När jag tittar ut genom fönstret förstår jag att det är sommarlov

Texten kommer senare

JANNICKA KNIPER GULD

Ploppita serien 4

- Står det någonting om henne i kolorerad veckopress?, frågade Alfred G. Bergström, bakåtlutad i läderfåtöljen. Mellan tummen och pekfingret på sin högra hand, rullade han rastlöst på en otänd cigarr.

- Nej, inte så mycket,... mera på Internet, svarade Johnny Qwalster uppriktigt.

Han var Jannickas nya manager. Johnny Qwalster var systerson till farbror Boban, som förolyckades alltför tidigt, efter att ha halkat på ett bananskal i badrummet, på andra våningen i sextonrumsvillan, en ståtlig villa i de fashionabla kvarteren som nu beboddes av Carmen Buenasera och hennes två livvakter, Gregg och Everett.
De nu lite till åren komne Qwalster,som tidigare varit tekniker hos bland annat Carolina Gynning, påstod han själv i alla fall, rättade till sin tunna mustasch. Han ansåg med stor säkerhet han att visste en hel del om vad som vore bäst för Jannicka, och företaget, i närmaste framtiden
- Du menar att jag skulle ta in henne vecka här på kliniken, för klassisk gitarrutbildning?, sade Alfred G. Bergström lutade sig fram och fäste blicken på Jonnys majblomma som var fäst i kragen på den rutiga kavajen.
- Ja.
Alfred G. Bergström lutade sig åter tillbaka och bjöd på några sekunders tystnad, innan;
- När kan hon börja?
- Omgående, hon sitter i bilen.

Efter att ha sovit gott i ett eget rum på slottet i Knutby, tassade Jannicka ner för den långa stentrappan med sin nyinköpta akustiska gitarr.

Första dagen, i Carulli-rummet, skulle mjukt inledas av Alfred G. Bergström själv. Han visste inte särskilt mycket om Jannicka, än att hon redan gjort två lyckade Pop&Rock album (Ploppita Dansar och Babbls) och var ganska välkänd, till och med i det egna landet. Hon hade även mött sina fans på gräsrotsnivå, genom en omdiskuterad landbygdsturne´ i söder.Omdiskuterad därför att många ansåg att det var inte bra för hennes fortsatta karriär. Alfred G. Bergström hälsade vänligt på henne och visade med en yvig gest henne till en stol, inte vilken som helst, utan en i barockstil. Framför stolen stod en liten pall.
- Skall jag ha foten på den där? Men jag står ju upp och spelar!
Jannicka uttryckte sin förvåning.
Alfred gav vidare instruktioner. Han utbrast med något glansig panna:
- Du kan inte ha för kort kjol på dig.
- Kan man inte ha två såna där pallar, om jag står upp?
-Nej, nej....
. Du herr Alfred, skall jag sitt och skreva, med ena benet uppe på pallen?
. Man kan hålla ihop benen lite...
- Om jag har mens...
- Ha.Ha.Ha, ....det var det värsta jag hört!
Jannickas frispråkighet överraskade, men roade också klinikens föreståndare och tillika grundare, Alfred G.Bergström. Han fortsatte, fortfarande full av skratt;
- Ja så sant, hahaha, min unge dam! Jag skall berätta för dig en sak, när jag suttit i nära tjugo år med den där pallen och skrevat, skulle jag hugga ved hos min farmor, då var jag så försvagad i skrevet att redan efter första vedträt utlöstes ett stort ljumskbråck. Fick opereras så fort som möjligt, hahaha!
- Nämen?
Jannicka var uppriktig, och lite förskräckt i sin förvåning, ty det kändes som om hennes lärare talade ärligt från hjärtat.

Klockan elva på förmiddagen beslöt Jannicka att hämta sin gitarrförstärkare och elgitarr. De låg i bagageutrymmet på hennes Morris Minor, en liten charmig bilmodell som Johnny Qwalster rekommenderat. Förstärkaren med inbyggd högtalare, en Roland MicroCube och en Fender Strata-kopia, byggd i ostasien. Alfred G.Bergström tittade nyfiket på när Jannicka böjde sig ner i sin korta kjol, röd med vita prickar, från La Redoutes sommarkollektion. Jannicka hittade nätuttaget bakom pianot och fick gå ner på alla fyra. Men det gjorde inte så mycket, hon hade vana från den strapatsrika sommarturneen. Jannicka ville visa för kilinikföreståndaren, tillika dess grundare, Alfred G. Bergström, vad hon kunde. Hon stod upp, hade hängt på sig gitarren.

Hon drog igång ett rytmiskt riff, efter ungefär tjugo sekunder började hon sjunga;

" I don´t want you, .....to work all day,.....
I don´t want you,....... to be true.....
I just,..... want to make..... looove to you..."

Redan det blev för mycket för, den vanligen sansade, Alfred G.Bergström, som hastigt började lossa livremmen, reste sig upp som en fjäderkatapult ur skinnsoffan. De var ensamma i huset. Jannicka avbröt omedelbart sin föreställning, ryckte ur gitarrsladden och tog sin lilla förstärkare i handtaget. Nätkontakten fick bli kvar, den lilla svarta dosan kunde man köpa nya av. Hon sprang hastigt ut genom dörren på sina grönvitrandiga platåskor, med sin Roland MicroCube som en liten svart handväska, ut över gräsmattan medan vakthundarna vaknade till bakom hönsnätsinhägnaden.
Alfred G. Bergström skrek i dörren;
- Din lilla slampa! Kom hit skall jag visa dig Utbildning!

De avbrutna studierna var inte till Jannickas fördel ansåg Johnny Qwalster, men hon ignorerade han synpunkter alltmer. Som så ofta förr, träffade hon sin bästa väninna Carmen Buenasera, den här gången på den mysiga uteserveringen Taffelberget. Carmen var som alltid energisk, närmast i toppform. Hon hade shoppat i tre timmar och ur sin, som alltid, eleganta handväska tog hon fram ett ex av livstilsmagasinet Image.
- Se här, dom skickar det här till mig. Är bland de få som får den hemskickad. Inte illa.
Hon bläddrade fram till en intervju med Leif GW Persson.
- På sin lediga tid försöker han koppla av. Läsa. Tänka. Skog och mark....
- Skog och Mark. Du vet väl...
- Ja, men det är vad han tycker, jag menar inte att det är vad du behöver.
Johnny Qwalster dök plötsligt upp med en alkoholfri drink i handen.
- Jag har BRA nyheter. Ulfh har blivit tvungen att släppa rättigheterna på "Babbls"! Du blir rik på det här! Rikare än någonsin!
Johnny Qwalster nämnde inte att även han skulle bli rik, rikare än någonsin, men klart att han var på strålande humör. Han berättade att Daffy skulle ha en försoningsfest på Berget i retrostil med mycket twistdans under bar himmel. Daffy hade gjort slut med Ulfh och satsade ny mycket kraft på återuppta kontakten med sina tidigare bekanta, som hon visserligen förolämpat många gånger. En gemensam fest på bergknallarna i skärgården kunde nog hjälpa till att uppdatera relationerna. Johnny Qwalster hade lyckats smuggla ut en kopia av den hemliga inbjudningslistan. Jannicka slängde en blick på pappret.
- Hon har bjudit in Alfred G. Bergström! Nej, vet du vad!
Carmen såg frågande på Jannicka. Johnny visste mer än han avslöjade, men sade;
- Dom är släkt på något sätt.
Jannicka knep ihop läpparna och ruskade lätt på huvudet.
- Vadådå, så farligt är det väl inte, sade Carmen som sällan kände sig främmande inför nya manliga bekanta, inte ens om det bara var ett namn på ett papper. Hon anade att det var inte vilken lista som helst. Daffy bjöd in med omsorg, hon hade rykte om sig att vara en riktig festfixare.
Johnny smuttade på sin alkoholfria hallondrink. medan han läste högt:
- Malena Erman, Queen of Hardrock, Sture Starfighter den III, Bengt från Försäkringskassan, Joanne Newlander, Margareta Winberg....
- Joanne Newlander! Hon har precis skaffat sig en tjugorummare med marknadshyra i innerstan!, utbrast Carmen.
- Lyckans ost, hon har väl vunnit på Bingolotto, sade Johnny Qwalster torrt, utan att med en min visa att i något av de rummen skulle han gärna kunna tänka sig ha ett liten övernattninglägenhet. Även om pengarna skulle börja rulla in, gällde det att vara ekonomisk. Hade Joanne marknadshyra skulle det ju bli till kompispris.
Jannicka sög upp resten av sin pärondrink genom det randiga sugröret. Hon hade inget päron i handväskan nu längre. Det kändes lite tungt att ha med sig. Hennes väska av ren bomullsväv med dragkedja var visserligen lätt, men aning sladdrig. När hon för inte så länge sedan skulle med tåget till Upplands-Väsby och ställt väskan ifrån sig, bara någon sekund, hade någon i trängseln råkat trampa på den. Päronet hade krossats fullständigt och saften hade förstört hennes ID-handlingar. Plastkorten hade visserligen gått att skölja under rinnande vatten, men allt hade inte gått att rädda, någon av magnetremsorna hade fått en s k trampskada sade man på banken.

Till festen på Berget, en del av en ö i den yttre skärgården, hade värdinnan, aftonens toastmastress och tillika den totala festfixaren Daffy skaffat en sällsynt samling Chubby Checker skivor. Dessa spelades om och om igen. Det twistades i solnedgången. Rytmiska dansmelodier som "Let´s Twist Again" och "Peppermint Twist" fick alla gästerna att vrida på midjan, böja sig åt sidorna, svänga på rumpan, om och om igen, ibland utan att knappat lyfta fötterna, från det för tillfället iordninggjorda dansgolvet, av bräder från en gammal fiskeskuta. En kvällens höjdpunkter blev när man skulle dansa Limbo. Då gällde det att till musik ta sig under en ribba bakåtlutad, utan att beröra golvet med baken.

Margareta Winberg lovade på stående fot att vinnaren skulle få spela gratis Mixen Handicap hos Svenska Spel i ett helt år. Vinnare blev SVT-reportern Louise Järleskog, som nyss kommit tillbaka från en längre vistelse utomlands. Hon hade magrat en en del och hade lätt att ta sig under ribban.
På småtimmarna skulle blev det musikunderhållning live. Jannicka hade övertalats till ett uppträdande, men hade drabbats av lätt nervositet, det fanns ju flera andra sångerskor på plats. Dessutom fanns Alfred G. Bergström bland gästerna, men han verkade fullt upptagen denna kväll. Han hade faktiskt knappast tittat åt Jannickas håll, vilket hon välkomnade.

Hon ställde sig bakom mikrofonstativet, drog ett E7#9-24 på gitarren, öppnade munnen och skulle precis börja, när hon i sista stund fann sig och beslutade sig för att ta en annan låt. Hon ville testa hur Alfred G. Bergström, hennens ende gitarrlärare skulle reagera.

Hon valde en cover av Bessie Smith:

"If you want to satisfy my soul...
Come on and rock me with a steady roll...
I´m wild about that thing,... gee I like your ting-a-ling....
Kiss me like you mean it,...I´m wild abou that thing.... "

Det tog inte många sekunder innan Alfred G Bergström ställde sig upp, släppte Louise Järleskog som han hållit i sina armar. Han forcerade sig mellan de lätta trädgårdsmöblerna från IKEA, välte stolar under sin framfart, medan han börjat lossa livremmen. Somliga gäster höll sig för munnen av fasa över vad som höll på att hända, somliga skrek rakt ut. Jannicka fortsatte att sjunga i tumultet;

"Do it easy, honey, don´t get rough...
From you papa, I can´t get enough...
I´m wild about that thing, I´m wild about that thing.
Everybody knows it, I´m wild about that thing... "

Bara någon meter innan Alfred G- Bergström nådde fram till Jannicka vaknade Daffys livvakter till, de rusade fram, men det var något sent. Alfred G. Bergström hade hunnit få grepp om Jannickas klänning och bara slet av den. Nu skrek alla i publiken. Jannicka trampade på Alfred G. Bergströms fot med sin höga klack och hans skrek;

-Aaaaaaaaaaaaaaaj!! FÖR HELVETE JANNICKA! DET ÄR JU VI! DET STÅR SKRIVET I HIMMELENS STJÄRNOR !

Jannicka tog några steg tillbaka med sin Fender Strata-kopia hängande om halsen, iklädd endast i de intimaste av plagg.
- Bra Afred! Bra Alfred! Vilken kille du är!, hojtade Lousie Järleskog stående vid ett av de främre borden , och verkade inte alls svartsjuk. Daffys livvakter greppade lätt den äldre och något sävliga Alfred G.Bergström och förde ut honom.
Efterspelet blev, inte minst tack genom Johnny Qwalsters inrådan, att man skulle hota anmäla Alfred G. Bergström för två våldtäktsförsök. Till en början hade Qwalster inte brytt sig så mycket om fallet i Knutby, men nu vid det andra försöket fann han att det fanns så många vittnen att scenariot gick inte att bestrida. Fallen hamnade aldrig i domstol, eftersom Alfred G. Bergström gick med på en förlikning, han betalade ett så kallat tredelat skadestånd, ett till Jannicka, ett till Johnny Qwalster och ett till Lousie Järleskog för att hon inte skulle låta publicera bilderna hon tagit med sin lilla nyckelrings-digitalkamera.

Skadeståndet skulle utbetalas en gång i månaden i 6 år och räntan var den samma som en liten kontokredit hos Nordea eller Swedbank. Som vinnare av Limbo-tävlingen erhöll Järleskog dessutom ett års fritt spel på Mixen-Handicap hos Svenska Spel.
Det återstår att se emellertid om någon av de andra gäster på festen gör en polisanmälan. Det får framtiden utvisa.

Bilden: Den kände fotbollsspelaren Allan Ball testar lyckan på twistgolvet

(somliga säger att den kan vara Jannickas mamma, när hon var på studieresa till England)

Den globale Ulf Nilson

Råkade läsa hans tisdagsinlägg i Expressen (13maj).
Efter den monumentala rubriken Dags att återinföra kolonialismen, inleder han ”Tiden är inne: vi bör återinföra kolonialismen. Om det kan ske med hjälp av förhandlingar, fint. Annars kirurgiskt precisa, militära insatser.”
Därefter sågar han FN, går igenom ett antal länder, varav de flesta i Afrika, som avslutas med ”Men Afrika är inte ensamt. I Asien väntar det fruktansvärt förtryckta Nordkorea på nästa svältkatastrof, kanske beledsagad av en kärnvapenattack på Sydkorea eller Japan” Arabvärlden berör han knappast, endast Iran, ”där kvinnor i princip är sämre än kreatur”.

Ulf Nilson menar antagligen att de ”kirurgiska precisa militära insatserna” skall utföras av USA, även om det inte står skrivet. Han kan i alla fall inte mena en svensk insatsstyrka, eller ett gäng krigsromantiska legoknektar från Frankrike.
(Ryssland sågade han för någon vecka sedan ungefär som; landet som super ihjäl sig).

Ulf Nilson beskriver FN som ett”ständigt pågående cocktailparti vid East River i New York". Hans sätt föra fram sitt tyckande påminner ju just om något i den stilen, snacket vid (att kalla det argumentation vore ofta att ta i) någon gubbaträff (från den tiden då det inte fanns Internet), där gubbar råkar träffas "grabbar emellan"
.... på verandan kanske
... och skall lösa världsproblemen på dryga halvtimmen,
....förutom att hinna prata om Sixten Jernberg,
....efter middagen
....medan fruarna sköter om disken och gör iordning efterrätten.

Idealet är Sverige, eller USA, på 1950-60 talen. Nu är allt förstört. Negrer och kineser springer om vartannat i korridorerna.

CHINA SPECIAL

Earthquake
Death toll exceeds 12,000 in Sichuan Province alone
Some 1,300 rescue troops arrived for the first time at Wenchuan County, the epicenter,as death toll exceeds 12,000.
http://www.chinadaily.com.cn/china/2008-05/13/content_6678227.htm

www.sciam.com/article.cfm?id=thousands-feared...



...and something else

China strongly denounces CNN host's insulting words
China strongly denounces CNN host's insulting words(Xinhua)Updated: 2008-04-15 20:50BEIJING - China is shocked by and strongly condemns CNN host Jack Cafferty's remarks, which maliciously attacked the Chinese people, Foreign Ministry spokeswoman Jiang Yu said at a regular press briefing on Tuesday. Cafferty said in a TV show on April 9 that the Chinese products are "junk" and the Chinese people "basically the same bunch of goons and thugs they've been for the last 50 years"."Cafferty used the microphone in his hands to slander China and the Chinese people, seriously violated professional ethics of journalism and human conscience", said Jiang.What he did "reflected his arrogance, ignorance and hostility towards the Chinese people, ignited indignation of Chinese home and abroad, and will be condemned by those who safeguard justice around the world", said Jiang."We strongly demand CNN and Cafferty himself take back the vile remarks and apologize to all Chinese people," Jiang said.
http://www.chinadaily.com.cn/china/2008-04/15/content_6619229.htm

Zagolandet Comfort - camping

Ikea BÄSTIS cat tent
We just got this new cat tent. Our human had to go to Ikea to get a new couch, and she got this cat tent for us. It's red - very, very red - and very roomy as you can see. It's got ears and a tail : ) You might wanna put a blanket in it so you don't freeze your butt off, when your lying it. If you're outside, that is. And it's not very warm. Or if it's windy. The tent is very light so it might just fly away : ) That is, if YOU'RE not in it.
http://www.for-cats-only.com/cat-product-reviews-furniture.htm

Månadens Utvalde

Joachim "Ha, Ha, ha ni kan inte fast mig" Posener.
Men alla som har ut 5-10 000kr i månaden i inkomst,... efter skatt,
maler fogden, CSN och andra nitiskt och systematiskt ner så att det inte ens behövs en kista.
Medborgare i pulverform, förenen Eder! Så blev det samling vid pumpen.

Hon valde gitarren

Bra val Barbie.
Fjärilsförstärkaren kan ge ett litet försprång,
i förhållande till familjen Bratz, rookiesarna
http://drivemyguitar.blogspot.com/2006_06_01_archive.html
juni 2006

Snubbla inte på förstärkaren.
Du behöver längre sladd.
Du kan inte dra omkring den som en damm-sugare.
Har du för trånga jeans kan du inte böja dig ner för att plocka upp ett plektrum du tappat.
Kontakta Ken om det bara sprakar och tjuter.
Han kommer med sin verktygslåda.
Ridande på en vit häst med svarta prickar

När man blivit vräkt kan man själv välja ett Billigare Boende.

Ja, vad går upp mot ett eget boende i Flockholm.

Alternativ Semester

Dags att tågluffa i Öst?
Flygande älvorna, i perfekt formation och disciplin.
Som en dröm.
Allt ingår.

TAPE CITY

Ett samhälle som Tape City fick man leta efter. Bebyggelsen låg nere i dalen. Några affärer. En bensinmack. Sedan generationer hade man hyllat en livsstil där tigandet ansågs vara en dygd. Det var inte bara ett lokalt fenomen, men Tape City var dess ideologiska centrum. Här levde man verkligen ut en lära som byggde på det gamla ordspråket; tala silver, tiga guld.

En av lärans grundare, Hal Caften, hade vid seklets början, infört kommunikationskorten (kmk). I början inte så många, och enkla i design. De tidiga kommunikationskorten var endast trettiotvå till antalet. Till exempel kunde kortet man visade upp för sin maka eller make på morgonen frambära texten; NU SKALL JAG GÅ OCH MJÖLKA KORNA. Längre meningsbildningar än så fick sällan något genomslag. Det unga paret som satt på en parkbänk en vacker lördagkväll, kunde till exempel använda kortet med texten NU VILL JAG KYSSA DINA LINGONRÖDA BLOSSANDE KINDER. Ett sådant kort ansågs lätt vågat och debatten stod sällan still om vad som skulle stå på korten. En gång om året samlades stadens lärde för att i hemlighet gå igenom vad som skulle stå på kommunikationskorten. I Tape City var moralens väktare ganska många antalet, varje hem skulle helst ha en godkänd kortkontrollant.
Förbrytelser av lokala lagar ledde emellertid med tiden till en utveckling, antalet kort ökade snart till 128.
Hal Caften sägs att ha på sin dödsbädd visat upp ett kort med texten; NU SKALL JAG ÅKA PÅ LAGSTADGAD SEMESTER. De stackare, som avvek mest bodde en bit från samhället, närmast skogen där behovet av social kommunkation inte var så stort. Dessa s k grymtare pratade inte direkt, men utstötte ljud när man träffades. De ansågs outbildade av etablisemanget, grymtarnas ljud kunde inte tolereras i stadens salonger. Bestraffningar var vanliga, som till exempel att man rullade in en grymtare helt i tejp och transporterde denne i sådant skick hem tills skogskojan.

Olika samhällsklasser i Tape City tenderade senare, ungefär vid senaste sekelskiftet, att ha olika antal kort. De välburna kunde ha med sig 724 (inplastade), den mindre bemedlade endast 16 (papp). Från att i början varit vackert handskrivna av Hal Caften, utvecklades det med tiden till en lönande lokal industri, där korten masstillverkades allteftersom befolkningen växte i antal. Numera gjordes de vackra texterna i en Windows 98 (WordPad) med stavningskontroll. Endast två datorer fanns i Tape City, den ena bara i reserv.

Jag körde in till Tape City med min nyrenoverade Ford Taunus (årsmodell 1964) en vacker sommardag förra året. Samhällets kooperativa affär sålde kmk i olika förpackningar. Pekade på trähyllan där de kortlekar av medium storlekar, spänstigt inpaketerade i transparent plast, skymtade. Jag ville ha de i orange. Expediten tog ner en kortlek från hyllan, visade mig ett eget kort ur en stor låda ; ÖNSKAS NÅGOT ANNAT?.
Jag öppnade ivrigt kortleken som låg framför mig och bläddrade tills jag fann, inte helt genomtänkt; VAD SKALL FRÖKEN GÖRA IKVÄLL DÅ? Hon log, men tvekade inte med att ta upp ett nytt kort ur sin låda; FRÄMLING, DET SKULLE DU BRA GÄRNA VILJA VETA. Jag nickade, men nöjde mig med det, betalade.
Ute på torget var det varmt, solen stod nästan mitt ovanför kyrktornet. Beslöt mig att ta en promenad. Bläddrade lite i kortleken. Tänkte att det faktiskt var bäst att sätta mig på en parkbänk och studera dem lite närmare. Ifall jag plötsligt skulle bli tvungen att besvara någon fråga. Eller kanske ville jag själv ställa en? I alla fall skulle den bli mera genomtänkt än i affären.
Två tonåringar passerade. Observerade att en av dem hade sin kortlek nonchalant instoppad bakom ena örat. Jag försökte snabbt bläddra fram ett lämpligt frågekort. Den unga mannen såg vad jag höll på med. Blixtsnabbt drog han fram sin egen kortlek. Med samma hand bläddrade han enkelt fram ett frågekort. Jag stirrade på kortet i hans hand.

Hade han missförstått mina avsikter tycktes det. Texten löd; INNAN GRYNINGEN HAR DU LÄMNAT TAPE CITY? Senare fick jag veta att just ungdomar gärna användes av polisen som informatörer. Viss polisiär makt hade givits dem, men det hände naturligtvis att man överträdde sina befogenheter. En avvisningsbeslut , ens av det mildare slaget, var inte deras uppgift. Deras befogenheter sträckte sig till att skvallra om man sett någon använda felaktiga kort, grymta eller i värsta fall prata.
Jag tog fram ett svarskort; DET GÄLLER ATT VARA OM SIG OCH KRING SIG. I det ögonblicket tyckte jag korten var ganska klumpiga att använda. Ofullständiga. Jag hade velat förklara för dem varför jag satt på parkbänken.
Letade upp ett litet hotell, Hal Caften Holiday Inn, gick med beslutsamma och raska steg till receptionen. Jag hade förberett mig med kortet; ETT RUM MED UTSIKT, TACK. Jag fick en nyckel till rum 17, som visade sig vara ungefär vad jag önskat. Inskrivningsproceduren var intressant, eftersom det var förbjudet att skriva sitt namn, på grund av det kunde missförstås. Det låg ständigt en terroristvarning över Tape City. Hette man till exempel Björkman kunde man bli tagen som grymtare från skogen. Det ansågs också som ett försök att sabotera det givna språket. Fick lämna fingeravtryck och ett litet DNA- prov från tungan. Det sistnämnda deponerades i ett grönt kassaskåp i ett bakre rum. Till nyckel nummer 17 fick jag en liten bricka med fingeravtrycket något förstorat, och kopierat i en vanlig Rank Xerox.

ÖVERRASKANDE MÖTE MED EN KÄNDIS I TAPE CITY
Ute på min kvällspromenad hörde jag plötsligt röster. Min förvåning var stor. Jag gick in i en gränd, men i riktning mot ljuden. Gömde mig bakom en soptunna. Hörde klapprande av damskor, en upphetsad röst och en bildörr som stängdes med ett oväsen. Förbi mig körde bilen i rasande fart och där inne, i gränden, stod Louise Järleskog från SVT!!
Hon balanserade som ett vilsekommet darrande rådjurskid på sina högklackade. Hon om någon skulle ställa till med kaos i Tape City, var min omedelbara, snabba analys. Kanske var hon på plats för att göra ett av sina berömda sportreportage i något omklädningsrum? Hur skulle hon kunna hålla tyst? Jag tog fram min kortlek och gick fram till henne, lättad över att äntligen möta en pratande människa igen, men också förstås väldigt överraskad.
Men, inget går ju riktigt som man tänkt sig i Tape City. Louise Järleskog tog fram en egen kortlek, och den var större än min. Det var feministmodellen, de lila korten som jag tidigare sett i ett skyltfönster. Innan jag ens hunnit fram till henne, har hon tagit fram ett kort och håller upp det som legitimation rakt i ansiktet på mig.

Otvivelaktigt trodde hon att jag var en av Tape City´s ordinarie innevånare. Jag hade bara tänkt skoja med henne genom att ta fram min kortlek, därefter prata med henne som en normal människa. När jag kommitt närmare såg jag att på hennes lila stod det; KÄRLEK ÄR VAD JAG BEHÖVER. Men då hade jag även redan hunnit visa mitt; NU VILL JAG KYSSA DINA BLOSSANDE LINGONRÖDA KINDER.
Vi såg varandras kort ungefär samtidigt. Jag gestikulerade och ledde henne ut ur gränden, pekade mot Hal Caften Holiday Inn. Hon nickade ivrigt och vi gick mot hotellet. Problemet var hur jag skulle få henne med in, jag hade ju bara enkelrum och var inte en säker på om det var tillåtet med en gäst på rummet.
Louise stannade upp och letade efter något i sin handväska. Lade märke till i halvmörkret, att där låg en liten dold videokamera och ett måttband. Ingen SVT logga på väskan i alla fall, det var diskret och bra. Hon plockade fram ytterligare några kort. Den lila feministkortleken var verkligen stor, hon hade inte ens burit all korten i handen, redan då hade hon överträffat min egen medium orange. Hon visade kortet; ÄR DU SJUK? PEKA VAR DET GÖR ONT. Jag förstod vinken.

I hotellets entre´ låtsades jag svimma. Ramlade spektakulärt på knä och höll mig för pannan. Jag visste att där kunde de inte låta mig ligga, dessutom gav jag stönande ljud ifrån mig. Full aktivitet rådde omedelbart, bland personalen, de två personer som fanns på bottenvånngen så här dags på kvällen. Medan de bar mig till en soffa utanför matsalen, smög Louise Järleskog in och sprang hastigt upp för trappan, med sina högklackade i händerna. Väskan hängde i ett axelband. Det var perfekt.
När jag hämtat mig från min "sjukdom", bett att få ett glas icke carbonerande vatten, med hjälp av det kort som tack o lov fanns i min korlek, kunde jag själv drygt fem minuter senare "själv gå" upp för trappan till rummet. Några ögonblick var jag orolig att någon från receptionen skulle följa efter mig, i välmening, för att se om jag verkligen kunde gå som vanligt igen. Kom på att jag hade inte på något sätt direkt anvisat Louise vilken våning jag bodde på, men å andra sidan fanns det inte så många att välja på. Hal Caften Holiday Inn var inte världens största hotell precis, det hade bara fem våningar.

Som genom telepatisk kontakt, hittade jag henne på fjärde våningen, min egen. Jag hade ju velat ha ett rum med utsikt, men inte det dyraste. Med nyckeln öppnade jag dörren, vi gick in. Louise Järleskog stegade in försiktigt på sina svarta nylonstrumpor.
Det sa bara klick, när dörren gick i lås. Ingen lång stund senare låg vi sängen, förvånansvärt bred för att vara enkelrum. Kanske hade innevånarna i Tape City trots allt sina hemligheter, som gick utanför kommunikationskortens värld? Louise hade med sin feministkortlek i sängen, jag hade min medium.

Vi var inte helt nakna, jag hade på mig mina svarta My Wear och en T-shirt från Dressman. Hon hade på sig en klädsam BH från Triumph och nertill ett par bländvita från La Redoute. Försökte hitta ett lämpligt kort för situationen. Hon hade redan letat fram sitt, och visade mig; AHH, VAD HÄRLIGT VÄDER VI HR IDAG. Hon vände på sig och sträckte efter något i sin handväska. Det var en rulle tape. Föståndiga som vi var, skulle vi skydda oss genom att tejpa för munnarna ordentligt. Ingen skulle höra oss. Efter att vi hade tejpat för munnarna, sträckte hon sig en gång till efter något annat i sin handväska.
Kunde inte låta bli att titta på hennes runda bak som spände mot trosorna. Försökte med att lägga handen på hennes lår. Hade letat fram ett kmk som jag tyckte passade för situationens allvar. Hon vände sig om. Jag visade kortet; VAD HÄRLIGT DET ÄR PÅ LANDET.
Det knackade på dörren. Vi stirrade på varandra i några förskräckta sekunder. Louise rullade nästan ljudlöst av sängen och in under den. Jag reste mig hastigtoch fick på mig mina Texas-jeans, hastade med livremmen, samtidigt som jag stegade mot dörren. Vred om låset och öppnade försiktigt. Där stod portieren, tillsammans med de två ungdomar som jag råkat tidigare under dagen. Han visade kortet; NU ÄR DET INTE MÅNGA TIMMAR TILL GRYNINGEN. Jag nickade och gick tillbaka in rummet, letade bland korten som låg utspridda i sängen. Till min fasa såg jag att där låg också några av feministkorten som tillhörde Louise Järleskog, SVT:s utsände! Lade märke till att hennes öppna handväska stod på stolen och där inne surrade svagt en videokamera!
Hon hade tänkt filma vårt heta möte i Tape City och låta det sändas i TV! Alla dessa konstateranden skedde liksom med ljusets hastighet. Jag gick tillbaka till dörren och fumlade med några av mina orange kort, tog i hastigheten fram ett, inte det bästa; SKA VI FÖRLOVA OSS? Portieren såg på mig med bister min. De två gängliga ungdomarna hade svårt att hålla sig för skratt, och höll sig för munnen. Den ene fick rusa iväg, nerför korridoren. Skulle han släppa ifrån sig några språkliga ljud, var det viktigt att ingen fick höra det, åtmintone för honom själv.
Portieren ruskade på huvdet och pekade på sin klocka. Jag tog fram ett nytt kort, TACK SÅ MYCKET.

När de gått, låste jag dörren igen och vände mig mot sängen, gick fram till den, tittade under den. Där låg Louise ihop krupen, med ett kmk i handen; FÖRLÅT MIG.
Det fanns tusen saker jag ville säga henne, inte minst frågan om varför videokameran var på. Nu försvårades det ju genom användningen av de standardiserade korten. Jag var ju i Tape City, visserligen. Som jag ändå skulle få lämna inom någon timme, av ren provocerad, trakasserande missttänksamhet. Hade jag något att förlora? Jag skulle kunna prata öppet med Louise? Vad skulle det göra för någon skillnad om någon hörde oss? Jag slet av tejpen från munnen. Louise såg det, när hon tittade fram under sängen.
- Varför har Du tejp på munnen!, skrek jag nästan ut i rummet samtidigt som jag vände mig mot stolen med hennes handväska. Jag stoppade ner handen och stängde av videokameran. Långsamt började Louise dra av sig tejpen, hon ville inte skada sina stora läppar. Min enda, visserligen lite högljudda, replik hade satt på hotellets stora larm. Louise höll sig för öronen. Jag greps omedelbart medan jag var på väg nerför trappan, hade inte ens fått skorna med mig. En bilpatrull eskorterade mig ut ur stan. Vid stadsgränsen lämnade de mig i min Ford Taunus. Vinden ven i lyktstolpen.
Jag steg långsamt ur och blickade på skylten; TAPE CITY - fullbordat för Dig.
Vad jag vet, stannade Louise Järleskog på hotell Hal Caften Holiday Inn, som glädjeflicka.

I Tape City hade man inte förbjudit de knäpptysta torskarna, och alla upplevelser om kärleken ansågs redan färdigdikterade av stadens lärde.

Därutöver fanns helt enkelt inget ytterligare värt att beskriva.