Hej SISSELAS WOMANAGER (personliga coach)
Kan inte tänka mig att det är den direkta adressen till Sissela Kyle, räknar med att jag hamnar hos en högskoleutbildad broiler, som fått anställning på STV (500sökande) som ger en preliminär bedömning av mitt ärende, innan den åker i papperskorgen. Hela datorn äker i papperskorgen!
Hon söker, ärat vare hennes namn, fortfarande historier om de sju dödsynderna, äntligen kom jag ihåg att skriva på en filialbiblioteksdator med begränsad skrivtid. Denna möjlighet kom direkt från himlen, som gyllene blixt mellan molnen.
GIRIGHET har jag ofta diskret skrivit om, i många år, bisarra fallskärmar och bonusar, tar aldrig slut – vem kan få nog?
I mina förstklassiga skrattretande kammarspel är den rike ofta överdimensionerad i sitt ägande, mycket stor aptit, omättligt, gränslöst ägande.
Har de som kon, fem magar?
Hur handlar dessa personer dagligvaror?
Här i korthet några episoder, på girigt uppförstorat ägande;
från "Jannicka åker Tåg", (Ploppita Serien)
”Jannicka letade upp restaurangvagnen, inte att förväxla med den vagn där hon skulle uppträda, den låg nästan i andra ändan av tåget. Restaurangvagnen var långtifrån fullsatt, men hon skulle hamna att dela bord. Hon valde att dela bord med en man i medelåldern, som redan hunnit få sin tallrik på bordet.
Jannicka råkade sparka till honom, när hon skulle få in sina långa ben under bordet.
- Hoppsan.
- Ursäkta.
Trots sin scenvana, rodnade Jannicka nästan omärkligt, men mannen fortsatte bara att äta som om om ingenting hänt. Signaler hördes från järnvägsbommar som var på väg ner. Tåget hade fått upp farten. Landskapet utanför var ganska grått. Det skulle bli snö.
- Har ni sett den där gamla Hitchcock filmen med Cary Grant och Eva-Marie Saint,...vad den nu heter.
- Nja. Är inte säker, svarade Jannicka och ordnade med servett, kniv och gaffel.
- Två främlingar som möts i restaurang vagnen, söt scen där med Eva-Marie. Riktigt modern, självständig kvinna. Kan man tro att den filmen gjorde på 1950-talet? Ni är också vacker.
Servitrisen kom med en hel bricka med lättölsflaskor, och en ny portion med biffar till mannen mitt emot Jannicka.
- Jag kan beställa åt er också. Vad vill ni ha? Cola, päronläsk...., något starkare?
- Visserligen tycker jag om päron, helst naturellt, men jag tror..., skall uppträda senare ikväll.
- Ah, vad intressant, på Casino Royalle i Sundsvall`?.
- Nej, här på tåget, i rockvagnen.
- Nämen, vad säger ni! Vad roligt, jag har inte träffat några artister på länge.
Mannen fortastte oavbrutet att äta, jobbade med kniv och gaffel, tog då och då en klunk ur ett glas med lättöl. Han åt nästan som om han hade det som jobb. Jannicka kom inte för sig att säga något och han märkte att hon undrade.
- Ja, det är så att jag är mångmiljonär, vi äter mer än vanligt. Tycker om att vistas bland vanligt folk, åka andra klass på tåget och så vidare. Nu äter jag åtta portioner med Jägarbiff, därtill aderton flaskor lättöl. Det är mångmiljonärens lott. Vi måste äta mer än vanligt.
Jannicka kom att tänka på sin förre mentor och beskyddare, farbror Boban, på hans vanor, men kunde inte minnas de skulle ha varit så iögonfallande, åtminstone när det gällde maten. Servitrisen kom in med Jannickas blygsamma portion med falukorv, mos och ett glas vatten. Mannen bakom bordet fortsatte att äta utan att knappt titta upp, bara någon sekund när han sade;
- I nästa vecka skall jag byta företag, får en fallskärm på drygt tre miljoner, det blir alltmer att göra på fritiden. Ja, hur skall man hinna..., det är i England förresten.
Jannicka funderade på om det hela var ett raggningsknep, men onekligen åt han offantligt mycket. Inte var han ändå speciellt överviktig. Välklädd. Riktigt snygg egentligen. Kanske hade han väckt något intresse hos henne, men var inte säker. Plötsligt var han klar med sin, som det visade sig, sin sista portion med biffar och han svepte den sista lättölskvätten direkt ur flaskan, medan han i all hast reste sig. Servitrisen kom rusade med en limpa cigaretter.
- Nu går jag till rökkupeen. Det var roligt att träffas! Lycka till med konserten....!
- Jotack...., det var så lite så. sade Jannicka nästan lite ställd, medan hon tittade upp. I dessa sekunder tänkte hon på om det verkligen fanns någon rökkupe´ på tåget nuförtiden.
Ja, kanske, de var ju i Norrland. Hon visste ju inte ens vad han hette, hon hade tänkt fråga det, ja, klart hade väl hon presenterat sig lite bättre själv.
Kanske hade hon missat en sponsor, i alla fall, och tänkte på småpengarna hon tjänade en kväll som denna. Ombord på nattåget, någonstans längs norrlandskusten"
LÄS HELAhttp://zagolandet.blogspot.com/2008/06/jannicka-ker-tg.html------------------------------------------------
från "Jobb-Sökar-Aktiviteter":
”John Egmond väntade på besök. Några nyanställningar skulle kanske ske. Som nyinflyttad miljardär i Halmsta behövde han fylla på personalstyrkan med en revisor och en kock, som kände till de lokala förhållandena. Denna gång, av lite nyfikenhet också, ville han göra antällningsintervjuerna själv, bakom sitt matt glänsande skrivbord, på sitt kontor, med utsikt över Nissan. På skrivbordet stod en femliters kaffekopp i ljust kvalitetsporslin, inköpt i Danmark. Specialbeställd förstås. Eugenia, hans allt i allo, kom in i ett vackert randigt förkläde och med en sockerbit i famnen. Hon släppte ner den i koppen, ett svagt plask hördes, det skvalpade lite och sockerbiten, stor som en tegelsten sjönk omedelbart till botten.
Kvalitet på sockerbitarna, inte för mycket luft och volym , var viktig för John Egmond. Han nickade lätt förtjust när ett dämpat klonk hördes när biten träffade bottenporslinet, efter att vaggat ner genom kvalitetsbrygden av franskrostat svenskt specialkaffe, inhandlat i en liten butik på Brogatan i Halmsta. Eugenia gick ljudlöst ut ur rummet. Hon hade en blågul dräkt under förklädet. Några minuter senare knackade det på dörren. Det var en yngre man, Mustafa, hämtad ur lokalbefolkningen, som var utbildad butler;- Ni väntar besök min Herre.
- Bra, låt den tjänstvillige komma in.
John Egmond var nöjd. Den förste sökande hade kommit på avtalad tid. Strax därefter knackade det på dörren igen och Niklas ( Nicke) Stolpe stegade in, i sina nypolerade 43:or. De såg naturligtvis löjligt små ut i jämförelse med John Egmonds 62:or.
Det var meningen. Nicke satte sig tillrätta på en liten grön stol. John Egmond satt i en svart, motordriven, kombifåtölj, med sitsen på ungefär en meters höjd, dinglade med benen.
- Nå, herr Stolpe af Halmstad, får jag kalla er så, det låter mera upplyftande, berätta för mig varför ni vore rätt man för det här jobbet? John Egmond såg neråt från sin utsiktplats. Nicke öppnade munnen;
- Jo, vi här i Halmsta önskar er välkommen, för det fuössta. Vi Halmsta-bor tycker om konst. En miljardär är som ett konstverk, hahaha,... (det skämtet gick vesst inte hem).
John Egmond gjorde några fundersamma rörelser med sina polerade läppar, drog liksom ihop dem, men bad genom ett kort nickande att Nicke skulle fortsätta sin presentation, och han tillade;- Vill du röka en cigarett går det bra. Herr John Egmonds nickning liksom fortsatte i en halvcirkel, tills näsan pekade mot en gigantisk cigarett-tändare som stod i ett hörn. Höjden på denna försilvrade äkta, specialgjorda, Bronson-tändare var över en meter.
Nicke tog försiktigt fram sitt lilla gula plastetui med gula Blend, av normalstorlek bör det nämnas, stegade något fumligt fram till tändaren. Han orkade inte trycka ner avtryckaren som skulle en gnista till den utsusande gasen. Han hann nästan bli lite omtöcknad innan Eugenia kom in med ett ganska stort verktyg samt gummihandskar, som gav bättre fäste, om man tog i. Plötsligt närmast exploderade det fram en låga, som gick ända rakt upp i taket.John Egmond utbrast; - Se så ungdomar. Men nu fick du väl fyr på zigaretten herr Stolpe. Nicke hade lite svedda hårstrån i luggen och en lång svart rand längs med skjortan.
- Visst Herr Egmond. Vi Halmstabor tycker om humor. Hahaha...."
LÄS HELA:http://zagolandet.blogspot.com/2006/11/jobbskar-aktiviteter.html(En annan modärnare dödsynd kan förresten vara Fantasin...)
