Vid den här tiden hade Kronofogdemyndigheten så mycket att göra att man hann inte med alla utmätningar. Behoven på det här området hade skapat en ny marknad. Till och med Arbetsförmedlingen hjälpte till att utbilda nya utmätare som snabbt fick jobb via något av de stora inkassoföretagen. Som utmätare jobbade man i olika led, vissa tipsade endast via telefon de mindre aktörerna på arenan, sådana som Jeff, var det fanns jobb. Detta avlastade naturligtvis Kronofogden, men i gengäld betalade varje företagare i utmätningsbranschen 15% av sina inkomster till staten. Även här förekom visserligen svarta pengar, det var för lockande att låta bli. Sålde man till exempel en tjock-tv på torget som man halvtimmen innan hämtat i en villa, kunde det mycket väl att femtiolappen man fick in hamnade i den egna fickan utan vidare redovisning.
Jeff Winegum var ute på ett rutinjobb, det första den förmiddagen. Inne i en lägenhet, som tillhörde unga Irene Bengtsson, jobbade han snabbt och effektivt som alltid.
- Nu är det slut med Mumintrollen, fröken Bengtsson, sade han och greppade en bunt med serietidningar som var något löst ihopbundna med ett grönt snöre. Han hade sneglat på dem en stund medan han gått runt i den lilla lägenheten. Med rask hand öppnade han det stora fönstret. Han kastade helt enkelt ut dem, från fjärde våningen. Visste att de skulle landa på det lilla flaket på bilen. En fransk bil förresten, av ett ganska exklusivt märke , endast några år gammal och utan något slitage egentligen.
Bilen hade gått korta turer i ett fåtal stadsdelar och Jeff hade i sin verksamhet gärna valt bort allt som var tungt att bära. Jeff Wingeum sysslade således gärna inte med tjock-tv. Pianon var inte att tänka på, han var alltid var ensam på sina jobb. Firman hade gått så bra att han nästan betalt bilen, frånsett en del extrautrustning som senare inköpts. En packe serietidningar, som den med Mumintrollen, kunde Jeff Winegum relativt lätt sälja i sin egen pryl-bod, "Alivestyle", inte alls långt borta ifrån de stadens centrala kvarter.
-Är du som Robin Hodd?, frågade Irene strax innan han skulle gå ut genom dörren.
- Jajemensan. Jeff tog i dörrhandtaget. märkte att det satt lite löst.
- Du tar från dom rika och ger till dom fattiga?
- Visst, de som har får betala. Du det här handtaget sitter lite löst, sade Jeff och sträckte den ena armen för att tända lyset i den lilla hallen. Inget lyse.
- Ja, det är ju så att jag har inge el, de stängde av för en vecka sedan, sade Irene och tog ett litet steg närmare. Jeff tog tag i dörren till badrummet och öppnade den. Han steg in i badrummet samtidigt som han tog fram en Bic-tändare ur fickan. Trenchcoaten kändes varm. Han lade märke till att på torkstället ovanför badkaret hängde underkläder.
- My Wear. Du använder My Wear.
- Visst, sade Irene lite häpet.
- Det är samma som jag använder, sade Jeff.
- Och än sen då?, sade Irene gav ett litet leende.
- Det kan betyda att vi har någit gemensamt. Du har väl inte också försökt sälja några organ för att lösa dina ekonomiska problem?
- Absolut inte. Har du gjort det?
- Ja. Det kostade en del att skaffa bilen som jag har där nere.
- Jaha, är det något mer? Är du klar med det här hushållet?, sade Irene.
- Jag skulle lätt kunna sälja dina begagnade underbyxor i min shop, "Alivestyle", lilla gumman, men jag vet inte, sade Jeff och tog sig om hakan.
- Varför vet du inte?
- Därför att jag misstänker att My Wear ingår i en kommunistisk komplott. Jag tycker inte heller att du skall gå med rumpan bar i morgon, när jag ser dig i parken för att samla tomburkar. Jeff Winegum drog till kragen på sin trenchcoat och stegade ut ur lägenheten.
Vid nästa anhalt, halvtimmen senare, hemma hos Morgan Fandersson, som själv till för någon månad sedan jobbat hos inkassoföretaget Everything is Ours, fick Jeff använding av sina kunskaper i engelska.
- Mr Fandersson. You have nothing to loose, after I´ve taken your bed with me. Is it a waterbed?
Man bar tillsammans ner sängen, alla fyra trapporna. Sängen fick knappt på flaket, stack ut vid sidorna. I det här fallet hade Jeff gjort ett undantag, föremålet var en aning tungt och skrymmande, men i gengäld kunde han kanske använda sängen själv. Dagens tredje klient fanns i en husbåt i hamnen. Jeff Winegum promenerade försiktigt nerför träbryggan tills han nådde "Eaulia" som båten hette. Det luktade fisk, motorolja och vindar från havet. Algot Wenberg var en äldre, något egocentrisk musiker, men modern nog att sitta vid sin dator.
- Vad har du i den där burken? Är det en Windows 93:a?, sade Jeff väl ombord.
- Det är en något modifierad Commodore 3000. Den är idag inte värd något. Ta inte den.
- En Commodore 3000? Dem har jag hört talas om, det är ju lite retro idag?
- Jag behöver den för att kunna sitta och jobba i My Space.
- My Space? En kommunistjävel till?!
Algot Wenberg var lite förbryllad i några ögonblick, innan han fann sig och spelade med i spelet; - Javisst, jag kollar hur många kommunister det finns ute på nätet.
- Hmm, och sen då...? Jeff funderade med läpparna sammandragna. Han sade; - Ok då. Du får behålla datorn, men jag tar med mig båten.
- Nämen, det är ju mitt hem!, utropade Algot Wenberg.
- Javisst, så är det. Du kan sitta på landbacken. Förresten. Har du fortfarande el kan du betala TV-avgiften. Alla som har el, skall betala TV-avgift. Jag var hos en ung tjej tidigare idag, Ire´ne Bengtsson, för henne blev det billigare, eftersom hon hade elen avstängd. Men jag tror Radiotjänst vill ha in avgiften ändå. Måste kolla upp det där. Vad jag vill ha, är ditt hem, Algot Wenberg.
Solen gick i moln för ett ögonblick. I den bakre hytten hämtade Algot Wenberg en hagelbössa som han kom ut med och pekade med, rakt mot Jeff Winegum´s trenchcoatbeklädda mage.
- Jaså. Det är så här du vill ha det, Algot.
Knallen från bössan var ganska kraftig, men den hördes faktiskt inte så långt i hamnområdet. Jeff Winegum flög som en trasdocka över relingen. Med några enkla handtag hjälpte sedan Algot till, så att Jeff flöt ut nedströms, mot havet, mellan hans husbåt och den andra som var förtöjd bredvid.
Nästa dag fick Ire´ne Bengtsson impulsen att besöka butiken "Alivestyle", som Jeff Winegum hade pratat om. Hon skulle ändå ta en promenad neråt city för att skingra sina tankar och tristessen som gjorde sig påmind i lägenheten. Jeff Winegum´s prylshop hade inte öppnat för dagen, vilket förvånade henne, klockan var över 11. Hon satte sig en stund på trappan utanför och observerade gatulivet. I en papperspåse hade hon medtagit några av sina My Wear-underkläder, av de som hade hängt på torkstället i badrummet, medan Jeff varit på besök.
Hon tänkte fråga Jeff om hon kunde få sälja dom själv i shopen, mot att i alla fall få behålla några kronor av försäljningspriset. Hon hade beslutat att försöka lugna Jeff om att det var en kommunistisk komplott, det fanns ju inga bevis för det. Alla använde ju My Wear. Morfar, Farfar och till och med lärarna på skolan. Nu gällde det att tjäna pengar till vilket pris som helt, precis som Jeff.
En bil stannade till vid trottoaren. Det var Morgan Fandersson, men detta visste inte Ire´ne. För henne var han en helt obekant, något rundlag herre med stor svart mustasch.
Han frågade; -You wok here?
Ire´ne fann sig snabbt och hittade engelskaglosorna utan någon synbar ansträngning.
- Oh, yeah. I´m waiting for my boss, Mr Winegum. He makes Out Meets and bring money to the Family, I don´t know why he´s late today.
- Ok, miss...
- Ire´ne. Ire´ne Bengtsson.
- Miss Bengtsen, I´m here to bring back my waterbed. Ire´ne förstod sammanhanget, mannen kunde lösa tillbaka något som Jeff hämtat, ungefär som en pantbank.
- But I don´t have the key... Hon hann knappt svara innan Fandersson hämtade ett järnspett i bilens bagageutrymme. Efter några väl riktade slag mot dörrens dåliga lås och handtag kunde han sedan knuffa sig in i butiken, medan dörren liksom skrapade i golvet. Ire´ne ville inte fråga varför mannen använde våld. Mindre än halvtimmen senare stod hon själv inne i den halvdunkla affären. Mr Frandersson hade åkt, med sin säng fastsurrad på bilens tak.
Ire´ne tände några lampor, drog upp ett par persienner och lät dörren stå på glänt för att vädra ut. Snart kom det en kund. En rödkindad mamma knepade upp en barnvagn för det lilla trappsteget in till affären "Alivestyle".
- Jag har sett en annons. Ni säljer syltburkar av skotsk modell?
Ire´ne knep ihop läpparna i några sekunder.
- Oh, ja. Hon gick raskt in i det bakre lagerrummet och lät blicken fara över hyllorna. Faktiskt, var det så att ett halvtdussin handmålade rutiga glasburkar stod på den översta hyllan. Hon tog en liten stege och fick mödosamt med sig alla i en tjock papperskasse. Mamman med barnvagnen verkade nöjd, priset var också överkomligt.
Precis så här började det när Ire´ne Bengtsson började ta över affärerna i "Alivestyle". Hon behövde aldrig sälja sina underkläder. Märkligt nog var det aldrig någon sedan som begärde någon hyra för affärslokalen eller hyste någon annan oro. Hon listade senare ut, att eftersom Jeff Winegum jobbade för staten via bulvan, hade han immunitet när det gällde interna kostnader och svåra frågor. Skulle något eventuellt hända honom kände man normalt inte till en modern utmätningsmans existens eller förehavanden. Han var en man som dök upp olycksbådande i många hem, innan det där trasslade till sig ytterligare. En Mothman. För vanliga människor var han ett dåligt omen, som dök upp innan de höll på att gå under. Därför var det aldrig någon som saknade honom. Ire´ne satte sig lugnt på trappan den första förmiddagen och läste sina återfunna Mumintrollet-tidningar, dem som hon skulle ha saknat. Hon var ovetande om Alivestyles historia och trodde att Jeff snart skulle dyka upp. Det var ju nästan som en vanlig pantbank tyckte hon.
Några år tidgare hade Jeff Winegum byggt upp affären ur i stort sett ingenting. Han hade tidigare varit en vanlig medborgare som ofta själv fick besök av Kronofogden. När han besökte socialen i olika städer hade han upptäckt att pengarna han så småningom fick i näven, alltid ungefär fjorton dagar försent, kunde variera oerhört. Ibland fick han en peng till bussbiljett, en annan gång fick han pengar till ett nytt bohag. För det mesta kammade han noll hos en ung socialsekreterare som satt och läste högt ur en instruktionsbok. Det fanns något som hette Normen. Även Kronofogden hade sin Norm. Människor med förstelnade rynkfria dockansikten förklarade för honom att han kunde inte ha några speciella omkostnader. Normen förklarade om identiska behov. Alla kostade exakt lika mycket. Man antogs ha identiska kroppar och alla hade i stort sett samma bekantskapskretsar.Alla var uppvuxna på samma ställe som genmanipulerade jordgubbsplantor, några förändringar var inte att vänta.
Man antog att klienter bajsade lika mycket, alla på samma klockslag, men om det pratade man aldrig högt i korridoren. Eftersom en möjlig tandstatus var exakt likadan hos alla klienter, utom de hos de ytterst få undantagen, antogs dessa tugga maten på samma sätt, som fabrikstillverkade cementblandare Alla hade identiska erfarenheter, frånsett en synbar skillnad som direkt kunde något höja en klients sociala status; om denne hade barn eller inte. Då var det, nästan, uteslutet att denne kunde bli uteliggare. Hade den manlige klienten en penna i bröstfickan och en liten anteckningsgbok i handen, antogs denne vara för klok för sociala bidrag.
I dagstidningar kunde Jeff Winegum läsa om direktörers och fotbollspelares miljonarvoden. Det kalldes ibland bonus. Den som var VD behövde inte alls följa Normen. Dessa kroppar antogs troligen vara större, få ville ens försöka bevisa något annat. En VD antogs kunna stoppa i sig femton ton livsmedel på en vecka för att orka med sitt arbete. De var från en annan planet. Enligt Normen behövde ju en människa inte så mycket När man meddelade från statligt håll att nu behövde man hjälp med indrivning, stod Jeff Winegum bland de första i kön hos både arbetsförmedling och bemanninsgföretag. De som jobbade där på dessa förmedlingar, gillade enkla klara riktlinjer att hänvisa till, att ha något att erbjuda varje besökare.
Jeff hade inget emot det, enkla och klara riktlinjer, slippa improvisera veckorna för mycket helt själv. Nu fick han direkt högre status i vardagen. Han hade ett jobb, utmätningsman och indrivare. Han anade livet på en annan nivå. Det var bara att roffa åt sig. Alla föremål hade ett värde, till och med de enklaste tesked. Därför var hans butik snart full av prylar. Han hade makten att försätta folk i skuld. Han hade makten att straffa dem för att de försatt sig i skuld, för deras slapphet. En vanlig liten elräkning, hos till exempel Jesus Svensson i förorten, fick snabbt och effektivt en pålaga genom kontantinkasso som gjorde en sådan räkning minst dubbelt så dyr. Snart kom nästa steg, Jeff Winegum åkte hem till kunden för utmätning och nya pålagor, helt vanliga avgifter som kan sammanfattas i "förseningsavgifter" , under hot, utöver fodringsägarens tidigare pålagor, istället för att man som tidigare betalade 500 kronor till Kronofogden. Det kunde man få göra nu också, men det kom senare, som grädde på tårtan.
Jeff var inte billigare, men han var snabbare. Han kunde ödelägga ett helt hem om han så ville. För de flesta var det meningslöst att processa mot , varje rättegång, vanligen något år senare, kostade oändligt mycket för den redan skuldsatte och förlorade man, innebar det nya oöverkomliga kostnader. Dessutom var risken stor att ens mål avgjordes bland halvintresserade, men annars i samhället perfekta och stressade nämndemän som hade ringa eller ingen förståelse ekonomiskt ovårdade människor.
Jeff tog verkligen tag i sitt liv innan han hamnade där i helvetet, som den chanslöse medborgaren, - han startade eget. Eftersom Jeff hade talets gåva ville han aldrig anställa någon så kallad gorilla till uppdragen. Han hade heller inga släktingar i närheten som mot lite fickpengar kunde rycka in ibland. Som alltid jobbade han ensam.
Dagen innan han besökte Ire´ne Bengtsson gjorde han ett besök hos familjen Knallbertson som visade sig vara utpräglat religiösa på något sätt. Här blev det ingen kaffebjudning, vilket var vanligt för att få utmätningsmannen att besinna sig något, utan fru Knallbertson dundrade på redan efter någon minut.
- Man kan tro att ni har horn på huvudet! Jeff spatserade omkring i lägenheten, möblerad med några trasmattor och myssoffa från 1970-talet, en sådan där man alltid halvlåg i bakåtlutad ställning.
- I en sån där soffa kan man få många barn gjorda, fru Knallbertson.
Hon föll på knä och började be för Jeff. Hennes man föll in.
- Jag ser att er stund är kommen herr Utmätningsman. Er stund är kommen.
Vid denna tidpunkt visste inte Jeff Winegum att det var hans näst sista dag i jobbet, så han tog naturligtvis lätt på det.
- Ni har tur. Soffan är för sliten och mattorna likaså. Men fundera över om ni inte kan sälja en pacemaker till någon som behövder den mer. Det är lyxkonsumtion att ni mår så bra som ni gör trots era ekonomiska omständighter. Ni har en vecka på er, annars måste jag lägga på ytterligare en förseningsavgift, och den blir inte roligare!
Jeff lämnade lägenheten med raska steg, smällde till dörren , sprang med lätta neför trappan. Han var klart irriterad över att redan ha besökt Knallbertsons fem gånger och det enda han hade fått med sig var deras medicinskåp.
Senare, sin näst sista hela dag i livet, råkade Jeff i ett parkeringshus träffa på sin gamle bekant Elof Tonaldsson. Till skillnad från Jeff hade Elof aldrig fått en enda betalningsanmärkning, alltid betalt hyra och skulder i tid, alltid haft jobb ända sedan skoltiden. Han hade också alltid bott i samma stad. Elof var av den typen som retade sig på om sådana som Jeff, om luggen framför pannan hängde 1 centimeter för lång, som han tyckte det, eller om någon hade en penna i bröstfickan utan att förtjäna det. Det var längesedan man träffades.
Lite inledande jämförde de två sina bilar. Jeff Winegum var naturligtvis lite stolt över sin ganska nyinköpta franska bil med flak, tillräckligt liten för att man skulle kunna köra upp i parkeringshuset. Nästan betald var den också.
- Hur kan du köpa franskt skit när det finns bättre, sade Elof och klappade sin tyska kombi på taket.
- Den föll i smaken, sade Jeff och satte händerna i fickorna på trenchcoaten. Han var väl medveten om att under hatten syntes inte längden på håret och pennan han hade i bröstfickan hade han under trenchcoaten, alltså kunde inte Elof hänga upp sig på det denna dag. Elof sökte något annat som kompensation, den här gången blev det bilen. Elof Tonaldsson hade lyckats med nästan allt, tyckte han själv i alla fall. Han hade en fru som sedan decennier skött marktjänsten åt honom, medan han själv kunde ägna sig åt de högre sfärerna i livet. Kort och arrogant i talet, det hade han råd med, även i jobbet, eftersom han aldrig kunde få sparken.
- Vad jobbar du med nuförtiden, sade Elof.
- Jag jobbar som indrivare och utmätningsman. Har en egen butik
- Du som indrivare och utmätningsman, haha-haha, va f-n, skojar du med mig ?
- Nej. Det är sant. Men du får ju aldrig några besök, och känner väl inga heller som får de besöken.
Det var tyst i några sekunder. Det hördes motorljud, en bil var på väg upp i parkeringshuset.
- Nå, får man fråga, vad tjänar man på det?
- En hel del tycker jag, sade Jeff
- Sa du butik? Var då nånstans?
- På Järnvägsgatan Åtta.
- Vad säljer du för något?
- Det är en sorts prylbod. Mest begagnat.
- Som Amnesty?
- Precis.
- Mycket begagnat skräp förstås. Har ni.., du har väl någon anställd,... får ni in frimärkssamlingar och sånt där?
- Det händer. Titta in någon gång.
På kvällen, sin sista i livet, funderade Jeff Winegum på möjligheten att ha någon anställd i affären. Någon entusiastisk idealistisk ung tjej som kunde tro att den en del av pengarna gick till Afrika. I sin rutinmässiga checkup i anteckningsboken upptäckte han att han nästa förmiddag skulle besöka en Ire´ne Bengtsson. Kanske kunde det vara något?
Enligt en liten förhandsrapport var det en yngre kvinna som först fått problem med avbetalningarna till Yves Rocher och sedan levt över sina tillgångar i en galopperande kedja av händelser.
Men Jeff Winegum glömde nästan bort det nästa dag, Ire´ne verkade för smart också.
