Lågt Flygande Planer

Hmm,...dags att lägga upp en plan för det nya året.
Kan dom inte sluta bomba på Gazaremsan.
Skall motionera mera.
Tänk att det blir ljusare varje dag igen.

Hänger allting på en mand ? - nämndligen GERT FYLKING ?

(Här skulle Zagolandet egentligen ha en bild, men fotographen, en utexaminerad violinpedagog, tillika en cliffhanger och racerbilsförare, som setts jobba direkt under Tarras-Wahlberg hade semester. Dessvärre hade också batteriet tagit slut i kameran.)

I gratismagasinet Frott´e, decembernumret, som jag ägnade lite mer än tid än vanligt, upptäckte jag att Gert Fylking är aktiv som få. I sin krönika (sid 5), titulerad "Det är sjukstuga hemma"skriver han:
- Vi var i underbara Halmstad i förra veckan och sände MorronZoo ute från Tylö bastufabrik. Det är trevligt med bastu och tänka sig, det gick att få in elva lättklädda damer i en bastu med undertecknad som tupp i hönsgården. Jag säger som Gunde Swan: "Ingenting är omöjligt!"

På sidan 11 är Gert på Gustafs (den berömda korvkiosken), där han förärades den den prestigefyllda korvstången. "Gert själv visste nog egentligen inte hur han skulle ta emot alla de vackra orden, men när vi tillsammans lämnade Gustafs en halvtimme senare konstaterade han att han både var mätt, glad och riktigt stolt. Att han direkt ringde sin fru för att berätta om utmärkelsen säger kanske det mesta."

På sidan 18 är Gert inne på Go Nature, där han snabbt hittade en hel del saker som intresserade honom och framförallt hade han en del funderingar kring termosar.
- Ja har funderat mycket på varför ingen uppfinner en termos med inbyggd brännare, (visar han), det skulle underlätta enormt mycket för många och borde vara enkelt att ta fram.

Gert besöker också Färgab (sid 25), "Vi ska tapetsera om hemma och jag tror faktiskt att jag aldrig sett ett större sortiment än det här, det är nog värt att köra femtio mil".

Under rubriken; Med rodnande kinder, (sid 26) läser jag. " Det är inte ofta du ser Gert Fylking generad, men när vi besökte Lustgårdens nya butik en sen novemberkväll var det nästan så att han rodnade. Han som brukar dra fräcka historier på radio titt som tätt, var plötsligt som en blyg skolpojke. Då var det tur att Jennie ryckte tag i honom och började guida runt i butiken".
Gert tycker : - Här kunde man titta på leksaker och annat kul på samma sätt som om jag var i en kläd- eller matbutik.

Gert provar också en Mitsubishi hos AUTObeat, på sid 35, hans ord: " Trevliga killar som dels lånade ut en bil till mig under hela dagen och sedan dessutom hade smaken att sälja världens bästa bilar. En ny Outlander hade varit kul. Borde inte Frotte` skaffa en tjänstebil åt mig nu när jag är så mycket i Halmstad?"

På sidan 38, listar Gert Halmstad. Etta på innelistan är Morgan Larsson med motiveringen; "...var helt klart en av de gladaste och trevligaste som jag sprang på när jag var nere i Halmstad senast. Att han dessutom hade fem ex av min bok visar att han har full koll. "


Senast jag såg Gert Fylking i TV, var i Morgonsoffan, där han gick omkring iklädd ett lakan, varför vet jag inte.
Knappast den passiva Zoombien, - men på tal om Morgonsoffan, jag skäms nästan att säga det, men den enda gång jag brustit ut i ett spontant gapflabb var när Johan Stael von Holstein läste en fräckis ur Bert Karlssons fräckisbok

JULKLAPPSKAMPEN

Julklappar som jag inte köper i årets Rekordjulhandel.
Alltså, några leksakskataloger damp för en tid sedan in genom brevinkastet. Det mesta pappret åker direkt i sopsorteringen, men som reporter kände jag mig kallad att undersöka något av det erbjudna sortimentet,
MEN JAG MÅSTE PÅPEKA ATT JUST DE HÄR PRYLARNA HAMNAR INTE I MIN TOMTESÄCK.
Utom möjligen en, … men först handlar alltså det här om vilka objekt som blev utslagna i kampen.

I BRIO katalogen, rubricerad "Julglädje" redan på omslaget, hittade jag,

Pay Doh drill n fill (229kr) "Du kan leka tandläkare. Först formar du tänderna och sen kan du putsa och borra i dem eller dra ut dem om du vill"
Hulken Handskar (499kr)
Star Wars hjälm (599kr)
TF animated leader ass (599kr)
Grävmaskin med hjälm (449kr)
Gunghäst med ljud (349kr)
Kemiset (199kr) "En perfekt start för dig som är nyfiken på hur världen fungerar"
Bosch motorsåg (149kr) "Batterier ingår ej. Från 3 år"
Knasiga djur (149kr) "Lek och spela med bondens djur. Sätt ihop olika delar av djuren till nya knasiga djur".

I ÖNSKEBOKEN 2008 hittades följande icke följande icke-önskvärd objekt i min tomtesäck;

Color Kids Spray Art 0Dual Color (99:50kr) "Spraya 2 färger på samma gång"
Color Kids Style Pony (129:50kr) "Måla roliga mönster på din Pony och fäst klistermärken för att dekorera hennes man och svans"
My Dough glasskiosk (199:50kr) "Med 6 burkar modellera samt redskap att göra glassdesserter med"
Westerngitarr (349kr) "Med 6 metallsträngar som kan stämmas"
Cars Race Case (199:50kr) "Inklusive en metallgjuten bil. Förvara och skjut iväg dina bilar"
Teksta nyfödd robotunge (349kr) "Går och utför konster. Ögon och röst som visar känslor"
Batman 3D-muskeldräkt (249:50kr)
Baby Born magisk potta (399kr) "Med 9 verklighetstrogna funktioner"
Baby Born cyklistset (249:50) "Stor docka medföljer ej"
Chou Chou min första tand (499kr) "Kittla hennes mage och hon börjar skratta igen"
Bratz Lit´ Angels Bath Time (189:50kr) " Nio Lit´ Angels dockor som behöver en ordentlig rengöring"



Gåtfullt i Önskeboken:
Wall-E musikpussel (199:50kr) "Dra upp honom och se hur han far runt på soptippen när musiken startar".
Ben 10 Omnitrix Alienmikroskop (99:50)


För att verka positiv, i BRIO´s extrakatalog (några tunna blad som inkom någon vecka senare) hittar jag
Mjuk Dinosaurie (199kr, spara 150kr). ”Stor dinosaurie med ljud, 91 cm hög. Ej för barn under 3 år”

Verkar rätt trevlig, om man inte redan har hund. Inget man har med sig i badet, men ett alternativ, ganska lättskött, allemansreptilen för hemmet.

MODERN TEKNOLOGI

”Ut ditt ohyra!”, hojtade Hjördis som var insändarredaktör hos lokaltidningen.

Snubblade ner för trappan och kvasten ven kring mitt huvud. Förra gången hade chefen själv jagat ut mig, så fysiskt att jag fått besöka vårdcentralen för några små blessyrer.

Satte mig i ett cafe´i närheten med en kopp kaffe och en alldeles för dyr ostfralla. Höll koppen mellan händerna och kisade ut genom fönstret.

Från trakten av grannbordet hördes konversation som fångade min uppmärksamhet.

Hon visade sig heta Evy och var ganska upprörd;

- ” Vet du att Linjalmannen e´i stan?” Jag vände lätt på huvudet. Hennes partner vid bordet, Erik, fortsatte;

- ” Ja, vi såg honom när han gick in på Åhle´ns, verkade som han åkte upp med rulltrappan för att flukta på andra våningen.”

Erik tog en klunk ur en flaska Påskmust. Jag tackade dem för informationen, skulle ändå till Åhle´ns för att kolla om man börjat sälja mjukglass nu när vårsolen äntligen tittat fram.

Inne i det lilla varuhuset var det inte så lätt att gå vilse. Den lilla försilvrade rulltrappan med de långa svarta gummihandtagen var faktiskt lite avkopplande.

Det dröjde inte länge förrän jag fick syn på honom, den kända Linjalmannen.

I Veckans Snabba Affärer hade man utnämnt honom till Årets Bästa Vän.

Han lyfte knappast blicken när jag ställde mig framför hyllan med fotbollar.

- ”Jaha, från vilken cirkus har du rymt då?” sade han och rotade i korgen med billiga tennisracketar. ” För många betalningsanmärkningar. För lång näsa.”, fortsatte han utan att direkt se på mig.

Kände mig obekväm till mods, men skulle ändå säga;

- ” Hur kan du…? Jag hann inte fullfölja meningen. Han vände sig emot mig och synade från topp till tå.

- ”Dålig hållning, rent ut sagt inkompetent. Billiga skor”.

Jag var förvånad över hans rättframhet och klarsynthet, även om det tillhörde ryktet om Linjalmannens egenskaper.

- ”Dina öron passar inte in.”

Särade mina blodtunna läppar för att äntligen svara honom, men han hade kommandot. ”Du har ätit för många Billys Pan Pizza. Du borde veta bättre.”

Äntligen trodde jag att jag skulle få fram en replik;

- ”Äh , men vad skall..” Det var lönlöst. Var som förstenad. Han hade övertaget.

- ”Vad heter du,…Sanchez? Dieter? Pekka? ” Linjalmannen verkade nu lite irriterad. Men han visste inte vad jag hette! Alltså måste han bara ha gissat tidigare, med tydliga inslag av fördomar, rentav skolgårdsmobbing.

Men något märkligt var det.Uppför rulltrappan kom en kvinna i tigerrandig dräkt. ”Måttbandsflickan!!”, utropade några expediter.

-”Vi skall spela motionstennis”, sade Linjalmannen faktiskt till mig och slog med ett racket lite lätt mot sin behandskade hand, som om han bestämt sig för just ett italienskt Barillaracket.

Han knäppte mig på näsan med orden

-”Skaffa dig ett jobb!”

Jag bestämde mig för att följa efter till den nya tennishallen.

Bakifrån såg Måttbandsflickan ut som en vandrande geting, men utan vingar. Innan de lämnade varuhuset hade hon fettsugit en expedit.

Ur en liten handbag hade hon sedan tagit fram en sorts spruta som innehöll flytande silikon, hade redan fått tag i den andre expediten, Lillys, läppar mellan tumme och pekfinger, när Linjalmannen ingrep, tog Måttbandsflickan i handleden;

- ”Vi har bråttom. Gör inga gratisingrepp.”

Tennisspelet i den nya tennishallen Rhytmus Sport Catacoomb Cellar var inte sådär väldigt imponerande. Från min observationsplats bakom en tunna, var det lätt att se att det var vanliga människor.

- ”Varför skall vi ha så små bollar”, ropade Måttbandsflickan när hon slog hejvilt i luften. Linjalmannen gick efter en rullande tennisboll, som rullade emot mig, min utsiktsplats bakom den gröna vattentunnan.

Han fick syn på mig och spände, fixerade och fokuserade med blicken som ett rovdjur;

- ”Du är på fel plats. Ingen tradition. Din snopp duger inte ens som museiföremål!”

Tyckte nu att det började bli för mycket. Reste mig upp och sprang därifrån det fortaste jag kunde.Jag skulle avslöja allt för lokaltidningen! Linjalmannen byggde sitt liv på fördomar!

En kvart senare snubblade jag åter nerför lokaltidningens entre´trappa, landade på asfalten medan insändarredaktören hojtade ”Ut ditt ohyra! Skaffa dig ett jobb! Linjalmannen?!.. Måttbandsflickan?... Sån´t finns inte! Här i vår lilla stad vet vi bättre !!

tidigare publicerad på http://gobbabibliotheket.blogspot.com

Huvudbonadernas tid :DUSCHMÖSSA

Vid denna tid, i denna värld, ansågs våld som dålig stil, det var därför också komikerna stod så högt i kurs och vanligen var ett vanligt samtalsämne. Yasmine, som alla andra kvinnor, kunde acceptera duschmössan i fall den gjorde världen bättre, mindre våldsam.

Vetenskapsmannen Alphonse Baldrich satt redan vid frukostbordet, ett mäktigt bygge i ek. Stora turkosa glasskålar, korgarna med alla sorters brödskivor trängdes med några pärmar och en uppslagen morgontidning. Glasögonen hade halkat ner något, men bågarna vilade tryggt mot hans runda näsa som stack fram ovanför munnen, också den något iögonfallande märklig. De tjocka köttiga läpparna gav den en form som endast kunde liknas vid den hos skådespelaren Chazz Palmateri eller grillen hos en äldre Aston Martin, speciellt när han öppnade den något och lät den morgonvarma andedräkten fläkta över gröten.
Hans dotter Yasmine hade tyst på nakna fötter tassat ner från sovrummet och nästan ljudlöst satt sig i andra ändan av bordet.
- Du Yass, (han kallade sin dotter så),... läste att en gorilla rymt på ett zoo i Holland och gått in på restaurangen. Trodde först att det var en ny pjäs med Henrik "jag gör vad som helst bara mitt ordförråd räcker till" Schyffert.
Yasmine svarade honom inte, förde silverskeden till gröten. Hon lyfte den, redan med stor skicklighet kunde hon föra sin hand in under duschmössan så att skeden nådde hennes sökande läppar. Denna teknik gjorde att hon närmast sög gröten från skeden. Vetenskapsmannen Alphonse Baldrich hade varit en av dem som fört fram duschmössan som ett synligt obligatorium i samhället. Förslaget hade så småningom antagits av tillräckligt många politiker, inte utan skickliga lobbyister i media, för att få ett lagstadgat genomslag.
I korthet gick det ut på att västerlandet måste få fram ett alternativ till de huvudbonader som länge framhållits från fundamentalistiskt håll i öst. Debatten förde med sig en del sidoeffekter, - och, nya frågor. Skulle huvudbonaden endast gälla kvinnor? Somliga feminister ansåg att turbanen var snyggare än cykelhjälmen. Men det här var egentligen inte en hjälmfråga.
Främst handlade om att kvinnor skulle bära duschmössa vartän de gick utanför sin sängplats. Yasmine reste sig upp vid bordet så att apelisnjuicen i glasen vibrerade till.
- Vart skall du gå Yass?, sade genast Alphonse Baldrich och titttade upp från tidningens nöjessidor.
- Jag sticker till Mc Brandenburger Kebab, skall träffa Johnny Fake. Vi skall gå på trav. De stora tävlingarna är i stan, vet du inte det?
Alphonse Baldrich skruvade något på sig, prasslade med tidningen.
- Men vet du, att förra helgen var jag i Halmstad. Såg att den där komikern Bet-mer skulle ha 180 kronor för att man skulle få se honom framträda på teatern? Den hipphoppande, entonigt mässande, rapande skalbaggen!
- Nej, det visste jag inte sade Yasmine och rättade till duschmössan något medan hon vände sig för att lämna matsalen. Hon visste att Alphonse, hennes fader, inte ville tala om duschmössan och försökte prata om annat. Som hon inte visste att Bet-mer var alldeles för avancerad både för honom och hallänningarna. I Halland ville man ha enkla grejer, inte åsdant som associerade till storstadens intellektuella jäkt.
- JAG VET VAD DU TÄNKER PÅ!!, ropade Alphonse efter henne, när hon redan var på väg nerför trappan till husets bottenvåning. Ja, han kanske visste. I Halland ville man ha enkla fläbb. Stefan och Krister o sånt där. När man gick ut ville man helt enkelt fläbba så mycket som möjligt när man väl börjat gräva i plånboken.

Yasmine stegade elegant nerför gatan i sina nya Hamsterdam skor. Som bärare av den Svenska Duschmössan var hon ganska stolt trots allt. Hon nickade till några väninnor på andra sidan gatan, även de i sina glada duschmössor. Elisa hade en blå. Den transparenta "tittytan", som det hette, verkade något större än hennes egen. Yasmine tänkte att hon måste komma ihåg att fråga vid ett tillfälle, om hennes duschmössa verkligen höll måtten. Framme vid Mc Brandenburger Kebab satt Johnny Fake redan, vid ett litet bord på en stol, som alla andra,var fastskruvad i golvet, för att de inte skulle kunna användas som tillhyggen. I samhället med obligatorisk duschmössa ingick ett avtal, åtminstone en förhoppning, om att våld, övergrepp och avundsjuka skulle minska. Om kvinnorna såg ungefär likadana ut, skulle det bli mindre kiv. Dessutom shoppade de mindre. Duschmössan var som en skoluniform för kvinnor, med den skillnaden att den gällde inte bara i skolan.
- Är du redo?, sade han bara och klappade henne på amen. De gick omedelbart i riktning mot travbanan, en promenad på nästan 90 minuter. Johnny Fake ville spara taxipengarna till något bättre, det fanns nämligen en vinstchans i lopp 5, häst nr 11. (O´l Shithouse)
Yasmine kände efter en halvtimme hur det ångade av hennes andedräkt inne i mössan, det blev imma på tittytan, men med Johnnys hjälp gick det ganska bra ändå. Vid en kiosk stannade han till. Han såg undersökande på kvinnan där inne (Ronja), som även hon naturligtvis stod i sin duschmössa och log .
- Ge mig lite pengar, eller jag drar av dig mössan!! Johnny Fake kunde låta hotfull när han ville det. Yasmine stod en bit ifrån och hörde inte ordväxlingen.
Ronja i kiosken kiosken visste, att om hon var synlig, och sedd ,utan mössa, av till exempel morbror Bengt, skulle hon kunna bli förnedrad, resten av sitt liv, för att inte tala om; att hon aldrig skulle kunna bli gift som det var planerat. Hon skulle giftas bort inom kort och den utvalda fanns i Jokkmokk. Klart att hon kände sig både misstänksam och missmodig till det hela. men det hade sagts till henne att han levde i alla fall inte i en grotta.
Yasmine stod fortfarande en bit ifrån kiosken, närmast gatan. Hon var naturligtvis ett elegant blickfång, lång och stilig med sina högklackade Amsterdam-skor, och längst upp, på huvudet en svensk duschmössa av bästa kvalitet. En långsamt förbipasserande bil av märket Skoda distraherade henne. Musiken från bilen var högt påskruvad. Bilen nästan studsade lite på sina slitna däck. Därinne satt August och Yemenito, som nonchalant rökte sina Dromedar-cigaretter. Yasmine kände igen musiken, det var en ny hit med Cool Shithouse, som nyligen haft en stor framgång vid Hultsfredsfestivalen. När bilen äntligen passerat råkade hon vända sig om, och såg nu direkt att Johnny hade en, som det verkade aggressiv ordväxling med kvinnan i kioskluckan. Yasmine vaknade upp och stegade resolut fram;
- Vad håller du på med Johnny! Varför skäller du på henne?! Kvinnan inne i kiosken verkade ängslig och Yasmine sade omedelbart; - Slutar du inte upp med det där tar JAG av mig min duschmössa!
Johnny Fake hajade till, tappade hakan som man säger, men fortsatte att hålla ett strypgrepp på Ronja i kioskluckan.
- Jag vill bara ha hennes pengar!, sade Johnny i riktning mot Yasmine.
- Jaså. Då blir det så här!, sade Yasmine och slet av sig duschmössan och daskade den i gatan. .
Johnny Fake släppte långsamt, chockad, överraskad på alla sätt, greppet om kvinnan i kiosken, ramlade själv halvt ihop över tidningarna som låg på den yttre disken framför luckan, hasade nerårt, drog några tidningar med sig i fallet. Han började helt enkelt skrika;
- NEEEEEEEJ! NEEEJ! Varför?!!! Hur kan du göra så här mot mig! Yasmine! EEEEEEEEEEEeeeeeeeeK!!
Yasmine satte en skon på sin fallna duschmössa och trampade till, skruvade dess plast med klacken av sin Hamsterdamsko mot den smågrusiga trottoaren.
Johnny stod på knä i sina Dressmanbyxor och vred sig som i magsmärtor; -

- AAAAArrrGNEEEEEEEEJ. DU har FÖRstÖÖrt VÅR framtid!!DUU en fallen Kvinna!!Byäh!Byäh! Och Jag är en fallen man som blivit vilseledd av byhora! Du har hädat! Du har hädat!
En ambulans kom senare och hämtade honom, Johnny Fake, mannen som visste hur en slipsten skulle dras.
Yasmine Baldrich, som revolterat utanför kiosken, inför hela världen som det tycktes, begav sig hem. Hennes pappa Alphonse satt fortfarande vid matbordet, denna gång med blicken i en kvällstidning. Han lade knappt märke till att Yasmine satte sig vid andra ändan av bordet, utan duschmössa.
När så skulle ske, att han lyfte blicken från tidningen, skulle han hota henne med en hedersdusch, diskret inom en månad utförd av hans bror Svante och dennes tvillingsöner Örjan och Början.
Men innan han lyfte blicken, läste han högt ur tidningen, klart trött så här sent på dagen;
- Den där Robert Gustafsson, hur kan vara populär, alla hans välbetalda skämt går ju snart ut på att gräva i sina egna eller andras kalsonger. Han borde fan jobba vid sjukvården.
- Det är för att han är trivselfascist, pappa, sade Yasmine rak i ryggen vid andra ändan av matbordet.
- Trivselfascist? Ja, så sant. Persi Nilegård var väl ett bra exempel,...verkligheten tar över skämtet,...och de där idioterna i parlamentet. Har du hört publiken? Skrattar gott och spontant med i vilken mobbinghumor som helst! Programledaren är köpt av Fläbber-Satan. Önskar en trevlig natt tillsammans. Men vi får väl den värld, vi förtjänar.
- Så sant, pappa. Vi har förtjänat den.
Nu tittade Alphonse upp över kanten av tidningssidan;
- Nemen, Yass. Vad har du gjort?
-Det rätta. Jag kastade mössan utanför kiosken på Battingstigen.
Alphonse Baldrich lade ner tidningen på bordet. Med en ledig hand tog han ett vingum ur skålen med eftermiddagsgodis. Hans buskiga ögonbryn accenturade likeheten med Chazz Palminteri. Hans mun såg ut som grillen på en äldre Aston Martin.
- Du, Yazz. Ja, du gjorde det rätta. Du gjorde det vad en man skulle ha gjort, sade han efter att i korthet ha hört hela historien, berättad av sin skira dotter.
Men han fortsatte emellertid sin predikan;
- Stora gräshoppssvärmar kommer att besöka din bädd. Murarna du byggt upp i din värld kommer att rasa, dina nära och kära är dömda till undergång. I helvetet kommer du att ropa på hjälp, men blir endast bönhörd av de falska profeterna.
- Du menar precis som det är i den här världen?
- Ja. precis, hahaha. Men det är tur att vi har humor. Fattar du inte, duschmössan är bara ett skämt. Du har genomskådat det. De som inte genomskådar, är de som lider värst. Du öppnade ditt samvete på Battingstigen, för dagsljusets helande kraft. Johnny Fake lider fortfarande, han har inte genomskådat.

Heading For Venus

med John Flabbfeld

Det var dagen det skulle ske. John avsåg , som så många gånger förr, ta en rask promenad i det glada Hjälmarholm. Genom parker och över höga trottarkanter. Denna gång, inte för att samla lockande burkar och tomglas, utan för att komma till nästa etapp i den stora planen. De eftertraktade biljetterna väntade hos favoritresebyrån. För att ha råd med dem hade han och hans kära Margot fått spara något alldeles extra. Inga kostsamma utsvävningar hade varit tillåtna sedan förra julafton. Denna julafton skulle man resa till en varmare plats.

- Finns det dagisplatser där? - hade Margot frågat medan hon satte upp de nya gardinerna i parets gemensamma vardagsrum.
- Nej, nej, där finns nog inga dagis, hade John svarat. Han tänkte oroligt på frågan om de kanske skulle gå och få några vaccinationer av Doktor Bergqvist, för alla eventualiteter. Vid förra resan, till finska Lappmarken, hade man tagit för mycket sprutor, och blivit infångade av den lokala polisen. Under sin promenad genom Bärseliparken började John vissla på sin favorit i musikvärlden, inledningen till The Final Countdown.
- Phiu-Phiu-Phoo Phiu-Phiupep-Poo, Phiu-Phiu-Poo Phiu-Phiupepp-Poo.
När han passerade den gröna bänken, med de konferanta kajorna i trädgrenarna ovanför, hade han kommit till sångtexten i andra versen;
- " We´re heading for Venus and still we stand tall"
Han blev avbruten av en yngling i svart läderjacka och med någon sorts huva på huvudet.
- Har du rymt från Skansen? Även om frågan hade varit berättigad att ställas av John Flabbfeld, så var det ynglingen som ställde den till John Flabbfeld.
- Knappast. Jag skall iväg på en mission av sällan skådat slag, tillsammans med min nya fru Margot och hennes tre barn från ett tidigare äktenskap. John svarade alltid uppriktigt på de frågor han fick. Han kunde inte hjälpa att han till utseendet liknande den kände chefen.
- Vad har du i fickan, är det en liten chimpans?, frågade yngligen otåligt vidare. John kände efter i fickorna. I den högra hittade han endast ett gammalt kvitto från Ica-Maxi, ett plektrum och femtioöring. I den vänstra fickan fann han sina stickade vantar som han tidigare trott varit borttappade.

På resebyrån arbetade Erling Nordqvist, en enkel och plikttrogen man i sina bästa år. Han sorterade biljetterna i olika högar, i väntan på att förmiddagsrusningen. Just denna dag räknade man med att sälja många resor. På hans enkla skrivbord stod en flaska med bikarbonerande vatten, av det bästa, men ändå billigaste slaget.
När John Flabbfeld kom in, var klockan 10:45. Med sig hade han ynglingen från parken, som han hade hunnit bli riktigt god vän med. Inte en vänskap av det djupare slaget, men ändå. Det hade visat sig att den unge mannen var fjärilssamlare, och med detsamma blivit riktigt intresserad av Johns och Margots resplaner. Hemma i lägenheten skurade Margot spisen med stålull, inte kunde hon lämna allt som det var, innan resan på torsdag. In i köket kom mellandottern, Britney.
- Skall du verkligen gå till skolan i det där raff-setet?, frågade Margot och höll i ugnsluckan.
- Jag får faktiskt gå klädd hur jag vill och förresten, på Venus spelar det ingen roll.
-Tror du ja.
- Varför städar du hela tiden? Vi skall ju ändå åka härifrån?
Britney Flabbfeld satte sig nonchalant vid köksbordet. Farmför sig hade hon en skål med flingor. Brödrosten var ännu varm. Hon lekte lite med en av de små stålullskuddarna som hennes mamma ännu inte använt till ugnen.
- Jag städar, ty även en inbrottstjuv uppskattar ha det rent och fint omkring sig. Bonzo kanske blir sugen att värma en djupfryst pizza i ugnen, som hos våra grannar, familjen Breitenholtz-Langströmp, sade Margot dämpat, fortsatte gno, med huvudet ännu inne i ugnen. Britney funderade några sekunder, men;
- Jamen,de bjöd ju in tjuvarna! Hur vet du förresten att han heter Bonzo! Det var sant Heinrich Breitenholtz-Langströmp hade generöst annonserat i lokaltidningen, och sonen Robert hade gjort affischer i skolan. Vid denna tid ett ganska vanligt förfarande om man höjt hemförsäkringen.
Klockan 11:35 kom John Flabbfeld åter till hemmet, nu i sällskap med biljettförsäljaren Erling Nordqvist och den unge fjärilssamlande Fritz från parken. Alla tre hade beslutat göra gemensam sak. Anhöriga i periferin behövde man knappast kontakta ytterligare. Det hade de tre beslutat på stående fot, ute på gatan. Alla tycktes veta om det underbara som skulle hända. Kanske genom telepatiska kontakter, men inte minst genom alla glada rykten som florerade Det som hos många länge varit en flyktig känsla, hade blivit ett beständigt kall. Hjälmarholm hade drabbats av Symmetrisk Empatisk Kollektiv Sympati, som somliga föredrog att kalla det.
Genom radion meddelade den alltmer officiella Venus-rapportören Yankell nästan hela tiden om det förestående äventyret, den största av alla resor. Man skulle åk till Venus! Nyinlagda " Kanske på Venustoppen" blev hastigt ett av de populära programmen. Innan torsdag konstaterade man även i de flesta politiska läger att det var ofrånkomligt, alla skulle resa. Arbetsförmedlarna välkomnade förslaget. De som inte ville, skulle man tvinga in i de för ändamålet modifierade rymdfärjorna. Illvilliga kritiker, möjliga smitare, påstod att modifieringarna var inte tillräckliga. De skulle kollapsa redan innan man hunnit upp i första telecastersfären. En folkomröstning i frågan var kanske att vänta, men tiden var knapp. Det dåvarande centerpartiet, med rymdministern i spetsen, propagerade för ett decentraliserat universum.

R E S A N
- Det blir nog bra, sade John Flabbfeld och slog näven i köksbordet.
- Ombord på farkosterna kommer de att ha kändis-värdar har jag hört.
- Allt för att göra det lite trevligare, fyllde Erling Nordqvist i.
- På vår färja kommer vi att hitta Henrik utklädd till äkta indian!, utbrast Margot glatt, som hade informerat sig själv hos hårfrisörskan.
Väl ombord på en av de 144 rymdfärjorna låg man bekvämt bakåtlutade i de ljusblå fåtöljerna. Raketmotorerna var redan under uppvärmning. Farkosterna pekade mot himlen. Det var stjärnklart. En mycket lämplig kväll för avfärd. Det var fullmåne över Hjälmarholm
- Phiu-Phiu-Phoo Phiu-Phiupep-Poo, Phiu-Phiu-Poo Phiu-Phiupepp-Poo, visslade John Flabbfeld lite försiktigt och sög i sig de sista dropparna ur en Festis.
- Måste du hålla på med musiken just nu!, väste Margot mellan mungiporna. John teg. Det sista han ville, var att störa avfärden.
En hobby skulle inte få förstöra det som var viktigt. Den oblyga finlandssvenska flygvärdinnan tog snart till orda;
- SITUATSCHOONEN ÄR NUU SÅÅDAN, ATT RAKEETERNA PEEKAR RAAKT UPP MOOT HIMMMLEN.
Det var en del sorl ombord och det minskade knappast av ett Tv-team som smygit sig ombord, med den välkände Janne Josefsson i spetsen. Denne vände sig till en passagerare på måfå verkade det som, men det var naturligtvis listigt planerat. Han hade valt en representant för My Case On Venus
- Kan du stå här och säga rakt i in kameran att det här flygplanet faktiskt går till Venus?! Du har ju en flaska Saturnus i näven!
- Jamen, det är ju bara essens, sån´t man blander med brännvin, för att det skall smaka lite godare...
- Essens?! Vem är ansvarig för serveringen här! Håller ni inte på att lura hela det svenska folket!
Det lugnade snart ner sig. John Flabbfeld hade varvat ner till den grad att han kunde se lugnt omkring sig. Såg snett bakom sig ett par kvinnor som satt med bar överkropp.
Det var Ulla och Geraldine från Bröstklubben som satt och åt på varsin köttfärsmacka. John vinkade lite försiktigt till dem med ett par fingrar.
- HÄÄR ÄÄR SLIPPSTVÅNG! skrek den finlandssvenska flygvärdinnan. John fick syn på biljettförsäljaren Erling Nordqvist som satt längre ner. Erling gestikulerade med teckenspråk. John råkade nu lägga märke till att passagerarna var färre än tidigare, ja, mycket färre. Det var riktigt glest i bänkarna! Han vände sig mot Margot som nog satt kvar, med sin alltid lika intressanta veckotidning. Men var var Britney? John såg i riktning mot Erling Nordqvist igen, men han var nu plötsligt försvunnen. John Flabbfeld reste sig upp, började gå bakåt i mittgången, i riktning mot personalens pentry. Kanske hade de en Panodil mot den uppflammande huvudvärken? När han kom till pentryt upptäckte han att där bara fanns en trappa ut farkosten. Och det var ganska mörkt därnere. Klockan var över 1 på natten. Britney var väl därute och slarvade någonstans tänkte John Flabbfeld. Hon hade ju sagt att; så fort de kom fram till Venus skulle hon ut och undersöka nattlivet. Mingeldrottning kunde hon ju alltid bli med sina betyg från skolan. Han stegade ner försiktigt ner för trappan.
John Flabbfeld var förvånad över att allt såg likadant ut på Venus som på jorden, det vill säga den del av den som de kände till, alltså Hjälmarholm. Flygplatsen, taxin,.......och på gräsmattan utanför det egna hemmet låg fortfarande den där kvarglömda badbollen från Texaco.

NÄSTA DAG, FÖRSTA DAGEN PÅ PLANETEN VENUS
Den enda skillnaden var att; ur till och med en enklaste radioapparat kunde man ibland höra;
Phiu-Phiu-Phoo Phiu-Phiupep-Poo, Phiu-Phiu-Poo Phiu-Phiupepp-Poo. We´re heading for Earth, and still we stand small.
Margot stod i köket och smorde in näsan med Nivea.
- Inte kunde jag tro att här på Venus är allting nästan som som vanligt.
´Cause maybe they haven´t seen us and don´t welcome us at all.
Nej, varför skulle man lämna Hjälmarholm, fast man var på Venus. Det var tryggt och bra. Britney hade skaffat sig en ny pojkvän, det var fjärilssamlande Fritz, från Bersäliparken, på jorden bör tilläggas.
- Men det var en intressant resa, sade John Flabbfeld. Det ringde på dörren. John lämnade morgontidningen på köksbordet.
En vindpust svepte in, på trappan stod, från rymdfärjan något bekanta, Ulla och Geraldine i eskimodräkter.
- Ursäkta att jag inte kände igen er meddetsamma. Ni har inte samma profil som på planet, eller rymdraketen, eller vad man skall säga...
- Det gör ingenting John Flabbfeld, nu är vi med i Elsa Grävling sällskapet och har tänkt läsa en dikt för dig. Rättare sagt, inte av Elsa utan Sonja.
- Sonja?
- Ja, Sonja Akesson. Den heter Vinterutflykt, och kan passa nu strax innan jul. Det var sant. Resan till Venus hade gått så snabbt att det var ännu inte julafton. Ulla och Geraldine öppnade en bok och läste högt tillsammans;

Tomtesnö på månskogen.
Tomtesnö på kalhygget.
Tomtesnö på Volvotaket.
Tomtesnö på kyrktornet.
Tomtesnö på bårhuset.
Tomtesnö på martallen.
Tomtesnö på sprutgiftet.
Tomtesnö på dasstaket. Kisshål i snön.

- Nämen!, John var förbluffad men samlade sig snart; - Hkrm,....som Torsten så förtjänstfullt sade....
- Nej John, bry dig inte om Torsten nu, han är bara din fantasi. Åk med oss. Geraldine pekade omedelbart på en begagnad silverfärgad Saab som stod på den lilla parkeringen.
- Ja,...jag vet inte. John hoppades att Margot inte hörde samtalet. Men han hade ju vinkat till dem på rymdfärjan, och visst mindes han dem som läckra....
- Kom nu Torsten,.., äsch jag menar John, sade Geraldine och grep honom i armen. Väl i baksätet på Saaben kom han på att han glömt sin mobiltelefon.
- Du behöver inte hämta den nu, sade Ulla och tittade leende snett bakåt från framsätet.
- Vart... ska vi?, sade John lite förskräckt.
- Bara en liten åktur, sade Geraldine bakom ratten och startade bilen. Margot såg från köksfönstret vad som höll på att hända och rusade ut i hallen, slängde upp den redan öppna ytterdörren på vid gavel, rusade ner för de tre trappstegen, över gräsmattan i sina högklackade High Heel Sneaker- Blobbers, snubblade på badbollen och skrek medan hon landade i krusbärsbusken;
- NEEJ, JOHN !LÄMNA MIG INTE! John hörde aldrig detta, Saaben var svängd åt andra hållet, redan femtio meter från huset och bilen hade ett starkt motorljud.
Campen låg vid foten av Venusberget. Minst ett trettiotal tält i olika färger, samt en stor husvagn som inhyste ett kontor, förutom att Ulla bodde där.
- Du kommer att trivas här, sade Geraldine och förde John till sitt tält.
- Skall jag sova i ditt tält? Du menar att bara vi..., du och jag?
- Klart, sade Geraldine och överräckte honom randig flanellpyjamas, i brunt och ljusblått.
- Gå och lägg dig nu, du skall ut på strapats i morgon. Måste gå till kontoret för att diskutera några saker. John Flabbfeld var förstummad, men han gjorde som hon sagt. Han låg under ett tjockt termosduntäcke, och funderade, men somnade snart. Han var ju i trygga händer. Trots att han befann sig på Venus. Eller gjorde han det? Allting var ju förvillande likt livet som det varit tidigare, men ändå inte alls. Nästa dag var solig, bara på det sätt som en sann Venusbo kunde uppleva den. John Flabbfeld fick ett par vandrarkängor och något som liknade en kompass.
- Upp på berget unge man!, sade Gertrud efter frukosten. Henne hade John inte sett tidigare, men även hon var klädd i en eskimodräkt, med en stor huva hängandes neråt ryggen. John började vandra. Det gick timmar, Han kände svettdropparna på ryggen. Först som en antydning, sedan att det rann, ända ner i underbyxorna. Berget var täckt av mindre vegetation, buskigt skulle somliga kalla det. Trots att John haft MVG i naturkunskap på gymnasiet, kunde han inte känna växtligheten riktigt. Det var som långa strån, som ibland burrade ihop sig, till nya krulliga konstverk. John nådde till sist krönet, i alla fall en avsats.
Han kunde för första gången se det fördolda, som nu öppnade sig på toppen av Venusberget. En vidunderlig utsikt, något liknande hade han inte sett sedan han var på semester i nord-Norge. Det liknade en stor vulkan, i skimrande rosa. En ravin sträckte sig säkert en kilometer bort. Allt inramat av den, som det verkade, otyglade, vegetation som han redan stiftat kontakt med. Ångor sipprade sakta fram ur ravinens djup. John Flabbfeld letade i sin matsäck. När han böjde sig något framåt, för att leta fram en kexchoklad , felbedömde han hur brant det var. Han ramlade ner i Venusberget! Det var en vådlig färd. Han kastades hit och dit, förlorade medvetandet, tappade sin matsäck och en av vandrarkängorna slets av hans fot!
Dumt nog hade han lossat något på snörena när värmen blivit för påträngande.

INNE I GROTTAN
Långt nere i ravinens stora, mörka hålighet befann han sig. Han visste inte hur länge han låg stilla. Ur minnet fick han upplysningen att Geraldine tvingat honom att ta med ett litet paket med Första Hjälpen. Mödosamt vände han något på sig, sträckte en handen i bakfickan. Han hade i alla fall inte brutit några ben. Tomtebloss och tändstickor verkade mest användbart. John Flabbfeld reste sig upp. Med vana händer tände han på. Varje jul han till Margots förtret köpt in lådvis med tomtebloss. Han tyckte det var kul och var inte så lite förtjust i doften. Men i denna grotta han nu befann sig hade han upptäckt även andra dofter. Grottans väggar var rödaktiga, men lite mjuka och hala, som av någon sorts gummi. Minnen väckte till liv, att han någongång för länge sedan, i sin ungdom arbetat i en gummifabrik.
Plötsligt stelnade John till. Han hörde ljud! Någon harklade sig! Någon hostade!. I skenet av sitt sprakande tomtebloss såg han en annan person närma sig.
- Nämen hej! ropade Erling Nordqvist.
- Vad i fridens nman, ÄR du här?! John var utom sig av förvåning och höll upp det sprakande tomteblosset ännu högre.
- V a d gör du här Erling?
Erling harklade sig lite och snöt sig innan han svarade. - Jag letar efter min cykel.
- Det var som..., har din cykel blivit stulen?
- Jovisst, du kom med mig så skall jag visa dig en sak. Erling pekade i riktning varifrån han kommit, längre in i grottan.
Redan efter tio minuters strapats mellan de krumbuktande, fuktiga, gummiliknade väggarna var man framme i en klart större grotta. Framför dem, som i en gigantisk genomskinlig plastpåse, skymtade något som liknade jättelika barnfötter. John Flabbfeld fick inte fram ett ord. Det var en gigantisk jättebaby!
- Kom närmare så får du se vad de står stämplat i ena fotsulan. Det sprakande tomteblosset belyste scenenariot. med ett fladdrande skuggspel, på ett nästan skrämmande sätt. John läste texten på den jättelika runda barnfoten.Tillhör MTV. HOOLIGAN. Made by JackAss.
Håret reste sig nacken på John Flabbfeld. Det saknades ett bäst-före-datum! Han vände sig om och började rusa tillbaka, vart han kommit ifrån, varifrån det nu var! De kunde bli krossade av jättebabyn om det var dags!

UPPVAKNANDET
Ombord på rymdfärjan gick Janne Josefsson fortfarande omkring med sin dolda mikrofon;
- Vad är det här då? Du sitter här och påstår för hela det svenska folket att du skall till planeten Venus. Det här är ju en Tivoliattraktion! Resebyrån är en bluff, iscensatt av Köttfärsprofilerna! John Flabbfeld vaknade. Han hade drömt. Han skämdes. Margot drog sin man i armen.
De skulle julhandla, men John Flabbfeld hade bara satt sig en stund på den lilla elefanten vid entre´n till ICA-MAXI, medan Margot gick till toa. Hon hade varit tvungen att först stå i kö en stund för att växla till sig några mynt för att kunna komma in på kundtoaletten. Därför tog det sådan tid, men det handlade ändå bara om drygt fem minuter John var nu klarvaken. Förvånad att han drömt så mycket under den korta stunden.
- Skall vi handla tomtebloss i år?, frågade Margot medan de var på väg in genom de små svänggrindarna.
- B a r a om vi skall ha sex!Hahaha! Då ser man jättebabyn bättre , sade John medan han greppade den röda varukorgen.
- Du är fan tokig. Beställ tid hos Vårdcentralen!
Inne på varuhuset mötte man Britney med hennes kompisar Ulla och Geraldine, verkade lyckliga, höll något mot bröstet.
- Vi har köpt Queen of Hardrock´s nya CD!, utbrast Britney ivrigt och Geraldine inföll nickande. Ulla var lite blyg och tittade förstrött i korg med strumporbyxor.
- Tur för er, sade John Flabbfeld torrt, tittade någonannanstans. Han ville absolut inte att blicken skulle fastna på Ullas och Geraldines urringningar. John Flabbfeld höll sig trött för pannan, medan de gick in på livsmedel. Där fanns det både smakprover och demonstration av nya stekpannor, Wonder-Phan. En välklädd, ganska kortväxt, man med mikrofon kom rakt emot familjen Flabbfeld, men John dirigerade skickligt de sina till vykortsvdelningen.

Den kortväxte mannen med mikrofonen ropade efter dem:- Kan du bevisa för hela svenska folket, rakt in i mikrofonen,inför våra kamera.....att ni inte behöver EN WONDER-PHAN!! På campingen, på berget, i grottan. Äventyrarens bästa vän! Alltid bra att ha med sig!

JAG och MIN VICTORIA SILVSTEDT BALLONG

Hade beställt henne från en liten firma i Malaysia. Det var nästan en högtidsdag, den morgon då jag tog en liten promenad till det lilla postkontoret, numera beläget vid korsningen av Brogatan och Karl den XI:s väg. Jag finner det för min del olämpligt eftersom alla paket och lådor knappt får plats i den lilla kiosken. Nästan med outsäglig glädje öppnade jag halvtimmen senare upp mitt paket vid köksbordet.Däri låg även en liten gasampull, av den sort som skulle göra ballongen lätt flygande, men också en fyra meter lång specialgjord säkerhetslina. Jag begriper än idag inte hur de göra ballongen så naturtrogen. Mitt måttband, som jag lånat av mormor, gav klart besked. Det var verkligen Vickan.

Vädret var denna förmiddag riktigt bra, så tänkte att efter en portion havregrynsgröt skulle jag gå Storgatan ner med min ballong. Det passade också bra att gå långsamt, det var ju lördag och många av stadens medborgare var ute och tittade i skyltfönstren. Några sutto säkert på bänkarna längs gågatan.Tidigare hade den här gatan faktiskt varit livligt trafikerad av moderna fordon. Många minns hur det på gatstenarna rullade både Wolkswagen och Opel Rekord, då kunde man parkera nästan invid stadens biografer. Praktiskt om det regnade, vilket var vanligt i denna lilla kuststad.

Denna lördagförmiddag gingo jag nerför gatan med min Victoria Silvstedt-ballong. Släppte lina ungefär en och en halv meter, så man kunde se henne från relativt betydande avstånd. Det dröjde inte länge förrän jag fick välförtjänt uppmärksamhet av en förbipasserande, det var avundsjuka Clive, som inte kunde låta bli att sarkasmera över situationen;

- ” Jaså, du är ute och går med tjejen? ”.

Den här gången ignorerade jag honom, ty jag visste att han kunde ha en spik i fickan. Det var inte så att jag skämdes för min Victoria Silvstedt-ballong, där hon vibrerade i vinden. Hon hade både uppfostran och framåtanda. Det var mera det att jag ville ha henne för mig själv.

Det dröjde inte länge förrän jag på gatan möttes av revisorfamiljen, pappa Revisor och mamma Revisor, med tvillingbarnen.

– ”Det var väldans, skall ni gå på bio?”, sade pappa Revisor. som egentligen hette något annat, men jag hade glömt det. (Vem går förresten på bio en lördagförmiddag?)

– ”Nej, inte direkt, jag och Victoria vill väl mest tillbringa förmiddagen i den sociala gemenskapen på torget”, sade jag med lätt dansk dialekt, eftersom jag visste att revisorfamiljen gärna ville se att man underkastade sig de lokala traditionen.

Till den hörde förresten också att tålamodigt och utan förtvivlan lyssna på musikuppvisningen framför Rådhuset. Jag och Vickan skulle hinna i tid, även om mina steg voro lugna och min andning normal.

Väl framme på torget snattrade chokladhjulen, det lilla kringresande tivolit var på besök som så ofta tidigare. Två gamla klasskamrater från det Högre Allmänna Läroverket dök plötsligt upp, dessa numera välsituerade före detta studenter var på väg att prova lyckan vid en nymodig tävlingsanordning. De var inte alls förvånade över Vickan, var mest glada över hennes ögonkast. Blåsorkestern vid Rådhuset började spela upp stycket ”Sommartider”.

Plötsligt small det till. PANG! Människor omkring mig ryckte till. Orkestern fortsatte att spela. Jag hade inte längre någon Vickan! Hon hade försvunnit! Detta var en egendomlig händelse eftersom jag inte längre heller hade kvar snöret till ballongen.

Den vetenskapliga efterkonstruktionen visar på att smällen förorsakades inte av Vickan, utan från annan plats på torget och i förskräckelsen gjort att jag släppt taget om snöret. Min Victoria Silvstedt-ballong hade flugit till väders!Jag såg mig oroligt omkring, uppåt, åt sidan.

Vinden var lätt nordlig. En bit uppåt kyrktaket studsade hon omkring, som Gud ( i alla fall nästan) skapat henne, men fortfarande i fulla former. Det verkade som om snöret fastnat i något. Jag rusade mot kyrkan. Trängde mig tvärs genom någon kö, höll på att snubbla på de kablar som lagts över torget till någon strömförsörjning.

Vid den lilla ambullerande spaghettivagnen stod en gammal bekant, Erik Barilla, som undrade vad som stod på.

–” Jag skall rädda Victoria Silvstedt!”, nästan väste jag av andfåddhet och passerade de taxibilar som vanligtvis också brukade stå där intill.Uppe på kyrktaket fortsatte dramatiken. Mina fingrar klamrade sig fast medan jag hängde i stuprännan. Hela torget var plötsligt stilla. Blåsorkestern hade tystnat. Chokladhjulen smattrade inte längre. Allas blickar såg upp mot kyrktaket, på mannen, en vardagens hjälte, som skulle rädda Victoria Silvstedt. Reportrar från lokaltidningen hade följt med upp, nästan ut på taket, en tittade ut genom klocktornet med en specialutrustad Hasselblad-kamera.

Jag hann inte ropa till honom att nu orkar jag inte längre, utan släppte taget och gled nerför. Min ena sko lossnade och verkade tursamt träffa precis den plats där det, i sin fulla längd, fyra meter långa snöret hade fastnat. En ren reflexrörelse gjorde att jag grep ut med ena näven i fallet, nådde tag i det.

Samma reflexrörelse gjorde att jag liksom ville klättra uppför snöret och på det sättet drog till mig Victoria Silvstedt-ballongen medan jag föll.När vi nådde marken, var det jag som hamnade underst. Det var första gången vi var riktigt intima, Victoria och jag.

Stig Stridsberg-Hollis, dikterat med mikrofon direkt in på en Tandberg Rullbandspelare - genom en munöppning i gipset, - i Halmstad, februari 2006.

(tidigare publicerad på http://gobbabibliotheket.blogspot.com)

Posted by Mikael M at 4:37 AM

Bimbos are Forever - endast ett manligt problem?

Fredagen 31 oktober råkade jag köpa Kvällsposten/Expressen. Vanligen brukar jag föreslå skyddsglasögon, eller allraminst handskar, när man passerar kvällstidningståndet. På sin höjd 4-5 läsvärda sidor, i en massupplaga som basuneras ut till folket. Visuellt skrymmande löpsedlar på varje vägg utanför affären där folk handlar dagligvaror.

Denna dag lade jag märke till sidan 4, där Carolina Gynning breder ut sig på en helsida under rubriken Låt Bond vara manlig förebild.

"Tänk om alla män vore som Daniel Craig i James Bond-tappning. Tysta starka, sammanbitna, hemlighetsfulla och vibrerande av undertryckta känslor."

Nej, alla behöver ju faktiskt inte vara som babbelmaskiner (visar sina känslor) på en audition för RixFm eller TV 4. Tänk att det fortfarande uppskattas, tystnaden. Det kan också händ att /Craig/Bond är socialdemokrat, så länge han tiger, ökar populariteten. Tysta, sammanbitna män? Kunde det duga med bankdirektörer med lite hemlig bonus?
Det slår mig emellertid, frågan; om CG verkligen inte ännu upptäckt att James Bond är en sagofigur?
Hon anser att Daniel Craig i rollen uppfyller hennes drömmar.

"För mig är James Bond i Daniel Craigs gestaltning så nära idealmannen man kan komma. Han har en fantastisk muskulös kropp och jävligt snygga vader".
"Jag vill ligga sömnlös av oro över varför min man inte dyker upp eller vad han för ny plan. Tanken på att aldrig veta om han kommer hem död eller levande gör mig alldeles het."

Ser man till Ken-dockor, kommer de alltid likadana tillbaka. Det är väl inget kul Carolina, då är ju den spänning du efterlyser borta?

Det märks i alla fall att CG inte varit lattemamma. Kanske har hon bott i en kvävande huslänga i något krigsdrabbat område och skaffat sig erfarenhet? I porrfilmsreklamen förr, t ex i kvällstidningar, på sportsidorna, kallades de förr "otillfredställda hemmafruar".

Carolina skriver också, med Jante-lagen krossad under klackarna;
"Det är inte det att jag på något sätt tycker att kvinnor är underlägsna män - tvärtom. Jag gör vad fan jag vill. Jag skiter i konsekvenserna. Det har jag alltid gjort."
" Psykologer har roat sig med att ställa diagnos på James Bond och kommit fram till att han är en känslomässigt hämmad psykopat och sexmissbrukare. Men hellere det än en förutsägbar mjukis."
"Jag tycker att det är dags för en ny svensk Bond-brud. Absolut finns det många söta tjejer i Sverige. Men ingen är lika cool som jag."

Jaa, jobbet är säkert riktigt välbetalt. Fame, Hype. Det är lätt att glömma att det finns konkurrenter i Stureplanssfären, inga namn den här gången.

Tips till Carolina Gynning: : Jobba lite med dina Shakespearecitat och påpeka din Teatererfarenhet. Det kan gå vägen.
Enligt din sida i Kvällsposten/Exprssen den 31 oktober hade du inte ens sett den nya filmen.
Det betygsätter Zagolandet med; "en rationell tjej med högt tempo".
Vad tar dom i timmen?

Vilken överraskning

Är nästan chockad av överraskning - nu kan jag logga in igen på Halmstad Kommuns Datorer.
Men, skulle just gå, jag hinner inte skriva något speciellt just nu. Dagens insats har varit att lämna en kommentar hos Åsa Jinder, angående hennes uppvärmbara studio.

Lathet och Män i Metron

I gratistidningen Metro, onsdag den 8 oktober, sidan 06 NYHETER:
Sidan domineras av två personer:
"Vår lathet har bäddat för fattigdomen", skriver Johan Stael von Holstein.
Högerns egen stå-upp komiker är säkert mogen för en folkparksturne´.
Lata, lata, lata, lata, det är vad vi alla e´som inte tjänar mycket pengar. J SvH:s argumentation bygger ifrån en totalitär syn där alla tänker som han.
Alla ser likadant. Alla hör exakt samma saker. Alla har samma bekantskapskrets. Alla är lika friska.
Inte minst viktigt, alla är Halmstagrabbar. Hela världen är som ett stort Halmsta. Mallorca är bara en välartad filial till Tylösand. Insikten om sin önskan av kulturell likformighet borde överraska honom själv, han som avskyr det.


"Tjugo män som Ann Söderlund skulle vilja hångla med", apropå seriestarten för "Världens härligaste män".
Artikelförfattaren och intervjuaren Peter Lindholm ställer till Ann bl a frågan; "Tar killar verkligen så stor plats på tjejmiddagar?"
Ann Söderlund svarar " Ja, hela tiden. Jag brukar tänka på att nästa gång ska vi tala om något annat. Men vad ska vi då prata om? Egentligen är det väldigt barnsligt. Vi är inte 13 längre, men ändå pratar vi om killar på ett collegeaktigt sätt"
Sicket liv de skulle bli om Johan Stael von Holstein publicerade en lista (med bilder) i Metro med 20 tjejer han skulle vilja hångla med.
Nej, så kan det ju inte bli, han är ju faktiskt gentleman.

Nästan som en helt vanlig vardag, men det var söndag.

PLOPPITA SERIEN 7

Ulfh och Daffy satt i bilen och väntade, någonstans mitt i Sverige, på en parkeringsplats utanför hamburgerrestaurangen. De väntade på att Jannicka och Carmen skulle komma med turne´bussen från Riddarhyttan.
- Jag slår vad om att den där killen som står där inne och kränger hamburgare inte vet vad som är norr och syd. Åt vilket håll ligger Norrland och var ligger Skåne, det vet han inte, sade Ulfh som att fördriva tiden, för att ha något att säga Daffy. Deras förhållande var ganska slitet, men nästan som ett äldre par höll man ändå ihop.
- Du jag orkar inte med sånt där deep shit, sade Daffy nästan likgiltigt.
- Nämen, jag menar väl inget speciellt med det Daf. Vi sitter ju här, väntar bara.
Daffy var trots sin ofta enkla fåordighet ganska speciell på andra sätt, hon sades vara clairvoyant. På sitt sätt och under rätta omständigheter, kunde hon säga något om platsen där hon befann sig, något mer än det mest påtagliga. Vad som hade hänt eller sagts där, bakåt i tiden, eller i somliga fall, vad som skulle hända där härnäst. Inget märkligt kanske, men hon kunde ha upplevelser om särskilda platser även efter hon hade lämnat dem, till och med dagar efteråt. Alla hade egentligen den förmågan, men som i mycket annat, olika starkt.
Ulfh visste om Daffys speciella egenskaper och hade lärt honom att med både försiktighet, med förväntan ibland helt enkelt säga;
- Nå?
Daffy sade först inget. Det regnade på bilen. De satt där inne, i en Audi av stor modell.
- Vi kommer att gå in där till restaurangen och äta, sade Daffy till sist.
- Det var väl inte så märkvärdigt, det hade jag också kunna räkna ut.
Båda gick ur bilen.
- Tweet.Tweet. Brrrrrrrr, Brrrrrrrr. PaPaba-DAdadada-De-DEEEE.StWuöääääääääää.
Det var ringsignalen i Ulfhs mobiltelefon. Han greppad snabbt efter den i bröstfickan.
- Ja, Hallå. Det är jag.
Han pratade medan de sakta fortsatte gå mot restaurangen. Regnet hade lugnat ner sig, till ett mycket lätt duggregn. De hade gummibottnade skor, som för varje steg smackade i asfalten. Daffy hade på sig sina nya La Rustica i svart med silverstjärnor. Hon var nöjd med sin outfit för dagen, regnet hade hon räknat med.
- Va? Har ni inte kommit längre? Det är absolut en omväg att köra via Örebro!, hojtade Ulfh in i den lilla mobiltelefonen.
- Du behöver inte skrika, sade Daffy
Ulfh hade fått ett samtal från vännen Carmen Buenasera som rattade bussen, på väg till mötesplatsen. Ulfh och Daffy gick upp för trappan till restaurangen, stannade till, läste reklamen som var fasttejpade på glasdörren.
"Köp DIG En HAMBURGARE NU och DU Får en ROADSNACKSTER PÅ KÖPET"

- Roadsnackster. Det vet jag inte vad de e´, sade Ulfh och greppade det stora dörrhandtaget.
- Roadsnackster är bland de värsta man kan äta, sade Daffy.
Inne på hamburgerrestaurangen dånade en gammal tjock-tv på en hylla. Personalen skramlade lite med sina redskap i rostfritt. Barnprogrammet i TVn höll precis på att ta slut.
- "HejHej Sommar...HejHej Sommar"
En medelålders man gick fram till hyllan, skruvade ner ljudet.
- Den där krullhåriga blondinen skulle vilja ha som trasdocka , ha, ha, muttrade han ganska högljudd.
- Glöm inte att ta femdubbel dos Viagra, sade Daffy tillräckligt högt för att mannen skulle höra det.
- Va ?
Han var inte riktigt säker på om han hört rätt, stannade till i någon sekund framför tjock tv:n. Han hade redan högt blodtryck

Efter att ha fått sin beställning på smä röda plastbrickor satte sig Ulf och Daffy mitt i lokalen. Bara strax efter började mannen, som skruvat ner ljudet, att prata, medan han satte sig vid ett bord i närheten. Det irriterade Daffy, men tills vidare beslöt hon sig att inte säga något vidare.
- Ni följer väl de Olympiska Spelen?, inledde han.
- Jovisst, sade Ulf medan han höll på i inledningsfasen med sina Pommes Frites.
. Jag tycker de borde ha bojkottat hela skiten
- Jaså?
Ulf öppnade den lilla ketchuppåsen och klämde till.
- Se bara på invigningen. Nästan tvåhundra stater marscherar in och alla deras tvivelaktiga statschefer står lydigt och vinkar. Näe.
Daffy sög på en lång Pommes Frites med mycket salt på.
- Vi svenskar borde fått ta över. Fredde Rheinfält, Monkan Sahlin, ... eller vem det nu blir nästa gång, borde se till att utbilda tvåhundra svenska statschefer som kunde ta över i dom där länderna.
Ulfh tog en klunk ur sin Pepsi.
- Hade vi haft OS i Sverige hade det varit mycket bättre. Mindre slöseri med skattebetalarnas pengar. Några extra öltält på torget hade räckt, fortsatte han.
Daffy torkade sina läppar lätt med servetten, tittade på mannen ett ögonblick, med stora ögon.
- Svenska statschefer i de här länderna hade garanterat mindre korruption och slöseri med pengar. Här i Sverige har det aldrig hänt något otäckt. Den svenska modellen, med helt igenom ärliga, icke-kriminella människor.
Det lät plötsligt om mannens mobiltelefon, ringsignalen var stark;
- OoogaChaka-OoogaChaka.OoogaChaka-OooogaDong.PrrrrrrrrPrrrrrrrrrrRollOnRollOnRollOn.
Han fumlade när han försökte hitta mobiltelefonen bland sina plagg. Knäppte upp knappar på rocken, drog ner dragkedjan i en blå sporttröja och fick till sist in handen i en liten bröstficka i en röd väst, men öppnade aldrig fickans knapp, utan slet ut telefonen
- JA. HALLÅ!....VA? E DE MÖTE IGEN?!......... JAG SKALL STRYPA DEN DÄR ROLLE......... Vi som är med i V. S. I. H. N. K . O. F. skall inte behöva utstå något sådant!!
Mannen stod nu upp på det schackbrädesrutiga golvet, höll den lilla telefonen vid högra örat. Ansiktsfärgen var rödare.

När det häftiga, men korta samtalet, avslutat och mannen satt sig ned igen på stolen med ben av någon sorts lättmetall, som skrapade i golvet, kunde inte Ulfh låta bli att fråga;
- Vad är det där V S H I....för något? Ja, jag har inte med det att göra, förstås.
- Du menar V S I H N K O F? Vzfinkan, som vi kallar det i vardagligt tal? Det är föreningen Vi Som Inte Har Några Komplex och Fobier. Jag är med i styrelsen sedan februari nittonhundranittioåtta. Är omvald.
Daffy skrattade till.
- Ni menar, ja, du har har aldrig presenterat dig förresten?, lade Ulfh in medan han skar wienerkorven i små snygga skivor med en plastkniv. Han lade en skiva på tungan.

- Nisse Banck. En del kallar mig för NiBa.
Mannen, NiBa, lugnade snart ner sig till den grad att han sade ingenting, på någon minut i alla fall. Verkade fundera på något helt annat än sitt namn, någonting annat, på en annan plats, långt borta. Han tänkte kanske på sin käresta.
Ulfh och Daffy avslutade sina små måltider.
Återrigen ringde en mobiltelefon.
- BzzzzzzzzzwBzzzzzzzzzzwBzzzzwBzzzzwBrrrrBrrrr. Ding-di-di, dingdi, diddi,ding,di.di, ding.ding.
Den tillhörde mannen som tillagade hamburgarna, Anton. Han var även den som ägde hamburgarrestaurangen, han hade hört konversationen. Han svarade nu hastigt i sin mobil. De flottiga fingrarna grep tag i den lilla apparaten.
- Ja, hallå...........Ja, de är här.....
Anton tog telefonen från örat och tittade ut över lokalen, sökte Daffys och Ulfhs blickar. Det var inte svårt eftersom alla tittade på honom, nyfiket, men allas tankar var egentligen spridda åt andra håll.

Jannicka och Carmen hade fått motorstopp vid avfarten till Mjölby, men redan fått hjälp från en firma tack vare aktivitetsgarantin. När detta lilla informationsintermezzo var över, förmedlat genom Antons mobiltelefon, det var ju för Daffy och Ulfh enklast att vänta vidare på Carmens och Jannickas ankomst till hamburgerestaurangen, tog Nisse Banck (NiBa) åter till orda;
- Hade vi haft OS i Sverige, låt oss säga idag, hade det absolut passat med Annika Lantz som moderator
- Programledare? Det är väl större än så, inte bara en babbelshow där alla pratar i mun på varandra, som någon sorts fritt valt babbel i skolan, där alla har damp, har allergier, fobier och komplex för sina utseenden, men gör det till en rolig grej, sade Daffy resolut och hade ställt sig upp som en talare. Hon var återigen lite irriterad på Nisse Banck.
Ulfh tittade frågande på Daffy med ögonen dolda bakom en kaffekopp.
- Varför kan man inte ha Annika Lantz som programledare? Hon är ju rolig, ger kvinnosläktet ett ansikte, envisades Nisse Banck , eller NiBa, som han också kallades
- Inte alltid. Hon babblar på, vill ha uppmärksamhet hela tiden, ungefär som en som sitter och fiser.
- Kan det inte vara en nödvändighet ?, sade NiBa
Daffy stod stadigt på sina La Rustica. Hon var lång, på klackar verkade hon ännu längre. Den smårutiga kjolen i svartvitt matchade en svart blus med inslag av grönt (Jannickas favoritfärg). Runt huvudet hade hon knutit en vit scarfs., men det yviga brunblonda håret dominerade. Steget till en ananasfrisyr var inte långt borta.
- Du är snygg. Vad är din hemlighet? NiBa hade glömt Annika Lantz för ett ögonblick. Uppmärksamheten hade gått till Daffy. En lång kvinna som stod och hävdade sin rätt. Daffy såg ner på den sittande NiBa några ögonblick.
- GrrrrrrGrrrrGrikGrikrrrikikikrrrrrrrA-da-da-da0aaeekGrrrrrrGrrrrrrrrr.
Ännu en mobiltelefon ljöd i lokalen, hos en av diskretare gästerna som att längst ner i hörnet, nära det lilla fönstret. En äldre herre som hade fördjupat sig i en dagstidning, två och ett halvt kilo Dagens Nyheter, med en kopp Gevalia kaffe på det lilla bordet. Han svarade;
- Hallå Åke, ...håller precis på att avsluta min Roadsnackster, och den, skall jag säga dig, är fullständigt vedervärdig. Du, vi ses på parkeringen om en stund. Hej.
Alla tittade på mannen med tidningen, utom Daffy, som var på väg ut för att röka en cigarett.

Ute på trappan tände hon en Ducky Strike. Genom det första rökmolnet kunde hon se hur Mercedesbussen svängde in på parkeringsplatsen. Bara minuten senare kom Jannicka och Carmen traskande över asfalten. Daffy visste att mannen med den tjocka dagstidningen skulle träffa dem. Han var ju en Promotion Manager.
. Hej Daf!, ropade Carmen och vinkade i höjd med en blå Skoda som stod slarvigt parkerad.
. Hej Woman!, sade Jannicka och svängde med sitt blå gitarrcase. Carmen bar på en liten Marshall-förstärkare.

Mannen med den tjocka dagstidningen stod nu också på trappan, så nära Daffy att han kunde andas in doften av hennes hårshampoo. Men vinden vände och röken från Daffys tända cigarett blåste honom i ansiktet. Han sade inget, men som den rökallergiker han också var, stegade han hastigt ner för trappan, för att gå Jannicka och Carmen till mötes.

(forts.)

T A L A N G J A K T E N

Ploppita-serien 6

Carmen Buenasera rattade sin svarta Mercedes som om hon aldrig gjort något annat. Vi var på väg till talangjakten i Byttorp, en av deltävlingarna. Det riksomfattande jippot skulle för första gången ha tv-sändningar redan på lokalnivå. Jag hade fått följa med som reporter. Träden susade förbi på den smala vägen. Ibland hasade några grenar oroväckande över biltaket.

- Du vet att Jannicka skall uppträda med sitt band under röstsammanräkningen, sade

Carmen och växlade ner till trean i en kurva, för att sedan accelera in på nästa raksträcka.

- Jovisst, sade jag och hade fäst blicken på vägen. Den smala grästrängen i mitten av vägen talade om för oss att nu var vi verkligen ute på landet. Letade efter ett V6 tugg-gummi i bröstfickan.

Redan på parkeringen hördes musik från Lilla Scenen. En mängd motorcyklar stod parkerade bland björkarna. Doften av friterat uppblandades med lätt stinkande smakprov av diskreta exklusiva deodoranter, små moln av cigarettrök och skratt. Tält var uppriggade här och där, inuti dem rådde i många fall full aktivitet. Någon kändis skymtade förbi. Var det inte Karolina Fjellborg som passerade förbi där vid Kalas Puffar-tältet?

Klart att det fanns bevakning. SVT kunde inte missa det, trots att var ett kommersiellt arrangemang. På plats fanns Petra Wrangler-Mede från Kulturnytt, som emellertid så här dags på kvällen stod mest vid choklad hjulet. Annars hade jag tänkt få en pratstund med henne, vi var ju kolleger.

Det var festivalstämning, även om det var Talangjakt. Årets tema för tävlingen var "Vardagsnära Talanger". Även om deltävlingen i Byttorp hade lokal prägel, kunde vem som helst anmäla sig, från var som helst i landet.

Förbandet Kör Kör på Lilla Scenen var inriktat på av vokala inslag;

Dooou wapp wapp,

pop pop papp.

Dooou wapp wapp

bap bap bapp

Jag och Carmen stod och lyssnade en stund. Hon hade köpt ett stort fluffigt sockervadd i rosa. Hon hade på sig en ganska enkel outfit för dagen, kanske med tanke på den pastorala miljön. Ett par svarta strumpbyxor, genialiskt som tights, och en gul-svart rutig skjorta som var ganska ledigt uppknäppt, men ihopknuten över hennes solbrända mage.

Idag märkte jag ingenting av hennes annars hetsiga temperament. Miljön och förväntningarna över föreställningen vi skulle avnjuta kanske lugnade henne på något sätt. Vi hade sett att Jannickas turne´buss stod bakom Stora Scenen, men hade redan i förväg bestämt att vi tar inte kontakt förrän efteråt. Jannickas och hennes nya band, Päron&Saft och Tårar skulle inte spela förrän halv tio, under röstsammanräkningen.
Första tävlande i Vardagsnära Talanger var Gösta från Byttorp, en av ortens egna söner. Han demonstrerade sin hagelbössa genom att försöka skjuta ner några passerande kråkor. Det tog en stund eftersom de första minuterna fanns inga fåglar i sikte. (Varje tävlande hade max 12 minuter till sitt framförande). Därefter ville han bygga en hemmagjord klusterbomb av enkla ingredienser från lanthandeln och demonstrera den mot ladan intill festivalområdet. Han blev diskad, dels för att hans tid var ute.

På scenen gav man nu plats åt Tom från Hofors, som av konfrencieren, tillika croupieren från från Lycko-tältet; John Placebo, presenterades som: "mannen som inte lärt sig något nytt sedan 1964."Publiken verkade lite frågande, hur skulle Tom bevisa det och hur många minuter hade det inte redan gått? Flera minuter gick ju när han skulle finna sig tillrätta i den stora sammetsbeklädda fåtöljen som burits in speciellt för honom.

- Det går att bevisa, muttrade Tom från Hofors, gned sina händer mot varandra.

- Hur då?!, ropade Rolf, ett skinhead i publiken.

- Håll käften, det sade jag redan 1939!

Tom kände sig nöjd, han hade inte ens behövt nudda vid moderniteter som Internet, Global ekonomi och andra modärniteter.Vardagsnära talang eller inte, de tillåtna tolv minuterna gick fort.

Nästa tävlande, var fröken Anna Gnide´n från Stockholm, som skulle göra kullerbyttor. Hon försatte sig i en högtidlig utgångsposition på scengolvet, rullade ihop sig som ett klot.

"Nästan som ett cykelställ", sade någon i publiken invid mig, vid vår utsiktsplats ganska nära scenen. Ja, fröken Gnide´n var onödigt lättklädd och hennes rumpa i vädret med stringtrosor, kunde ge associationer hos vilken cykelintresserad man som helst.

Så kom då startskotten, fröken Gnide´ns väninna Belize hade en liten startpistol, den talangfullaste av dem rullade nu oavbrutet, kullerbyttande, i en stor cirkel över scengolvet

- Aaaj!, utropade fröken Gnide´n plötsligt, medan hon fortsatte att göra kullerbyttor. Hon hade fått en skada, en sticka från det träiga scengolvet hade fastnat i stjärten. Skulle hon kunna fortsätta? Många av de yngre i publiken, i 2-5 årsåldern, ned resta fans från Stockholm, tyckte att det var spännande. Hon fortsatte! Denna irritation, smärta och tumult gjorde ändå att fröken Gnide´n tappade koncentrationen när det gällde den cirkelformade färdriktningen över det stora gammaldags scengolvet, rullade ner från scenen och landade bland några hinkar. Hon blev ändå publikfavorit, trots sitt avbrutna nummer.
Lade märke till att Carmen flirtade vilt med en av vaktmästarna, lite avsides. Det var inget som överraskade mig. Vaktmästaren Bennet klämde på henne lite här och där. Om en stund försvann de in bland lövträden, naturligtvis utan en tanke på de fästingar som lurade i stort sett varje buske. Beslöt mig att fokusera på scenen igen, där två nya kandidater i tävlingen Vardagsnära Talanger redan agerade.

De var de två socialsekreterarna Agnes och Alize som gick runt på scenen, och som stilla viftade med sedelbuntar. De hade bett om publikmedverkan, så tolv personer från publiken låg utspridda på det gamla scengolvet, låtsades befinna sig i fattigdom, misär och elände. Det gällde att få de liggande att resa sig, ju senare, dess större sedelbunt. Tidsmarginalen låg, som vid alla framträdanden, vid tolv minuter. Naturligtvis hade de publikmedverkande fått lämna ifrån sig klockorna och mobiltelefonerna.

- Ho, Hoo, ingen som vill haa?, sade Agnes förföriskt, stegade omkring och viftade med en sedelbunt framför näsan på en av de liggande, för oss åskådare redan välbekanta, fröken Gnide´n som passat på att blanda sig med publiken genast efter sitt eget nummer.
Hon reste sig plötsligt, med en stor plåsterlapp i baken;

- Jag tar pengarna tammefan! Ett sus och applåder hördes i folkmassan. Fröken Gnide´n skuttade ner från scenen med sedlar i sin hand, efter endast några minuter. Eftersom ingen visste hur lång tid det gått blev det sedan riktigt spännande. Om man låg kvar på scengolvet över 11 minuter fick man inga pengar. Det gällde att ligga utslagen så länge som möjligt, för att få maximal utdelning. De flesta reste sig i tid, utom Hank Bengtsson, som hade somnat. Han fick ett raseriutbrott (men det tystades ner i lokaltidningen dagen efter).
Efter socialsekreterarna Agnes och Alize, som visat upp sin vardagsnära talanger, kom Humorpredikanten.
- Låtom oss Flabba. Låtom oss Flabba , inledde han och vandrade rutinerat omkring på scenen. Solen hade börjat gå ner för kvällen och han kastade långa skuggor över det träflisiga golvet. Först hördes endast strödda skratt, men det kom igång alltmer, tills det nästan var öronbedövande. Humorpredikanten tittade på sin klocka. Han skulle knappt hinna berätta alla sina skämt, och höjde rösten för att höras över skrattsalvorna, Humorpredikanten utropade;- MOTGÅNGAR BRUKAR AVSLÖJA SNILLET, FRAMGÅNGAR DÖLJA DET!
Det blev alldeles tyst.

Han var enligt sin egen definition ett snille. Men han var nu inte rolig. Humorpredikanten gav upp efter 8 minuter. En blixt slog ner i en bondgård, inom synhåll för alla på festplatsen, kanske en kilometer bort. När det lugnat ner sig bland publiken var det dags för den godmodige Katja från Norrland som skulle trumma fram goda andar på sin virveltrumma från brorsans trumset. Hon utannonserades som en Bodil Malmsten Look-a-like, en Vardagsnära Talang, men det var någonting som fattades; den där gråa stenen som Bodil brukade sitta på, och ha som inspiration. Istället började det regna, ett stilla sommarregn trummade på det ganska stora grå scentaket, några nya plötsligt dundrande åskknallar liksom alldeles nära inpå, gav påminnelser om människans litenhet.

Regnet hjälpte i alla fall till att släcka branden en kilometer bort.Så fortsatte showen ännu i någon timme. Swedbanksponsrade och favorittippade Anita från Kinnared räknade med förskott till anställda som ingen annan. En hel kö fanns till hennes lilla bord; anställda, släktingar, vänner och bekanta. Få kunde heller vara så snabba, dessutom sades det att hon kunde se i en mans ögon hur mycket pengar han hade på banken.
Sexatleterna Ragnar och Laila klättrade i rep, ett klädsamt och barnvänligt nummer trots allt, man hade med sig ett stort skynke med reklamtext från Statoil, "BALLONGER TILL BARNEN OM DU HANDLAR FÖR MINST 100 KRONOR"(vilket senare medförde en diskning på grund av reklmaförbudet).
Leila tillkännagav före, fortfarande optimistisk, några visdomsord till publiken genom en stor Senheiser-mikrofon, innan hon påbörjade klättringen till den väntande Ragnar som redan hängde däruppe under takåsen;- VAR SNÄLL MOT MÄNNISKOR PÅ VÄGEN UPP; FÖR ATT DU KOMMER ATT MÖTA DEM PÅ VÄGEN NER.
Arne jagade mygg, med förbundna ögon, stående på en mouintainbike. Sannerligen handlade det om vardagsnära talanger, även om det som här, skedde någon mindre olyckshändelser. Per från Växjö skulle gräva sig till Kina med en liten plastsked och försvann under jord invid scenen, blev naturligtvis diskvalificerad på grund av tidsöverträdelsen.

Exakt klockan 21:30 tillkännagav den lokala tävlingsledaren och tillika konfrencieren, John Placebo, att nu skulle röstsammanräkningen ske. För några ögonblick hade han slitit sig från croupierjobbet i Lycko-Tältet.

Deltävlingen i Byttorp, i Vardagsnära Talanger, gick mot ett avgörande.
Under denna tid av röstsammanräkning skulle det då bli musikunderhållning av Jannicka med Päron&Saft och Tårar. Ytterligare ett scendraperi drogs åt sidan och bandet drog igång. Jannicka stegade fram med sin ljusgröna elgitarr medan inledningsriffen ljöd över nejden.

Big Boss Woman,

don´t you hear me when I call.

Big Boss Woman,

don´t you hear me when I call.

Ya ain´t soo big, .... ya just tall.that´s all.

Jannicka var på topp. Var i fride´ns namn var Carmen Buenasera? Hade hon fasnat där ute i buskarna med Bennet? Hade de överlevt en attack av fästingarna?

Och hur gick det i tävlingen? Medan regnet ännu hade pågått, hade Elin i Busken framträtt, med sin "jag kan mjölka två kor på en gång!"-show.

"En med händerna och en med fötterna", utlovades.

Hon hade lagt sig på rygg mellan två kor som mjölkades som planerats, en med händerna, en med fötterna.

Hon vann deltävlingen i Vardagsnära Talanger !!, i Byttorp, kanske för sin samhällsnyttiga professionalitet. Mycket riktigt hägrade det också för Elin ett proffskontrakt hos Lantmännens Riksförbund, som redan tidigare hade insett, (enligt lokaltidningens ledarsida), det som vi alla andra nu såg, att det fanns en möjlighet att rationalisera livet på gårdarna utan inköp av nya maskiner som slukade el.

Just när man skulle leda en av korna från scenen, passade denne (Rosa), förresten, på att släppa en omgång naturgödsel på det träflisiga scengolvet, samtidigt som nästa aktör och tävlande, Eskil från Hultsfred, var på väg in. Han var klädd i små leopardbadbyxor och skulle utföra en bakvänd striptease, "en esaetpirts", och tog inte så mycket notis av de yttre omständigheterna, t ex vad han hade trampat i.
Således hade Eskil börjat klä på sig, mer och mer, direkt när gong-gongen gick.

Från en vagn plockade han kläder. När den fjärde yllemössan ståtade på toppen av ett drygt två meter högt klädesklot var han klar. Endast några fingrar skymtade i en rockärm. Då rullades han ner från scenen, direkt på flaket av en liten lastbil, kördes utan dröjsmål till en av Emmaus Björkås återvinningsstaioner.

Detta vardagsnära nummer fick den lokala juryns eget pris i tävlingen, med motiveringen "mest miljövänliga prestation".

Publikens egen favorit, fröken Anna Gnide´n från Stockholm, fick trots sitt avbrutna nummer, emottaga långa och de hjärtligaste applåder, "för uppoffrande insatser i de vardagsnära talangernas värld". Väntar för henne ett proffskontrakt hos Salve&Quick eller Hansaplast, måntro??

Efteråt fick jag en pratstund med Petra Wrangler-Mede från Kulturnytt.

- Vad säger du Petra, sånt här ser man inte varje dag.

- Nej, verkligen inte.- Saknade du något?

- Inte mer än min man som lovat ställa upp. Det får kanske bli i Lenhovda istället.

Plötsligt och äntligen dök Carmen Buenasera upp, i trasiga strumpbyxor, men hand i hand med Bennet, vaktmästarn.

- Här ser du en som har ställt upp, sade Carmen och pekade på honom, där han stod i sin uppknäppta lagårdsoverall. Visst doftade det lite, men det var sånt man fick ta ute på landet. Jannicka kom in i cafe´tältet, med sin gröna päronformade gitarr fortfarande hängande om halsen.

- Hej! Vad håller ni på med egentligen? Näe. F-fn! Här stinker det ovädrat.

Vi kunde inte annat än hålla med henne. Vi gick ut ur tältet. Carmen klappade Jannicka på kinden,

- Bra jobbat tjejen, och menade scenframträdandet, även om hon inte sett något av det. Carmens lediga outfit för kvällen, trasiga strumpyxor och en skrynklig uppknäppt skjorta verkade inte bekymra henne. Några fotoblixtar lyste upp i kvällsmörkret.
Jag kunde se det framför mig, löpsedlarna.

Tidigare avsnitt i den exklusiva Ploppita serien finns naturligtvis publicerade

på.........Z A G O L A N D E T !!

Jag stred för Bandyn - mot Sumolobbyn

Äntligen lite sport på Zagolandet.
Från mailboxen, "Skickat", 2003-04.

Här ett mail som jag skickade till Ljusdals Bandyklubb;

30 12 2003
Bästa Bandyvänner, Har undrat över resultatet 0-2 (hemma) mot FaluBS häromveckan. Hade på SvenskaSpels "Bomben" tippat att Ljusdal gör t o m 7 mål. Vilken typ av målburar användes vid denna match? (Å andra sidan indikerade det osedvanligt intressanta matchresultatet att nästa match (borta) mot Broberg var mycket lätt-tippat.) Är 0-2 på hemmaplan ens teoretiskt möjligt, utan användning av målburar lånade från närmaste innebandyförening? Hade Ljusdal inga klubbor till denna match?Snackar vi italiensk fotboll? Hur som helst, här i syd vet man knappast vad som hände, bara att resultatet talar sitt eget språk. Lite PR har det också gett, jag har beställt en skön Ljusdal-mössa från er butik.

Bara en kort tid därefter hamnade jag att försvara mig mot Sumo-Lobbyn som började göra attacker. Antagligen fanns det en avundsjuka att jag haft kontakt med Ljusdals Bandyklubb. I ett mail svarar jag på Sumolobbyns attack:

"När det gäller A L L R O U N D I D R O T T S M A N N E N, vet du väl att vilken engelsk ligafotbollsspelare som helst kan B Å D E springa och brottas. Jag är tveksam till om Sumo-mannen kan springa. Kan han simma? I en svensk div 3 bandy match på naturis, låt oss säga Bäckaltsjön i Hälsingland, skulle han sjunka genom isen. Det kan äventyra hela planens säkerhet. Tänk då om dom de är 11 stycken i varje lag........,vattendinosauriepolo med liten boll och klubba? Nej, det skulle Therese Alshammar och Ulrika Knape skött bättre, först lite elegant amatördambandy på isen, sen lite frisim i badhuset med dubbel Mollbergare. Sumomännen(låt oss säga enmatch mellan Tokyo Hamburgers och Yokohama Calories)hade spelat sin match mellan eller under isflaken tills dom försvinner en och en. Den som händelsevis överlevt, hade efteråt ägnat sig åt fri ätning med dubbel Hamburgare. Ingemar Stenmark var specialiserad på att åka utför, ändå klarar han av att både jogga och köra sportbil. Thomas Brolin kan klättra i rep och spela BeachVolleyBoll mot kvinnliga motståndare. Dessutom har han skaffat sig åtminstone en egen framgångsrika travhäst. Vad jag menar med allround, man är något så när allmänintresserad och anpassningsbar och det handlar inte alltid om elitnivå"

Debatten fortsatte - fokuserade snart på betydelsen av att säga Ja eller Nej - och jag drog gärna jämförelser med andra idrotter:

5 jan 2004
"Ditt senaste politiska mail börjar med "Visst - jag håller med". Ett steg framåt. Men Margareta Winberg i Brasilien? Ha-ha-ha. Där lär hon sig säga ja till det mesta, annars blir hon utvisad.Hon var till sin fördel i yngre dar då hon var lokalpolitiker i den norra delen av landet. Sen blev det för mycket, ett alltför stort pussel. Precis som socialdemokratin har att handskas med överlag. Maud valde en enklare väg, tyckandets.
Det är inte svårt att säga Nej eller Ja, hur lätt som helst faktiskt rent tekniskt. Själv säger jag Ja till kampanjen "Mobba inte min Kenospelande granne" och Nej till Sumo i Tylösand, om du och dina kampanjvänner sen lyckas få ihop ett sponsoravtal med Paraguays regering.
Publikens betydelse för elitidrotten? Det spelas även Bowling på elitnivå. I Sverige samlar väl en drabbning, vad som få plats under den lokala sporthallen, ca 47 personer varav 17 är funktionärer. När du pratar om Elit pratar du om det som lyckats fokusera sig massmedialt. Elitnivåer finns i alla sporter. Alla sportgrenar verkar i sig mätbara p g a tävlingsmomentet. Nya sportgrenar tenderar också dyka upp. Varför håller dom på med det, utövarna, på så olika sätt? Publikens krav genomgående?
Det spelas ofta bra bordtennis, på elit nivå, seriematcher, i Halmstad. Föranleder det någon massinvasion publikmässigt? Nej, vad du talar om är Real Madrid, det är idealet just nu, (Hade det inte visats i TV hade du ägnat det en gäspning)d v s ett traditionstyngt företag med profilstarka och skickliga spelare, som är mycket kända massmedialt, inte alltid för det dom presterar på plan. Att tala varmt för Sumobrottarnas specialisering på sin elitnivå, är ett sport- politiskt kamouflage, ungefär som att försöka tala för innebandy i Amazonas bara för att det har sin publik i Sverige. Ja, Sverige är världsledande i innebandy. Hur många vet det? En vanlig svensk förortskille, låt oss säga Abdullah Enoksson 17år, hade ingen aning.
Han valde Keno och vann 50 000."

Till sist var jag tvungen att dra fram mina egna kvalifikationer, men också vissa begränsningar. Jag skulle inte kunna passa som Sumo brottare - frågan var om ens genomsnitts medborgaren kunde det.

"Låt oss än en gång se på Sumo-Brottarens kvalifikationer som IDROTTSMAN. Rättare sagt; begränsningar. P g a den specialisering som din forskning pekar på. Själv skulle jag kunna ställa upp i Tour de France vilken dag som helst, om man ser till att stänga av tidtagaruret. Om den första etappen tar 1år att genomföra, passar det mig egentligen bara bra. p g a min allroundinställning. Jag kunde uppleva så mycket annat under min cykeletapp; intressanta miljöer, vackra kvinnor, gott vin. Fördelarna med att inte vara specialiserad överväger mycket annat, se bara på alla resereportage. Kan du vara säker på att till exempel reseprogrammet Packad o Klar inte är ett smakprov från vad som EGENTLIGEN HÄNDER under en cykeltävling? Om Sumobrottaren däremot ställer upp, så viker sig cykeln ca 8 cm från startlinjen. Då är det slut innan kamermannen ens hunnit fimpa cigaretten. Eller ta något annat, t e x det här med Fallskärmshopp. En normal hoppare hinner se på utsikten under fallet. Sumomannen, som är specialiserad, hinner aldrig uppleva något innan han är i en självförvållad krater med på sin höjd, med rester av den svarta slickade frissan som minnesmärke.
Nej, som idrottsman är Sumomannen utrotningshotad. Jag erkänner att jag prövade tanken; skulle man t e x kunna bedriva galor i Tylösand, men i det fallet har jag helt klart en nollvisionm MEN- däremot tror jag på folkbildning i t e x KENO. Ingen skall behöva skämmas. Gör som i Las Vegas, tillsammans med koppen kaffe kan både Kålle och Ada + svärmor be att få beställa en KENO på favoritcafeet. Dragningen kan också ske i en monitor, t e x COOP FORUM, i kön till kassan. Då har man någonting att fördriva tiden med, och vem vet, en vinst på låt oss säga 50 000 kr gör det m y c k e t enklare att betala när man kommer fram. Kassörskan vill aldrig träffa kunder med Nollvision. Chefen för COOP vill heller aldrig träffa nollor, utan medlemmar. Alla kan vara medlemmar i ett lokalt spelsyndikat och naturligtvis kan det finnas rabatter för dom svaga i samhället. Är man t e x supporter till Ljusdals BK, kan man tänka sig ett frispel i veckan. Det är faktiskt sant; Ljusdal förlorade igen idag, nu mot Bollnäs (med 6-0, bortplan, bortaplan, tänk på det - jag kommer ändå med stolthet att bära deras mössa när den kommer).

Det var ofta viktigt för mig att framhålla mångsidigheten i utövandet av idrott, när jag debatterade mot Sumolobbyn.

2004-01-12 "Efter att ha slängt en titt på SnowboardMagasinet Richter, förstår jag en sak; återigen en tankeställare hur långtifrån den någotså när allmäntränade, mångsidige idrottsmannen/kvinnan en Sumobrottare är. Det speler ingen roll att han representerar en elit med en hall full av korkade åskådare som betalar vad som helst för att synas i TV I snowboard skulle han inte komma upp för den första backen som ger luft under brädan, utan på en samling flisor under fötterna åka rätt igenom uthoppsbacken, komma ut på andra sidan som en kombination av gigantisk kanonkula och snöplog, tills färden stannar p g a ett femtiotal ihjälklämda Sumo-fans, som kommit för att se sin idol utöva vintersport. Upp till bevis om Sumons förtjänster?!"
Forskningcenteret För Mångsidighet

Till och med fotbollen blev sedan inblandad, en skenmanöver - ingångsatt av Sumolobbyns beundran för penningstinna Real Madrid. Kunde inte låta bli att ta fram ett målande exempel om hur man kan få jobb i Italien trots att man kom direkt från en annan typ av fotboll, den engelska just tack vare mångsidighet och allt handlar ju inte om pengar;

"Magnus Hedman spelar i Ancona, dömda att åka ur serien. Visserligen har han haft goda möjligheter att träna med fruns silikonbollar - men det hjälper inte. Nu försöker han fånga bollen med munnen - står man felplacerad är det mycket svårt. På de sex senaste matcherna har inte Ancona gjort ett mål. I årets serie har inte Ancona vunnit en match, inte ens på hemmaplan. På nitton matcher har man gjort 7 mål! Hemmamålskilllnad nu 4-15. Borta 3-22. Alltså; frågan är; WHY? Wycombe som ligger sist i Engelska Ligan div 2, har i alla fall en hemmamålskillnad på 20-24.
Det hade varit anständigare att trappa ner karriären i Storbrittannien."
Forksningscentret för Anständiga Arbetsvillkor

Här svaret från Sumolobbyn; Från : xxxxx xxxxxxxxxx Datum : Sun, 1 Feb 2004 23:10:16 +0100
Magnus Hedman ja - den karl´n är bättre på att framhäva sina förtjänster än att rädda bollar. En gåta att han får spela i Serie A. Italienare är ju som vi vet mest intresserade av att hålla nollan. Med Hedman i mål måste laget göra mål framåt och det är ju inget man tränat på.
XX

Jag svarade omedelbart;"Eftersom jag råkar vara inne på mailen; jo, jag glömde ju, på tal om Italiensk Fotboll, nämna att Magnus Hedman i sin debut för Ancona släppte in en boll efter 45sek. Inte lyckat för honom, bortalaget Lecce vann sedan med två mål, vilket jag i stort sett kalkylerat. Sen måste jag också tillägga att det Svenska Bandylandslaget, helt utan skånska och halländska inslag, kommer igen"

Och visst kom Bandylandslaget igen !! Påpekade åter att bandyn skulle kunna växa.

"Så är det klart - Semi för Bandylandslaget. Mot Kazakstaan! En rafflande utveckling. Lars-Gunnar Björklund informerade i TV4;s nyhetsmorgon att landet har ingen egen liga, utan laget spelar i den ryska ligan. Det krävs endast 25 utövande nationer för att bandyn skall bli olympisk sport. Någonting att jobba för. Du kan också bidra genom att ge dig på något närliggande land. Polen har nämnts. Hur är det med Danmark? Där kan man gå Damvägen. Kvindehandboll är populärt och prioriterat i DanskTV (matcher live varje vecka)."