Är nästan chockad av överraskning - nu kan jag logga in igen på Halmstad Kommuns Datorer.
Men, skulle just gå, jag hinner inte skriva något speciellt just nu. Dagens insats har varit att lämna en kommentar hos Åsa Jinder, angående hennes uppvärmbara studio.
Monday, October 27, 2008
Thursday, October 09, 2008
Lathet och Män i Metron
I gratistidningen Metro, onsdag den 8 oktober, sidan 06 NYHETER:
Sidan domineras av två personer:
"Vår lathet har bäddat för fattigdomen", skriver Johan Stael von Holstein.
Högerns egen stå-upp komiker är säkert mogen för en folkparksturne´.
Lata, lata, lata, lata, det är vad vi alla e´som inte tjänar mycket pengar. J SvH:s argumentation bygger ifrån en totalitär syn där alla tänker som han.
Alla ser likadant. Alla hör exakt samma saker. Alla har samma bekantskapskrets. Alla är lika friska.
Inte minst viktigt, alla är Halmstagrabbar. Hela världen är som ett stort Halmsta. Mallorca är bara en välartad filial till Tylösand. Insikten om sin önskan av kulturell likformighet borde överraska honom själv, han som avskyr det.
"Tjugo män som Ann Söderlund skulle vilja hångla med", apropå seriestarten för "Världens härligaste män".
Artikelförfattaren och intervjuaren Peter Lindholm ställer till Ann bl a frågan; "Tar killar verkligen så stor plats på tjejmiddagar?"
Ann Söderlund svarar " Ja, hela tiden. Jag brukar tänka på att nästa gång ska vi tala om något annat. Men vad ska vi då prata om? Egentligen är det väldigt barnsligt. Vi är inte 13 längre, men ändå pratar vi om killar på ett collegeaktigt sätt"
Sicket liv de skulle bli om Johan Stael von Holstein publicerade en lista (med bilder) i Metro med 20 tjejer han skulle vilja hångla med.
Nej, så kan det ju inte bli, han är ju faktiskt gentleman.
Sidan domineras av två personer:
"Vår lathet har bäddat för fattigdomen", skriver Johan Stael von Holstein.
Högerns egen stå-upp komiker är säkert mogen för en folkparksturne´.
Lata, lata, lata, lata, det är vad vi alla e´som inte tjänar mycket pengar. J SvH:s argumentation bygger ifrån en totalitär syn där alla tänker som han.
Alla ser likadant. Alla hör exakt samma saker. Alla har samma bekantskapskrets. Alla är lika friska.
Inte minst viktigt, alla är Halmstagrabbar. Hela världen är som ett stort Halmsta. Mallorca är bara en välartad filial till Tylösand. Insikten om sin önskan av kulturell likformighet borde överraska honom själv, han som avskyr det.
"Tjugo män som Ann Söderlund skulle vilja hångla med", apropå seriestarten för "Världens härligaste män".
Artikelförfattaren och intervjuaren Peter Lindholm ställer till Ann bl a frågan; "Tar killar verkligen så stor plats på tjejmiddagar?"
Ann Söderlund svarar " Ja, hela tiden. Jag brukar tänka på att nästa gång ska vi tala om något annat. Men vad ska vi då prata om? Egentligen är det väldigt barnsligt. Vi är inte 13 längre, men ändå pratar vi om killar på ett collegeaktigt sätt"
Sicket liv de skulle bli om Johan Stael von Holstein publicerade en lista (med bilder) i Metro med 20 tjejer han skulle vilja hångla med.
Nej, så kan det ju inte bli, han är ju faktiskt gentleman.
Tuesday, October 07, 2008
Nästan som en helt vanlig vardag, men det var söndag.
PLOPPITA SERIEN 7
Ulfh och Daffy satt i bilen och väntade, någonstans mitt i Sverige, på en parkeringsplats utanför hamburgerrestaurangen. De väntade på att Jannicka och Carmen skulle komma med turne´bussen från Riddarhyttan.
- Jag slår vad om att den där killen som står där inne och kränger hamburgare inte vet vad som är norr och syd. Åt vilket håll ligger Norrland och var ligger Skåne, det vet han inte, sade Ulfh som att fördriva tiden, för att ha något att säga Daffy. Deras förhållande var ganska slitet, men nästan som ett äldre par höll man ändå ihop.
- Du jag orkar inte med sånt där deep shit, sade Daffy nästan likgiltigt.
- Nämen, jag menar väl inget speciellt med det Daf. Vi sitter ju här, väntar bara.
Daffy var trots sin ofta enkla fåordighet ganska speciell på andra sätt, hon sades vara clairvoyant. På sitt sätt och under rätta omständigheter, kunde hon säga något om platsen där hon befann sig, något mer än det mest påtagliga. Vad som hade hänt eller sagts där, bakåt i tiden, eller i somliga fall, vad som skulle hända där härnäst. Inget märkligt kanske, men hon kunde ha upplevelser om särskilda platser även efter hon hade lämnat dem, till och med dagar efteråt. Alla hade egentligen den förmågan, men som i mycket annat, olika starkt.
Ulfh visste om Daffys speciella egenskaper och hade lärt honom att med både försiktighet, med förväntan ibland helt enkelt säga;
- Nå?
Daffy sade först inget. Det regnade på bilen. De satt där inne, i en Audi av stor modell.
- Vi kommer att gå in där till restaurangen och äta, sade Daffy till sist.
- Det var väl inte så märkvärdigt, det hade jag också kunna räkna ut.
Båda gick ur bilen.
- Tweet.Tweet. Brrrrrrrr, Brrrrrrrr. PaPaba-DAdadada-De-DEEEE.StWuöääääääääää.
Det var ringsignalen i Ulfhs mobiltelefon. Han greppad snabbt efter den i bröstfickan.
- Ja, Hallå. Det är jag.
Han pratade medan de sakta fortsatte gå mot restaurangen. Regnet hade lugnat ner sig, till ett mycket lätt duggregn. De hade gummibottnade skor, som för varje steg smackade i asfalten. Daffy hade på sig sina nya La Rustica i svart med silverstjärnor. Hon var nöjd med sin outfit för dagen, regnet hade hon räknat med.
- Va? Har ni inte kommit längre? Det är absolut en omväg att köra via Örebro!, hojtade Ulfh in i den lilla mobiltelefonen.
- Du behöver inte skrika, sade Daffy
Ulfh hade fått ett samtal från vännen Carmen Buenasera som rattade bussen, på väg till mötesplatsen. Ulfh och Daffy gick upp för trappan till restaurangen, stannade till, läste reklamen som var fasttejpade på glasdörren.
"Köp DIG En HAMBURGARE NU och DU Får en ROADSNACKSTER PÅ KÖPET"
- Roadsnackster. Det vet jag inte vad de e´, sade Ulfh och greppade det stora dörrhandtaget.
- Roadsnackster är bland de värsta man kan äta, sade Daffy.
Inne på hamburgerrestaurangen dånade en gammal tjock-tv på en hylla. Personalen skramlade lite med sina redskap i rostfritt. Barnprogrammet i TVn höll precis på att ta slut.
- "HejHej Sommar...HejHej Sommar"
En medelålders man gick fram till hyllan, skruvade ner ljudet.
- Den där krullhåriga blondinen skulle vilja ha som trasdocka , ha, ha, muttrade han ganska högljudd.
- Glöm inte att ta femdubbel dos Viagra, sade Daffy tillräckligt högt för att mannen skulle höra det.
- Va ?
Han var inte riktigt säker på om han hört rätt, stannade till i någon sekund framför tjock tv:n. Han hade redan högt blodtryck
Efter att ha fått sin beställning på smä röda plastbrickor satte sig Ulf och Daffy mitt i lokalen. Bara strax efter började mannen, som skruvat ner ljudet, att prata, medan han satte sig vid ett bord i närheten. Det irriterade Daffy, men tills vidare beslöt hon sig att inte säga något vidare.
- Ni följer väl de Olympiska Spelen?, inledde han.
- Jovisst, sade Ulf medan han höll på i inledningsfasen med sina Pommes Frites.
. Jag tycker de borde ha bojkottat hela skiten
- Jaså?
Ulf öppnade den lilla ketchuppåsen och klämde till.
- Se bara på invigningen. Nästan tvåhundra stater marscherar in och alla deras tvivelaktiga statschefer står lydigt och vinkar. Näe.
Daffy sög på en lång Pommes Frites med mycket salt på.
- Vi svenskar borde fått ta över. Fredde Rheinfält, Monkan Sahlin, ... eller vem det nu blir nästa gång, borde se till att utbilda tvåhundra svenska statschefer som kunde ta över i dom där länderna.
Ulfh tog en klunk ur sin Pepsi.
- Hade vi haft OS i Sverige hade det varit mycket bättre. Mindre slöseri med skattebetalarnas pengar. Några extra öltält på torget hade räckt, fortsatte han.
Daffy torkade sina läppar lätt med servetten, tittade på mannen ett ögonblick, med stora ögon.
- Svenska statschefer i de här länderna hade garanterat mindre korruption och slöseri med pengar. Här i Sverige har det aldrig hänt något otäckt. Den svenska modellen, med helt igenom ärliga, icke-kriminella människor.
Det lät plötsligt om mannens mobiltelefon, ringsignalen var stark;
- OoogaChaka-OoogaChaka.OoogaChaka-OooogaDong.PrrrrrrrrPrrrrrrrrrrRollOnRollOnRollOn.
Han fumlade när han försökte hitta mobiltelefonen bland sina plagg. Knäppte upp knappar på rocken, drog ner dragkedjan i en blå sporttröja och fick till sist in handen i en liten bröstficka i en röd väst, men öppnade aldrig fickans knapp, utan slet ut telefonen
- JA. HALLÅ!....VA? E DE MÖTE IGEN?!......... JAG SKALL STRYPA DEN DÄR ROLLE......... Vi som är med i V. S. I. H. N. K . O. F. skall inte behöva utstå något sådant!!
Mannen stod nu upp på det schackbrädesrutiga golvet, höll den lilla telefonen vid högra örat. Ansiktsfärgen var rödare.
När det häftiga, men korta samtalet, avslutat och mannen satt sig ned igen på stolen med ben av någon sorts lättmetall, som skrapade i golvet, kunde inte Ulfh låta bli att fråga;
- Vad är det där V S H I....för något? Ja, jag har inte med det att göra, förstås.
- Du menar V S I H N K O F? Vzfinkan, som vi kallar det i vardagligt tal? Det är föreningen Vi Som Inte Har Några Komplex och Fobier. Jag är med i styrelsen sedan februari nittonhundranittioåtta. Är omvald.
Daffy skrattade till.
- Ni menar, ja, du har har aldrig presenterat dig förresten?, lade Ulfh in medan han skar wienerkorven i små snygga skivor med en plastkniv. Han lade en skiva på tungan.
- Nisse Banck. En del kallar mig för NiBa.
Mannen, NiBa, lugnade snart ner sig till den grad att han sade ingenting, på någon minut i alla fall. Verkade fundera på något helt annat än sitt namn, någonting annat, på en annan plats, långt borta. Han tänkte kanske på sin käresta.
Ulfh och Daffy avslutade sina små måltider.
Återrigen ringde en mobiltelefon.
- BzzzzzzzzzwBzzzzzzzzzzwBzzzzwBzzzzwBrrrrBrrrr. Ding-di-di, dingdi, diddi,ding,di.di, ding.ding.
Den tillhörde mannen som tillagade hamburgarna, Anton. Han var även den som ägde hamburgarrestaurangen, han hade hört konversationen. Han svarade nu hastigt i sin mobil. De flottiga fingrarna grep tag i den lilla apparaten.
- Ja, hallå...........Ja, de är här.....
Anton tog telefonen från örat och tittade ut över lokalen, sökte Daffys och Ulfhs blickar. Det var inte svårt eftersom alla tittade på honom, nyfiket, men allas tankar var egentligen spridda åt andra håll.
Jannicka och Carmen hade fått motorstopp vid avfarten till Mjölby, men redan fått hjälp från en firma tack vare aktivitetsgarantin. När detta lilla informationsintermezzo var över, förmedlat genom Antons mobiltelefon, det var ju för Daffy och Ulfh enklast att vänta vidare på Carmens och Jannickas ankomst till hamburgerestaurangen, tog Nisse Banck (NiBa) åter till orda;
- Hade vi haft OS i Sverige, låt oss säga idag, hade det absolut passat med Annika Lantz som moderator
- Programledare? Det är väl större än så, inte bara en babbelshow där alla pratar i mun på varandra, som någon sorts fritt valt babbel i skolan, där alla har damp, har allergier, fobier och komplex för sina utseenden, men gör det till en rolig grej, sade Daffy resolut och hade ställt sig upp som en talare. Hon var återigen lite irriterad på Nisse Banck.
Ulfh tittade frågande på Daffy med ögonen dolda bakom en kaffekopp.
- Varför kan man inte ha Annika Lantz som programledare? Hon är ju rolig, ger kvinnosläktet ett ansikte, envisades Nisse Banck , eller NiBa, som han också kallades
- Inte alltid. Hon babblar på, vill ha uppmärksamhet hela tiden, ungefär som en som sitter och fiser.
- Kan det inte vara en nödvändighet ?, sade NiBa
Daffy stod stadigt på sina La Rustica. Hon var lång, på klackar verkade hon ännu längre. Den smårutiga kjolen i svartvitt matchade en svart blus med inslag av grönt (Jannickas favoritfärg). Runt huvudet hade hon knutit en vit scarfs., men det yviga brunblonda håret dominerade. Steget till en ananasfrisyr var inte långt borta.
- Du är snygg. Vad är din hemlighet? NiBa hade glömt Annika Lantz för ett ögonblick. Uppmärksamheten hade gått till Daffy. En lång kvinna som stod och hävdade sin rätt. Daffy såg ner på den sittande NiBa några ögonblick.
- GrrrrrrGrrrrGrikGrikrrrikikikrrrrrrrA-da-da-da0aaeekGrrrrrrGrrrrrrrrr.
Ännu en mobiltelefon ljöd i lokalen, hos en av diskretare gästerna som att längst ner i hörnet, nära det lilla fönstret. En äldre herre som hade fördjupat sig i en dagstidning, två och ett halvt kilo Dagens Nyheter, med en kopp Gevalia kaffe på det lilla bordet. Han svarade;
- Hallå Åke, ...håller precis på att avsluta min Roadsnackster, och den, skall jag säga dig, är fullständigt vedervärdig. Du, vi ses på parkeringen om en stund. Hej.
Alla tittade på mannen med tidningen, utom Daffy, som var på väg ut för att röka en cigarett.
Ute på trappan tände hon en Ducky Strike. Genom det första rökmolnet kunde hon se hur Mercedesbussen svängde in på parkeringsplatsen. Bara minuten senare kom Jannicka och Carmen traskande över asfalten. Daffy visste att mannen med den tjocka dagstidningen skulle träffa dem. Han var ju en Promotion Manager.
. Hej Daf!, ropade Carmen och vinkade i höjd med en blå Skoda som stod slarvigt parkerad.
. Hej Woman!, sade Jannicka och svängde med sitt blå gitarrcase. Carmen bar på en liten Marshall-förstärkare.
Mannen med den tjocka dagstidningen stod nu också på trappan, så nära Daffy att han kunde andas in doften av hennes hårshampoo. Men vinden vände och röken från Daffys tända cigarett blåste honom i ansiktet. Han sade inget, men som den rökallergiker han också var, stegade han hastigt ner för trappan, för att gå Jannicka och Carmen till mötes.
(forts.)
Ulfh och Daffy satt i bilen och väntade, någonstans mitt i Sverige, på en parkeringsplats utanför hamburgerrestaurangen. De väntade på att Jannicka och Carmen skulle komma med turne´bussen från Riddarhyttan.
- Jag slår vad om att den där killen som står där inne och kränger hamburgare inte vet vad som är norr och syd. Åt vilket håll ligger Norrland och var ligger Skåne, det vet han inte, sade Ulfh som att fördriva tiden, för att ha något att säga Daffy. Deras förhållande var ganska slitet, men nästan som ett äldre par höll man ändå ihop.
- Du jag orkar inte med sånt där deep shit, sade Daffy nästan likgiltigt.
- Nämen, jag menar väl inget speciellt med det Daf. Vi sitter ju här, väntar bara.
Daffy var trots sin ofta enkla fåordighet ganska speciell på andra sätt, hon sades vara clairvoyant. På sitt sätt och under rätta omständigheter, kunde hon säga något om platsen där hon befann sig, något mer än det mest påtagliga. Vad som hade hänt eller sagts där, bakåt i tiden, eller i somliga fall, vad som skulle hända där härnäst. Inget märkligt kanske, men hon kunde ha upplevelser om särskilda platser även efter hon hade lämnat dem, till och med dagar efteråt. Alla hade egentligen den förmågan, men som i mycket annat, olika starkt.
Ulfh visste om Daffys speciella egenskaper och hade lärt honom att med både försiktighet, med förväntan ibland helt enkelt säga;
- Nå?
Daffy sade först inget. Det regnade på bilen. De satt där inne, i en Audi av stor modell.
- Vi kommer att gå in där till restaurangen och äta, sade Daffy till sist.
- Det var väl inte så märkvärdigt, det hade jag också kunna räkna ut.
Båda gick ur bilen.
- Tweet.Tweet. Brrrrrrrr, Brrrrrrrr. PaPaba-DAdadada-De-DEEEE.StWuöääääääääää.
Det var ringsignalen i Ulfhs mobiltelefon. Han greppad snabbt efter den i bröstfickan.
- Ja, Hallå. Det är jag.
Han pratade medan de sakta fortsatte gå mot restaurangen. Regnet hade lugnat ner sig, till ett mycket lätt duggregn. De hade gummibottnade skor, som för varje steg smackade i asfalten. Daffy hade på sig sina nya La Rustica i svart med silverstjärnor. Hon var nöjd med sin outfit för dagen, regnet hade hon räknat med.
- Va? Har ni inte kommit längre? Det är absolut en omväg att köra via Örebro!, hojtade Ulfh in i den lilla mobiltelefonen.
- Du behöver inte skrika, sade Daffy
Ulfh hade fått ett samtal från vännen Carmen Buenasera som rattade bussen, på väg till mötesplatsen. Ulfh och Daffy gick upp för trappan till restaurangen, stannade till, läste reklamen som var fasttejpade på glasdörren.
"Köp DIG En HAMBURGARE NU och DU Får en ROADSNACKSTER PÅ KÖPET"
- Roadsnackster. Det vet jag inte vad de e´, sade Ulfh och greppade det stora dörrhandtaget.
- Roadsnackster är bland de värsta man kan äta, sade Daffy.
Inne på hamburgerrestaurangen dånade en gammal tjock-tv på en hylla. Personalen skramlade lite med sina redskap i rostfritt. Barnprogrammet i TVn höll precis på att ta slut.
- "HejHej Sommar...HejHej Sommar"
En medelålders man gick fram till hyllan, skruvade ner ljudet.
- Den där krullhåriga blondinen skulle vilja ha som trasdocka , ha, ha, muttrade han ganska högljudd.
- Glöm inte att ta femdubbel dos Viagra, sade Daffy tillräckligt högt för att mannen skulle höra det.
- Va ?
Han var inte riktigt säker på om han hört rätt, stannade till i någon sekund framför tjock tv:n. Han hade redan högt blodtryck
Efter att ha fått sin beställning på smä röda plastbrickor satte sig Ulf och Daffy mitt i lokalen. Bara strax efter började mannen, som skruvat ner ljudet, att prata, medan han satte sig vid ett bord i närheten. Det irriterade Daffy, men tills vidare beslöt hon sig att inte säga något vidare.
- Ni följer väl de Olympiska Spelen?, inledde han.
- Jovisst, sade Ulf medan han höll på i inledningsfasen med sina Pommes Frites.
. Jag tycker de borde ha bojkottat hela skiten
- Jaså?
Ulf öppnade den lilla ketchuppåsen och klämde till.
- Se bara på invigningen. Nästan tvåhundra stater marscherar in och alla deras tvivelaktiga statschefer står lydigt och vinkar. Näe.
Daffy sög på en lång Pommes Frites med mycket salt på.
- Vi svenskar borde fått ta över. Fredde Rheinfält, Monkan Sahlin, ... eller vem det nu blir nästa gång, borde se till att utbilda tvåhundra svenska statschefer som kunde ta över i dom där länderna.
Ulfh tog en klunk ur sin Pepsi.
- Hade vi haft OS i Sverige hade det varit mycket bättre. Mindre slöseri med skattebetalarnas pengar. Några extra öltält på torget hade räckt, fortsatte han.
Daffy torkade sina läppar lätt med servetten, tittade på mannen ett ögonblick, med stora ögon.
- Svenska statschefer i de här länderna hade garanterat mindre korruption och slöseri med pengar. Här i Sverige har det aldrig hänt något otäckt. Den svenska modellen, med helt igenom ärliga, icke-kriminella människor.
Det lät plötsligt om mannens mobiltelefon, ringsignalen var stark;
- OoogaChaka-OoogaChaka.OoogaChaka-OooogaDong.PrrrrrrrrPrrrrrrrrrrRollOnRollOnRollOn.
Han fumlade när han försökte hitta mobiltelefonen bland sina plagg. Knäppte upp knappar på rocken, drog ner dragkedjan i en blå sporttröja och fick till sist in handen i en liten bröstficka i en röd väst, men öppnade aldrig fickans knapp, utan slet ut telefonen
- JA. HALLÅ!....VA? E DE MÖTE IGEN?!......... JAG SKALL STRYPA DEN DÄR ROLLE......... Vi som är med i V. S. I. H. N. K . O. F. skall inte behöva utstå något sådant!!
Mannen stod nu upp på det schackbrädesrutiga golvet, höll den lilla telefonen vid högra örat. Ansiktsfärgen var rödare.
När det häftiga, men korta samtalet, avslutat och mannen satt sig ned igen på stolen med ben av någon sorts lättmetall, som skrapade i golvet, kunde inte Ulfh låta bli att fråga;
- Vad är det där V S H I....för något? Ja, jag har inte med det att göra, förstås.
- Du menar V S I H N K O F? Vzfinkan, som vi kallar det i vardagligt tal? Det är föreningen Vi Som Inte Har Några Komplex och Fobier. Jag är med i styrelsen sedan februari nittonhundranittioåtta. Är omvald.
Daffy skrattade till.
- Ni menar, ja, du har har aldrig presenterat dig förresten?, lade Ulfh in medan han skar wienerkorven i små snygga skivor med en plastkniv. Han lade en skiva på tungan.
- Nisse Banck. En del kallar mig för NiBa.
Mannen, NiBa, lugnade snart ner sig till den grad att han sade ingenting, på någon minut i alla fall. Verkade fundera på något helt annat än sitt namn, någonting annat, på en annan plats, långt borta. Han tänkte kanske på sin käresta.
Ulfh och Daffy avslutade sina små måltider.
Återrigen ringde en mobiltelefon.
- BzzzzzzzzzwBzzzzzzzzzzwBzzzzwBzzzzwBrrrrBrrrr. Ding-di-di, dingdi, diddi,ding,di.di, ding.ding.
Den tillhörde mannen som tillagade hamburgarna, Anton. Han var även den som ägde hamburgarrestaurangen, han hade hört konversationen. Han svarade nu hastigt i sin mobil. De flottiga fingrarna grep tag i den lilla apparaten.
- Ja, hallå...........Ja, de är här.....
Anton tog telefonen från örat och tittade ut över lokalen, sökte Daffys och Ulfhs blickar. Det var inte svårt eftersom alla tittade på honom, nyfiket, men allas tankar var egentligen spridda åt andra håll.
Jannicka och Carmen hade fått motorstopp vid avfarten till Mjölby, men redan fått hjälp från en firma tack vare aktivitetsgarantin. När detta lilla informationsintermezzo var över, förmedlat genom Antons mobiltelefon, det var ju för Daffy och Ulfh enklast att vänta vidare på Carmens och Jannickas ankomst till hamburgerestaurangen, tog Nisse Banck (NiBa) åter till orda;
- Hade vi haft OS i Sverige, låt oss säga idag, hade det absolut passat med Annika Lantz som moderator
- Programledare? Det är väl större än så, inte bara en babbelshow där alla pratar i mun på varandra, som någon sorts fritt valt babbel i skolan, där alla har damp, har allergier, fobier och komplex för sina utseenden, men gör det till en rolig grej, sade Daffy resolut och hade ställt sig upp som en talare. Hon var återigen lite irriterad på Nisse Banck.
Ulfh tittade frågande på Daffy med ögonen dolda bakom en kaffekopp.
- Varför kan man inte ha Annika Lantz som programledare? Hon är ju rolig, ger kvinnosläktet ett ansikte, envisades Nisse Banck , eller NiBa, som han också kallades
- Inte alltid. Hon babblar på, vill ha uppmärksamhet hela tiden, ungefär som en som sitter och fiser.
- Kan det inte vara en nödvändighet ?, sade NiBa
Daffy stod stadigt på sina La Rustica. Hon var lång, på klackar verkade hon ännu längre. Den smårutiga kjolen i svartvitt matchade en svart blus med inslag av grönt (Jannickas favoritfärg). Runt huvudet hade hon knutit en vit scarfs., men det yviga brunblonda håret dominerade. Steget till en ananasfrisyr var inte långt borta.
- Du är snygg. Vad är din hemlighet? NiBa hade glömt Annika Lantz för ett ögonblick. Uppmärksamheten hade gått till Daffy. En lång kvinna som stod och hävdade sin rätt. Daffy såg ner på den sittande NiBa några ögonblick.
- GrrrrrrGrrrrGrikGrikrrrikikikrrrrrrrA-da-da-da0aaeekGrrrrrrGrrrrrrrrr.
Ännu en mobiltelefon ljöd i lokalen, hos en av diskretare gästerna som att längst ner i hörnet, nära det lilla fönstret. En äldre herre som hade fördjupat sig i en dagstidning, två och ett halvt kilo Dagens Nyheter, med en kopp Gevalia kaffe på det lilla bordet. Han svarade;
- Hallå Åke, ...håller precis på att avsluta min Roadsnackster, och den, skall jag säga dig, är fullständigt vedervärdig. Du, vi ses på parkeringen om en stund. Hej.
Alla tittade på mannen med tidningen, utom Daffy, som var på väg ut för att röka en cigarett.
Ute på trappan tände hon en Ducky Strike. Genom det första rökmolnet kunde hon se hur Mercedesbussen svängde in på parkeringsplatsen. Bara minuten senare kom Jannicka och Carmen traskande över asfalten. Daffy visste att mannen med den tjocka dagstidningen skulle träffa dem. Han var ju en Promotion Manager.
. Hej Daf!, ropade Carmen och vinkade i höjd med en blå Skoda som stod slarvigt parkerad.
. Hej Woman!, sade Jannicka och svängde med sitt blå gitarrcase. Carmen bar på en liten Marshall-förstärkare.
Mannen med den tjocka dagstidningen stod nu också på trappan, så nära Daffy att han kunde andas in doften av hennes hårshampoo. Men vinden vände och röken från Daffys tända cigarett blåste honom i ansiktet. Han sade inget, men som den rökallergiker han också var, stegade han hastigt ner för trappan, för att gå Jannicka och Carmen till mötes.
(forts.)
Subscribe to:
Posts (Atom)
