Huvudbonadernas tid :DUSCHMÖSSA

Vid denna tid, i denna värld, ansågs våld som dålig stil, det var därför också komikerna stod så högt i kurs och vanligen var ett vanligt samtalsämne. Yasmine, som alla andra kvinnor, kunde acceptera duschmössan i fall den gjorde världen bättre, mindre våldsam.

Vetenskapsmannen Alphonse Baldrich satt redan vid frukostbordet, ett mäktigt bygge i ek. Stora turkosa glasskålar, korgarna med alla sorters brödskivor trängdes med några pärmar och en uppslagen morgontidning. Glasögonen hade halkat ner något, men bågarna vilade tryggt mot hans runda näsa som stack fram ovanför munnen, också den något iögonfallande märklig. De tjocka köttiga läpparna gav den en form som endast kunde liknas vid den hos skådespelaren Chazz Palmateri eller grillen hos en äldre Aston Martin, speciellt när han öppnade den något och lät den morgonvarma andedräkten fläkta över gröten.
Hans dotter Yasmine hade tyst på nakna fötter tassat ner från sovrummet och nästan ljudlöst satt sig i andra ändan av bordet.
- Du Yass, (han kallade sin dotter så),... läste att en gorilla rymt på ett zoo i Holland och gått in på restaurangen. Trodde först att det var en ny pjäs med Henrik "jag gör vad som helst bara mitt ordförråd räcker till" Schyffert.
Yasmine svarade honom inte, förde silverskeden till gröten. Hon lyfte den, redan med stor skicklighet kunde hon föra sin hand in under duschmössan så att skeden nådde hennes sökande läppar. Denna teknik gjorde att hon närmast sög gröten från skeden. Vetenskapsmannen Alphonse Baldrich hade varit en av dem som fört fram duschmössan som ett synligt obligatorium i samhället. Förslaget hade så småningom antagits av tillräckligt många politiker, inte utan skickliga lobbyister i media, för att få ett lagstadgat genomslag.
I korthet gick det ut på att västerlandet måste få fram ett alternativ till de huvudbonader som länge framhållits från fundamentalistiskt håll i öst. Debatten förde med sig en del sidoeffekter, - och, nya frågor. Skulle huvudbonaden endast gälla kvinnor? Somliga feminister ansåg att turbanen var snyggare än cykelhjälmen. Men det här var egentligen inte en hjälmfråga.
Främst handlade om att kvinnor skulle bära duschmössa vartän de gick utanför sin sängplats. Yasmine reste sig upp vid bordet så att apelisnjuicen i glasen vibrerade till.
- Vart skall du gå Yass?, sade genast Alphonse Baldrich och titttade upp från tidningens nöjessidor.
- Jag sticker till Mc Brandenburger Kebab, skall träffa Johnny Fake. Vi skall gå på trav. De stora tävlingarna är i stan, vet du inte det?
Alphonse Baldrich skruvade något på sig, prasslade med tidningen.
- Men vet du, att förra helgen var jag i Halmstad. Såg att den där komikern Bet-mer skulle ha 180 kronor för att man skulle få se honom framträda på teatern? Den hipphoppande, entonigt mässande, rapande skalbaggen!
- Nej, det visste jag inte sade Yasmine och rättade till duschmössan något medan hon vände sig för att lämna matsalen. Hon visste att Alphonse, hennes fader, inte ville tala om duschmössan och försökte prata om annat. Som hon inte visste att Bet-mer var alldeles för avancerad både för honom och hallänningarna. I Halland ville man ha enkla grejer, inte åsdant som associerade till storstadens intellektuella jäkt.
- JAG VET VAD DU TÄNKER PÅ!!, ropade Alphonse efter henne, när hon redan var på väg nerför trappan till husets bottenvåning. Ja, han kanske visste. I Halland ville man ha enkla fläbb. Stefan och Krister o sånt där. När man gick ut ville man helt enkelt fläbba så mycket som möjligt när man väl börjat gräva i plånboken.

Yasmine stegade elegant nerför gatan i sina nya Hamsterdam skor. Som bärare av den Svenska Duschmössan var hon ganska stolt trots allt. Hon nickade till några väninnor på andra sidan gatan, även de i sina glada duschmössor. Elisa hade en blå. Den transparenta "tittytan", som det hette, verkade något större än hennes egen. Yasmine tänkte att hon måste komma ihåg att fråga vid ett tillfälle, om hennes duschmössa verkligen höll måtten. Framme vid Mc Brandenburger Kebab satt Johnny Fake redan, vid ett litet bord på en stol, som alla andra,var fastskruvad i golvet, för att de inte skulle kunna användas som tillhyggen. I samhället med obligatorisk duschmössa ingick ett avtal, åtminstone en förhoppning, om att våld, övergrepp och avundsjuka skulle minska. Om kvinnorna såg ungefär likadana ut, skulle det bli mindre kiv. Dessutom shoppade de mindre. Duschmössan var som en skoluniform för kvinnor, med den skillnaden att den gällde inte bara i skolan.
- Är du redo?, sade han bara och klappade henne på amen. De gick omedelbart i riktning mot travbanan, en promenad på nästan 90 minuter. Johnny Fake ville spara taxipengarna till något bättre, det fanns nämligen en vinstchans i lopp 5, häst nr 11. (O´l Shithouse)
Yasmine kände efter en halvtimme hur det ångade av hennes andedräkt inne i mössan, det blev imma på tittytan, men med Johnnys hjälp gick det ganska bra ändå. Vid en kiosk stannade han till. Han såg undersökande på kvinnan där inne (Ronja), som även hon naturligtvis stod i sin duschmössa och log .
- Ge mig lite pengar, eller jag drar av dig mössan!! Johnny Fake kunde låta hotfull när han ville det. Yasmine stod en bit ifrån och hörde inte ordväxlingen.
Ronja i kiosken kiosken visste, att om hon var synlig, och sedd ,utan mössa, av till exempel morbror Bengt, skulle hon kunna bli förnedrad, resten av sitt liv, för att inte tala om; att hon aldrig skulle kunna bli gift som det var planerat. Hon skulle giftas bort inom kort och den utvalda fanns i Jokkmokk. Klart att hon kände sig både misstänksam och missmodig till det hela. men det hade sagts till henne att han levde i alla fall inte i en grotta.
Yasmine stod fortfarande en bit ifrån kiosken, närmast gatan. Hon var naturligtvis ett elegant blickfång, lång och stilig med sina högklackade Amsterdam-skor, och längst upp, på huvudet en svensk duschmössa av bästa kvalitet. En långsamt förbipasserande bil av märket Skoda distraherade henne. Musiken från bilen var högt påskruvad. Bilen nästan studsade lite på sina slitna däck. Därinne satt August och Yemenito, som nonchalant rökte sina Dromedar-cigaretter. Yasmine kände igen musiken, det var en ny hit med Cool Shithouse, som nyligen haft en stor framgång vid Hultsfredsfestivalen. När bilen äntligen passerat råkade hon vända sig om, och såg nu direkt att Johnny hade en, som det verkade aggressiv ordväxling med kvinnan i kioskluckan. Yasmine vaknade upp och stegade resolut fram;
- Vad håller du på med Johnny! Varför skäller du på henne?! Kvinnan inne i kiosken verkade ängslig och Yasmine sade omedelbart; - Slutar du inte upp med det där tar JAG av mig min duschmössa!
Johnny Fake hajade till, tappade hakan som man säger, men fortsatte att hålla ett strypgrepp på Ronja i kioskluckan.
- Jag vill bara ha hennes pengar!, sade Johnny i riktning mot Yasmine.
- Jaså. Då blir det så här!, sade Yasmine och slet av sig duschmössan och daskade den i gatan. .
Johnny Fake släppte långsamt, chockad, överraskad på alla sätt, greppet om kvinnan i kiosken, ramlade själv halvt ihop över tidningarna som låg på den yttre disken framför luckan, hasade nerårt, drog några tidningar med sig i fallet. Han började helt enkelt skrika;
- NEEEEEEEJ! NEEEJ! Varför?!!! Hur kan du göra så här mot mig! Yasmine! EEEEEEEEEEEeeeeeeeeK!!
Yasmine satte en skon på sin fallna duschmössa och trampade till, skruvade dess plast med klacken av sin Hamsterdamsko mot den smågrusiga trottoaren.
Johnny stod på knä i sina Dressmanbyxor och vred sig som i magsmärtor; -

- AAAAArrrGNEEEEEEEEJ. DU har FÖRstÖÖrt VÅR framtid!!DUU en fallen Kvinna!!Byäh!Byäh! Och Jag är en fallen man som blivit vilseledd av byhora! Du har hädat! Du har hädat!
En ambulans kom senare och hämtade honom, Johnny Fake, mannen som visste hur en slipsten skulle dras.
Yasmine Baldrich, som revolterat utanför kiosken, inför hela världen som det tycktes, begav sig hem. Hennes pappa Alphonse satt fortfarande vid matbordet, denna gång med blicken i en kvällstidning. Han lade knappt märke till att Yasmine satte sig vid andra ändan av bordet, utan duschmössa.
När så skulle ske, att han lyfte blicken från tidningen, skulle han hota henne med en hedersdusch, diskret inom en månad utförd av hans bror Svante och dennes tvillingsöner Örjan och Början.
Men innan han lyfte blicken, läste han högt ur tidningen, klart trött så här sent på dagen;
- Den där Robert Gustafsson, hur kan vara populär, alla hans välbetalda skämt går ju snart ut på att gräva i sina egna eller andras kalsonger. Han borde fan jobba vid sjukvården.
- Det är för att han är trivselfascist, pappa, sade Yasmine rak i ryggen vid andra ändan av matbordet.
- Trivselfascist? Ja, så sant. Persi Nilegård var väl ett bra exempel,...verkligheten tar över skämtet,...och de där idioterna i parlamentet. Har du hört publiken? Skrattar gott och spontant med i vilken mobbinghumor som helst! Programledaren är köpt av Fläbber-Satan. Önskar en trevlig natt tillsammans. Men vi får väl den värld, vi förtjänar.
- Så sant, pappa. Vi har förtjänat den.
Nu tittade Alphonse upp över kanten av tidningssidan;
- Nemen, Yass. Vad har du gjort?
-Det rätta. Jag kastade mössan utanför kiosken på Battingstigen.
Alphonse Baldrich lade ner tidningen på bordet. Med en ledig hand tog han ett vingum ur skålen med eftermiddagsgodis. Hans buskiga ögonbryn accenturade likeheten med Chazz Palminteri. Hans mun såg ut som grillen på en äldre Aston Martin.
- Du, Yazz. Ja, du gjorde det rätta. Du gjorde det vad en man skulle ha gjort, sade han efter att i korthet ha hört hela historien, berättad av sin skira dotter.
Men han fortsatte emellertid sin predikan;
- Stora gräshoppssvärmar kommer att besöka din bädd. Murarna du byggt upp i din värld kommer att rasa, dina nära och kära är dömda till undergång. I helvetet kommer du att ropa på hjälp, men blir endast bönhörd av de falska profeterna.
- Du menar precis som det är i den här världen?
- Ja. precis, hahaha. Men det är tur att vi har humor. Fattar du inte, duschmössan är bara ett skämt. Du har genomskådat det. De som inte genomskådar, är de som lider värst. Du öppnade ditt samvete på Battingstigen, för dagsljusets helande kraft. Johnny Fake lider fortfarande, han har inte genomskådat.

Heading For Venus

med John Flabbfeld

Det var dagen det skulle ske. John avsåg , som så många gånger förr, ta en rask promenad i det glada Hjälmarholm. Genom parker och över höga trottarkanter. Denna gång, inte för att samla lockande burkar och tomglas, utan för att komma till nästa etapp i den stora planen. De eftertraktade biljetterna väntade hos favoritresebyrån. För att ha råd med dem hade han och hans kära Margot fått spara något alldeles extra. Inga kostsamma utsvävningar hade varit tillåtna sedan förra julafton. Denna julafton skulle man resa till en varmare plats.

- Finns det dagisplatser där? - hade Margot frågat medan hon satte upp de nya gardinerna i parets gemensamma vardagsrum.
- Nej, nej, där finns nog inga dagis, hade John svarat. Han tänkte oroligt på frågan om de kanske skulle gå och få några vaccinationer av Doktor Bergqvist, för alla eventualiteter. Vid förra resan, till finska Lappmarken, hade man tagit för mycket sprutor, och blivit infångade av den lokala polisen. Under sin promenad genom Bärseliparken började John vissla på sin favorit i musikvärlden, inledningen till The Final Countdown.
- Phiu-Phiu-Phoo Phiu-Phiupep-Poo, Phiu-Phiu-Poo Phiu-Phiupepp-Poo.
När han passerade den gröna bänken, med de konferanta kajorna i trädgrenarna ovanför, hade han kommit till sångtexten i andra versen;
- " We´re heading for Venus and still we stand tall"
Han blev avbruten av en yngling i svart läderjacka och med någon sorts huva på huvudet.
- Har du rymt från Skansen? Även om frågan hade varit berättigad att ställas av John Flabbfeld, så var det ynglingen som ställde den till John Flabbfeld.
- Knappast. Jag skall iväg på en mission av sällan skådat slag, tillsammans med min nya fru Margot och hennes tre barn från ett tidigare äktenskap. John svarade alltid uppriktigt på de frågor han fick. Han kunde inte hjälpa att han till utseendet liknande den kände chefen.
- Vad har du i fickan, är det en liten chimpans?, frågade yngligen otåligt vidare. John kände efter i fickorna. I den högra hittade han endast ett gammalt kvitto från Ica-Maxi, ett plektrum och femtioöring. I den vänstra fickan fann han sina stickade vantar som han tidigare trott varit borttappade.

På resebyrån arbetade Erling Nordqvist, en enkel och plikttrogen man i sina bästa år. Han sorterade biljetterna i olika högar, i väntan på att förmiddagsrusningen. Just denna dag räknade man med att sälja många resor. På hans enkla skrivbord stod en flaska med bikarbonerande vatten, av det bästa, men ändå billigaste slaget.
När John Flabbfeld kom in, var klockan 10:45. Med sig hade han ynglingen från parken, som han hade hunnit bli riktigt god vän med. Inte en vänskap av det djupare slaget, men ändå. Det hade visat sig att den unge mannen var fjärilssamlare, och med detsamma blivit riktigt intresserad av Johns och Margots resplaner. Hemma i lägenheten skurade Margot spisen med stålull, inte kunde hon lämna allt som det var, innan resan på torsdag. In i köket kom mellandottern, Britney.
- Skall du verkligen gå till skolan i det där raff-setet?, frågade Margot och höll i ugnsluckan.
- Jag får faktiskt gå klädd hur jag vill och förresten, på Venus spelar det ingen roll.
-Tror du ja.
- Varför städar du hela tiden? Vi skall ju ändå åka härifrån?
Britney Flabbfeld satte sig nonchalant vid köksbordet. Farmför sig hade hon en skål med flingor. Brödrosten var ännu varm. Hon lekte lite med en av de små stålullskuddarna som hennes mamma ännu inte använt till ugnen.
- Jag städar, ty även en inbrottstjuv uppskattar ha det rent och fint omkring sig. Bonzo kanske blir sugen att värma en djupfryst pizza i ugnen, som hos våra grannar, familjen Breitenholtz-Langströmp, sade Margot dämpat, fortsatte gno, med huvudet ännu inne i ugnen. Britney funderade några sekunder, men;
- Jamen,de bjöd ju in tjuvarna! Hur vet du förresten att han heter Bonzo! Det var sant Heinrich Breitenholtz-Langströmp hade generöst annonserat i lokaltidningen, och sonen Robert hade gjort affischer i skolan. Vid denna tid ett ganska vanligt förfarande om man höjt hemförsäkringen.
Klockan 11:35 kom John Flabbfeld åter till hemmet, nu i sällskap med biljettförsäljaren Erling Nordqvist och den unge fjärilssamlande Fritz från parken. Alla tre hade beslutat göra gemensam sak. Anhöriga i periferin behövde man knappast kontakta ytterligare. Det hade de tre beslutat på stående fot, ute på gatan. Alla tycktes veta om det underbara som skulle hända. Kanske genom telepatiska kontakter, men inte minst genom alla glada rykten som florerade Det som hos många länge varit en flyktig känsla, hade blivit ett beständigt kall. Hjälmarholm hade drabbats av Symmetrisk Empatisk Kollektiv Sympati, som somliga föredrog att kalla det.
Genom radion meddelade den alltmer officiella Venus-rapportören Yankell nästan hela tiden om det förestående äventyret, den största av alla resor. Man skulle åk till Venus! Nyinlagda " Kanske på Venustoppen" blev hastigt ett av de populära programmen. Innan torsdag konstaterade man även i de flesta politiska läger att det var ofrånkomligt, alla skulle resa. Arbetsförmedlarna välkomnade förslaget. De som inte ville, skulle man tvinga in i de för ändamålet modifierade rymdfärjorna. Illvilliga kritiker, möjliga smitare, påstod att modifieringarna var inte tillräckliga. De skulle kollapsa redan innan man hunnit upp i första telecastersfären. En folkomröstning i frågan var kanske att vänta, men tiden var knapp. Det dåvarande centerpartiet, med rymdministern i spetsen, propagerade för ett decentraliserat universum.

R E S A N
- Det blir nog bra, sade John Flabbfeld och slog näven i köksbordet.
- Ombord på farkosterna kommer de att ha kändis-värdar har jag hört.
- Allt för att göra det lite trevligare, fyllde Erling Nordqvist i.
- På vår färja kommer vi att hitta Henrik utklädd till äkta indian!, utbrast Margot glatt, som hade informerat sig själv hos hårfrisörskan.
Väl ombord på en av de 144 rymdfärjorna låg man bekvämt bakåtlutade i de ljusblå fåtöljerna. Raketmotorerna var redan under uppvärmning. Farkosterna pekade mot himlen. Det var stjärnklart. En mycket lämplig kväll för avfärd. Det var fullmåne över Hjälmarholm
- Phiu-Phiu-Phoo Phiu-Phiupep-Poo, Phiu-Phiu-Poo Phiu-Phiupepp-Poo, visslade John Flabbfeld lite försiktigt och sög i sig de sista dropparna ur en Festis.
- Måste du hålla på med musiken just nu!, väste Margot mellan mungiporna. John teg. Det sista han ville, var att störa avfärden.
En hobby skulle inte få förstöra det som var viktigt. Den oblyga finlandssvenska flygvärdinnan tog snart till orda;
- SITUATSCHOONEN ÄR NUU SÅÅDAN, ATT RAKEETERNA PEEKAR RAAKT UPP MOOT HIMMMLEN.
Det var en del sorl ombord och det minskade knappast av ett Tv-team som smygit sig ombord, med den välkände Janne Josefsson i spetsen. Denne vände sig till en passagerare på måfå verkade det som, men det var naturligtvis listigt planerat. Han hade valt en representant för My Case On Venus
- Kan du stå här och säga rakt i in kameran att det här flygplanet faktiskt går till Venus?! Du har ju en flaska Saturnus i näven!
- Jamen, det är ju bara essens, sån´t man blander med brännvin, för att det skall smaka lite godare...
- Essens?! Vem är ansvarig för serveringen här! Håller ni inte på att lura hela det svenska folket!
Det lugnade snart ner sig. John Flabbfeld hade varvat ner till den grad att han kunde se lugnt omkring sig. Såg snett bakom sig ett par kvinnor som satt med bar överkropp.
Det var Ulla och Geraldine från Bröstklubben som satt och åt på varsin köttfärsmacka. John vinkade lite försiktigt till dem med ett par fingrar.
- HÄÄR ÄÄR SLIPPSTVÅNG! skrek den finlandssvenska flygvärdinnan. John fick syn på biljettförsäljaren Erling Nordqvist som satt längre ner. Erling gestikulerade med teckenspråk. John råkade nu lägga märke till att passagerarna var färre än tidigare, ja, mycket färre. Det var riktigt glest i bänkarna! Han vände sig mot Margot som nog satt kvar, med sin alltid lika intressanta veckotidning. Men var var Britney? John såg i riktning mot Erling Nordqvist igen, men han var nu plötsligt försvunnen. John Flabbfeld reste sig upp, började gå bakåt i mittgången, i riktning mot personalens pentry. Kanske hade de en Panodil mot den uppflammande huvudvärken? När han kom till pentryt upptäckte han att där bara fanns en trappa ut farkosten. Och det var ganska mörkt därnere. Klockan var över 1 på natten. Britney var väl därute och slarvade någonstans tänkte John Flabbfeld. Hon hade ju sagt att; så fort de kom fram till Venus skulle hon ut och undersöka nattlivet. Mingeldrottning kunde hon ju alltid bli med sina betyg från skolan. Han stegade ner försiktigt ner för trappan.
John Flabbfeld var förvånad över att allt såg likadant ut på Venus som på jorden, det vill säga den del av den som de kände till, alltså Hjälmarholm. Flygplatsen, taxin,.......och på gräsmattan utanför det egna hemmet låg fortfarande den där kvarglömda badbollen från Texaco.

NÄSTA DAG, FÖRSTA DAGEN PÅ PLANETEN VENUS
Den enda skillnaden var att; ur till och med en enklaste radioapparat kunde man ibland höra;
Phiu-Phiu-Phoo Phiu-Phiupep-Poo, Phiu-Phiu-Poo Phiu-Phiupepp-Poo. We´re heading for Earth, and still we stand small.
Margot stod i köket och smorde in näsan med Nivea.
- Inte kunde jag tro att här på Venus är allting nästan som som vanligt.
´Cause maybe they haven´t seen us and don´t welcome us at all.
Nej, varför skulle man lämna Hjälmarholm, fast man var på Venus. Det var tryggt och bra. Britney hade skaffat sig en ny pojkvän, det var fjärilssamlande Fritz, från Bersäliparken, på jorden bör tilläggas.
- Men det var en intressant resa, sade John Flabbfeld. Det ringde på dörren. John lämnade morgontidningen på köksbordet.
En vindpust svepte in, på trappan stod, från rymdfärjan något bekanta, Ulla och Geraldine i eskimodräkter.
- Ursäkta att jag inte kände igen er meddetsamma. Ni har inte samma profil som på planet, eller rymdraketen, eller vad man skall säga...
- Det gör ingenting John Flabbfeld, nu är vi med i Elsa Grävling sällskapet och har tänkt läsa en dikt för dig. Rättare sagt, inte av Elsa utan Sonja.
- Sonja?
- Ja, Sonja Akesson. Den heter Vinterutflykt, och kan passa nu strax innan jul. Det var sant. Resan till Venus hade gått så snabbt att det var ännu inte julafton. Ulla och Geraldine öppnade en bok och läste högt tillsammans;

Tomtesnö på månskogen.
Tomtesnö på kalhygget.
Tomtesnö på Volvotaket.
Tomtesnö på kyrktornet.
Tomtesnö på bårhuset.
Tomtesnö på martallen.
Tomtesnö på sprutgiftet.
Tomtesnö på dasstaket. Kisshål i snön.

- Nämen!, John var förbluffad men samlade sig snart; - Hkrm,....som Torsten så förtjänstfullt sade....
- Nej John, bry dig inte om Torsten nu, han är bara din fantasi. Åk med oss. Geraldine pekade omedelbart på en begagnad silverfärgad Saab som stod på den lilla parkeringen.
- Ja,...jag vet inte. John hoppades att Margot inte hörde samtalet. Men han hade ju vinkat till dem på rymdfärjan, och visst mindes han dem som läckra....
- Kom nu Torsten,.., äsch jag menar John, sade Geraldine och grep honom i armen. Väl i baksätet på Saaben kom han på att han glömt sin mobiltelefon.
- Du behöver inte hämta den nu, sade Ulla och tittade leende snett bakåt från framsätet.
- Vart... ska vi?, sade John lite förskräckt.
- Bara en liten åktur, sade Geraldine bakom ratten och startade bilen. Margot såg från köksfönstret vad som höll på att hända och rusade ut i hallen, slängde upp den redan öppna ytterdörren på vid gavel, rusade ner för de tre trappstegen, över gräsmattan i sina högklackade High Heel Sneaker- Blobbers, snubblade på badbollen och skrek medan hon landade i krusbärsbusken;
- NEEJ, JOHN !LÄMNA MIG INTE! John hörde aldrig detta, Saaben var svängd åt andra hållet, redan femtio meter från huset och bilen hade ett starkt motorljud.
Campen låg vid foten av Venusberget. Minst ett trettiotal tält i olika färger, samt en stor husvagn som inhyste ett kontor, förutom att Ulla bodde där.
- Du kommer att trivas här, sade Geraldine och förde John till sitt tält.
- Skall jag sova i ditt tält? Du menar att bara vi..., du och jag?
- Klart, sade Geraldine och överräckte honom randig flanellpyjamas, i brunt och ljusblått.
- Gå och lägg dig nu, du skall ut på strapats i morgon. Måste gå till kontoret för att diskutera några saker. John Flabbfeld var förstummad, men han gjorde som hon sagt. Han låg under ett tjockt termosduntäcke, och funderade, men somnade snart. Han var ju i trygga händer. Trots att han befann sig på Venus. Eller gjorde han det? Allting var ju förvillande likt livet som det varit tidigare, men ändå inte alls. Nästa dag var solig, bara på det sätt som en sann Venusbo kunde uppleva den. John Flabbfeld fick ett par vandrarkängor och något som liknade en kompass.
- Upp på berget unge man!, sade Gertrud efter frukosten. Henne hade John inte sett tidigare, men även hon var klädd i en eskimodräkt, med en stor huva hängandes neråt ryggen. John började vandra. Det gick timmar, Han kände svettdropparna på ryggen. Först som en antydning, sedan att det rann, ända ner i underbyxorna. Berget var täckt av mindre vegetation, buskigt skulle somliga kalla det. Trots att John haft MVG i naturkunskap på gymnasiet, kunde han inte känna växtligheten riktigt. Det var som långa strån, som ibland burrade ihop sig, till nya krulliga konstverk. John nådde till sist krönet, i alla fall en avsats.
Han kunde för första gången se det fördolda, som nu öppnade sig på toppen av Venusberget. En vidunderlig utsikt, något liknande hade han inte sett sedan han var på semester i nord-Norge. Det liknade en stor vulkan, i skimrande rosa. En ravin sträckte sig säkert en kilometer bort. Allt inramat av den, som det verkade, otyglade, vegetation som han redan stiftat kontakt med. Ångor sipprade sakta fram ur ravinens djup. John Flabbfeld letade i sin matsäck. När han böjde sig något framåt, för att leta fram en kexchoklad , felbedömde han hur brant det var. Han ramlade ner i Venusberget! Det var en vådlig färd. Han kastades hit och dit, förlorade medvetandet, tappade sin matsäck och en av vandrarkängorna slets av hans fot!
Dumt nog hade han lossat något på snörena när värmen blivit för påträngande.

INNE I GROTTAN
Långt nere i ravinens stora, mörka hålighet befann han sig. Han visste inte hur länge han låg stilla. Ur minnet fick han upplysningen att Geraldine tvingat honom att ta med ett litet paket med Första Hjälpen. Mödosamt vände han något på sig, sträckte en handen i bakfickan. Han hade i alla fall inte brutit några ben. Tomtebloss och tändstickor verkade mest användbart. John Flabbfeld reste sig upp. Med vana händer tände han på. Varje jul han till Margots förtret köpt in lådvis med tomtebloss. Han tyckte det var kul och var inte så lite förtjust i doften. Men i denna grotta han nu befann sig hade han upptäckt även andra dofter. Grottans väggar var rödaktiga, men lite mjuka och hala, som av någon sorts gummi. Minnen väckte till liv, att han någongång för länge sedan, i sin ungdom arbetat i en gummifabrik.
Plötsligt stelnade John till. Han hörde ljud! Någon harklade sig! Någon hostade!. I skenet av sitt sprakande tomtebloss såg han en annan person närma sig.
- Nämen hej! ropade Erling Nordqvist.
- Vad i fridens nman, ÄR du här?! John var utom sig av förvåning och höll upp det sprakande tomteblosset ännu högre.
- V a d gör du här Erling?
Erling harklade sig lite och snöt sig innan han svarade. - Jag letar efter min cykel.
- Det var som..., har din cykel blivit stulen?
- Jovisst, du kom med mig så skall jag visa dig en sak. Erling pekade i riktning varifrån han kommit, längre in i grottan.
Redan efter tio minuters strapats mellan de krumbuktande, fuktiga, gummiliknade väggarna var man framme i en klart större grotta. Framför dem, som i en gigantisk genomskinlig plastpåse, skymtade något som liknade jättelika barnfötter. John Flabbfeld fick inte fram ett ord. Det var en gigantisk jättebaby!
- Kom närmare så får du se vad de står stämplat i ena fotsulan. Det sprakande tomteblosset belyste scenenariot. med ett fladdrande skuggspel, på ett nästan skrämmande sätt. John läste texten på den jättelika runda barnfoten.Tillhör MTV. HOOLIGAN. Made by JackAss.
Håret reste sig nacken på John Flabbfeld. Det saknades ett bäst-före-datum! Han vände sig om och började rusa tillbaka, vart han kommit ifrån, varifrån det nu var! De kunde bli krossade av jättebabyn om det var dags!

UPPVAKNANDET
Ombord på rymdfärjan gick Janne Josefsson fortfarande omkring med sin dolda mikrofon;
- Vad är det här då? Du sitter här och påstår för hela det svenska folket att du skall till planeten Venus. Det här är ju en Tivoliattraktion! Resebyrån är en bluff, iscensatt av Köttfärsprofilerna! John Flabbfeld vaknade. Han hade drömt. Han skämdes. Margot drog sin man i armen.
De skulle julhandla, men John Flabbfeld hade bara satt sig en stund på den lilla elefanten vid entre´n till ICA-MAXI, medan Margot gick till toa. Hon hade varit tvungen att först stå i kö en stund för att växla till sig några mynt för att kunna komma in på kundtoaletten. Därför tog det sådan tid, men det handlade ändå bara om drygt fem minuter John var nu klarvaken. Förvånad att han drömt så mycket under den korta stunden.
- Skall vi handla tomtebloss i år?, frågade Margot medan de var på väg in genom de små svänggrindarna.
- B a r a om vi skall ha sex!Hahaha! Då ser man jättebabyn bättre , sade John medan han greppade den röda varukorgen.
- Du är fan tokig. Beställ tid hos Vårdcentralen!
Inne på varuhuset mötte man Britney med hennes kompisar Ulla och Geraldine, verkade lyckliga, höll något mot bröstet.
- Vi har köpt Queen of Hardrock´s nya CD!, utbrast Britney ivrigt och Geraldine inföll nickande. Ulla var lite blyg och tittade förstrött i korg med strumporbyxor.
- Tur för er, sade John Flabbfeld torrt, tittade någonannanstans. Han ville absolut inte att blicken skulle fastna på Ullas och Geraldines urringningar. John Flabbfeld höll sig trött för pannan, medan de gick in på livsmedel. Där fanns det både smakprover och demonstration av nya stekpannor, Wonder-Phan. En välklädd, ganska kortväxt, man med mikrofon kom rakt emot familjen Flabbfeld, men John dirigerade skickligt de sina till vykortsvdelningen.

Den kortväxte mannen med mikrofonen ropade efter dem:- Kan du bevisa för hela svenska folket, rakt in i mikrofonen,inför våra kamera.....att ni inte behöver EN WONDER-PHAN!! På campingen, på berget, i grottan. Äventyrarens bästa vän! Alltid bra att ha med sig!

JAG och MIN VICTORIA SILVSTEDT BALLONG

Hade beställt henne från en liten firma i Malaysia. Det var nästan en högtidsdag, den morgon då jag tog en liten promenad till det lilla postkontoret, numera beläget vid korsningen av Brogatan och Karl den XI:s väg. Jag finner det för min del olämpligt eftersom alla paket och lådor knappt får plats i den lilla kiosken. Nästan med outsäglig glädje öppnade jag halvtimmen senare upp mitt paket vid köksbordet.Däri låg även en liten gasampull, av den sort som skulle göra ballongen lätt flygande, men också en fyra meter lång specialgjord säkerhetslina. Jag begriper än idag inte hur de göra ballongen så naturtrogen. Mitt måttband, som jag lånat av mormor, gav klart besked. Det var verkligen Vickan.

Vädret var denna förmiddag riktigt bra, så tänkte att efter en portion havregrynsgröt skulle jag gå Storgatan ner med min ballong. Det passade också bra att gå långsamt, det var ju lördag och många av stadens medborgare var ute och tittade i skyltfönstren. Några sutto säkert på bänkarna längs gågatan.Tidigare hade den här gatan faktiskt varit livligt trafikerad av moderna fordon. Många minns hur det på gatstenarna rullade både Wolkswagen och Opel Rekord, då kunde man parkera nästan invid stadens biografer. Praktiskt om det regnade, vilket var vanligt i denna lilla kuststad.

Denna lördagförmiddag gingo jag nerför gatan med min Victoria Silvstedt-ballong. Släppte lina ungefär en och en halv meter, så man kunde se henne från relativt betydande avstånd. Det dröjde inte länge förrän jag fick välförtjänt uppmärksamhet av en förbipasserande, det var avundsjuka Clive, som inte kunde låta bli att sarkasmera över situationen;

- ” Jaså, du är ute och går med tjejen? ”.

Den här gången ignorerade jag honom, ty jag visste att han kunde ha en spik i fickan. Det var inte så att jag skämdes för min Victoria Silvstedt-ballong, där hon vibrerade i vinden. Hon hade både uppfostran och framåtanda. Det var mera det att jag ville ha henne för mig själv.

Det dröjde inte länge förrän jag på gatan möttes av revisorfamiljen, pappa Revisor och mamma Revisor, med tvillingbarnen.

– ”Det var väldans, skall ni gå på bio?”, sade pappa Revisor. som egentligen hette något annat, men jag hade glömt det. (Vem går förresten på bio en lördagförmiddag?)

– ”Nej, inte direkt, jag och Victoria vill väl mest tillbringa förmiddagen i den sociala gemenskapen på torget”, sade jag med lätt dansk dialekt, eftersom jag visste att revisorfamiljen gärna ville se att man underkastade sig de lokala traditionen.

Till den hörde förresten också att tålamodigt och utan förtvivlan lyssna på musikuppvisningen framför Rådhuset. Jag och Vickan skulle hinna i tid, även om mina steg voro lugna och min andning normal.

Väl framme på torget snattrade chokladhjulen, det lilla kringresande tivolit var på besök som så ofta tidigare. Två gamla klasskamrater från det Högre Allmänna Läroverket dök plötsligt upp, dessa numera välsituerade före detta studenter var på väg att prova lyckan vid en nymodig tävlingsanordning. De var inte alls förvånade över Vickan, var mest glada över hennes ögonkast. Blåsorkestern vid Rådhuset började spela upp stycket ”Sommartider”.

Plötsligt small det till. PANG! Människor omkring mig ryckte till. Orkestern fortsatte att spela. Jag hade inte längre någon Vickan! Hon hade försvunnit! Detta var en egendomlig händelse eftersom jag inte längre heller hade kvar snöret till ballongen.

Den vetenskapliga efterkonstruktionen visar på att smällen förorsakades inte av Vickan, utan från annan plats på torget och i förskräckelsen gjort att jag släppt taget om snöret. Min Victoria Silvstedt-ballong hade flugit till väders!Jag såg mig oroligt omkring, uppåt, åt sidan.

Vinden var lätt nordlig. En bit uppåt kyrktaket studsade hon omkring, som Gud ( i alla fall nästan) skapat henne, men fortfarande i fulla former. Det verkade som om snöret fastnat i något. Jag rusade mot kyrkan. Trängde mig tvärs genom någon kö, höll på att snubbla på de kablar som lagts över torget till någon strömförsörjning.

Vid den lilla ambullerande spaghettivagnen stod en gammal bekant, Erik Barilla, som undrade vad som stod på.

–” Jag skall rädda Victoria Silvstedt!”, nästan väste jag av andfåddhet och passerade de taxibilar som vanligtvis också brukade stå där intill.Uppe på kyrktaket fortsatte dramatiken. Mina fingrar klamrade sig fast medan jag hängde i stuprännan. Hela torget var plötsligt stilla. Blåsorkestern hade tystnat. Chokladhjulen smattrade inte längre. Allas blickar såg upp mot kyrktaket, på mannen, en vardagens hjälte, som skulle rädda Victoria Silvstedt. Reportrar från lokaltidningen hade följt med upp, nästan ut på taket, en tittade ut genom klocktornet med en specialutrustad Hasselblad-kamera.

Jag hann inte ropa till honom att nu orkar jag inte längre, utan släppte taget och gled nerför. Min ena sko lossnade och verkade tursamt träffa precis den plats där det, i sin fulla längd, fyra meter långa snöret hade fastnat. En ren reflexrörelse gjorde att jag grep ut med ena näven i fallet, nådde tag i det.

Samma reflexrörelse gjorde att jag liksom ville klättra uppför snöret och på det sättet drog till mig Victoria Silvstedt-ballongen medan jag föll.När vi nådde marken, var det jag som hamnade underst. Det var första gången vi var riktigt intima, Victoria och jag.

Stig Stridsberg-Hollis, dikterat med mikrofon direkt in på en Tandberg Rullbandspelare - genom en munöppning i gipset, - i Halmstad, februari 2006.

(tidigare publicerad på http://gobbabibliotheket.blogspot.com)

Posted by Mikael M at 4:37 AM

Bimbos are Forever - endast ett manligt problem?

Fredagen 31 oktober råkade jag köpa Kvällsposten/Expressen. Vanligen brukar jag föreslå skyddsglasögon, eller allraminst handskar, när man passerar kvällstidningståndet. På sin höjd 4-5 läsvärda sidor, i en massupplaga som basuneras ut till folket. Visuellt skrymmande löpsedlar på varje vägg utanför affären där folk handlar dagligvaror.

Denna dag lade jag märke till sidan 4, där Carolina Gynning breder ut sig på en helsida under rubriken Låt Bond vara manlig förebild.

"Tänk om alla män vore som Daniel Craig i James Bond-tappning. Tysta starka, sammanbitna, hemlighetsfulla och vibrerande av undertryckta känslor."

Nej, alla behöver ju faktiskt inte vara som babbelmaskiner (visar sina känslor) på en audition för RixFm eller TV 4. Tänk att det fortfarande uppskattas, tystnaden. Det kan också händ att /Craig/Bond är socialdemokrat, så länge han tiger, ökar populariteten. Tysta, sammanbitna män? Kunde det duga med bankdirektörer med lite hemlig bonus?
Det slår mig emellertid, frågan; om CG verkligen inte ännu upptäckt att James Bond är en sagofigur?
Hon anser att Daniel Craig i rollen uppfyller hennes drömmar.

"För mig är James Bond i Daniel Craigs gestaltning så nära idealmannen man kan komma. Han har en fantastisk muskulös kropp och jävligt snygga vader".
"Jag vill ligga sömnlös av oro över varför min man inte dyker upp eller vad han för ny plan. Tanken på att aldrig veta om han kommer hem död eller levande gör mig alldeles het."

Ser man till Ken-dockor, kommer de alltid likadana tillbaka. Det är väl inget kul Carolina, då är ju den spänning du efterlyser borta?

Det märks i alla fall att CG inte varit lattemamma. Kanske har hon bott i en kvävande huslänga i något krigsdrabbat område och skaffat sig erfarenhet? I porrfilmsreklamen förr, t ex i kvällstidningar, på sportsidorna, kallades de förr "otillfredställda hemmafruar".

Carolina skriver också, med Jante-lagen krossad under klackarna;
"Det är inte det att jag på något sätt tycker att kvinnor är underlägsna män - tvärtom. Jag gör vad fan jag vill. Jag skiter i konsekvenserna. Det har jag alltid gjort."
" Psykologer har roat sig med att ställa diagnos på James Bond och kommit fram till att han är en känslomässigt hämmad psykopat och sexmissbrukare. Men hellere det än en förutsägbar mjukis."
"Jag tycker att det är dags för en ny svensk Bond-brud. Absolut finns det många söta tjejer i Sverige. Men ingen är lika cool som jag."

Jaa, jobbet är säkert riktigt välbetalt. Fame, Hype. Det är lätt att glömma att det finns konkurrenter i Stureplanssfären, inga namn den här gången.

Tips till Carolina Gynning: : Jobba lite med dina Shakespearecitat och påpeka din Teatererfarenhet. Det kan gå vägen.
Enligt din sida i Kvällsposten/Exprssen den 31 oktober hade du inte ens sett den nya filmen.
Det betygsätter Zagolandet med; "en rationell tjej med högt tempo".
Vad tar dom i timmen?