Sunday, April 19, 2009
Thursday, March 19, 2009
UPPHOVSRÄTT coh FILDELNINGSDEBATT
...Zagolandet är på väg in i den,
vill ni ha riktig debatt kan ni t ex läsa
http://dn.se/kultur-noje/debatt-essa/debatt-fildelning-och-kultur-1.824774
vill ni ha riktig debatt kan ni t ex läsa
http://dn.se/kultur-noje/debatt-essa/debatt-fildelning-och-kultur-1.824774
För att ta det från början.
Varför kopierade man förr i tiden, jag menar, för riktigt länge sedan.
När var det värt att kopiera ett meddelande från någon stentavla?
När meddelandet representerade något värde antar jag.
När var det värt att kopiera ett meddelande från någon stentavla?
När meddelandet representerade något värde antar jag.
Inte direkt ett ekonomiskt värde, även om det kunde ha att göra med dåtida maktstrukturer. Religion, andlighet, ... eller helt enkelt att det fanns något som värt att veta, som var värt att föra vidare.
Teknologin tillät inte någon omedelbar masstillverkning av meddelanden.
Teknologin tillät inte någon omedelbar masstillverkning av meddelanden.
Snarare spreds värdet (oftast) från mun till mun.
Med tiden uppstod förvrängningar, variationer.
Med tiden kunde det även ske feltolkningar.
Somliga budskap ansågs så viktiga att de bevakades
När kopior uppstod kunde de vara långtifrån identiska.
Somliga budskap hade sådan kraft att människor kunde liksom sola
sig i dess värde.
Originalet spelade naturligtvis en speciell roll.
Det uppstod först. Av vem, hur och när?
++++++++++++++++++++++++++
Coco Chanel: "utan kopior, ingen framgång"
Så kan man också se det. I det senare läget, då man accepterat tanken på att det finns kopior.
Men, men,...vad är en kopia?
Det kan ju betyda "Look-a-Likes".
Det kan vara bilar.
Gitarrer. Kroppsdelar.
(fortsätter)
bilder från
Sunday, March 15, 2009
INLINDAD AV LJUD
För ungefär tjugo år sedan åkte jag runt i Västmanland med vokalgruppen Vocal Eyes. De hade vad jag förstod vunnit riksfinalen i Musik Direkt. Gruppen bestod av 6 relativt unga röster, 3 kvinnor och 3 män Jag var en typ av tekniker med en ganska liten ljud- och ljusanläggning. Såg till att de hade varsin mikrofon och hade det delikata uppdraget att ordna ljudbilden.
Kunde panorera ut varje kanal, så att ljudet överenstämde med den visuella bilden. Ett önskeläge, inget bökigt standardiserat trumset som bullrade i bakgrunden (=d v s överallt).
Inga ordningsvakter, inga hönsnät framför scenen.
En av lokalerna var så liten (Skultuna?) att man nådde taket med handflatan, en hade en ett scendjup på 1,5 meter... (Virsbo?), bakom draperiet fanns bara en vägg.
En av vokalisterna hette Malena Ernman. De var alla bra, härligt samspelta, finurliga arrangemang. Bas och rytmik skötte de själva med rösterna.
Har glömt vilken Beatlesslåt de hade med på repertoaren, var det Paperbackwriter, Back in the U.S.S.R....?? Får försöka hitta kassettinspelningen jag har någonstans från den tiden.
Efter det dryga dussinet föreställningarna ute i länet, var det samling, vad jag minns, hemma hos Malena. Under den korta tid jag hann vara där, spelade hon upp någonting från en vinyl-LP, sina favoriter.
(tyvärr har jag glömt namnet på favoriterna,...KNAPPAST kING kONG sINGERS))
Kunde panorera ut varje kanal, så att ljudet överenstämde med den visuella bilden. Ett önskeläge, inget bökigt standardiserat trumset som bullrade i bakgrunden (=d v s överallt).
Inga ordningsvakter, inga hönsnät framför scenen.
En av lokalerna var så liten (Skultuna?) att man nådde taket med handflatan, en hade en ett scendjup på 1,5 meter... (Virsbo?), bakom draperiet fanns bara en vägg.
En av vokalisterna hette Malena Ernman. De var alla bra, härligt samspelta, finurliga arrangemang. Bas och rytmik skötte de själva med rösterna.
Har glömt vilken Beatlesslåt de hade med på repertoaren, var det Paperbackwriter, Back in the U.S.S.R....?? Får försöka hitta kassettinspelningen jag har någonstans från den tiden.
Efter det dryga dussinet föreställningarna ute i länet, var det samling, vad jag minns, hemma hos Malena. Under den korta tid jag hann vara där, spelade hon upp någonting från en vinyl-LP, sina favoriter.
(tyvärr har jag glömt namnet på favoriterna,...KNAPPAST kING kONG sINGERS))
Vem kan vänta för länge?
Det här jag nyss skickat till Hallandsposten, Laholmsafdelningen
Hej,
utan att vilja förringa ert reportage om Kulturskolan i HP 14 mars (Laholmssidan) kan jag tillägga; ungefär en gång om året läser jag liknande reportage i olika tidningar. Här är rubriken "HUNDRATALS BARN STÅR I KÖ TILL KULTURSKOLAN". I det här fallet gäller det Laholm.
Själv jobbar jag f. n. inom ett av studieförbunden , har varit tillgänglig ett par dagar i veckan i just Laholm de senaste åren och jag har platser kvar.
Mina huvudsakliga ämnen är gitarr-elgitarr-elbas, samt rytmik som jag involverar i alla delar.
Min kurserfarenhet sträcker sig mer än trettio år tillbaka i tiden. Jag har även elva terminers erfarenhet från, den kommunala musikskolan, som det hette tidigare.
Skillnaden med Kulturskolor, är att inom studieförbunden jobbar man under något friare former, kan vara mer deltagarstyrt.
Ibland är skillanderna marginella, det betyder inte alltid att de kvalitativa skillanderna är till studieförbundens nackdel. även om handledare/lärare inom studieförbunden i regel är underbetalda i förhållande till Kulturskolans, som i regel också har större resurser när det gäller lokaler, utrustning och antal lärare.
Om dessa köfenomen till Kulturskolan har jag som nämnts hört ofta talas om. Jag träffar även föräldrar som tröttnat. I min öron är det bisarrt med fyra års väntetider. Det är barn det handlar om, fyra år är en oerhört lång väntetid för en ung människa. Redan två år är det. Vad är det för ungdomsaktivitet? Ibland verkar det som om det är fint med köer, det smäller i alla fall högre än brist på deltagare. Med köer kan det vara lättare att få kommunala och statliga anslag.
En gång i tiden fanns det inte kommunala kulturskolor av det här slaget, musikdelen sköttes ofta av studieförbundet ABF (Arbetarnas bildningsförbund), då ofta med den äran bör tilläggas. Under 1970talet, övergångsperioden, då alltfler kommunala musikskolor blev till, var det ungefär hugget som stucket med ersättningsnivåerna (alltså lön). Jobbade man inom den nya kommunala musikskolan eller ett studieförbund var det ungefär lika betalt. På den tiden ansågs det fortfarande lite fint med kvällskurser, OB-tid var/är det ju också..., till skillnad från idag.
Sedan dess har studieförbunden i olika etapper punkterats, under flera decennier, på många håll i landet vågar jag påstå. Det finns lokala undantag med livaktiga studieförbundsavdelningar, men ofta jobbar de på lite sikt i motvind i förhållande till kommunala aktiviteter.
Nu är det ju i huvudsak inte längre studieförbundet, utan kommunen som sköter musikkurser/utbildning för ungdom. Så är den medelåldriga svenskens (förälderns) världsbild i detta ämne verkar det som. Slentrianmässigt skickar man in sina barn i köerna utan att ägna en tanke på, om, det verkligen är den enda vägen
Enda vägen till vaddå? En snitslad bana till högre musikutbildning? I de allra flesta fall handlar det inte alls om det, utan aktivera ungdom för den närmaste framtiden, perspektivet är kanske några år fram i tiden.
Hej,
utan att vilja förringa ert reportage om Kulturskolan i HP 14 mars (Laholmssidan) kan jag tillägga; ungefär en gång om året läser jag liknande reportage i olika tidningar. Här är rubriken "HUNDRATALS BARN STÅR I KÖ TILL KULTURSKOLAN". I det här fallet gäller det Laholm.
Själv jobbar jag f. n. inom ett av studieförbunden , har varit tillgänglig ett par dagar i veckan i just Laholm de senaste åren och jag har platser kvar.
Mina huvudsakliga ämnen är gitarr-elgitarr-elbas, samt rytmik som jag involverar i alla delar.
Min kurserfarenhet sträcker sig mer än trettio år tillbaka i tiden. Jag har även elva terminers erfarenhet från, den kommunala musikskolan, som det hette tidigare.
Skillnaden med Kulturskolor, är att inom studieförbunden jobbar man under något friare former, kan vara mer deltagarstyrt.
Ibland är skillanderna marginella, det betyder inte alltid att de kvalitativa skillanderna är till studieförbundens nackdel. även om handledare/lärare inom studieförbunden i regel är underbetalda i förhållande till Kulturskolans, som i regel också har större resurser när det gäller lokaler, utrustning och antal lärare.
Om dessa köfenomen till Kulturskolan har jag som nämnts hört ofta talas om. Jag träffar även föräldrar som tröttnat. I min öron är det bisarrt med fyra års väntetider. Det är barn det handlar om, fyra år är en oerhört lång väntetid för en ung människa. Redan två år är det. Vad är det för ungdomsaktivitet? Ibland verkar det som om det är fint med köer, det smäller i alla fall högre än brist på deltagare. Med köer kan det vara lättare att få kommunala och statliga anslag.
En gång i tiden fanns det inte kommunala kulturskolor av det här slaget, musikdelen sköttes ofta av studieförbundet ABF (Arbetarnas bildningsförbund), då ofta med den äran bör tilläggas. Under 1970talet, övergångsperioden, då alltfler kommunala musikskolor blev till, var det ungefär hugget som stucket med ersättningsnivåerna (alltså lön). Jobbade man inom den nya kommunala musikskolan eller ett studieförbund var det ungefär lika betalt. På den tiden ansågs det fortfarande lite fint med kvällskurser, OB-tid var/är det ju också..., till skillnad från idag.
Sedan dess har studieförbunden i olika etapper punkterats, under flera decennier, på många håll i landet vågar jag påstå. Det finns lokala undantag med livaktiga studieförbundsavdelningar, men ofta jobbar de på lite sikt i motvind i förhållande till kommunala aktiviteter.
Nu är det ju i huvudsak inte längre studieförbundet, utan kommunen som sköter musikkurser/utbildning för ungdom. Så är den medelåldriga svenskens (förälderns) världsbild i detta ämne verkar det som. Slentrianmässigt skickar man in sina barn i köerna utan att ägna en tanke på, om, det verkligen är den enda vägen
Enda vägen till vaddå? En snitslad bana till högre musikutbildning? I de allra flesta fall handlar det inte alls om det, utan aktivera ungdom för den närmaste framtiden, perspektivet är kanske några år fram i tiden.
Thursday, March 12, 2009
Har Mia och Klara någon framtid ??
Jag menar dessa två vardagsnära tjejer, kända från TV, så vardagsnära att det ibland är svårt att veta om det är högklassig kittlande fiktion eller bara en bevakningskamera på vilken plats i samhället som helst. Visst skrattar jag inombords när jag för åttonde gången ser den hjälmfrisyr beklädda hundinstruktören eller den bjäbbande frisörskan, och alla andra figurer. Inte att förglömma den märkliga företagskursledaren. (Han är en Christopher Walken Looka-a-like, även om det inte är lika tydligt i säsongens upplaga)
En helt annan sak är Hanna Hallgrens (Kabusa böcker) avhandling; "När lesbiska blev kvinnor - När kvinnor blev lesbiska", som skildrar hur en alternativ form av lesbisk identifikation - den kvinnoidentifierade kvinnan - formades i motsats till den dominerande kulturens diskurser om lesbiskhet som manhaftighet på 1970 och -80talen.
Ja, så börjar en artikel i en begagnad Aftonbladet 10 februari, signerad Edda Manga (ide´historiker och skribent i Göteborgsposten) - som jag just skulle slänga, hela tidningen alltså. Det var en tisdagstidning som jag antagligen köpt enbart för att få lite fotbolltipsinformationer. För att återgå till Mia och Klara, visst är dom lite äckliga bitvis, men det är säkert meningen.
Vad har jag lättare att ta in? Edda Mangas story över Hanna Hallgrens avhandling, eller ett vanligt kaotiskt avsnitt med Mia och Klara?
Mitt spontana svar är, komiken, även om den inte ens är minnesvärd.
Edda ställer inte så lite intellektuella krav själv i sin text, men sammafattar Hanna Hallgrens; "Hallgrens avhandling, liksom många avhandlingar, lider av omständiga förklaringar av författarens hantverk, onödiga sammanfattningar av innehållet och överflöd av teoretiska begrepp av vilka ett fåtal verkligen används. Ändå finns det en nerv som gör läsningen spännande"
Innan det skriver hon bland annat, jag vet inte om det är ett direkt citat ur avhandlingen, det vore mycket möjligt; " Kvinnoidentifierade lesbiska gjorde upp med synen att den vaginala orgasmen utgjorde slutpunkten i kvinnors sexuella utveckling, diskuterade huruvida penetration stred mot en egalitär sexualitet och lovsjöng klitoris som ett unikt erogent organ vars enda funktion var att skänka kvinnor njutning."
Just det är skulle Mia och Klara säkert med lätthet också kunna avhandla, om än i annorlunda ordalag. Men det vore inte så seriöst, även om samtalet skedde vid köksbordet, en helt vanlig dag, i en helt annan förvirrande inramning än det samtalet handlar om.
Vanliga dagar finns det emellertid sällan i avhandlingarnas värld, utan språkkonstruktionerna föder egentligen värre fiktioner, än en humorserie, nämligen den språkliga byråkratins upphöjda självdyrkan.Varför måste man skriva avhandlingar för att förklara kvinnors sexualitet? Vem är dessa avhandlingar till för? (Är det inte åter männen som lurar där i vassen?)
Antagligen är det motiverat i sitt sammanhang, kanske är det välgjort, kanske tillför det något. Men jag tvivlar på att det är lättillgängligt.
För folkligt får det ju aldrig bli, sexualiteten, det vore för billigt. Intet skrattretande skämt.
Det skall förklarars i en manual, som ritningen på husets nya energibesparande apparat, som alla i lokalsamhället bör införskaffa sig.
Bestämmelserna är ju sådana. Folket bör ägna sig, åt en ständigt pågående seriös fortplantning under kontollerade former.
Från en annan värld, musikens, vet jag att det har funnits mycket träpinnebyråkrati, - kring t ex vad ljud är, hur det skall användas, vilka är musikaliska? Vad är vackert, vad är fult?
Diktat och formuleringar kan styra utbildningar i så hög grad att det snarare handlar handlar om intellektuell inavel än upplysning.
Det hör till sakens "natur" att isolerade, robotliknande, kretsar ser helst bara dem som finns i den egna kretsen, alla andra utanför är retoriskt dåliga exempel.
I länder som Afghanistan kan jag fantsiera att det behövs avhandlingar, även i fler ämnen än musik, men frågan är om det finns någon som begriper dom.
Det går inte att omvända någon med ett språk som för denne är främmande.
Ja, Mia och Klara behövs, ni har en framtid, men inte nödvändigtvis i hemlandet. I en klubbstuga i Alaska, vid en flod i Indien. Där är ert
framtida arbetsfält, med skrattande män på första parkett. Män skrattar ju gärna åt halvkorkade kvinnor. Dåliga exempel om man så vill.
Framträder inte män som humoristiska dåliga exempel? Jo, hur mycket som helst, som vanligt har man mutat in en dominerande ställning. Frågan om man längre orkar skratta åt dem.
Det har gått så långt att skämten blivit allvar, livsstil. Bisarra bonusar, ovanpå en redan bisarr månadslön, kan ju egentligen inte vara allvarligt menat? Vad har dessa komiker så mycket mer av? - i intellektuell eller fysisk kapacitet, än genomsnittet?
Hur ser dessa människors måltider ut?
Inga små pizzabudbilar här inte, det skall vara en långtradare med matvaror när hungern gör sig. påmind. Hur många magar har konsulter? En för att ta redigt betalt.
En sak är säker, så stora skämtare blir aldrig Mia och Klara.
En helt annan sak är Hanna Hallgrens (Kabusa böcker) avhandling; "När lesbiska blev kvinnor - När kvinnor blev lesbiska", som skildrar hur en alternativ form av lesbisk identifikation - den kvinnoidentifierade kvinnan - formades i motsats till den dominerande kulturens diskurser om lesbiskhet som manhaftighet på 1970 och -80talen.
Ja, så börjar en artikel i en begagnad Aftonbladet 10 februari, signerad Edda Manga (ide´historiker och skribent i Göteborgsposten) - som jag just skulle slänga, hela tidningen alltså. Det var en tisdagstidning som jag antagligen köpt enbart för att få lite fotbolltipsinformationer. För att återgå till Mia och Klara, visst är dom lite äckliga bitvis, men det är säkert meningen.
Vad har jag lättare att ta in? Edda Mangas story över Hanna Hallgrens avhandling, eller ett vanligt kaotiskt avsnitt med Mia och Klara?
Mitt spontana svar är, komiken, även om den inte ens är minnesvärd.
Edda ställer inte så lite intellektuella krav själv i sin text, men sammafattar Hanna Hallgrens; "Hallgrens avhandling, liksom många avhandlingar, lider av omständiga förklaringar av författarens hantverk, onödiga sammanfattningar av innehållet och överflöd av teoretiska begrepp av vilka ett fåtal verkligen används. Ändå finns det en nerv som gör läsningen spännande"
Innan det skriver hon bland annat, jag vet inte om det är ett direkt citat ur avhandlingen, det vore mycket möjligt; " Kvinnoidentifierade lesbiska gjorde upp med synen att den vaginala orgasmen utgjorde slutpunkten i kvinnors sexuella utveckling, diskuterade huruvida penetration stred mot en egalitär sexualitet och lovsjöng klitoris som ett unikt erogent organ vars enda funktion var att skänka kvinnor njutning."
Just det är skulle Mia och Klara säkert med lätthet också kunna avhandla, om än i annorlunda ordalag. Men det vore inte så seriöst, även om samtalet skedde vid köksbordet, en helt vanlig dag, i en helt annan förvirrande inramning än det samtalet handlar om.
Vanliga dagar finns det emellertid sällan i avhandlingarnas värld, utan språkkonstruktionerna föder egentligen värre fiktioner, än en humorserie, nämligen den språkliga byråkratins upphöjda självdyrkan.Varför måste man skriva avhandlingar för att förklara kvinnors sexualitet? Vem är dessa avhandlingar till för? (Är det inte åter männen som lurar där i vassen?)
Antagligen är det motiverat i sitt sammanhang, kanske är det välgjort, kanske tillför det något. Men jag tvivlar på att det är lättillgängligt.
För folkligt får det ju aldrig bli, sexualiteten, det vore för billigt. Intet skrattretande skämt.
Det skall förklarars i en manual, som ritningen på husets nya energibesparande apparat, som alla i lokalsamhället bör införskaffa sig.
Bestämmelserna är ju sådana. Folket bör ägna sig, åt en ständigt pågående seriös fortplantning under kontollerade former.
Från en annan värld, musikens, vet jag att det har funnits mycket träpinnebyråkrati, - kring t ex vad ljud är, hur det skall användas, vilka är musikaliska? Vad är vackert, vad är fult?
Diktat och formuleringar kan styra utbildningar i så hög grad att det snarare handlar handlar om intellektuell inavel än upplysning.
Det hör till sakens "natur" att isolerade, robotliknande, kretsar ser helst bara dem som finns i den egna kretsen, alla andra utanför är retoriskt dåliga exempel.
I länder som Afghanistan kan jag fantsiera att det behövs avhandlingar, även i fler ämnen än musik, men frågan är om det finns någon som begriper dom.
Det går inte att omvända någon med ett språk som för denne är främmande.
Ja, Mia och Klara behövs, ni har en framtid, men inte nödvändigtvis i hemlandet. I en klubbstuga i Alaska, vid en flod i Indien. Där är ert
framtida arbetsfält, med skrattande män på första parkett. Män skrattar ju gärna åt halvkorkade kvinnor. Dåliga exempel om man så vill.
Framträder inte män som humoristiska dåliga exempel? Jo, hur mycket som helst, som vanligt har man mutat in en dominerande ställning. Frågan om man längre orkar skratta åt dem.
Det har gått så långt att skämten blivit allvar, livsstil. Bisarra bonusar, ovanpå en redan bisarr månadslön, kan ju egentligen inte vara allvarligt menat? Vad har dessa komiker så mycket mer av? - i intellektuell eller fysisk kapacitet, än genomsnittet?
Hur ser dessa människors måltider ut?
Inga små pizzabudbilar här inte, det skall vara en långtradare med matvaror när hungern gör sig. påmind. Hur många magar har konsulter? En för att ta redigt betalt.
En sak är säker, så stora skämtare blir aldrig Mia och Klara.
Tuesday, March 03, 2009
Före detta Partiledare samlar sina styrkor
Aj, aj...detta missar jag idag;
Den Rätte För Rosing, TV5 klockan 20:00
(bästa sändningstid för vetenskapliga dokumentärer).
"Linda åker tillsammans med de sex återstående killarna på en romantisk weekend till Åre" .
Jag missar också DESPERATE HOUSEWIVES klockan 21:00.
"Susans dotter Julie kommer på besök och hon har överraskande med sig en ny pojkvän."
Vad finns det nu att prata om på jobbet i morgon?
Den Rätte För Rosing, TV5 klockan 20:00
(bästa sändningstid för vetenskapliga dokumentärer).
"Linda åker tillsammans med de sex återstående killarna på en romantisk weekend till Åre" .
Jag missar också DESPERATE HOUSEWIVES klockan 21:00.
"Susans dotter Julie kommer på besök och hon har överraskande med sig en ny pojkvän."
Vad finns det nu att prata om på jobbet i morgon?
Sunday, March 01, 2009
O P H A N I A
Några gånger i min ungdom hade jag varit på lådbilsrally, som åskådare. Nerför en hyfsad backe tävlade man, i mer eller mindre fantasifulla ekipage. Dessa minnesbilder underlättade för mig förståelsen av de fordon som stod uppställda vid Opahnias östra stadsport. För att komma till samhället skulle man logga in i en liten kioskliknande byggnad, därefter leta upp det fordon man blivit tilldelad. Vanligen stod ett sådant redan i startposition. Ner till Ophania åkte man längs en flera kilometer lång backe. Det fanns egentligen fyra backar, en från varje vädersträck. genom tillfälligheter hade jag valt den östra backen.
Ophania låg i en grop.
Genom satellitfoto kan man se hur samhället ligger som en mörk fläck mitt i en kvadrat. Det var tidigt välbekant att tog man sig till Ophania, var det inte så lätt att ta sig därifrån. De som är infödda Ophaniabor brukar aldrig ta sig därifrån, helt enkelt för att de vet vanligen väldigt lite om hur det i praktiken är att leva i världen utanför. För en infödd Ophaniabo känns världen utanför mycket otrygg.
Inte ens banken hittar man, den ligger ju inte på det vanliga stället.
Vinden susade lite kring öronen när jag rullade nerför backen i ett blåvitt ekipage. Kunde bedöma att lådbilen var en lyckad imitation av en Corvette Stingray.
Farten var väl inte mer än 12-15 kilometer i timmen.
Det var alltså inte en särskilt brant nerförsbacke, men den var lång. Lite avkopplande var det faktiskt att se det ganska öde landskapet passera revy under relativ tystnad.
Vegetationen ökade ju längre bilen rullat neråt dalen. men det var ödemark, utan mänsklig bebyggelse. Såg en skogshare och några fåglar.
Backen började plana ut ytterligare. Någon minut senare uppenbarade sig första tecknen på bebyggelse. Det påminde ungefär som när man åker tåg och plötsligt rullar ut ur ett skogsparti.
Ur en koja invid dök det upp en ung man i ljus overall, med en stor metallkrok som var fäst i en vajer, som i sin tur var fäst vid linbanan ovanför, som här tog vid.
Rutinerat hakade han fast kroken i nosen på mitt fordon.
Farten ökade nu betydligt, det ryckte till ibland. Jag anade att från och med nu skulle också bebyggelsen vid båda sidor succesivt hela tiden öka.
Ophania var en stor stadsliknande tätort, med ganska låg bebyggelse.
Enligt förhandsinformationen jag hade fått, skulle jag komma direkt till dess centrum.
Mitt första obligatoriska göromål var att skaffa ett arbete.
En hälsokontroll skulle också ske, troligen i samband med en intervju. Behövde inte fråga efter vägen, eftersom jag hade fått en liten karta, Introduktion till Ophania, redan vid inloggningen, uppe vid den långa backens början.
Det hela var förvånansvärt enkelt när jag steg av vid en lite större station, Ophania Grand Central. Därifrån hade jag bara några meter att gå till INSKRIVNINGEN.
Skylten var nästan överdrivet stor.Ingen sade något till mig. Alla verkade liksom redan finnas på plats för just mig, vilken korridor eller vilket rum jag än kom till. Några log. Oftast bara med en liten gest med handen.
Jag fann det behagligt och enkelt, så här långt i alla fall. Somliga gamla bekanta hade innan resan försökt skrämma mig med att Ophania, det var...., ja, man hade sett på mig med skräckslagen blick. Som om att det fanns något man saknade ord till.
Som om att Ophania låg under all kritik.
Jag trodde inte alls på det, mest att dom varit lite avundsjuka. För mig var det det inte resmålet för en ren semester, men ett fungerande samhälle där man kunde arbeta och bo.
Efter att åter ha skrivit min namnteckning på ett papper, som verkade vara en kopia på det jag skrivit på vid inloggningen, fick jag i ett rum träffa den förste som tilltalade mig med ord.
Det var en läkare, dr Bruhnstein, vilket namnbrickan direkt avslöjat för mig.
Kände mig lite lugnad av att möta en speciell person.
Hade känt en liten oro inför mitt första möte med en talande människa.
Skulle det vara en man eller en kvinna?
Hade den personen en ospecificerad sexuell läggning?
I Ophania hade alla, jag sett så här långt, likadana ljusa uniformer. Dr Bruhnstein var tveklöst en kvinna, något storvuxen. Hon såg mig rakt i ögonen, inte direkt ovänligt, men ganska uttryckslöt. Så fortsatte i en halvminut, som om hon väntade på att jag skulle säga något.
Så var det,... kom på att hon bara väntade på att jag skulle berätta något!
- Ja, jag har kommit till Ophania och nu e det dags för en läkarundersökning, om jag har förstått det rätt? Resan har gått utmärkt. Kan inte klaga på något tycker jag.
Hon, Dr Bruhnstein, blinkade några gånger, men hade annars samma min som tidigare. Som om hon väntade. Det gick ytterligare tio sekunder.Skulle just fortsätta...., när hon öppnade munnen, drog in ett större andetag, hennes byst höjde sig.
Luften kom ut ur henne igen när hon sade;
- OH FAN.
Jag blev i några sekunder mest förvånad och kom inte för mig annat än att nicka.
Samtidigt kom några andra sköterskor som tog tag i mig, förde mig ut ur rummet, till ett annat, som det visade sig vara ett ganska vanligt kontorslandskap. Kunde det vara Försäkringskassan?
Det var Arbetsförmedlingen. Det medicinska hade varit snabbt överstökad hann jag tänka, förstod att nu gällde det att fokusera på arbetstillfällen i Ophania.
Jag hänvisades med ordlösa gester att sätta mig, för att vänta på, vad jag förmodade kunde vara en handläggare. En kort man kom in, Dr Bonzo.
Väntade en stund på att han skulle säga de inledande orden, men insåg efter en stund att just det var inte ordningen. Här var det jag som skulle prata först.
- Hrkmm, jag har kommit till Ophania i de bästa avsikter. Ganska frisk är jag väl, det har er läkarundersökning redan visat antar jag. Jag har spelat en hel del musik. Tycker om att skriva också. Nu förväntar jag mig att tjänstgöra i ert samhälle, erhålla ett lämpligt arbete och göra rätt för mig.....
Den korta mannen bakom skrivbordet höjde på huvudet något och fäste blicken stadigt i mig. Hans ögon, under de buskiga ögonbrynen, studerade mig utan att avslöja något speciellt. Han drog in ett djupt andetag och sade;
- OH FAN.
Just det faktiska praktiska mötet med andra intelligenta varelser när man komtill en annan civilisation, var bland det mest spännande man kunde tänka sig. Ungefär så stod det ofta i de flesta science-fiction rese handböcker jag läst innan resan. (Jag hade mestadels lånat dem på bilblioteket, endast ett fåtal hade jag haft hemma.)
Från Arbetsförmedlingen hänvisades jag åter ut till perrongen. Antog att man hade tilldelat mig någon sorts fritid tills vidare. Ett litet tak skyddade mot duggregnet som börjat, men några droppar blåste in då och då.
En liten kiosk som liknade den vanliga Pressbyrån jag var van vid, ovan jord, om man säger så, stod mellan ett par pelare.
Tittade en stund på sortimentet som fanns bakom glaset.
Det var inte så omfattande. En sorts choklad,en sorts tidning och en sorts frukt.
Jag böjde in huvudet genom den lilla gluggen, men kunde inte se någon expedit.
- Vad kostar chokladen ?, frågade jag ändå för att se om det var någon hemma.
Kanske kunde det finnas en barnarbetare som gömde sig under disken?
Två unga kvinnor kom gående längs perrongen, nästan arm i arm, det verkade vara väninnor.
I samma ögonblick kom jag på att jag hade ju ingen lokal valuta.
Vände mig emot tjejerna och frågade;
- Vet ni var det finns ett växlingskontor?
De stannade upp och tittade roat på varandra. Egentligen var det två riktiga babes, i korta svarta kjolar och generöst urringade vita blusar med mycket krusiduller.
De sade samtidigt, som om de vore siamesiska tvillingar;
- OH FAAN!
Jag ruskade uppgivet på huvudet. Det gick inte att komma nån vart med Ophaniaborna.
Men till min överraskning fortsatte de prata;
- Du är inte ophanier! Fan vad häftigt!. Äntligen! Vi är från Bocklunda och har varit här en vecka. Det finns ett hål i stängslet mellan norra och västra porten.
Blev offantligt överraskad av att höra sammanhängande längre talade meningar igen.
Ställde ner min resväska, sträckte armarna mot skyn av ren lättnad och tacksamhet.
- Så ni är från Bocklunda! Vad härligt! Vad gör ni här? Vet ni varför dom inte pratar?
Flickorna som visade sig heta Fritzi och Annbelle var nog inte riktigt myndiga ännu, man hade rymt hemmifrån för att träffa riktiga killar, men gått vilse. För första gången på flera timmar kunde jag slappna av, tog fram mitt försilvrade cigarettetui.
Öppnade och såg mina välbekanta handrullade cigaretter ligga som små stockar.
Bara någon sekund efter att jag öppnat locket gick ett larm;DööööööööööööööööööööööDööööööööööööööööööööööDöööööööööööööööööööööööDööööööööööööööööööööööööHukade mig i förskräckelsen och tjejerna höll för öronen.DöööööööööööööööööööööööDöööööööööööööööööööööDööööööööööööööööööööDööööööööööööööööööööö - DET ÄR RÖKFÖRBUD HÄR!!!....HELA OPHANIA.....!, skrek Fritzi, och Annbelle nickade med stirrande ögon.
Jag stängde omedelbart cigarettetuiet. Larmet tystnade lika snabbt.
Men det var redan försent, vi var observerade.
Vi hörde klappret av springande skor, lät som kraftiga kängor, förmodligen militäriska. I några ögonblick tittade vi förvirrat på varandra.
Annbelle fick syn på något och pekade mot rälsen en bit bort. Bara cirka sextio meter ifrån oss, såg vi hur en av lådbilarna drogs baklänges av vajern. Den var på väg tillbaka uppför backen! Greppade min resväska och vi började springa.
Vi kastade oss i lådbilen just som tiotals unifomerade ophanier nådde platsen där vi stått tidigare, vid den tomma kiosken.
Jag, Fritzi och Annbelle hade lagt oss ner i det sakta rullande fordonet. Vi hörde hur rökpoliserna klapprade omkring den tomma kiosken i sina boots och hela tiden liksom skrek;
- oh fan, OH FAN, Oh Fan, Oh Fan.
De hade stora ficklampor.
Det var riktigt otäckt, men för stunden kände vi oss ändå relativt trygga ihopträngda på golvet i lådbilen, som sakta drogs ifrån Ophanias centrum.
Varken Fritzi eller Annbelle hade säkert inte duschat på en vecka, men det gjorde verkligen inget. Var bara tacksam över deras intima närvaro, där vi låg som tre sardiner.
Jag låg där mellan dem och tittade mot himlen. Fordonet skakade sakta och det gnisslade ibland från hjulen.
- Vi kommer snart till en ändstation och där finns en vajerkille, han sköter fastkrokningen på bilen, viskade jag till Fritzi som hade sitt ansikte närmast mitt. Annbell hade lagt handen på min mage. Där rullade vi uppför backen.
- Vad händer sen?, viskade Fritzi tillbaka.
- Vi får väl fortsätta till fots. Vet inte hur de får bilarna uppför backen därifrån.
Detta skedde snarare än jag riktigt anat. Kanske gjorde spänningen att tiden bara rusade iväg. Lådbilen stannade med ett ryck. Vi flög upp ur bilen så fort vi kunde.
Annbell fastnade med blusen i någonting och den revs upp vid sidan. Hon försökte skyla sig så gott hon kunde.
- Har du inte sett naken hud tidigare grabben, skrek jag till stationskillen som verkade lätt chockad över att bilen hade haft passagerare.
- Om du blundar och räknar till femtusen, skall du få godis sen, sade Fritzi nästan fnittrande medan vi började ta våra första halvspringande steg.
- OH FAN, sade killen och höll handen för ögonen.
Han stod kvar, till min lättnad.
Resväskan kändes tung just då, men den ville jag ha med mig. I den fanns bland annat en del nödutrustning, som verkligen kunde vara bra att ha i det här oväntade skedet av resan.
Backen var nu brantare. Fritzi och Annbell ville gärna ta av sig skorna, trots att vägen var asfalterad. Alltför höga klackar kändes bara jobbigt i uppförsbacke.
Det var säkert flera kilometer upp till backkrönet. I höjd med en samling enbärsbuskar och några stora stenar markerade jag med handen att vi skulle gå av vägen. stressa i uppförsbacke, det är inget roligt.
- Är det inte bättre, ... bra om vi vilar en stund?, fick jag fram något andfådd.
Fritzi och Annbell nickade ordlöst. Vi hade knappt lagt oss i gräset, när vi hörde en helikopter.
De hade inte gett upp jakten!I icke-rökande Ophania hade det gått ett storlarm. Jag var en efterspanad brottsling som var på flykt med två misstänkta spioner!
Tänkte både oroligt och tankspritt på hur det kunde ha blivit på det viset. Sanning, lag och ordning var ju ofta en tolkningsfråga. På något sätt hade jag och mina två vänner korsat linjer man inte bör korsa i Ophania, på något sätt hade vi skadat deras koder i ett fungerande, tilltänkt idealsamhälle.
Vi stapplade ut på vägen igen. Fritzi hade bara vilat sina långa ben bland grästtofsarna i en halvminut, men hade fått någon sorts myror på sig. Hon försökte sopa bort dem med handen och hamnade sju-åtta meter efter mig och Annbell.
Gick ner på knä och öppnade min resväska, byxtyget på knäet skavde mot asfalten. Tog fram heliumampullen och ballongerna. Victoria Silvstedt ballongerna. Hade som sagt tagit med mig lite olika attiraljer som jag eventuellt kunde använt vid någon byteshandel i Ophania.
- Det är ju Vickan!, sade Annbell storögt när jag med rutinerade grepp lät blåsa upp ett halvtdussin ballonger. Visst, de var naturtrogna, och höll de exakta måtten.
Tillverkade i Malaysia och jag hade fått reda på det genom en kontakt på västkusten.
Släppte iväg dem och de for upp i luften som den naturligaste sak i världen.
Det skulle distrahera helikoptern ett tag.
Fritzi kom ikapp oss i samma stund, och vi fortsatte med så raska snubblande steg vi kunde.Plötsligt hörde vi ljud framför oss. Någon var på väg nerför backen!
Strax efter såg vi en helt rödmålad lådbil påminnande, om en Saab 96, men som cabriolet.
Vi steg åt sidan och såg bilen rulla förbi på nära håll. Det var två skrattande tonårskillar i bilen och deras gotiska modsfrisyrer fladdrade i vinden.
- NEJ ÅK INTE NER DÄR!, skrek jag.
De bara skrattade och rullade vidare, men gjorde tydliga tecken på att något förvånat lagt märke till Fritzi och Annbell.
- Det kommer också att distrahera helikoptern, sade Fritzi tyst, nästan lite belåtet.Vi fortsatte stilla uppför backen tills vi såg inloggningsstationen.
Jag kände det som om vi hade kommit till en oas.
Vår strapatsrika vandring från gropen var över.
Vid lättmetallgrinden frågade jag funktionären om man kunde få en öl, helst en Carlsberg.
- Naturligtvis till tjejerna också, de är aderton.Vi satte oss i de gröna trädgårdsplaststolarna, vid ingången till helvetesäventyrshålan Ophania. den östra infarten.
Mannen kom tillbaka med tre ölflaskor på en bricka. Några nya svettdroppar kände jag fortfarande på min panna och det rann fortfarande längs ryggen..
- "This is probably the best beer in the world", sade jag skämtade lite över tv-reklamen.
- Oh FAN, sade funktionärenkyparen, men vad var annat att vänta. Om han inte var ophanier, så hade han inte sett varken tv-reklamen, eller den gamla filmen med John Mills som hela grejen bygger på. Eller så kände han till alltihopa och bara skämtade, heder åt honom i så fall.
- Och vad har vi lärt oss idag?, sade jag i riktning mot Fritzi och Annbell när jag lugnat ner mig. Fritzi tog klunk från sin flaska, svarade inget direkt, såg frågande på mig.
Annbell ruskade lätt på huvudet och gjorde en förvånad min med stirrande ögon.
Böjde mig fram och lutade armbågarna mot det lilla runda trädgårdsplastbordet.
Jag antog att de unga damerna egentligen och åtminstone var lite ophanier, via släkt och så, annars hade de inte stått ut därnere i en vecka. Bocklunda låg bara någon mil därifrån.
Deras enkla talspråk. Usch ja. Inte ens en dyslektiker eller analfabet kunde tyckt att det var bekvämt. Men så är det, sade jag avslutningsvis och tömde resten i min flaska stående.
Mina byxor var dammiga och skrynkliga.Vi skildes som vänner en bit bortåt landsvägen, där den delade sig åt tre olika håll.
Slängde en blick i min almanacka vid busshållplatsen.
Hade bokat in ett par andra resor senare i år, Snippan Town och DampCity väntade, men det hela hade fått bero lite på hur länge jag skulle stanna i Ophania.
tidgare publicerad på
http://gobbagibliotheket.blogspot.com/
Ophania låg i en grop.
Genom satellitfoto kan man se hur samhället ligger som en mörk fläck mitt i en kvadrat. Det var tidigt välbekant att tog man sig till Ophania, var det inte så lätt att ta sig därifrån. De som är infödda Ophaniabor brukar aldrig ta sig därifrån, helt enkelt för att de vet vanligen väldigt lite om hur det i praktiken är att leva i världen utanför. För en infödd Ophaniabo känns världen utanför mycket otrygg.
Inte ens banken hittar man, den ligger ju inte på det vanliga stället.
Vinden susade lite kring öronen när jag rullade nerför backen i ett blåvitt ekipage. Kunde bedöma att lådbilen var en lyckad imitation av en Corvette Stingray.
Farten var väl inte mer än 12-15 kilometer i timmen.
Det var alltså inte en särskilt brant nerförsbacke, men den var lång. Lite avkopplande var det faktiskt att se det ganska öde landskapet passera revy under relativ tystnad.
Vegetationen ökade ju längre bilen rullat neråt dalen. men det var ödemark, utan mänsklig bebyggelse. Såg en skogshare och några fåglar.
Backen började plana ut ytterligare. Någon minut senare uppenbarade sig första tecknen på bebyggelse. Det påminde ungefär som när man åker tåg och plötsligt rullar ut ur ett skogsparti.
Ur en koja invid dök det upp en ung man i ljus overall, med en stor metallkrok som var fäst i en vajer, som i sin tur var fäst vid linbanan ovanför, som här tog vid.
Rutinerat hakade han fast kroken i nosen på mitt fordon.
Farten ökade nu betydligt, det ryckte till ibland. Jag anade att från och med nu skulle också bebyggelsen vid båda sidor succesivt hela tiden öka.
Ophania var en stor stadsliknande tätort, med ganska låg bebyggelse.
Enligt förhandsinformationen jag hade fått, skulle jag komma direkt till dess centrum.
Mitt första obligatoriska göromål var att skaffa ett arbete.
En hälsokontroll skulle också ske, troligen i samband med en intervju. Behövde inte fråga efter vägen, eftersom jag hade fått en liten karta, Introduktion till Ophania, redan vid inloggningen, uppe vid den långa backens början.
Det hela var förvånansvärt enkelt när jag steg av vid en lite större station, Ophania Grand Central. Därifrån hade jag bara några meter att gå till INSKRIVNINGEN.
Skylten var nästan överdrivet stor.Ingen sade något till mig. Alla verkade liksom redan finnas på plats för just mig, vilken korridor eller vilket rum jag än kom till. Några log. Oftast bara med en liten gest med handen.
Jag fann det behagligt och enkelt, så här långt i alla fall. Somliga gamla bekanta hade innan resan försökt skrämma mig med att Ophania, det var...., ja, man hade sett på mig med skräckslagen blick. Som om att det fanns något man saknade ord till.
Som om att Ophania låg under all kritik.
Jag trodde inte alls på det, mest att dom varit lite avundsjuka. För mig var det det inte resmålet för en ren semester, men ett fungerande samhälle där man kunde arbeta och bo.
Efter att åter ha skrivit min namnteckning på ett papper, som verkade vara en kopia på det jag skrivit på vid inloggningen, fick jag i ett rum träffa den förste som tilltalade mig med ord.
Det var en läkare, dr Bruhnstein, vilket namnbrickan direkt avslöjat för mig.
Kände mig lite lugnad av att möta en speciell person.
Hade känt en liten oro inför mitt första möte med en talande människa.
Skulle det vara en man eller en kvinna?
Hade den personen en ospecificerad sexuell läggning?
I Ophania hade alla, jag sett så här långt, likadana ljusa uniformer. Dr Bruhnstein var tveklöst en kvinna, något storvuxen. Hon såg mig rakt i ögonen, inte direkt ovänligt, men ganska uttryckslöt. Så fortsatte i en halvminut, som om hon väntade på att jag skulle säga något.
Så var det,... kom på att hon bara väntade på att jag skulle berätta något!
- Ja, jag har kommit till Ophania och nu e det dags för en läkarundersökning, om jag har förstått det rätt? Resan har gått utmärkt. Kan inte klaga på något tycker jag.
Hon, Dr Bruhnstein, blinkade några gånger, men hade annars samma min som tidigare. Som om hon väntade. Det gick ytterligare tio sekunder.Skulle just fortsätta...., när hon öppnade munnen, drog in ett större andetag, hennes byst höjde sig.
Luften kom ut ur henne igen när hon sade;
- OH FAN.
Jag blev i några sekunder mest förvånad och kom inte för mig annat än att nicka.
Samtidigt kom några andra sköterskor som tog tag i mig, förde mig ut ur rummet, till ett annat, som det visade sig vara ett ganska vanligt kontorslandskap. Kunde det vara Försäkringskassan?
Det var Arbetsförmedlingen. Det medicinska hade varit snabbt överstökad hann jag tänka, förstod att nu gällde det att fokusera på arbetstillfällen i Ophania.
Jag hänvisades med ordlösa gester att sätta mig, för att vänta på, vad jag förmodade kunde vara en handläggare. En kort man kom in, Dr Bonzo.
Väntade en stund på att han skulle säga de inledande orden, men insåg efter en stund att just det var inte ordningen. Här var det jag som skulle prata först.
- Hrkmm, jag har kommit till Ophania i de bästa avsikter. Ganska frisk är jag väl, det har er läkarundersökning redan visat antar jag. Jag har spelat en hel del musik. Tycker om att skriva också. Nu förväntar jag mig att tjänstgöra i ert samhälle, erhålla ett lämpligt arbete och göra rätt för mig.....
Den korta mannen bakom skrivbordet höjde på huvudet något och fäste blicken stadigt i mig. Hans ögon, under de buskiga ögonbrynen, studerade mig utan att avslöja något speciellt. Han drog in ett djupt andetag och sade;
- OH FAN.
Just det faktiska praktiska mötet med andra intelligenta varelser när man komtill en annan civilisation, var bland det mest spännande man kunde tänka sig. Ungefär så stod det ofta i de flesta science-fiction rese handböcker jag läst innan resan. (Jag hade mestadels lånat dem på bilblioteket, endast ett fåtal hade jag haft hemma.)
Från Arbetsförmedlingen hänvisades jag åter ut till perrongen. Antog att man hade tilldelat mig någon sorts fritid tills vidare. Ett litet tak skyddade mot duggregnet som börjat, men några droppar blåste in då och då.
En liten kiosk som liknade den vanliga Pressbyrån jag var van vid, ovan jord, om man säger så, stod mellan ett par pelare.
Tittade en stund på sortimentet som fanns bakom glaset.
Det var inte så omfattande. En sorts choklad,en sorts tidning och en sorts frukt.
Jag böjde in huvudet genom den lilla gluggen, men kunde inte se någon expedit.
- Vad kostar chokladen ?, frågade jag ändå för att se om det var någon hemma.
Kanske kunde det finnas en barnarbetare som gömde sig under disken?
Två unga kvinnor kom gående längs perrongen, nästan arm i arm, det verkade vara väninnor.
I samma ögonblick kom jag på att jag hade ju ingen lokal valuta.
Vände mig emot tjejerna och frågade;
- Vet ni var det finns ett växlingskontor?
De stannade upp och tittade roat på varandra. Egentligen var det två riktiga babes, i korta svarta kjolar och generöst urringade vita blusar med mycket krusiduller.
De sade samtidigt, som om de vore siamesiska tvillingar;
- OH FAAN!
Jag ruskade uppgivet på huvudet. Det gick inte att komma nån vart med Ophaniaborna.
Men till min överraskning fortsatte de prata;
- Du är inte ophanier! Fan vad häftigt!. Äntligen! Vi är från Bocklunda och har varit här en vecka. Det finns ett hål i stängslet mellan norra och västra porten.
Blev offantligt överraskad av att höra sammanhängande längre talade meningar igen.
Ställde ner min resväska, sträckte armarna mot skyn av ren lättnad och tacksamhet.
- Så ni är från Bocklunda! Vad härligt! Vad gör ni här? Vet ni varför dom inte pratar?
Flickorna som visade sig heta Fritzi och Annbelle var nog inte riktigt myndiga ännu, man hade rymt hemmifrån för att träffa riktiga killar, men gått vilse. För första gången på flera timmar kunde jag slappna av, tog fram mitt försilvrade cigarettetui.
Öppnade och såg mina välbekanta handrullade cigaretter ligga som små stockar.
Bara någon sekund efter att jag öppnat locket gick ett larm;DööööööööööööööööööööööDööööööööööööööööööööööDöööööööööööööööööööööööDööööööööööööööööööööööööHukade mig i förskräckelsen och tjejerna höll för öronen.DöööööööööööööööööööööööDöööööööööööööööööööööDööööööööööööööööööööDööööööööööööööööööööö - DET ÄR RÖKFÖRBUD HÄR!!!....HELA OPHANIA.....!, skrek Fritzi, och Annbelle nickade med stirrande ögon.
Jag stängde omedelbart cigarettetuiet. Larmet tystnade lika snabbt.
Men det var redan försent, vi var observerade.
Vi hörde klappret av springande skor, lät som kraftiga kängor, förmodligen militäriska. I några ögonblick tittade vi förvirrat på varandra.
Annbelle fick syn på något och pekade mot rälsen en bit bort. Bara cirka sextio meter ifrån oss, såg vi hur en av lådbilarna drogs baklänges av vajern. Den var på väg tillbaka uppför backen! Greppade min resväska och vi började springa.
Vi kastade oss i lådbilen just som tiotals unifomerade ophanier nådde platsen där vi stått tidigare, vid den tomma kiosken.
Jag, Fritzi och Annbelle hade lagt oss ner i det sakta rullande fordonet. Vi hörde hur rökpoliserna klapprade omkring den tomma kiosken i sina boots och hela tiden liksom skrek;
- oh fan, OH FAN, Oh Fan, Oh Fan.
De hade stora ficklampor.
Det var riktigt otäckt, men för stunden kände vi oss ändå relativt trygga ihopträngda på golvet i lådbilen, som sakta drogs ifrån Ophanias centrum.
Varken Fritzi eller Annbelle hade säkert inte duschat på en vecka, men det gjorde verkligen inget. Var bara tacksam över deras intima närvaro, där vi låg som tre sardiner.
Jag låg där mellan dem och tittade mot himlen. Fordonet skakade sakta och det gnisslade ibland från hjulen.
- Vi kommer snart till en ändstation och där finns en vajerkille, han sköter fastkrokningen på bilen, viskade jag till Fritzi som hade sitt ansikte närmast mitt. Annbell hade lagt handen på min mage. Där rullade vi uppför backen.
- Vad händer sen?, viskade Fritzi tillbaka.
- Vi får väl fortsätta till fots. Vet inte hur de får bilarna uppför backen därifrån.
Detta skedde snarare än jag riktigt anat. Kanske gjorde spänningen att tiden bara rusade iväg. Lådbilen stannade med ett ryck. Vi flög upp ur bilen så fort vi kunde.
Annbell fastnade med blusen i någonting och den revs upp vid sidan. Hon försökte skyla sig så gott hon kunde.
- Har du inte sett naken hud tidigare grabben, skrek jag till stationskillen som verkade lätt chockad över att bilen hade haft passagerare.
- Om du blundar och räknar till femtusen, skall du få godis sen, sade Fritzi nästan fnittrande medan vi började ta våra första halvspringande steg.
- OH FAN, sade killen och höll handen för ögonen.
Han stod kvar, till min lättnad.
Resväskan kändes tung just då, men den ville jag ha med mig. I den fanns bland annat en del nödutrustning, som verkligen kunde vara bra att ha i det här oväntade skedet av resan.
Backen var nu brantare. Fritzi och Annbell ville gärna ta av sig skorna, trots att vägen var asfalterad. Alltför höga klackar kändes bara jobbigt i uppförsbacke.
Det var säkert flera kilometer upp till backkrönet. I höjd med en samling enbärsbuskar och några stora stenar markerade jag med handen att vi skulle gå av vägen. stressa i uppförsbacke, det är inget roligt.
- Är det inte bättre, ... bra om vi vilar en stund?, fick jag fram något andfådd.
Fritzi och Annbell nickade ordlöst. Vi hade knappt lagt oss i gräset, när vi hörde en helikopter.
De hade inte gett upp jakten!I icke-rökande Ophania hade det gått ett storlarm. Jag var en efterspanad brottsling som var på flykt med två misstänkta spioner!
Tänkte både oroligt och tankspritt på hur det kunde ha blivit på det viset. Sanning, lag och ordning var ju ofta en tolkningsfråga. På något sätt hade jag och mina två vänner korsat linjer man inte bör korsa i Ophania, på något sätt hade vi skadat deras koder i ett fungerande, tilltänkt idealsamhälle.
Vi stapplade ut på vägen igen. Fritzi hade bara vilat sina långa ben bland grästtofsarna i en halvminut, men hade fått någon sorts myror på sig. Hon försökte sopa bort dem med handen och hamnade sju-åtta meter efter mig och Annbell.
Gick ner på knä och öppnade min resväska, byxtyget på knäet skavde mot asfalten. Tog fram heliumampullen och ballongerna. Victoria Silvstedt ballongerna. Hade som sagt tagit med mig lite olika attiraljer som jag eventuellt kunde använt vid någon byteshandel i Ophania.
- Det är ju Vickan!, sade Annbell storögt när jag med rutinerade grepp lät blåsa upp ett halvtdussin ballonger. Visst, de var naturtrogna, och höll de exakta måtten.
Tillverkade i Malaysia och jag hade fått reda på det genom en kontakt på västkusten.
Släppte iväg dem och de for upp i luften som den naturligaste sak i världen.
Det skulle distrahera helikoptern ett tag.
Fritzi kom ikapp oss i samma stund, och vi fortsatte med så raska snubblande steg vi kunde.Plötsligt hörde vi ljud framför oss. Någon var på väg nerför backen!
Strax efter såg vi en helt rödmålad lådbil påminnande, om en Saab 96, men som cabriolet.
Vi steg åt sidan och såg bilen rulla förbi på nära håll. Det var två skrattande tonårskillar i bilen och deras gotiska modsfrisyrer fladdrade i vinden.
- NEJ ÅK INTE NER DÄR!, skrek jag.
De bara skrattade och rullade vidare, men gjorde tydliga tecken på att något förvånat lagt märke till Fritzi och Annbell.
- Det kommer också att distrahera helikoptern, sade Fritzi tyst, nästan lite belåtet.Vi fortsatte stilla uppför backen tills vi såg inloggningsstationen.
Jag kände det som om vi hade kommit till en oas.
Vår strapatsrika vandring från gropen var över.
Vid lättmetallgrinden frågade jag funktionären om man kunde få en öl, helst en Carlsberg.
- Naturligtvis till tjejerna också, de är aderton.Vi satte oss i de gröna trädgårdsplaststolarna, vid ingången till helvetesäventyrshålan Ophania. den östra infarten.
Mannen kom tillbaka med tre ölflaskor på en bricka. Några nya svettdroppar kände jag fortfarande på min panna och det rann fortfarande längs ryggen..
- "This is probably the best beer in the world", sade jag skämtade lite över tv-reklamen.
- Oh FAN, sade funktionärenkyparen, men vad var annat att vänta. Om han inte var ophanier, så hade han inte sett varken tv-reklamen, eller den gamla filmen med John Mills som hela grejen bygger på. Eller så kände han till alltihopa och bara skämtade, heder åt honom i så fall.
- Och vad har vi lärt oss idag?, sade jag i riktning mot Fritzi och Annbell när jag lugnat ner mig. Fritzi tog klunk från sin flaska, svarade inget direkt, såg frågande på mig.
Annbell ruskade lätt på huvudet och gjorde en förvånad min med stirrande ögon.
Böjde mig fram och lutade armbågarna mot det lilla runda trädgårdsplastbordet.
Jag antog att de unga damerna egentligen och åtminstone var lite ophanier, via släkt och så, annars hade de inte stått ut därnere i en vecka. Bocklunda låg bara någon mil därifrån.
Deras enkla talspråk. Usch ja. Inte ens en dyslektiker eller analfabet kunde tyckt att det var bekvämt. Men så är det, sade jag avslutningsvis och tömde resten i min flaska stående.
Mina byxor var dammiga och skrynkliga.Vi skildes som vänner en bit bortåt landsvägen, där den delade sig åt tre olika håll.
Slängde en blick i min almanacka vid busshållplatsen.
Hade bokat in ett par andra resor senare i år, Snippan Town och DampCity väntade, men det hela hade fått bero lite på hur länge jag skulle stanna i Ophania.
tidgare publicerad på
http://gobbagibliotheket.blogspot.com/
Friday, February 27, 2009
EUROVISION SEX CONTEST
Asch,, jag menar, Eurovision Song Contest.
Vem har inte glömt förra årets final?
Tåget rullar mot öst igen.
Putin ser till att det blir ordning och reda.
Mockba är redo
Läs om värdinnan Mila;
(får du med dig ett ryskt virus från adressen, låt kurera din dator)
För säkerhets skull få jag väl nämna, att nu som tidigare : någon stor vän av denna tävling har jag aldrig varit. Dessutom det numera mera en karaokeuppvisning, med mycket dans (mest utstuderade kroppsrörelser ? Det improviserade är i alla fall satt på sparlåga). Någon sparlåga handlar det inte om man ser till den överdådiga belysningen (vadå spara energi?).
Värst är volymen i media, kommer förresten att bli riktigt trångt där med tanke på det förestående Kungliga Äktenskapet.
En fråga som har uppstått; vilken bröllopsklänning skall man välja?
1. Betsey Johnson
2. Chanel Haute Couture
3. Elie Saab
4. Elio Berhanyer
5. Deuralde
6. Jean Paul Gaultier
7. Jesús Peiro
8. Mercedes Alonso
9. Pronovias
10. Valentino for Pronovias
2. Chanel Haute Couture
3. Elie Saab
4. Elio Berhanyer
5. Deuralde
6. Jean Paul Gaultier
7. Jesús Peiro
8. Mercedes Alonso
9. Pronovias
10. Valentino for Pronovias
Skulle jag under pistolhot bli tvungen att välja, skulle det utan tvekan bli Elie Saab.
Då får musfröknarna i Trollhättan fullt upp i syverkstan(Askungen), en tid i alla fall.Thursday, February 26, 2009
Tuesday, February 24, 2009
Upprörande FyransTEXT TV
TV4 Texttv måndag 23 feb sid 204
MILJARDER I FELAKTIGA UTBETALNINGAR
"Förra året kostade de felaktiga utbetalningarna från Försäkringskassan 19 miljarder koronor enligt en ny beräkning. En tredjedel beror på fusk och bedrägeri men lika mycket beror på fel från Försäkringskassan.
- Jag blir både upprörd och arg orolig när jag hör de här siffrorna säger socialförsäkringsminister Christina Husmark-Pehrsson till TT.
- Felen från vår sida kan bero på brist i våra rutiner, säger Adriana (har tappat bort efternamnet) xxxx, generaldirektör på Försäkringskassan.
Det finns ju en tredje del till, ca 6 miljarder, är det s k svinn?
Hur som helst, ibland frågar man sig, hur ser en rättmätig utbetalning ut?
Finns det? Eller alla är skurkar som anlitar Försäkringskassan.
Och är Försäkringskassan bara skurkeri, med endast skurkar bakom skrivborden??
Det finns krafter som helt enkelt vill ha bort Försäkringskassan?
TV 4 jobbar på.
MILJARDER I FELAKTIGA UTBETALNINGAR
"Förra året kostade de felaktiga utbetalningarna från Försäkringskassan 19 miljarder koronor enligt en ny beräkning. En tredjedel beror på fusk och bedrägeri men lika mycket beror på fel från Försäkringskassan.
- Jag blir både upprörd och arg orolig när jag hör de här siffrorna säger socialförsäkringsminister Christina Husmark-Pehrsson till TT.
- Felen från vår sida kan bero på brist i våra rutiner, säger Adriana (har tappat bort efternamnet) xxxx, generaldirektör på Försäkringskassan.
Det finns ju en tredje del till, ca 6 miljarder, är det s k svinn?
Hur som helst, ibland frågar man sig, hur ser en rättmätig utbetalning ut?
Finns det? Eller alla är skurkar som anlitar Försäkringskassan.
Och är Försäkringskassan bara skurkeri, med endast skurkar bakom skrivborden??
Det finns krafter som helt enkelt vill ha bort Försäkringskassan?
TV 4 jobbar på.
Sunday, February 15, 2009
KULTURHUSET I HALMSTAD
med ett halvt öga/öra har jag följt den lokalt uppflammande debatten om det s k Kulturhuset, skall kommunen lämna skeppet?På en av kommunen sidor hittade jag följande:
"Kulturhuset utgör en resurs i Halmstad för bred kulturverksamhet med tonvikt på barn- och ungdomar. Den skapande verksamheten bedrivs främst av föreningar, studieförbund samt Halmstads Kulturskola. Scenerna är öppna för arrangemang i olika former med såväl amatörer som professionella aktörer. Kulturhuset ligger i Folkparken och har en anrik teatersalong med två scener samt café med scen där det bjuds på ett rikt utbud av teater- och dansföreställningar, konserter och underhållning. I huset finns dessutom finns två danssalar, studio, konstnärsverkstad samt lokaler för teater, drama och musik.Under en normal vecka engagerar verksamheten nästan 700 personer i någon form av aktivitet varav cirka 80 procent är barn och ungdomar under 20 år. Under 2008 var Kulturhuset arena för 113 publikarrangemang med 9 000 besökare på skolteater, amatörteater, dansuppvisningar och föreställningar med gästande grupper. "
Så långt Kommunens egen information, innan kommande beslut....
Det fanns en tid före "Kulturhuset", det var en av Sveriges anrika Folkparker, byggnaden var inte minst en danslokal sedan många årtionden tillbaka i tiden.Vid ombyggnad/renovering i början av 1980talet, var det också debatt. Ett flertal mindre teatergrupper huserade där redan under övergångsperioden, och ABF var en av huvudintressenterna. Det ansågs bli för dyrt med den delvisa ombyggnaden och jag var i polemik med Hallandspostens ledarskribent, som jag tyckte var alldeles för negativ till huset.
Kort sagt, vid tillfälle få jag försöka plocka fram de urklippen som jag fortfarande har kvar.
I nuläget är det en moderatpolitiker i spetsen, som vill flytta den huvudsakliga verksamheten till stadsdelen Andersberg,......., i jämförelse; en skrubb i "förorten".
Den här debatten handlar om stora kulturområden; teater, musik m.m., inte minst kanalerna för ungdomsaktiviter.
För mig är inställningen helt given, skär man sönder i rotverksamheten, blir det sämre skörd, om någon alls.
Det finns människor i maktpositioner som bara ser återbäring genom försäljning och helst omedelbara inkomster. Vad det får för konsekvenser i omgivningen spelar mindre roll.
Moderatdrömmen är antagligen att kulturlivet växer genom ett intensivt krogliv på Storgatan. De som vill uppnå mer inom kulturen skall flytta och göra sin karriär, om inte i Stockholm, så gärna Las Vegas.
Wednesday, February 11, 2009
Wednesday, February 04, 2009
Vid mitt nästa !0-minuters besök...
....på biblioteket, köpte jag in 5 st begagnade GALAGO.
De kostade 2kr st. Har ännu inte hunnit läsa. Nu är jag i Laholm.
Lena Ackebo är sedan gammalt en av mina favoriter, ruta för ruta
snidar hon omständigt fram helt alldaglig Svensk Vardags-realism.
Tuesday, February 03, 2009
Biblioteksstunden...
Har max tio minuter just, min färd går snart vidare.
Anländer till Oskarström under eftermiddagen.
Friday, January 30, 2009
Så Konstigt
"Konsten skall tänja gränser", bla bla, m.m.
Ibland frågar jag mig, vilka gränser? Tänker på fallet med låtsas-psykpatienten nyligen, som först aviserade att hon skulle hoppa från en bro, sedan såg till att bli fastkedjad på någon psykavdelning, till läkares, vårdares och andra patienters förtret.
Någonstans i Sverige. Är inte så påläst, intresserad, att jag ens vet om det var i Stockholm eller Göteborg.
bild från
Friday, January 16, 2009
Tuesday, December 30, 2008
Lågt Flygande Planer
Hmm,...dags att lägga upp en plan för det nya året.Kan dom inte sluta bomba på Gazaremsan.
Skall motionera mera.
Tänk att det blir ljusare varje dag igen.
Monday, December 15, 2008
Hänger allting på en mand ? - nämndligen GERT FYLKING ?
(Här skulle Zagolandet egentligen ha en bild, men fotographen, en utexaminerad violinpedagog, tillika en cliffhanger och racerbilsförare, som setts jobba direkt under Tarras-Wahlberg hade semester. Dessvärre hade också batteriet tagit slut i kameran.)
I gratismagasinet Frott´e, decembernumret, som jag ägnade lite mer än tid än vanligt, upptäckte jag att Gert Fylking är aktiv som få. I sin krönika (sid 5), titulerad "Det är sjukstuga hemma"skriver han:
- Vi var i underbara Halmstad i förra veckan och sände MorronZoo ute från Tylö bastufabrik. Det är trevligt med bastu och tänka sig, det gick att få in elva lättklädda damer i en bastu med undertecknad som tupp i hönsgården. Jag säger som Gunde Swan: "Ingenting är omöjligt!"
På sidan 11 är Gert på Gustafs (den berömda korvkiosken), där han förärades den den prestigefyllda korvstången. "Gert själv visste nog egentligen inte hur han skulle ta emot alla de vackra orden, men när vi tillsammans lämnade Gustafs en halvtimme senare konstaterade han att han både var mätt, glad och riktigt stolt. Att han direkt ringde sin fru för att berätta om utmärkelsen säger kanske det mesta."
På sidan 18 är Gert inne på Go Nature, där han snabbt hittade en hel del saker som intresserade honom och framförallt hade han en del funderingar kring termosar.
- Ja har funderat mycket på varför ingen uppfinner en termos med inbyggd brännare, (visar han), det skulle underlätta enormt mycket för många och borde vara enkelt att ta fram.
Gert besöker också Färgab (sid 25), "Vi ska tapetsera om hemma och jag tror faktiskt att jag aldrig sett ett större sortiment än det här, det är nog värt att köra femtio mil".
Under rubriken; Med rodnande kinder, (sid 26) läser jag. " Det är inte ofta du ser Gert Fylking generad, men när vi besökte Lustgårdens nya butik en sen novemberkväll var det nästan så att han rodnade. Han som brukar dra fräcka historier på radio titt som tätt, var plötsligt som en blyg skolpojke. Då var det tur att Jennie ryckte tag i honom och började guida runt i butiken".
Gert tycker : - Här kunde man titta på leksaker och annat kul på samma sätt som om jag var i en kläd- eller matbutik.
Gert provar också en Mitsubishi hos AUTObeat, på sid 35, hans ord: " Trevliga killar som dels lånade ut en bil till mig under hela dagen och sedan dessutom hade smaken att sälja världens bästa bilar. En ny Outlander hade varit kul. Borde inte Frotte` skaffa en tjänstebil åt mig nu när jag är så mycket i Halmstad?"
På sidan 38, listar Gert Halmstad. Etta på innelistan är Morgan Larsson med motiveringen; "...var helt klart en av de gladaste och trevligaste som jag sprang på när jag var nere i Halmstad senast. Att han dessutom hade fem ex av min bok visar att han har full koll. "
Senast jag såg Gert Fylking i TV, var i Morgonsoffan, där han gick omkring iklädd ett lakan, varför vet jag inte.
Knappast den passiva Zoombien, - men på tal om Morgonsoffan, jag skäms nästan att säga det, men den enda gång jag brustit ut i ett spontant gapflabb var när Johan Stael von Holstein läste en fräckis ur Bert Karlssons fräckisbok
I gratismagasinet Frott´e, decembernumret, som jag ägnade lite mer än tid än vanligt, upptäckte jag att Gert Fylking är aktiv som få. I sin krönika (sid 5), titulerad "Det är sjukstuga hemma"skriver han:
- Vi var i underbara Halmstad i förra veckan och sände MorronZoo ute från Tylö bastufabrik. Det är trevligt med bastu och tänka sig, det gick att få in elva lättklädda damer i en bastu med undertecknad som tupp i hönsgården. Jag säger som Gunde Swan: "Ingenting är omöjligt!"
På sidan 11 är Gert på Gustafs (den berömda korvkiosken), där han förärades den den prestigefyllda korvstången. "Gert själv visste nog egentligen inte hur han skulle ta emot alla de vackra orden, men när vi tillsammans lämnade Gustafs en halvtimme senare konstaterade han att han både var mätt, glad och riktigt stolt. Att han direkt ringde sin fru för att berätta om utmärkelsen säger kanske det mesta."
På sidan 18 är Gert inne på Go Nature, där han snabbt hittade en hel del saker som intresserade honom och framförallt hade han en del funderingar kring termosar.
- Ja har funderat mycket på varför ingen uppfinner en termos med inbyggd brännare, (visar han), det skulle underlätta enormt mycket för många och borde vara enkelt att ta fram.
Gert besöker också Färgab (sid 25), "Vi ska tapetsera om hemma och jag tror faktiskt att jag aldrig sett ett större sortiment än det här, det är nog värt att köra femtio mil".
Under rubriken; Med rodnande kinder, (sid 26) läser jag. " Det är inte ofta du ser Gert Fylking generad, men när vi besökte Lustgårdens nya butik en sen novemberkväll var det nästan så att han rodnade. Han som brukar dra fräcka historier på radio titt som tätt, var plötsligt som en blyg skolpojke. Då var det tur att Jennie ryckte tag i honom och började guida runt i butiken".
Gert tycker : - Här kunde man titta på leksaker och annat kul på samma sätt som om jag var i en kläd- eller matbutik.
Gert provar också en Mitsubishi hos AUTObeat, på sid 35, hans ord: " Trevliga killar som dels lånade ut en bil till mig under hela dagen och sedan dessutom hade smaken att sälja världens bästa bilar. En ny Outlander hade varit kul. Borde inte Frotte` skaffa en tjänstebil åt mig nu när jag är så mycket i Halmstad?"
På sidan 38, listar Gert Halmstad. Etta på innelistan är Morgan Larsson med motiveringen; "...var helt klart en av de gladaste och trevligaste som jag sprang på när jag var nere i Halmstad senast. Att han dessutom hade fem ex av min bok visar att han har full koll. "
Senast jag såg Gert Fylking i TV, var i Morgonsoffan, där han gick omkring iklädd ett lakan, varför vet jag inte.
Knappast den passiva Zoombien, - men på tal om Morgonsoffan, jag skäms nästan att säga det, men den enda gång jag brustit ut i ett spontant gapflabb var när Johan Stael von Holstein läste en fräckis ur Bert Karlssons fräckisbok
JULKLAPPSKAMPEN
Julklappar som jag inte köper i årets Rekordjulhandel.
Alltså, några leksakskataloger damp för en tid sedan in genom brevinkastet. Det mesta pappret åker direkt i sopsorteringen, men som reporter kände jag mig kallad att undersöka något av det erbjudna sortimentet,
MEN JAG MÅSTE PÅPEKA ATT JUST DE HÄR PRYLARNA HAMNAR INTE I MIN TOMTESÄCK.
Utom möjligen en, … men först handlar alltså det här om vilka objekt som blev utslagna i kampen.
I BRIO katalogen, rubricerad "Julglädje" redan på omslaget, hittade jag,
Pay Doh drill n fill (229kr) "Du kan leka tandläkare. Först formar du tänderna och sen kan du putsa och borra i dem eller dra ut dem om du vill"
Hulken Handskar (499kr)
Star Wars hjälm (599kr)
TF animated leader ass (599kr)
Grävmaskin med hjälm (449kr)
Gunghäst med ljud (349kr)
Kemiset (199kr) "En perfekt start för dig som är nyfiken på hur världen fungerar"
Bosch motorsåg (149kr) "Batterier ingår ej. Från 3 år"
Knasiga djur (149kr) "Lek och spela med bondens djur. Sätt ihop olika delar av djuren till nya knasiga djur".
I ÖNSKEBOKEN 2008 hittades följande icke följande icke-önskvärd objekt i min tomtesäck;
Color Kids Spray Art 0Dual Color (99:50kr) "Spraya 2 färger på samma gång"
Color Kids Style Pony (129:50kr) "Måla roliga mönster på din Pony och fäst klistermärken för att dekorera hennes man och svans"
My Dough glasskiosk (199:50kr) "Med 6 burkar modellera samt redskap att göra glassdesserter med"
Westerngitarr (349kr) "Med 6 metallsträngar som kan stämmas"
Cars Race Case (199:50kr) "Inklusive en metallgjuten bil. Förvara och skjut iväg dina bilar"
Teksta nyfödd robotunge (349kr) "Går och utför konster. Ögon och röst som visar känslor"
Batman 3D-muskeldräkt (249:50kr)
Baby Born magisk potta (399kr) "Med 9 verklighetstrogna funktioner"
Baby Born cyklistset (249:50) "Stor docka medföljer ej"
Chou Chou min första tand (499kr) "Kittla hennes mage och hon börjar skratta igen"
Bratz Lit´ Angels Bath Time (189:50kr) " Nio Lit´ Angels dockor som behöver en ordentlig rengöring"
Gåtfullt i Önskeboken:
Wall-E musikpussel (199:50kr) "Dra upp honom och se hur han far runt på soptippen när musiken startar".
Ben 10 Omnitrix Alienmikroskop (99:50)
För att verka positiv, i BRIO´s extrakatalog (några tunna blad som inkom någon vecka senare) hittar jag
Mjuk Dinosaurie (199kr, spara 150kr). ”Stor dinosaurie med ljud, 91 cm hög. Ej för barn under 3 år”
Verkar rätt trevlig, om man inte redan har hund. Inget man har med sig i badet, men ett alternativ, ganska lättskött, allemansreptilen för hemmet.
Friday, December 05, 2008
MODERN TEKNOLOGI
”Ut ditt ohyra!”, hojtade Hjördis som var insändarredaktör hos lokaltidningen.
Snubblade ner för trappan och kvasten ven kring mitt huvud. Förra gången hade chefen själv jagat ut mig, så fysiskt att jag fått besöka vårdcentralen för några små blessyrer.
Satte mig i ett cafe´i närheten med en kopp kaffe och en alldeles för dyr ostfralla. Höll koppen mellan händerna och kisade ut genom fönstret.
Från trakten av grannbordet hördes konversation som fångade min uppmärksamhet.
Hon visade sig heta Evy och var ganska upprörd;
- ” Vet du att Linjalmannen e´i stan?” Jag vände lätt på huvudet. Hennes partner vid bordet, Erik, fortsatte;
- ” Ja, vi såg honom när han gick in på Åhle´ns, verkade som han åkte upp med rulltrappan för att flukta på andra våningen.”
Erik tog en klunk ur en flaska Påskmust. Jag tackade dem för informationen, skulle ändå till Åhle´ns för att kolla om man börjat sälja mjukglass nu när vårsolen äntligen tittat fram.
Inne i det lilla varuhuset var det inte så lätt att gå vilse. Den lilla försilvrade rulltrappan med de långa svarta gummihandtagen var faktiskt lite avkopplande.
Det dröjde inte länge förrän jag fick syn på honom, den kända Linjalmannen.
I Veckans Snabba Affärer hade man utnämnt honom till Årets Bästa Vän.
Han lyfte knappast blicken när jag ställde mig framför hyllan med fotbollar.
- ”Jaha, från vilken cirkus har du rymt då?” sade han och rotade i korgen med billiga tennisracketar. ” För många betalningsanmärkningar. För lång näsa.”, fortsatte han utan att direkt se på mig.
Kände mig obekväm till mods, men skulle ändå säga;
- ” Hur kan du…? Jag hann inte fullfölja meningen. Han vände sig emot mig och synade från topp till tå.
- ”Dålig hållning, rent ut sagt inkompetent. Billiga skor”.
Jag var förvånad över hans rättframhet och klarsynthet, även om det tillhörde ryktet om Linjalmannens egenskaper.
- ”Dina öron passar inte in.”
Särade mina blodtunna läppar för att äntligen svara honom, men han hade kommandot. ”Du har ätit för många Billys Pan Pizza. Du borde veta bättre.”
Äntligen trodde jag att jag skulle få fram en replik;
- ”Äh , men vad skall..” Det var lönlöst. Var som förstenad. Han hade övertaget.
- ”Vad heter du,…Sanchez? Dieter? Pekka? ” Linjalmannen verkade nu lite irriterad. Men han visste inte vad jag hette! Alltså måste han bara ha gissat tidigare, med tydliga inslag av fördomar, rentav skolgårdsmobbing.
Men något märkligt var det.Uppför rulltrappan kom en kvinna i tigerrandig dräkt. ”Måttbandsflickan!!”, utropade några expediter.
-”Vi skall spela motionstennis”, sade Linjalmannen faktiskt till mig och slog med ett racket lite lätt mot sin behandskade hand, som om han bestämt sig för just ett italienskt Barillaracket.
Han knäppte mig på näsan med orden
-”Skaffa dig ett jobb!”
Jag bestämde mig för att följa efter till den nya tennishallen.
Bakifrån såg Måttbandsflickan ut som en vandrande geting, men utan vingar. Innan de lämnade varuhuset hade hon fettsugit en expedit.
Ur en liten handbag hade hon sedan tagit fram en sorts spruta som innehöll flytande silikon, hade redan fått tag i den andre expediten, Lillys, läppar mellan tumme och pekfinger, när Linjalmannen ingrep, tog Måttbandsflickan i handleden;
- ”Vi har bråttom. Gör inga gratisingrepp.”
Tennisspelet i den nya tennishallen Rhytmus Sport Catacoomb Cellar var inte sådär väldigt imponerande. Från min observationsplats bakom en tunna, var det lätt att se att det var vanliga människor.
- ”Varför skall vi ha så små bollar”, ropade Måttbandsflickan när hon slog hejvilt i luften. Linjalmannen gick efter en rullande tennisboll, som rullade emot mig, min utsiktsplats bakom den gröna vattentunnan.
Han fick syn på mig och spände, fixerade och fokuserade med blicken som ett rovdjur;
- ”Du är på fel plats. Ingen tradition. Din snopp duger inte ens som museiföremål!”
Tyckte nu att det började bli för mycket. Reste mig upp och sprang därifrån det fortaste jag kunde.Jag skulle avslöja allt för lokaltidningen! Linjalmannen byggde sitt liv på fördomar!
En kvart senare snubblade jag åter nerför lokaltidningens entre´trappa, landade på asfalten medan insändarredaktören hojtade ”Ut ditt ohyra! Skaffa dig ett jobb! Linjalmannen?!.. Måttbandsflickan?... Sån´t finns inte! Här i vår lilla stad vet vi bättre !!
tidigare publicerad på http://gobbabibliotheket.blogspot.com
Subscribe to:
Posts (Atom)
