Monday, September 08, 2008

T A L A N G J A K T E N


Ploppita-serien 6
Carmen Buenasera rattade sin svarta Mercedes som om hon aldrig gjort något annat. Vi var på väg till talangjakten i Byttorp, en av deltävlingarna. Det riksomfattande jippot skulle för första gången ha tv-sändningar redan på lokalnivå. Jag hade fått följa med som reporter. Träden susade förbi på den smala vägen. Ibland hasade några grenar oroväckande över biltaket.
- Du vet att Jannicka skall uppträda med sitt band under röstsammanräkningen, sade
Carmen och växlade ner till trean i en kurva, för att sedan accelera in på nästa raksträcka.
- Jovisst, sade jag och hade fäst blicken på vägen. Den smala grästrängen i mitten av vägen talade om för oss att nu var vi verkligen ute på landet. Letade efter ett V6 tugg-gummi i bröstfickan.
Redan på parkeringen hördes musik från Lilla Scenen. En mängd motorcyklar stod parkerade bland björkarna. Doften av friterat uppblandades med lätt stinkande smakprov av diskreta exklusiva deodoranter, små moln av cigarettrök och skratt. Tält var uppriggade här och där, inuti dem rådde i många fall full aktivitet. Någon kändis skymtade förbi. Var det inte Karolina Fjellborg som passerade förbi där vid Kalas Puffar-tältet?
Klart att det fanns bevakning. SVT kunde inte missa det, trots att var ett kommersiellt arrangemang. På plats fanns Petra Wrangler-Mede från Kulturnytt, som emellertid så här dags på kvällen stod mest vid choklad hjulet. Annars hade jag tänkt få en pratstund med henne, vi var ju kolleger.
Det var festivalstämning, även om det var Talangjakt. Årets tema för tävlingen var "Vardagsnära Talanger". Även om deltävlingen i Byttorp hade lokal prägel, kunde vem som helst anmäla sig, från var som helst i landet.
Förbandet Kör Kör på Lilla Scenen var inriktat på av vokala inslag;
Dooou wapp wapp,
pop pop papp.
Dooou wapp wapp
bap bap bapp
Jag och Carmen stod och lyssnade en stund. Hon hade köpt ett stort fluffigt sockervadd i rosa. Hon hade på sig en ganska enkel outfit för dagen, kanske med tanke på den pastorala miljön. Ett par svarta strumpbyxor, genialiskt som tights, och en gul-svart rutig skjorta som var ganska ledigt uppknäppt, men ihopknuten över hennes solbrända mage.
Idag märkte jag ingenting av hennes annars hetsiga temperament. Miljön och förväntningarna över föreställningen vi skulle avnjuta kanske lugnade henne på något sätt. Vi hade sett att Jannickas turne´buss stod bakom Stora Scenen, men hade redan i förväg bestämt att vi tar inte kontakt förrän efteråt. Jannickas och hennes nya band, Päron&Saft och Tårar skulle inte spela förrän halv tio, under röstsammanräkningen.
Första tävlande i Vardagsnära Talanger var Gösta från Byttorp, en av ortens egna söner. Han demonstrerade sin hagelbössa genom att försöka skjuta ner några passerande kråkor. Det tog en stund eftersom de första minuterna fanns inga fåglar i sikte. (Varje tävlande hade max 12 minuter till sitt framförande). Därefter ville han bygga en hemmagjord klusterbomb av enkla ingredienser från lanthandeln och demonstrera den mot ladan intill festivalområdet. Han blev diskad, dels för att hans tid var ute.
På scenen gav man nu plats åt Tom från Hofors, som av konfrencieren, tillika croupieren från från Lycko-tältet; John Placebo, presenterades som: "mannen som inte lärt sig något nytt sedan 1964."Publiken verkade lite frågande, hur skulle Tom bevisa det och hur många minuter hade det inte redan gått? Flera minuter gick ju när han skulle finna sig tillrätta i den stora sammetsbeklädda fåtöljen som burits in speciellt för honom.
- Det går att bevisa, muttrade Tom från Hofors, gned sina händer mot varandra.
- Hur då?!, ropade Rolf, ett skinhead i publiken.
- Håll käften, det sade jag redan 1939!
Tom kände sig nöjd, han hade inte ens behövt nudda vid moderniteter som Internet, Global ekonomi och andra modärniteter.Vardagsnära talang eller inte, de tillåtna tolv minuterna gick fort.
Nästa tävlande, var fröken Anna Gnide´n från Stockholm, som skulle göra kullerbyttor. Hon försatte sig i en högtidlig utgångsposition på scengolvet, rullade ihop sig som ett klot.
"Nästan som ett cykelställ", sade någon i publiken invid mig, vid vår utsiktsplats ganska nära scenen. Ja, fröken Gnide´n var onödigt lättklädd och hennes rumpa i vädret med stringtrosor, kunde ge associationer hos vilken cykelintresserad man som helst.
Så kom då startskotten, fröken Gnide´ns väninna Belize hade en liten startpistol, den talangfullaste av dem rullade nu oavbrutet, kullerbyttande, i en stor cirkel över scengolvet
- Aaaj!, utropade fröken Gnide´n plötsligt, medan hon fortsatte att göra kullerbyttor. Hon hade fått en skada, en sticka från det träiga scengolvet hade fastnat i stjärten. Skulle hon kunna fortsätta? Många av de yngre i publiken, i 2-5 årsåldern, ned resta fans från Stockholm, tyckte att det var spännande. Hon fortsatte! Denna irritation, smärta och tumult gjorde ändå att fröken Gnide´n tappade koncentrationen när det gällde den cirkelformade färdriktningen över det stora gammaldags scengolvet, rullade ner från scenen och landade bland några hinkar. Hon blev ändå publikfavorit, trots sitt avbrutna nummer.
Lade märke till att Carmen flirtade vilt med en av vaktmästarna, lite avsides. Det var inget som överraskade mig. Vaktmästaren Bennet klämde på henne lite här och där. Om en stund försvann de in bland lövträden, naturligtvis utan en tanke på de fästingar som lurade i stort sett varje buske. Beslöt mig att fokusera på scenen igen, där två nya kandidater i tävlingen Vardagsnära Talanger redan agerade.
De var de två socialsekreterarna Agnes och Alize som gick runt på scenen, och som stilla viftade med sedelbuntar. De hade bett om publikmedverkan, så tolv personer från publiken låg utspridda på det gamla scengolvet, låtsades befinna sig i fattigdom, misär och elände. Det gällde att få de liggande att resa sig, ju senare, dess större sedelbunt. Tidsmarginalen låg, som vid alla framträdanden, vid tolv minuter. Naturligtvis hade de publikmedverkande fått lämna ifrån sig klockorna och mobiltelefonerna.
- Ho, Hoo, ingen som vill haa?, sade Agnes förföriskt, stegade omkring och viftade med en sedelbunt framför näsan på en av de liggande, för oss åskådare redan välbekanta, fröken Gnide´n som passat på att blanda sig med publiken genast efter sitt eget nummer.
Hon reste sig plötsligt, med en stor plåsterlapp i baken;
- Jag tar pengarna tammefan! Ett sus och applåder hördes i folkmassan. Fröken Gnide´n skuttade ner från scenen med sedlar i sin hand, efter endast några minuter. Eftersom ingen visste hur lång tid det gått blev det sedan riktigt spännande. Om man låg kvar på scengolvet över 11 minuter fick man inga pengar. Det gällde att ligga utslagen så länge som möjligt, för att få maximal utdelning. De flesta reste sig i tid, utom Hank Bengtsson, som hade somnat. Han fick ett raseriutbrott (men det tystades ner i lokaltidningen dagen efter).
Efter socialsekreterarna Agnes och Alize, som visat upp sin vardagsnära talanger, kom
Humorpredikanten.
- Låtom oss Flabba. Låtom oss Flabba , inledde han och vandrade rutinerat omkring på scenen. Solen hade börjat gå ner för kvällen och han kastade långa skuggor över det träflisiga golvet. Först hördes endast strödda skratt, men det kom igång alltmer, tills det nästan var öronbedövande. Humorpredikanten tittade på sin klocka. Han skulle knappt hinna berätta alla sina skämt, och höjde rösten för att höras över skrattsalvorna, Humorpredikanten utropade;-
MOTGÅNGAR BRUKAR AVSLÖJA SNILLET, FRAMGÅNGAR DÖLJA DET!
Det blev alldeles tyst.
Han var enligt sin egen definition ett snille. Men han var nu inte rolig. Humorpredikanten gav upp efter 8 minuter. En blixt slog ner i en bondgård, inom synhåll för alla på festplatsen, kanske en kilometer bort. När det lugnat ner sig bland publiken var det dags för den godmodige Katja från Norrland som skulle trumma fram goda andar på sin virveltrumma från brorsans trumset. Hon utannonserades som en Bodil Malmsten Look-a-like, en Vardagsnära Talang, men det var någonting som fattades; den där gråa stenen som Bodil brukade sitta på, och ha som inspiration. Istället började det regna, ett stilla sommarregn trummade på det ganska stora grå scentaket, några nya plötsligt dundrande åskknallar liksom alldeles nära inpå, gav påminnelser om människans litenhet.
Regnet hjälpte i alla fall till att släcka branden en kilometer bort.Så fortsatte showen ännu i någon timme. Swedbanksponsrade och favorittippade Anita från Kinnared räknade med förskott till anställda som ingen annan. En hel kö fanns till hennes lilla bord; anställda, släktingar, vänner och bekanta. Få kunde heller vara så snabba, dessutom sades det att hon kunde se i en mans ögon hur mycket pengar han hade på banken.
Sexatleterna Ragnar och Laila klättrade i rep, ett klädsamt och barnvänligt nummer trots allt, man hade med sig ett stort skynke med reklamtext från Statoil, "BALLONGER TILL BARNEN OM DU HANDLAR FÖR MINST 100 KRONOR"(vilket senare medförde en diskning på grund av reklmaförbudet).
Leila tillkännagav före, fortfarande optimistisk, några visdomsord till publiken genom en stor Senheiser-mikrofon, innan hon påbörjade klättringen till den väntande Ragnar som redan hängde däruppe under takåsen;- VAR SNÄLL MOT MÄNNISKOR PÅ VÄGEN UPP; FÖR ATT DU KOMMER ATT MÖTA DEM PÅ VÄGEN NER.
Arne jagade mygg, med förbundna ögon, stående på en mouintainbike. Sannerligen handlade det om vardagsnära talanger, även om det som här, skedde någon mindre olyckshändelser. Per från Växjö skulle gräva sig till Kina med en liten plastsked och försvann under jord invid scenen, blev naturligtvis diskvalificerad på grund av tidsöverträdelsen.
Exakt klockan 21:30 tillkännagav den lokala tävlingsledaren och tillika konfrencieren, John Placebo, att nu skulle röstsammanräkningen ske. För några ögonblick hade han slitit sig från croupierjobbet i Lycko-Tältet.
Deltävlingen i Byttorp, i Vardagsnära Talanger, gick mot ett avgörande.
Under denna tid av röstsammanräkning skulle det då bli musikunderhållning av Jannicka med Päron&Saft och Tårar. Ytterligare ett scendraperi drogs åt sidan och bandet drog igång. Jannicka stegade fram med sin ljusgröna elgitarr medan inledningsriffen ljöd över nejden.
Big Boss Woman,
don´t you hear me when I call.
Big Boss Woman,
don´t you hear me when I call.
Ya ain´t soo big, .... ya just tall.that´s all.
Jannicka var på topp. Var i fride´ns namn var Carmen Buenasera? Hade hon fasnat där ute i buskarna med Bennet? Hade de överlevt en attack av fästingarna?
Och hur gick det i tävlingen? Medan regnet ännu hade pågått, hade Elin i Busken framträtt, med sin "jag kan mjölka två kor på en gång!"-show.
"En med händerna och en med fötterna", utlovades.
Hon hade lagt sig på rygg mellan två kor som mjölkades som planerats, en med händerna, en med fötterna.
Hon vann deltävlingen i Vardagsnära Talanger !!, i Byttorp, kanske för sin samhällsnyttiga professionalitet. Mycket riktigt hägrade det också för Elin ett proffskontrakt hos Lantmännens Riksförbund, som redan tidigare hade insett, (enligt lokaltidningens ledarsida), det som vi alla andra nu såg, att det fanns en möjlighet att rationalisera livet på gårdarna utan inköp av nya maskiner som slukade el.
Just när man skulle leda en av korna från scenen, passade denne (Rosa), förresten, på att släppa en omgång naturgödsel på det träflisiga scengolvet, samtidigt som nästa aktör och tävlande, Eskil från Hultsfred, var på väg in. Han var klädd i små leopardbadbyxor och skulle utföra en bakvänd striptease, "en esaetpirts", och tog inte så mycket notis av de yttre omständigheterna, t ex vad han hade trampat i.
Således hade Eskil börjat klä på sig, mer och mer, direkt när gong-gongen gick.
Från en vagn plockade han kläder. När den fjärde yllemössan ståtade på toppen av ett drygt två meter högt klädesklot var han klar. Endast några fingrar skymtade i en rockärm. Då rullades han ner från scenen, direkt på flaket av en liten lastbil, kördes utan dröjsmål till en av Emmaus Björkås återvinningsstaioner.
Detta vardagsnära nummer fick den lokala juryns eget pris i tävlingen, med motiveringen "mest miljövänliga prestation".
Publikens egen favorit, fröken Anna Gnide´n från Stockholm, fick trots sitt avbrutna nummer, emottaga långa och de hjärtligaste applåder, "för uppoffrande insatser i de vardagsnära talangernas värld". Väntar för henne ett proffskontrakt hos Salve&Quick eller Hansaplast, måntro??
Efteråt fick jag en pratstund med Petra Wrangler-Mede från Kulturnytt.
- Vad säger du Petra, sånt här ser man inte varje dag.
- Nej, verkligen inte.- Saknade du något?
- Inte mer än min man som lovat ställa upp. Det får kanske bli i Lenhovda istället.
Plötsligt och äntligen dök Carmen Buenasera upp, i trasiga strumpbyxor, men hand i hand med Bennet, vaktmästarn.
- Här ser du en som har ställt upp, sade Carmen och pekade på honom, där han stod i sin uppknäppta lagårdsoverall. Visst doftade det lite, men det var sånt man fick ta ute på landet. Jannicka kom in i cafe´tältet, med sin gröna päronformade gitarr fortfarande hängande om halsen.
- Hej! Vad håller ni på med egentligen? Näe. F-fn! Här stinker det ovädrat.
Vi kunde inte annat än hålla med henne. Vi gick ut ur tältet. Carmen klappade Jannicka på kinden,
- Bra jobbat tjejen, och menade scenframträdandet, även om hon inte sett något av det. Carmens lediga outfit för kvällen, trasiga strumpyxor och en skrynklig uppknäppt skjorta verkade inte bekymra henne. Några fotoblixtar lyste upp i kvällsmörkret.
Jag kunde se det framför mig, löpsedlarna.
Tidigare avsnitt i den exklusiva Ploppita serien finns naturligtvis publicerade
på.........Z A G O L A N D E T !!