Det här en oavkortad kopia (nedan) Skrev det på kort tid i en offentlig dator, inte utan affekt. Jag mailade det i två exemplar, till de personer hos Arbetslivsförvaltningen som nämns. De enda justeringar jag gjort inför denna publicering på bloggen, är att jag rättat till ett antal korrekturfel av typ; tappade bokstäver eller ord. Även om en del omformuleringar kunde göras, gör jag det inte, det är autentiskt (13juni).
-------------------------------------
Ang ert brev som kom idag fredag
Var på besök kallad till Cecilia Rosengren 9 juni 10:15. Denna kallelse fick jag i slutet av maj, och i telefon då beskedet att ”det händer inget på tre veckor” (ev avhysning)
Nu då – vilka marginaler handlar det nu om – men det är väl en dum fråga – problemet platsar inte hos Arbetslivsförvaltningen – av era avslag att döma.
Hjälpen är O – det har bara skett en fördröjning. Jag kan inte se, inte någon annan heller, att det är till det bättre.
Besluten sker i två delar, det kan jag förstå. Men frågan om ekonomiskt bistånd har tydligen lösts av Karin Högberg, enhetschef, som inte på något sätt diskuterat detaljer med mig, För mig är det en överraskning att ni inte hjälper mig på något sätt. Kanske var genomgången för hafsigt gjord? Ställer ni rätt frågor?
Det finns flera punkter att ta upp;
Kontoutdraget; insättning 6 juni 645kr, det är det jag långt om länge fick tillbaka för subvention på busskortet, (3x215, feb, mars , april) Antagligen ser ni det som lön. Kortet kostar 815, som jag redovisade vid besöket. Varför har jag ett dyrt kort? Därför att jag varit verksam i tre kommuner
Det verkar inte gått fram att nv jobb, arbetsgivare, har jag haft sedan våren 2004, då ett anställningstöd från AF godkändes för en första period 1,5 år.
Sedan dess förnyades det en gång.
Under våren 08 hade jag inte detta stöd från AF, eftersom bestämmelserna är sådana ovanifrån, att det måste gå ett halvår emellan. Däremot jobbet är detsamma, hur det värderades ekonomiskt går ju att se i deklarationen. Hur mycket tid det tar varje vecka (Hylte, Laholm, Oskarström) kan ni t ex begära uppgifter från Inger Holmström AF, detta noterades i alla fall förra året, eller redan året innan.
(Ni tror att jag agerar utan kontroll från AF? Det finns naturligtvis gränser för hur jag får mitt kompletterande aktivitetsstöd. Ni är inte de enda som kontrollerar. Konstigt att det aldrig framgår att Kronofogden tog hänsynslöst med pengar från mig perioden hösten 2006-tom hela 2007. Det är precis som om deras förehavanden sker någon annanstans)
Varför gör jag jobbet vt 08 utan detta anställningstöd och går med på det enda arvode ett studieförbund kan erbjuda? Antalet betalda sk studietimmar vt -08 är inte jobbet i praktiken. De har sina redovisningkriterier. Därför att verksamheten skall överleva till nästa anställningstödperiod, fr o m juli 08. Kontinuiteten är viktig, jag har mestadels att göra med barn och tonåringar. Mer än en gång har det sagts till mig att gör en social insats, jag offrar mig och lägger tid och erfarenhet. Skall det funka i höst (med anställningstöd) måste det ha funkat vt ,en fungerande verksamhet att hänvisa till. Det är inte jag som hittat på att det måste vara ett halvårsuppehåll i antällningsstödet.
Vid besöket hos Cecilia Rosengren lade hon märke till att jag betalat hyran för juni. Visst, jag betalde den i tid 30/5, genom att låna pengar från arbetsgivaren – jag sade vid besöket hos CR att jag äntligen fått aktivitetsstöd (samma morgon 9/6) , det var ju försenat. De pengarna gick jag (10/6) och betalade till min arbetsgivare.
Jag hade lämnat min redovisning för perioden 11april-10 maj till AF, den 13 maj. Dessa, enligt nya aktuella rutiner, skulle ”vi tar hand om det”, (påskrivet av dem) skicka det till inläsningscentralen i Östersund eller var det ligger. När det började närma sig, i slutet av månaden, fjorton dagar senare ca, försökte jag dagligen få ut de pengarna i bankomaten. Fjärde dagen ( 30maj)ringde jag FSK (könummer 83) och fick beskedet att de skickat mig ett brev för ”komplettering”, det visade sig att AF glömt skriva på det, min del i det hela var det inte alls fel på.
Det tar en vecka ytterligare, och jag får pengarna den 9/6. Ja, junihyran var betald i tid, men jag hade lånat pengar till det, det är de 2450 kr som står i kontoutdraget, det är lån!
Någon inkomst handlar det inte om! Att jag betalt tillbaka det, till arbetsgivaren, för de pengar jag sedan försenat fick från FSK finns det kvitto på (10juni).
Så här finns verkligen inte speciellt bra med pengar – och det är kränkande ; ”då Du ej bedöms ha gjort vad Du kan för att få inkomster på annat sätt”. Spelar ni AF:s roll?
Det är också kränkande om ni i nuläget hänvisar mig till luckan för att hämta matkuponger.
Jag förbannar all den tid jag måste lägga på det här i ett redan svårt läge.
Mikael Mallat
Normalt tar jag inte upp alla privata turer där i detalj, men här kommer förmodligen ett undantag; - och jag namnger. Till sist kommer man i ett läge då det är skitdetsamma.
http://zagolandet.blogspot.com/
---------------------------------------------
(så har då här skett)
Några egna kommentarer i efterhand;
...det avhysningshot jag lever under handlar om obetalda hyror 2006-07, därför blev jag tekniskt sett ombedd att kontakta Arbetslivsförvaltningen, av Arbetslivsförvaltningen (="socialen"), efter påtryckning av hyresvärden. Vad deras kallelse så här långt fått för betydelse, från min sida sett, framgår ovan.
Jag vet att det finns en del allmänintresse, det påverkar publiceringen här. T ex frågan om att överklaga (vanligen meninsglöst) eller inte. För det första fördröjer det ärendet.
Hur länge, i hur många led, skall man hålla på och förhandla om ärenden av akut karaktär?
Är det inte ganska svenskt förresten?
Det finns någon sorts socialromantik; i skrivbordslampans sken, i trygg och ombonad miljö, mätt och belåten, i lugn och ro, förmodas klienten skriva ett överklagande, som det i de flesta fall blir ett avslag på. Då kan man överklaga igen, till nästa utpost av rättsväsendet. Så här långt har det tagit månader.
I bloggvärlden läste jag (redan för något år sedan) att det förekom en debatt om "nämndemän", som ofta beskrevs som okunniga, oinitierade, - en del av rättsväsendet. Det är i den belysningen av rättsväsendet klienten hamnar, ... som vilken jagad brottsling som helst, som en utmanare av systemet.
Någon som ser det här och fortfarande håller den debatten aktuell, skicka mig gärna länkar via mailen om inte annat.
Du skall straffas, bara på vilket sätt är frågan. Har du trott på studier, tagit lån, visst det är närmast kriminellt- (CSN+KRONOFOGDEN+EXTRA RÄNTA OCH PÅLAGOR = SANT).
Och så skall man alltid skylla sig själv! Det blir en skuldbeläggning även på andra sätt, än i ekonomiska termer.
Det finns ett starkt samband i att när jag blivit efter med några hyror, dök Kronofogden upp och började med orubblig systematik (de har precis som socialen en egen norm, men den ser lite annorlunda ut (= det går att sköta ett fullskaligt jobb även om du i praktiken lever bitvis under existensminimum och självklart kan du inte bli sjuk) - dra mig på pengar i femton månader, tills min inkomst vt-08 verkade bli så låg att jag fick uppskov.
Under den femtonmånadersperiod då KF gjorde avdragen var det mycket svårt att betala "dubbla hyror". Under denna period gick andra skulder (t ex studielån) in bakvägen till KF, (och varje gång lägger de dessutom på 500kr). Jag sade till KF hösten 2006, "att det här kommer att gå åt skogen" (ni kommer att dra för mycket, på en sådan låg inkomst) - nu är jag där. Systemet fungerar så att man skall först köras i botten, ens eget omdöme är ogiltigförklarat,... som om det skulle bli billigare
Om du, som läsare. är livrädd för EN "betalningsanmärkning", vänta tills du är nersölad med dem, då är utvägarna få.
Läs nedan om 52 000 kronors mannen. Där finns det råd till vilka fyrverkerier som helst. Men det är, kom ihåg, bara ett (1) exempel!
Saturday, June 14, 2008
Wednesday, June 04, 2008
Lutande Tornet
Under rubriken "Ängelholms dyra politiknota" (Expressen tis den 3 juni, spalt på ledarsidan)), signerat Christina Linnea Örtendal, statsvetare och omvärldsanalytiker, f.d. fritidspolitiker i Ängelholm
- - läser jag bland annat;
"Så kom då den dagen när Ängelholms kommun kom överens med den sparkade ekonomichefen Herman Crespin. Avtalet innebär att han avslutar sin anställning 31 maj och att han från och med det datumet har ytterligare 18 månadslöner på 52 000 plus semesterersättning. För kommunen tillkommer även sociala avgifter och kostnaden hamnar då på 1,5 miljoner.
Kommunen har redan fått in en ny tillfällig ekonomichefpå halvtid "
"Prislappen på honom är cirka 200 000 kr."
"Rekryteringsprocessen för att hitta en ny ekonomichef är inte heller gratis. Jag utgår från /hoppas att man väljer att ta hjälp av ett professionellt rekryteringsföretag och då får vi ytterligare en kostnad. Låt oss räkna lågt och sätta en prislapp på 100 000 kr. Men det räcker inte: För om och när vi lyckats rekrytera en ny ekonomichef, som förväntas ta sex månader; så ska denne person ha lön i ett (1) år samtidigt som Herman Crespin fortsätter att ha betalt för att inte sköta sitt arbete. Och då är vi uppe i 3 200 000 skattekronor. Men det räcker inte: Varumärkesförlusten för Ängelholms kommun är stor."
"Men det räcker ändå inte: För det finns ytterligare svårkalkylerade indirekta kostnader i form av färre sökanden, lägre kompetens och eventuell personalbrist. Denna typ av kostnader kräver ingående kalkyler och de skulle ändå vara ytterst problematiska, varför jag avstår från att prismärka denna del av processen. Sammantaget kan vi dock räkna ihop vad det exceptionella avskedandet av en ytterst kompetent ekonomichef rent ekonomiskt kostat oss skattebetalare. Det blir, lågt och försiktigt räknat en kostnad på mellan 3 200 000 och 4 000 000 skattekronor!
Då har jag inte räknat med några kostnader för uteblivna intäkter"
Har skrivit, i alla fall reagerat, på liknande historier förut. Åren går. Meningen är kanske att man med tiden skall bli immun, att det finns en tillvänjningstid. Hur stort nyhetsvärde har det idag? I det här fallet är fallskärmshistorien metodiskt upplagd i "stormedia", skrivet av en "insider" som känner till fallet Det är föredömligt i princip. Men frågan är, vad hjälper det?
- - läser jag bland annat;
"Så kom då den dagen när Ängelholms kommun kom överens med den sparkade ekonomichefen Herman Crespin. Avtalet innebär att han avslutar sin anställning 31 maj och att han från och med det datumet har ytterligare 18 månadslöner på 52 000 plus semesterersättning. För kommunen tillkommer även sociala avgifter och kostnaden hamnar då på 1,5 miljoner.
Kommunen har redan fått in en ny tillfällig ekonomichefpå halvtid "
"Prislappen på honom är cirka 200 000 kr."
"Rekryteringsprocessen för att hitta en ny ekonomichef är inte heller gratis. Jag utgår från /hoppas att man väljer att ta hjälp av ett professionellt rekryteringsföretag och då får vi ytterligare en kostnad. Låt oss räkna lågt och sätta en prislapp på 100 000 kr. Men det räcker inte: För om och när vi lyckats rekrytera en ny ekonomichef, som förväntas ta sex månader; så ska denne person ha lön i ett (1) år samtidigt som Herman Crespin fortsätter att ha betalt för att inte sköta sitt arbete. Och då är vi uppe i 3 200 000 skattekronor. Men det räcker inte: Varumärkesförlusten för Ängelholms kommun är stor."
"Men det räcker ändå inte: För det finns ytterligare svårkalkylerade indirekta kostnader i form av färre sökanden, lägre kompetens och eventuell personalbrist. Denna typ av kostnader kräver ingående kalkyler och de skulle ändå vara ytterst problematiska, varför jag avstår från att prismärka denna del av processen. Sammantaget kan vi dock räkna ihop vad det exceptionella avskedandet av en ytterst kompetent ekonomichef rent ekonomiskt kostat oss skattebetalare. Det blir, lågt och försiktigt räknat en kostnad på mellan 3 200 000 och 4 000 000 skattekronor!
Då har jag inte räknat med några kostnader för uteblivna intäkter"
Har skrivit, i alla fall reagerat, på liknande historier förut. Åren går. Meningen är kanske att man med tiden skall bli immun, att det finns en tillvänjningstid. Hur stort nyhetsvärde har det idag? I det här fallet är fallskärmshistorien metodiskt upplagd i "stormedia", skrivet av en "insider" som känner till fallet Det är föredömligt i princip. Men frågan är, vad hjälper det?
De flesta fallskärmshistorier är glömda inom två dygn, om man inte tillhär de närmast sörjande förstås. Ett spektakulärt bankrån har förmodligen lite större medial genomslagskraft, men inte ens det kommer de flesta, vågar jag påstå, riktigt ihåg längre än max 48 timmar. Under den tiden har man ju sett så mycket annan action.
Om det är en SHOW som bara går vidare; varför inte göra det lite roligare, för fram glädjen i både ge och ta. Låt både givare och mottagare uppträda på torget. Affischer på stan, foto naturligtvis. Är det riktigt stora grejer kan man flyga in Maggan Winberg med helikopter som ceremoniell prisutdelare, till ackompanjamang av lokala sambarytmer.
Det är ju rumsrent att skrapa lotter i TV, hur många år skall man få ren vinst? Tio, femton?... och folket betalar gladeligen. Om man inte vinner själv, kan man glädjas med den som vinner. Få gläds med förlorare.
Om man vägrar ta emot sin fallskärm? Är en riktig surpuppa?
Ja, då blir det väl så att då får man ingen A-kassa heller när man går till arbetsförmedlingen.
Så är det bara, så är systemet, konstruktionen, bygget, det svenska tornet.
Det är lätt att upptäcka skurkarna från den utsiktsplatsen.
Det kan inte rasa. Det stå i hundra år till. Det syns på långt håll.
Som någon sade; "Jag är torndemokrat, och kommer alltid att vara det".
Om det är en SHOW som bara går vidare; varför inte göra det lite roligare, för fram glädjen i både ge och ta. Låt både givare och mottagare uppträda på torget. Affischer på stan, foto naturligtvis. Är det riktigt stora grejer kan man flyga in Maggan Winberg med helikopter som ceremoniell prisutdelare, till ackompanjamang av lokala sambarytmer.
Det är ju rumsrent att skrapa lotter i TV, hur många år skall man få ren vinst? Tio, femton?... och folket betalar gladeligen. Om man inte vinner själv, kan man glädjas med den som vinner. Få gläds med förlorare.
Om man vägrar ta emot sin fallskärm? Är en riktig surpuppa?
Ja, då blir det väl så att då får man ingen A-kassa heller när man går till arbetsförmedlingen.
Så är det bara, så är systemet, konstruktionen, bygget, det svenska tornet.
Det är lätt att upptäcka skurkarna från den utsiktsplatsen.
Det kan inte rasa. Det stå i hundra år till. Det syns på långt håll.
Som någon sade; "Jag är torndemokrat, och kommer alltid att vara det".
JANNICKA ÅKER TÅG
Ploppita-serien 5
- Hur var det att växa upp i en Cadillac?
- Oh, det där är inte sant. Det var en Saab snarare....
Jannicka var i Robertsfors och blev intervjuad av en reporter från Min Norrskensflamma. Intervjun skulle egentligen skett i Luleå, men reportern hade incesterat att få göra intervjun i Robertsfors, där han själv hade velat växa upp.
- Till sist,... brusevand eller en go gyser?
- Brusebad, faktiskt. Då får jag både och...
Jannicka var lite trött på alla intervjuer för diverse rock´n roll magazin, men det tillhörde jobbet. Hon hade varit i Luleå för att träffa Häradshövdingen som tilldelat henne ett fint pris, för all PR hon gjort för Norrland, genom sin tredje CD-produktion; Den Rockande Snögubben. Hos Häradshövdingen hade hon även träffat Kronofogden, som hade ett o annat att säga till henne, men kanske mest ganska vackra ord;
- Är fröken ogift?
Jannicka hade aldrig svarat honom på just den frågan. Hon var angelägen att göra Kronofogden till nöjes, som hade ett älskvärt uppförande, men inte på just det sättet. Hon ville hålla sitt civilstånd för sig själv. Klockan två skulle tåger gå, först en liten tur från Lule upp till Jokkmokk, mot kvällen åter en förbindelse söderut, vagnen skulle kopplas på det stora nattåget till Stockholm I Jokkmokk hade hon möjlighet att träffa Mira, ett av sina mest hängivna fans.
Mira var väderflicka på rymdstationen i Kiruna och hade tagit ledigt denna dag, enbart för att träffa Jannicka i Jokkmokk, som signerade skivor i city. Som ofta är, när förväntningarna blivit stora, det blir inte riktigt som man tänkt sig. För Jannicka var det en överraskning att Mira verkade, som man säger; flummig. Hon verkade helt ovetenskaplig. Pratade om gröna gubbar, renar som blivit kidnappade och det värsta av allt; hon hade Pip och Sylvester som hjältar i litteraturen. Hon sökte stöd hos Jannicka som verkade världsvan, hade kontakter.
- Den här nya CD:n, "Den Rockande Snögubben", handlar det ändå inte lite om hur de vill bli som vi?
Jannicka tog en klunk ur sitt glas med Pepsi.
- Nej, så är det väl inte. Så tänkte jag inte alls.
- Menar du dee...., vad, hur tänkte du då?
- Jag tänkte nog mera, den ensamma människan som tinar upp.
. Men då försvinner han ju,...blir vatten?
- En del av omgivningen om man så vill.
Jannicka var lite irriterad av att hamna i en ganska snäv kvasivetenskpalig diskussion om existens, under det annars hektiska dagsprogrammet. Det var sent på eftermiddagen och hon hade knappt hunnit äta. Hon var inte alls på det långa-samtal humöret, på kvällen skulle hon uppträda i nattågets speciella vagn Det fanns mycket att gör innan det. Hon var orolig om scenkläderna faktiskt vidarebefodrades från kemtvätten i Luleå och var med på anslutningståget från Överkalix.
Väl ombord tog hon med mobiltelefonen kontakt med sin manager, Johnny Qwalster. Hon kom att nämna sammanträffandet med Mira, som Johnny också kände till sedan ett party hos Daffy i yttre skärgården. Mira var en tidigare kompis med Louise Järleskog, en bästis t o m, men Lousie hade vid ett tillfälle i killarnas omklädningsrum dementerat det. Många misstänkte att de hade ett glassbiskt förhållande.
- Om man så ofta såg dem äta kulglass tillsammans behöver det ju inte betyda.....ja, skit samma förresten just nu, men när det gäller tolkningen av låtarnas innebörd, har du faktiskt inte ensamrätt på det Jannicka....
Johnny Qwalster var på Mauritius, så det hördes inte så bra. Jannicka svarade med hög röst, ty även dunket från rälsen, gjorde det svårare.
- OK JOHNNY. MEN NOG VET JAG VÄL VAD JAG SKRIVER OM.
- Visst, men det kommer alltid ett stadium då man lämnar över tolkningsföreträdet, ju längre borta din publik är, ju fler de är, desto större är risken, om man säger så. Se hur det har gått åt helvete för Sverige i Eurovisionsschlager finalen. I Sverige tror man gärna att den egna tolkningsföreträdet är det som gäller överallt...
- NU HÖRS DET DÅLIGT JOHNNY. JAG LÄGGER PÅ.
Jannicka letade upp restaurangvagnen, inte att förväxla med den vagn där hon skulle uppträda, den låg nästan i andra ändan av tåget. Restaurangvagnen var långtifrån fullsatt, men hon skulle hamna att dela bord. Hon valde att dela bord med en man i medelåldern, som redan hunnit få sin tallrik på bordet.
Jannicka råkade sparka till honom, när hon skulle få in sina långa ben under bordet.
- Hoppsan.
- Ursäkta.
Trots sin scenvana, rodnade Jannicka nästan omärkligt, men mannen fortsatte bara att äta som om om ingenting hänt. Signaler hördes från järnvägsbommar som var på väg ner. Tåget hade fått upp farten. Landskapet utanför var ganska grått. Det skulle bli snö.
- Har ni sett den där gamla Hitchcock filmen med Cary Grant och Eva-Marie Saint,...vad den nu heter.
- Nja. Är inte säker, svarade Jannicka och ordnade med servett, kniv och gaffel.
- Två främlingar som möts i restaurang vagnen, söt scen där med Eva-Marie. Riktigt modern, självständig kvinna. Kan man tro att den filmen gjorde på 1950-talet? Ni är också vacker.
Servitrisen kom med en hel bricka med lättölsflaskor, och en ny portion med biffar till mannen mitt emot Jannicka.
- Jag kan beställa åt er också. Vad vill ni ha? Cola, päronläsk...., något starkare?
- Visserligen tycker jag om päron, helst naturellt, men jag tror..., skall uppträda senare ikväll.
- Ah, vad intressant, på Casino Royalle i Sundsvall`?
.- Nej, här på tåget, i rockvagnen.
- Nämen, vad säger ni! Vad roligt, jag har inte träffat några artister på länge.
Mannen fortastte oavbrutet att äta, jobbade med kniv och gaffel, tog då och då en klunk ur ett glas med lättöl. Han åt nästan som om han hade det som jobb. Jannicka kom inte för sig att säga något och han märkte att hon undrade.
- Ja, det är så att jag är mångmiljonär, vi äter mer än vanligt. Tycker om att vistas bland vanligt folk, åka andra klass på tåget och så vidare. Nu äter jag åtta portioner med Jägarbiff, därtill aderton flaskor lättöl. Det är mångmiljonärens lott. Vi måste äta mer än vanligt.
Jannicka kom att tänka på sin förre mentor och beskyddare, farbror Boban, på hans vanor, men kunde inte minnas de skulle ha varit så iögonfallande, åtminstone när det gällde maten. Servitrisen kom in med Jannickas blygsamma portion med falukorv, mos och ett glas vatten. Mannen bakom bordet fortsatte att äta utan att knappt titta upp, bara någon sekund när han sade;
- I nästa vecka skall jag byta företag, får en fallskärm på drygt tre miljoner, det blir alltmer att göra på fritiden. Ja, hur skall man hinna..., det är i England förresten.
Jannicka funderade på om det hela var ett raggningsknep, men onekligen åt han offantligt mycket. Inte var han ändå speciellt överviktig. Välklädd. Riktigt snygg egentligen. Kanske hade han väckt något intresse hos henne, men var inte säker. Plötsligt var han klar med sin, som det visade sig, sin sista portion med biffar och han svepte den sista lättölskvätten direkt ur flaskan, medan han i all hast reste sig. Servitrisen kom rusade med en limpa cigaretter.
- Nu går jag till rökkupeen. Det var roligt att träffas! Lycka till med konserten....!
- Jotack...., det var så lite så. sade Jannicka nästan lite ställd, medan hon tittade upp. I dessa sekunder tänkte hon på om det verkligen fanns någon rökkupe´ på tåget nuförtiden. Ja, kanske, de var ju i Norrland. Hon visste ju inte ens vad han hette, hon hade tänkt fråga det, ja, klart hade väl hon presenterat sig lite bättre själv. Kanske hade hon missat en sponsor, i alla fall, och tänkte på småpengarna hon tjänade en kväll som denna. Ombord på nattåget, någonstans längs norrlandskusten
Lite mulen gick Jannicka till sin kupe´ , gjorde i ordning sin gitarr och öppnade resväskan med scenkläderna, en kattdräkt i svart sidenimitation. Huvan med öronen var bortklippt, men hon hade låtit sy fast en ganska hög och bred krage i rosa tyll. Längst ute på svansen fanns en bjällra i guld. Hennes blonda hår stod åt alla håll som på en golvmopp. Förstärkaren och allt annat stod redan i rockvagnen. Basisten Flinky Fingers Bergman och trummisen Goran Abdullah-Borg skulle stiga på i Örnsköldsvik. Därefter skulle showen dra igång nästan direkt.
Men som det ofta varit i Jannickas tjugofemåriga liv, det blev inte riktigt som planerat den här gången heller. Flinky Fingers låg under en buske i stadsparken och Goran Abdullah glömde av tiden. Visserligen tog han en taxi, för att sedan kanske hinna ikapp tåget, men på grund av en trafikolycka omdirigerades trafiken. Jannicka visste inte i det här läget vad som hänt, men beslöt att göra showen själv. Hon var ju van att uppträda så, ensam med sin elgitarr.
"Searching the Desert" kunde passa som inledningsnummer
Framme på den minimala scenen började hon stampa takten, drog igång lite boogie, började sjunga;
You may search..........
the ocean.......
you may might go `cross the deep blue sea.
But Papa, you´ll never find another
....hot shot like me........
Hon spelade några strängböjar på de tunnaste, fortsatte sina fill-ins neråt basarna, stampade rytmiskt i golvet. Rörde sig närmast som en kinesisk elitgymnast på den lilla scenen och hanterade gitarren som en stegrande ponnyhäst. Eller var det en trimmad motorcykel. Publiken jublade. Hastigt hade alltfler samlats i rockvagnen. Som vanligt greppade Jannicka publiken direkt och kunde snabbt slappna av när det gällde den biten. Något bländad av de små strålkastarna, kunde hon ändå få en glimt av dem, de stod ju också närmare än vanligt. Ett bekant ansikte fanns där ute, det var Ebba von Sydow. Bråkdelar av sekunder hann Jannicka tänka tänka att det var bra. Och Ebba hade väl inget att invända mot texten så här långt? I nästa nummer var Jannicka redan rejält uppvärmd, ventilationen i vagnen var väl inte den bästa. Hon kände svett på ryggen, under kattdräkten.
(Det visade sig senare att det var inte Ebba, utan en look-a-like, i rutig arbetarskjorta med inslag av blått-vitt-brunt och svart.) Okända män närmade sig scenen, lite morrande, somliga utstötte ett litet skrik. Underplagg kastades. De tre vakterna hade fullt sjå
Redan dryga trekvarten senare satt Jannicka i sin kupe´, drog av sig dräkten, inte utan besvär, som en blöt strumpa. Egentligen var det skönt att slippa medmusikerna, fortfarande ovetande varför de inte stigit på tåget. Det hade bara blivit att de suttit och pimplat vin, eller så.
Det knackade på dörren. Jannicka öppnade inte, men satte örat mot dörren.
- Psst! Det är Cary Grant,...om man säger så. Du minns mig från restaurangvagnen?
Jannicka kände direkt att hon vill inte öppna, hans miljoner till trots. Ljudlöst gick hon och lade sig.
Rösten bakom dörren fortsatte;
- Jag har beställt tvåhundra hamburgare och en vagn med läsk......... Du kan få se mina se mina träningsredskap, och låna dom i morgonbitti ...Power Trainer, Orbitrek Platinum, Lateral Thigh Trainer. Ja, du kan få dom!......., min egen Eva-Marie Saint.
Nästa morgon, som inte varit så många timmar borta, vaknade Jannicka tidigt. Ute var det redan ganska ljust, men grått, hon förstod att de närmade sig Stockholm. Enstaka burkplockare syntes på perrongerna man passerade.
- Hur var det att växa upp i en Cadillac?
- Oh, det där är inte sant. Det var en Saab snarare....
Jannicka var i Robertsfors och blev intervjuad av en reporter från Min Norrskensflamma. Intervjun skulle egentligen skett i Luleå, men reportern hade incesterat att få göra intervjun i Robertsfors, där han själv hade velat växa upp.
- Till sist,... brusevand eller en go gyser?
- Brusebad, faktiskt. Då får jag både och...
Jannicka var lite trött på alla intervjuer för diverse rock´n roll magazin, men det tillhörde jobbet. Hon hade varit i Luleå för att träffa Häradshövdingen som tilldelat henne ett fint pris, för all PR hon gjort för Norrland, genom sin tredje CD-produktion; Den Rockande Snögubben. Hos Häradshövdingen hade hon även träffat Kronofogden, som hade ett o annat att säga till henne, men kanske mest ganska vackra ord;
- Är fröken ogift?
Jannicka hade aldrig svarat honom på just den frågan. Hon var angelägen att göra Kronofogden till nöjes, som hade ett älskvärt uppförande, men inte på just det sättet. Hon ville hålla sitt civilstånd för sig själv. Klockan två skulle tåger gå, först en liten tur från Lule upp till Jokkmokk, mot kvällen åter en förbindelse söderut, vagnen skulle kopplas på det stora nattåget till Stockholm I Jokkmokk hade hon möjlighet att träffa Mira, ett av sina mest hängivna fans.
Mira var väderflicka på rymdstationen i Kiruna och hade tagit ledigt denna dag, enbart för att träffa Jannicka i Jokkmokk, som signerade skivor i city. Som ofta är, när förväntningarna blivit stora, det blir inte riktigt som man tänkt sig. För Jannicka var det en överraskning att Mira verkade, som man säger; flummig. Hon verkade helt ovetenskaplig. Pratade om gröna gubbar, renar som blivit kidnappade och det värsta av allt; hon hade Pip och Sylvester som hjältar i litteraturen. Hon sökte stöd hos Jannicka som verkade världsvan, hade kontakter.
- Den här nya CD:n, "Den Rockande Snögubben", handlar det ändå inte lite om hur de vill bli som vi?
Jannicka tog en klunk ur sitt glas med Pepsi.
- Nej, så är det väl inte. Så tänkte jag inte alls.
- Menar du dee...., vad, hur tänkte du då?
- Jag tänkte nog mera, den ensamma människan som tinar upp.
. Men då försvinner han ju,...blir vatten?
- En del av omgivningen om man så vill.
Jannicka var lite irriterad av att hamna i en ganska snäv kvasivetenskpalig diskussion om existens, under det annars hektiska dagsprogrammet. Det var sent på eftermiddagen och hon hade knappt hunnit äta. Hon var inte alls på det långa-samtal humöret, på kvällen skulle hon uppträda i nattågets speciella vagn Det fanns mycket att gör innan det. Hon var orolig om scenkläderna faktiskt vidarebefodrades från kemtvätten i Luleå och var med på anslutningståget från Överkalix.
Väl ombord tog hon med mobiltelefonen kontakt med sin manager, Johnny Qwalster. Hon kom att nämna sammanträffandet med Mira, som Johnny också kände till sedan ett party hos Daffy i yttre skärgården. Mira var en tidigare kompis med Louise Järleskog, en bästis t o m, men Lousie hade vid ett tillfälle i killarnas omklädningsrum dementerat det. Många misstänkte att de hade ett glassbiskt förhållande.
- Om man så ofta såg dem äta kulglass tillsammans behöver det ju inte betyda.....ja, skit samma förresten just nu, men när det gäller tolkningen av låtarnas innebörd, har du faktiskt inte ensamrätt på det Jannicka....
Johnny Qwalster var på Mauritius, så det hördes inte så bra. Jannicka svarade med hög röst, ty även dunket från rälsen, gjorde det svårare.
- OK JOHNNY. MEN NOG VET JAG VÄL VAD JAG SKRIVER OM.
- Visst, men det kommer alltid ett stadium då man lämnar över tolkningsföreträdet, ju längre borta din publik är, ju fler de är, desto större är risken, om man säger så. Se hur det har gått åt helvete för Sverige i Eurovisionsschlager finalen. I Sverige tror man gärna att den egna tolkningsföreträdet är det som gäller överallt...
- NU HÖRS DET DÅLIGT JOHNNY. JAG LÄGGER PÅ.
Jannicka letade upp restaurangvagnen, inte att förväxla med den vagn där hon skulle uppträda, den låg nästan i andra ändan av tåget. Restaurangvagnen var långtifrån fullsatt, men hon skulle hamna att dela bord. Hon valde att dela bord med en man i medelåldern, som redan hunnit få sin tallrik på bordet.
Jannicka råkade sparka till honom, när hon skulle få in sina långa ben under bordet.
- Hoppsan.
- Ursäkta.
Trots sin scenvana, rodnade Jannicka nästan omärkligt, men mannen fortsatte bara att äta som om om ingenting hänt. Signaler hördes från järnvägsbommar som var på väg ner. Tåget hade fått upp farten. Landskapet utanför var ganska grått. Det skulle bli snö.
- Har ni sett den där gamla Hitchcock filmen med Cary Grant och Eva-Marie Saint,...vad den nu heter.
- Nja. Är inte säker, svarade Jannicka och ordnade med servett, kniv och gaffel.
- Två främlingar som möts i restaurang vagnen, söt scen där med Eva-Marie. Riktigt modern, självständig kvinna. Kan man tro att den filmen gjorde på 1950-talet? Ni är också vacker.
Servitrisen kom med en hel bricka med lättölsflaskor, och en ny portion med biffar till mannen mitt emot Jannicka.
- Jag kan beställa åt er också. Vad vill ni ha? Cola, päronläsk...., något starkare?
- Visserligen tycker jag om päron, helst naturellt, men jag tror..., skall uppträda senare ikväll.
- Ah, vad intressant, på Casino Royalle i Sundsvall`?
.- Nej, här på tåget, i rockvagnen.
- Nämen, vad säger ni! Vad roligt, jag har inte träffat några artister på länge.
Mannen fortastte oavbrutet att äta, jobbade med kniv och gaffel, tog då och då en klunk ur ett glas med lättöl. Han åt nästan som om han hade det som jobb. Jannicka kom inte för sig att säga något och han märkte att hon undrade.
- Ja, det är så att jag är mångmiljonär, vi äter mer än vanligt. Tycker om att vistas bland vanligt folk, åka andra klass på tåget och så vidare. Nu äter jag åtta portioner med Jägarbiff, därtill aderton flaskor lättöl. Det är mångmiljonärens lott. Vi måste äta mer än vanligt.
Jannicka kom att tänka på sin förre mentor och beskyddare, farbror Boban, på hans vanor, men kunde inte minnas de skulle ha varit så iögonfallande, åtminstone när det gällde maten. Servitrisen kom in med Jannickas blygsamma portion med falukorv, mos och ett glas vatten. Mannen bakom bordet fortsatte att äta utan att knappt titta upp, bara någon sekund när han sade;
- I nästa vecka skall jag byta företag, får en fallskärm på drygt tre miljoner, det blir alltmer att göra på fritiden. Ja, hur skall man hinna..., det är i England förresten.
Jannicka funderade på om det hela var ett raggningsknep, men onekligen åt han offantligt mycket. Inte var han ändå speciellt överviktig. Välklädd. Riktigt snygg egentligen. Kanske hade han väckt något intresse hos henne, men var inte säker. Plötsligt var han klar med sin, som det visade sig, sin sista portion med biffar och han svepte den sista lättölskvätten direkt ur flaskan, medan han i all hast reste sig. Servitrisen kom rusade med en limpa cigaretter.
- Nu går jag till rökkupeen. Det var roligt att träffas! Lycka till med konserten....!
- Jotack...., det var så lite så. sade Jannicka nästan lite ställd, medan hon tittade upp. I dessa sekunder tänkte hon på om det verkligen fanns någon rökkupe´ på tåget nuförtiden. Ja, kanske, de var ju i Norrland. Hon visste ju inte ens vad han hette, hon hade tänkt fråga det, ja, klart hade väl hon presenterat sig lite bättre själv. Kanske hade hon missat en sponsor, i alla fall, och tänkte på småpengarna hon tjänade en kväll som denna. Ombord på nattåget, någonstans längs norrlandskusten
Lite mulen gick Jannicka till sin kupe´ , gjorde i ordning sin gitarr och öppnade resväskan med scenkläderna, en kattdräkt i svart sidenimitation. Huvan med öronen var bortklippt, men hon hade låtit sy fast en ganska hög och bred krage i rosa tyll. Längst ute på svansen fanns en bjällra i guld. Hennes blonda hår stod åt alla håll som på en golvmopp. Förstärkaren och allt annat stod redan i rockvagnen. Basisten Flinky Fingers Bergman och trummisen Goran Abdullah-Borg skulle stiga på i Örnsköldsvik. Därefter skulle showen dra igång nästan direkt.
Men som det ofta varit i Jannickas tjugofemåriga liv, det blev inte riktigt som planerat den här gången heller. Flinky Fingers låg under en buske i stadsparken och Goran Abdullah glömde av tiden. Visserligen tog han en taxi, för att sedan kanske hinna ikapp tåget, men på grund av en trafikolycka omdirigerades trafiken. Jannicka visste inte i det här läget vad som hänt, men beslöt att göra showen själv. Hon var ju van att uppträda så, ensam med sin elgitarr.
"Searching the Desert" kunde passa som inledningsnummer
Framme på den minimala scenen började hon stampa takten, drog igång lite boogie, började sjunga;
You may search..........
the ocean.......
you may might go `cross the deep blue sea.
But Papa, you´ll never find another
....hot shot like me........
Hon spelade några strängböjar på de tunnaste, fortsatte sina fill-ins neråt basarna, stampade rytmiskt i golvet. Rörde sig närmast som en kinesisk elitgymnast på den lilla scenen och hanterade gitarren som en stegrande ponnyhäst. Eller var det en trimmad motorcykel. Publiken jublade. Hastigt hade alltfler samlats i rockvagnen. Som vanligt greppade Jannicka publiken direkt och kunde snabbt slappna av när det gällde den biten. Något bländad av de små strålkastarna, kunde hon ändå få en glimt av dem, de stod ju också närmare än vanligt. Ett bekant ansikte fanns där ute, det var Ebba von Sydow. Bråkdelar av sekunder hann Jannicka tänka tänka att det var bra. Och Ebba hade väl inget att invända mot texten så här långt? I nästa nummer var Jannicka redan rejält uppvärmd, ventilationen i vagnen var väl inte den bästa. Hon kände svett på ryggen, under kattdräkten.
(Det visade sig senare att det var inte Ebba, utan en look-a-like, i rutig arbetarskjorta med inslag av blått-vitt-brunt och svart.) Okända män närmade sig scenen, lite morrande, somliga utstötte ett litet skrik. Underplagg kastades. De tre vakterna hade fullt sjå
Redan dryga trekvarten senare satt Jannicka i sin kupe´, drog av sig dräkten, inte utan besvär, som en blöt strumpa. Egentligen var det skönt att slippa medmusikerna, fortfarande ovetande varför de inte stigit på tåget. Det hade bara blivit att de suttit och pimplat vin, eller så.
Det knackade på dörren. Jannicka öppnade inte, men satte örat mot dörren.
- Psst! Det är Cary Grant,...om man säger så. Du minns mig från restaurangvagnen?
Jannicka kände direkt att hon vill inte öppna, hans miljoner till trots. Ljudlöst gick hon och lade sig.
Rösten bakom dörren fortsatte;
- Jag har beställt tvåhundra hamburgare och en vagn med läsk......... Du kan få se mina se mina träningsredskap, och låna dom i morgonbitti ...Power Trainer, Orbitrek Platinum, Lateral Thigh Trainer. Ja, du kan få dom!......., min egen Eva-Marie Saint.
Nästa morgon, som inte varit så många timmar borta, vaknade Jannicka tidigt. Ute var det redan ganska ljust, men grått, hon förstod att de närmade sig Stockholm. Enstaka burkplockare syntes på perrongerna man passerade.
Tuesday, June 03, 2008
Sunday, June 01, 2008
Subscribe to:
Posts (Atom)
