Vem kan vänta för länge?

Det här jag nyss skickat till Hallandsposten, Laholmsafdelningen

Hej,
utan att vilja förringa ert reportage om Kulturskolan i HP 14 mars (Laholmssidan) kan jag tillägga; ungefär en gång om året läser jag liknande reportage i olika tidningar. Här är rubriken "HUNDRATALS BARN STÅR I KÖ TILL KULTURSKOLAN". I det här fallet gäller det Laholm.
Själv jobbar jag f. n. inom ett av studieförbunden , har varit tillgänglig ett par dagar i veckan i just Laholm de senaste åren och jag har platser kvar.
Mina huvudsakliga ämnen är gitarr-elgitarr-elbas, samt rytmik som jag involverar i alla delar.
Min kurserfarenhet sträcker sig mer än trettio år tillbaka i tiden. Jag har även elva terminers erfarenhet från, den kommunala musikskolan, som det hette tidigare.
Skillnaden med Kulturskolor, är att inom studieförbunden jobbar man under något friare former, kan vara mer deltagarstyrt.
Ibland är skillanderna marginella, det betyder inte alltid att de kvalitativa skillanderna är till studieförbundens nackdel. även om handledare/lärare inom studieförbunden i regel är underbetalda i förhållande till Kulturskolans, som i regel också har större resurser när det gäller lokaler, utrustning och antal lärare.

Om dessa köfenomen till Kulturskolan har jag som nämnts hört ofta talas om. Jag träffar även föräldrar som tröttnat. I min öron är det bisarrt med fyra års väntetider. Det är barn det handlar om, fyra år är en oerhört lång väntetid för en ung människa. Redan två år är det. Vad är det för ungdomsaktivitet? Ibland verkar det som om det är fint med köer, det smäller i alla fall högre än brist på deltagare. Med köer kan det vara lättare att få kommunala och statliga anslag.
En gång i tiden fanns det inte kommunala kulturskolor av det här slaget, musikdelen sköttes ofta av studieförbundet ABF (Arbetarnas bildningsförbund), då ofta med den äran bör tilläggas. Under 1970talet, övergångsperioden, då alltfler kommunala musikskolor blev till, var det ungefär hugget som stucket med ersättningsnivåerna (alltså lön). Jobbade man inom den nya kommunala musikskolan eller ett studieförbund var det ungefär lika betalt. På den tiden ansågs det fortfarande lite fint med kvällskurser, OB-tid var/är det ju också..., till skillnad från idag.
Sedan dess har studieförbunden i olika etapper punkterats, under flera decennier, på många håll i landet vågar jag påstå. Det finns lokala undantag med livaktiga studieförbundsavdelningar, men ofta jobbar de på lite sikt i motvind i förhållande till kommunala aktiviteter.
Nu är det ju i huvudsak inte längre studieförbundet, utan kommunen som sköter musikkurser/utbildning för ungdom. Så är den medelåldriga svenskens (förälderns) världsbild i detta ämne verkar det som. Slentrianmässigt skickar man in sina barn i köerna utan att ägna en tanke på, om, det verkligen är den enda vägen

Enda vägen till vaddå? En snitslad bana till högre musikutbildning? I de allra flesta fall handlar det inte alls om det, utan aktivera ungdom för den närmaste framtiden, perspektivet är kanske några år fram i tiden.