skulle Mia och Klara säkert med lätthet också kunna avhandla, om än i annorlunda ordalag. Men det vore inte så seriöst, även om samtalet skedde vid köksbordet, en helt vanlig dag, i en helt annan förvirrande inramning än det samtalet handlar om.
Vanliga dagar finns det emellertid sällan i avhandlingarnas värld, utan språkkonstruktionerna föder egentligen värre fiktioner, än en humorserie, nämligen den språkliga byråkratins upphöjda självdyrkan.Varför måste man skriva avhandlingar för att förklara kvinnors sexualitet? Vem är dessa avhandlingar till för? (Är det inte åter männen som lurar där i vassen?)
Antagligen är det motiverat i sitt sammanhang, kanske är det välgjort, kanske tillför det något. Men jag tvivlar på att det är lättillgängligt.
För folkligt får det ju aldrig bli, sexualiteten, det vore för billigt. Intet skrattretande skämt.
Det skall förklarars i en manual, som ritningen på husets nya energibesparande apparat, som alla i lokalsamhället bör införskaffa sig.
Bestämmelserna är ju sådana. Folket bör ägna sig, åt en ständigt pågående seriös fortplantning under kontollerade former.
Från en annan värld, musikens, vet jag att det har funnits mycket träpinnebyråkrati, - kring t ex vad ljud är, hur det skall användas, vilka är musikaliska? Vad är vackert, vad är fult?
Diktat och formuleringar kan styra utbildningar i så hög grad att det snarare handlar handlar om intellektuell inavel än upplysning.
Det hör till sakens "natur" att isolerade, robotliknande, kretsar ser helst bara dem som finns i den egna kretsen, alla andra utanför är retoriskt dåliga exempel.
I länder som Afghanistan kan jag fantsiera att det behövs avhandlingar, även i fler ämnen än musik, men frågan är om det finns någon som begriper dom.
Det går inte att omvända någon med ett språk som för denne är främmande.
Ja, Mia och Klara behövs, ni har en framtid, men inte nödvändigtvis i hemlandet. I en klubbstuga i Alaska, vid en flod i Indien. Där är ert
framtida arbetsfält, med skrattande män på första parkett. Män skrattar ju gärna åt halvkorkade kvinnor. Dåliga exempel om man så vill.
Framträder inte män som humoristiska dåliga exempel? Jo, hur mycket som helst, som vanligt har man mutat in en dominerande ställning. Frågan om man längre orkar skratta åt dem.
Det har gått så långt att skämten blivit allvar, livsstil. Bisarra bonusar, ovanpå en redan bisarr månadslön, kan ju egentligen inte vara allvarligt menat? Vad har dessa komiker så mycket mer av? - i intellektuell eller fysisk kapacitet, än genomsnittet?
Hur ser dessa människors måltider ut?
Inga små pizzabudbilar här inte, det skall vara en långtradare med matvaror när hungern gör sig. påmind. Hur många magar har konsulter? En för att ta redigt betalt.
En sak är säker, så stora skämtare blir aldrig Mia och Klara.
No comments:
Post a Comment