UPPHOVSRÄTT coh FILDELNINGSDEBATT

...Zagolandet är på väg in i den,
vill ni ha riktig debatt kan ni t ex läsa

http://dn.se/kultur-noje/debatt-essa/debatt-fildelning-och-kultur-1.824774

För att ta det från början.

Varför kopierade man förr i tiden, jag menar, för riktigt länge sedan.
När var det värt att kopiera ett meddelande från någon stentavla?
När meddelandet representerade något värde antar jag.

Inte direkt ett ekonomiskt värde, även om det kunde ha att göra med dåtida maktstrukturer. Religion, andlighet, ... eller helt enkelt att det fanns något som värt att veta, som var värt att föra vidare.
Teknologin tillät inte någon omedelbar masstillverkning av meddelanden.

Snarare spreds värdet (oftast) från mun till mun.

Med tiden uppstod förvrängningar, variationer.

Med tiden kunde det även ske feltolkningar.

Somliga budskap ansågs så viktiga att de bevakades

När kopior uppstod kunde de vara långtifrån identiska.

Somliga budskap hade sådan kraft att människor kunde liksom sola

sig i dess värde.

Originalet spelade naturligtvis en speciell roll.

Det uppstod först. Av vem, hur och när?

++++++++++++++++++++++++++

Coco Chanel: "utan kopior, ingen framgång"

Så kan man också se det. I det senare läget, då man accepterat tanken på att det finns kopior.

Men, men,...vad är en kopia?

Det kan ju betyda "Look-a-Likes".

Det kan vara bilar.

Gitarrer. Kroppsdelar.

(fortsätter)

bilder från

www.mjolby.se/2881.html

arkland.wordpress.com/2007/08/page/2/

INLINDAD AV LJUD

För ungefär tjugo år sedan åkte jag runt i Västmanland med vokalgruppen Vocal Eyes. De hade vad jag förstod vunnit riksfinalen i Musik Direkt. Gruppen bestod av 6 relativt unga röster, 3 kvinnor och 3 män Jag var en typ av tekniker med en ganska liten ljud- och ljusanläggning. Såg till att de hade varsin mikrofon och hade det delikata uppdraget att ordna ljudbilden.

Kunde panorera ut varje kanal, så att ljudet överenstämde med den visuella bilden. Ett önskeläge, inget bökigt standardiserat trumset som bullrade i bakgrunden (=d v s överallt).
Inga ordningsvakter, inga hönsnät framför scenen.
En av lokalerna var så liten (Skultuna?) att man nådde taket med handflatan, en hade en ett scendjup på 1,5 meter... (Virsbo?), bakom draperiet fanns bara en vägg.
En av vokalisterna hette Malena Ernman. De var alla bra, härligt samspelta, finurliga arrangemang. Bas och rytmik skötte de själva med rösterna.
Har glömt vilken Beatlesslåt de hade med på repertoaren, var det Paperbackwriter, Back in the U.S.S.R....?? Får försöka hitta kassettinspelningen jag har någonstans från den tiden.

Efter det dryga dussinet föreställningarna ute i länet, var det samling, vad jag minns, hemma hos Malena. Under den korta tid jag hann vara där, spelade hon upp någonting från en vinyl-LP, sina favoriter.

(tyvärr har jag glömt namnet på favoriterna,...KNAPPAST kING kONG sINGERS))

Vem kan vänta för länge?

Det här jag nyss skickat till Hallandsposten, Laholmsafdelningen

Hej,
utan att vilja förringa ert reportage om Kulturskolan i HP 14 mars (Laholmssidan) kan jag tillägga; ungefär en gång om året läser jag liknande reportage i olika tidningar. Här är rubriken "HUNDRATALS BARN STÅR I KÖ TILL KULTURSKOLAN". I det här fallet gäller det Laholm.
Själv jobbar jag f. n. inom ett av studieförbunden , har varit tillgänglig ett par dagar i veckan i just Laholm de senaste åren och jag har platser kvar.
Mina huvudsakliga ämnen är gitarr-elgitarr-elbas, samt rytmik som jag involverar i alla delar.
Min kurserfarenhet sträcker sig mer än trettio år tillbaka i tiden. Jag har även elva terminers erfarenhet från, den kommunala musikskolan, som det hette tidigare.
Skillnaden med Kulturskolor, är att inom studieförbunden jobbar man under något friare former, kan vara mer deltagarstyrt.
Ibland är skillanderna marginella, det betyder inte alltid att de kvalitativa skillanderna är till studieförbundens nackdel. även om handledare/lärare inom studieförbunden i regel är underbetalda i förhållande till Kulturskolans, som i regel också har större resurser när det gäller lokaler, utrustning och antal lärare.

Om dessa köfenomen till Kulturskolan har jag som nämnts hört ofta talas om. Jag träffar även föräldrar som tröttnat. I min öron är det bisarrt med fyra års väntetider. Det är barn det handlar om, fyra år är en oerhört lång väntetid för en ung människa. Redan två år är det. Vad är det för ungdomsaktivitet? Ibland verkar det som om det är fint med köer, det smäller i alla fall högre än brist på deltagare. Med köer kan det vara lättare att få kommunala och statliga anslag.
En gång i tiden fanns det inte kommunala kulturskolor av det här slaget, musikdelen sköttes ofta av studieförbundet ABF (Arbetarnas bildningsförbund), då ofta med den äran bör tilläggas. Under 1970talet, övergångsperioden, då alltfler kommunala musikskolor blev till, var det ungefär hugget som stucket med ersättningsnivåerna (alltså lön). Jobbade man inom den nya kommunala musikskolan eller ett studieförbund var det ungefär lika betalt. På den tiden ansågs det fortfarande lite fint med kvällskurser, OB-tid var/är det ju också..., till skillnad från idag.
Sedan dess har studieförbunden i olika etapper punkterats, under flera decennier, på många håll i landet vågar jag påstå. Det finns lokala undantag med livaktiga studieförbundsavdelningar, men ofta jobbar de på lite sikt i motvind i förhållande till kommunala aktiviteter.
Nu är det ju i huvudsak inte längre studieförbundet, utan kommunen som sköter musikkurser/utbildning för ungdom. Så är den medelåldriga svenskens (förälderns) världsbild i detta ämne verkar det som. Slentrianmässigt skickar man in sina barn i köerna utan att ägna en tanke på, om, det verkligen är den enda vägen

Enda vägen till vaddå? En snitslad bana till högre musikutbildning? I de allra flesta fall handlar det inte alls om det, utan aktivera ungdom för den närmaste framtiden, perspektivet är kanske några år fram i tiden.

Har Mia och Klara någon framtid ??

Jag menar dessa två vardagsnära tjejer, kända från TV, så vardagsnära att det ibland är svårt att veta om det är högklassig kittlande fiktion eller bara en bevakningskamera på vilken plats i samhället som helst. Visst skrattar jag inombords när jag för åttonde gången ser den hjälmfrisyr beklädda hundinstruktören eller den bjäbbande frisörskan, och alla andra figurer. Inte att förglömma den märkliga företagskursledaren. (Han är en Christopher Walken Looka-a-like, även om det inte är lika tydligt i säsongens upplaga)

En helt annan sak är Hanna Hallgrens (Kabusa böcker) avhandling; "När lesbiska blev kvinnor - När kvinnor blev lesbiska", som skildrar hur en alternativ form av lesbisk identifikation - den kvinnoidentifierade kvinnan - formades i motsats till den dominerande kulturens diskurser om lesbiskhet som manhaftighet på 1970 och -80talen.

Ja, så börjar en artikel i en begagnad Aftonbladet 10 februari, signerad Edda Manga (ide´historiker och skribent i Göteborgsposten) - som jag just skulle slänga, hela tidningen alltså. Det var en tisdagstidning som jag antagligen köpt enbart för att få lite fotbolltipsinformationer. För att återgå till Mia och Klara, visst är dom lite äckliga bitvis, men det är säkert meningen.

Vad har jag lättare att ta in? Edda Mangas story över Hanna Hallgrens avhandling, eller ett vanligt kaotiskt avsnitt med Mia och Klara?
Mitt spontana svar är, komiken, även om den inte ens är minnesvärd.

Edda ställer inte så lite intellektuella krav själv i sin text, men sammafattar Hanna Hallgrens; "Hallgrens avhandling, liksom många avhandlingar, lider av omständiga förklaringar av författarens hantverk, onödiga sammanfattningar av innehållet och överflöd av teoretiska begrepp av vilka ett fåtal verkligen används. Ändå finns det en nerv som gör läsningen spännande"

Innan det skriver hon bland annat, jag vet inte om det är ett direkt citat ur avhandlingen, det vore mycket möjligt; " Kvinnoidentifierade lesbiska gjorde upp med synen att den vaginala orgasmen utgjorde slutpunkten i kvinnors sexuella utveckling, diskuterade huruvida penetration stred mot en egalitär sexualitet och lovsjöng klitoris som ett unikt erogent organ vars enda funktion var att skänka kvinnor njutning."

Just det är skulle Mia och Klara säkert med lätthet också kunna avhandla, om än i annorlunda ordalag. Men det vore inte så seriöst, även om samtalet skedde vid köksbordet, en helt vanlig dag, i en helt annan förvirrande inramning än det samtalet handlar om.

Vanliga dagar finns det emellertid sällan i avhandlingarnas värld, utan språkkonstruktionerna föder egentligen värre fiktioner, än en humorserie, nämligen den språkliga byråkratins upphöjda självdyrkan.Varför måste man skriva avhandlingar för att förklara kvinnors sexualitet? Vem är dessa avhandlingar till för? (Är det inte åter männen som lurar där i vassen?)

Antagligen är det motiverat i sitt sammanhang, kanske är det välgjort, kanske tillför det något. Men jag tvivlar på att det är lättillgängligt.
För folkligt får det ju aldrig bli, sexualiteten, det vore för billigt. Intet skrattretande skämt.
Det skall förklarars i en manual, som ritningen på husets nya energibesparande apparat, som alla i lokalsamhället bör införskaffa sig.
Bestämmelserna är ju sådana. Folket bör ägna sig, åt en ständigt pågående seriös fortplantning under kontollerade former.

Från en annan värld, musikens, vet jag att det har funnits mycket träpinnebyråkrati, - kring t ex vad ljud är, hur det skall användas, vilka är musikaliska? Vad är vackert, vad är fult?
Diktat och formuleringar kan styra utbildningar i så hög grad att det snarare handlar handlar om intellektuell inavel än upplysning.
Det hör till sakens "natur" att isolerade, robotliknande, kretsar ser helst bara dem som finns i den egna kretsen, alla andra utanför är retoriskt dåliga exempel.

I länder som Afghanistan kan jag fantsiera att det behövs avhandlingar, även i fler ämnen än musik, men frågan är om det finns någon som begriper dom.
Det går inte att omvända någon med ett språk som för denne är främmande.
Ja, Mia och Klara behövs, ni har en framtid, men inte nödvändigtvis i hemlandet. I en klubbstuga i Alaska, vid en flod i Indien. Där är ert
framtida arbetsfält, med skrattande män på första parkett. Män skrattar ju gärna åt halvkorkade kvinnor. Dåliga exempel om man så vill.

Framträder inte män som humoristiska dåliga exempel? Jo, hur mycket som helst, som vanligt har man mutat in en dominerande ställning. Frågan om man längre orkar skratta åt dem.
Det har gått så långt att skämten blivit allvar, livsstil. Bisarra bonusar, ovanpå en redan bisarr månadslön, kan ju egentligen inte vara allvarligt menat? Vad har dessa komiker så mycket mer av? - i intellektuell eller fysisk kapacitet, än genomsnittet?

Hur ser dessa människors måltider ut?
Inga små pizzabudbilar här inte, det skall vara en långtradare med matvaror när hungern gör sig. påmind. Hur många magar har konsulter? En för att ta redigt betalt.
En sak är säker, så stora skämtare blir aldrig Mia och Klara.

Före detta Partiledare samlar sina styrkor

Aj, aj...detta missar jag idag;
Den Rätte För Rosing, TV5 klockan 20:00
(bästa sändningstid för vetenskapliga dokumentärer).
"Linda åker tillsammans med de sex återstående killarna på en romantisk weekend till Åre" .


Jag missar också DESPERATE HOUSEWIVES klockan 21:00.
"Susans dotter Julie kommer på besök och hon har överraskande med sig en ny pojkvän."

Vad finns det nu att prata om på jobbet i morgon?

O P H A N I A

Några gånger i min ungdom hade jag varit på lådbilsrally, som åskådare. Nerför en hyfsad backe tävlade man, i mer eller mindre fantasifulla ekipage. Dessa minnesbilder underlättade för mig förståelsen av de fordon som stod uppställda vid Opahnias östra stadsport. För att komma till samhället skulle man logga in i en liten kioskliknande byggnad, därefter leta upp det fordon man blivit tilldelad. Vanligen stod ett sådant redan i startposition. Ner till Ophania åkte man längs en flera kilometer lång backe. Det fanns egentligen fyra backar, en från varje vädersträck. genom tillfälligheter hade jag valt den östra backen.
Ophania låg i en grop.

Genom satellitfoto kan man se hur samhället ligger som en mörk fläck mitt i en kvadrat. Det var tidigt välbekant att tog man sig till Ophania, var det inte så lätt att ta sig därifrån. De som är infödda Ophaniabor brukar aldrig ta sig därifrån, helt enkelt för att de vet vanligen väldigt lite om hur det i praktiken är att leva i världen utanför. För en infödd Ophaniabo känns världen utanför mycket otrygg.
Inte ens banken hittar man, den ligger ju inte på det vanliga stället.

Vinden susade lite kring öronen när jag rullade nerför backen i ett blåvitt ekipage. Kunde bedöma att lådbilen var en lyckad imitation av en Corvette Stingray.
Farten var väl inte mer än 12-15 kilometer i timmen.
Det var alltså inte en särskilt brant nerförsbacke, men den var lång. Lite avkopplande var det faktiskt att se det ganska öde landskapet passera revy under relativ tystnad.
Vegetationen ökade ju längre bilen rullat neråt dalen. men det var ödemark, utan mänsklig bebyggelse. Såg en skogshare och några fåglar.
Backen började plana ut ytterligare. Någon minut senare uppenbarade sig första tecknen på bebyggelse. Det påminde ungefär som när man åker tåg och plötsligt rullar ut ur ett skogsparti.

Ur en koja invid dök det upp en ung man i ljus overall, med en stor metallkrok som var fäst i en vajer, som i sin tur var fäst vid linbanan ovanför, som här tog vid.
Rutinerat hakade han fast kroken i nosen på mitt fordon.
Farten ökade nu betydligt, det ryckte till ibland. Jag anade att från och med nu skulle också bebyggelsen vid båda sidor succesivt hela tiden öka.
Ophania var en stor stadsliknande tätort, med ganska låg bebyggelse.

Enligt förhandsinformationen jag hade fått, skulle jag komma direkt till dess centrum.
Mitt första obligatoriska göromål var att skaffa ett arbete.
En hälsokontroll skulle också ske, troligen i samband med en intervju. Behövde inte fråga efter vägen, eftersom jag hade fått en liten karta, Introduktion till Ophania, redan vid inloggningen, uppe vid den långa backens början.

Det hela var förvånansvärt enkelt när jag steg av vid en lite större station, Ophania Grand Central. Därifrån hade jag bara några meter att gå till INSKRIVNINGEN.
Skylten var nästan överdrivet stor.Ingen sade något till mig. Alla verkade liksom redan finnas på plats för just mig, vilken korridor eller vilket rum jag än kom till. Några log. Oftast bara med en liten gest med handen.
Jag fann det behagligt och enkelt, så här långt i alla fall. Somliga gamla bekanta hade innan resan försökt skrämma mig med att Ophania, det var...., ja, man hade sett på mig med skräckslagen blick. Som om att det fanns något man saknade ord till.
Som om att Ophania låg under all kritik.

Jag trodde inte alls på det, mest att dom varit lite avundsjuka. För mig var det det inte resmålet för en ren semester, men ett fungerande samhälle där man kunde arbeta och bo.
Efter att åter ha skrivit min namnteckning på ett papper, som verkade vara en kopia på det jag skrivit på vid inloggningen, fick jag i ett rum träffa den förste som tilltalade mig med ord.
Det var en läkare, dr Bruhnstein, vilket namnbrickan direkt avslöjat för mig.
Kände mig lite lugnad av att möta en speciell person.
Hade känt en liten oro inför mitt första möte med en talande människa.
Skulle det vara en man eller en kvinna?
Hade den personen en ospecificerad sexuell läggning?

I Ophania hade alla, jag sett så här långt, likadana ljusa uniformer. Dr Bruhnstein var tveklöst en kvinna, något storvuxen. Hon såg mig rakt i ögonen, inte direkt ovänligt, men ganska uttryckslöt. Så fortsatte i en halvminut, som om hon väntade på att jag skulle säga något.
Så var det,... kom på att hon bara väntade på att jag skulle berätta något!

- Ja, jag har kommit till Ophania och nu e det dags för en läkarundersökning, om jag har förstått det rätt? Resan har gått utmärkt. Kan inte klaga på något tycker jag.
Hon, Dr Bruhnstein, blinkade några gånger, men hade annars samma min som tidigare. Som om hon väntade. Det gick ytterligare tio sekunder.Skulle just fortsätta...., när hon öppnade munnen, drog in ett större andetag, hennes byst höjde sig.
Luften kom ut ur henne igen när hon sade;
- OH FAN.
Jag blev i några sekunder mest förvånad och kom inte för mig annat än att nicka.
Samtidigt kom några andra sköterskor som tog tag i mig, förde mig ut ur rummet, till ett annat, som det visade sig vara ett ganska vanligt kontorslandskap. Kunde det vara Försäkringskassan?
Det var Arbetsförmedlingen. Det medicinska hade varit snabbt överstökad hann jag tänka, förstod att nu gällde det att fokusera på arbetstillfällen i Ophania.

Jag hänvisades med ordlösa gester att sätta mig, för att vänta på, vad jag förmodade kunde vara en handläggare. En kort man kom in, Dr Bonzo.
Väntade en stund på att han skulle säga de inledande orden, men insåg efter en stund att just det var inte ordningen. Här var det jag som skulle prata först.

- Hrkmm, jag har kommit till Ophania i de bästa avsikter. Ganska frisk är jag väl, det har er läkarundersökning redan visat antar jag. Jag har spelat en hel del musik. Tycker om att skriva också. Nu förväntar jag mig att tjänstgöra i ert samhälle, erhålla ett lämpligt arbete och göra rätt för mig.....
Den korta mannen bakom skrivbordet höjde på huvudet något och fäste blicken stadigt i mig. Hans ögon, under de buskiga ögonbrynen, studerade mig utan att avslöja något speciellt. Han drog in ett djupt andetag och sade;
- OH FAN.

Just det faktiska praktiska mötet med andra intelligenta varelser när man komtill en annan civilisation, var bland det mest spännande man kunde tänka sig. Ungefär så stod det ofta i de flesta science-fiction rese handböcker jag läst innan resan. (Jag hade mestadels lånat dem på bilblioteket, endast ett fåtal hade jag haft hemma.)
Från Arbetsförmedlingen hänvisades jag åter ut till perrongen. Antog att man hade tilldelat mig någon sorts fritid tills vidare. Ett litet tak skyddade mot duggregnet som börjat, men några droppar blåste in då och då.
En liten kiosk som liknade den vanliga Pressbyrån jag var van vid, ovan jord, om man säger så, stod mellan ett par pelare.
Tittade en stund på sortimentet som fanns bakom glaset.
Det var inte så omfattande. En sorts choklad,en sorts tidning och en sorts frukt.

Jag böjde in huvudet genom den lilla gluggen, men kunde inte se någon expedit.
- Vad kostar chokladen ?, frågade jag ändå för att se om det var någon hemma.
Kanske kunde det finnas en barnarbetare som gömde sig under disken?
Två unga kvinnor kom gående längs perrongen, nästan arm i arm, det verkade vara väninnor.
I samma ögonblick kom jag på att jag hade ju ingen lokal valuta.
Vände mig emot tjejerna och frågade;
- Vet ni var det finns ett växlingskontor?

De stannade upp och tittade roat på varandra. Egentligen var det två riktiga babes, i korta svarta kjolar och generöst urringade vita blusar med mycket krusiduller.
De sade samtidigt, som om de vore siamesiska tvillingar;
- OH FAAN!
Jag ruskade uppgivet på huvudet. Det gick inte att komma nån vart med Ophaniaborna.
Men till min överraskning fortsatte de prata;

- Du är inte ophanier! Fan vad häftigt!. Äntligen! Vi är från Bocklunda och har varit här en vecka. Det finns ett hål i stängslet mellan norra och västra porten.
Blev offantligt överraskad av att höra sammanhängande längre talade meningar igen.
Ställde ner min resväska, sträckte armarna mot skyn av ren lättnad och tacksamhet.
- Så ni är från Bocklunda! Vad härligt! Vad gör ni här? Vet ni varför dom inte pratar?

Flickorna som visade sig heta Fritzi och Annbelle var nog inte riktigt myndiga ännu, man hade rymt hemmifrån för att träffa riktiga killar, men gått vilse. För första gången på flera timmar kunde jag slappna av, tog fram mitt försilvrade cigarettetui.
Öppnade och såg mina välbekanta handrullade cigaretter ligga som små stockar.
Bara någon sekund efter att jag öppnat locket gick ett larm;DööööööööööööööööööööööDööööööööööööööööööööööDöööööööööööööööööööööööDööööööööööööööööööööööööHukade mig i förskräckelsen och tjejerna höll för öronen.DöööööööööööööööööööööööDöööööööööööööööööööööDööööööööööööööööööööDööööööööööööööööööööö - DET ÄR RÖKFÖRBUD HÄR!!!....HELA OPHANIA.....!, skrek Fritzi, och Annbelle nickade med stirrande ögon.
Jag stängde omedelbart cigarettetuiet. Larmet tystnade lika snabbt.

Men det var redan försent, vi var observerade.
Vi hörde klappret av springande skor, lät som kraftiga kängor, förmodligen militäriska. I några ögonblick tittade vi förvirrat på varandra.
Annbelle fick syn på något och pekade mot rälsen en bit bort. Bara cirka sextio meter ifrån oss, såg vi hur en av lådbilarna drogs baklänges av vajern. Den var på väg tillbaka uppför backen! Greppade min resväska och vi började springa.
Vi kastade oss i lådbilen just som tiotals unifomerade ophanier nådde platsen där vi stått tidigare, vid den tomma kiosken.

Jag, Fritzi och Annbelle hade lagt oss ner i det sakta rullande fordonet. Vi hörde hur rökpoliserna klapprade omkring den tomma kiosken i sina boots och hela tiden liksom skrek;
- oh fan, OH FAN, Oh Fan, Oh Fan.
De hade stora ficklampor.
Det var riktigt otäckt, men för stunden kände vi oss ändå relativt trygga ihopträngda på golvet i lådbilen, som sakta drogs ifrån Ophanias centrum.

Varken Fritzi eller Annbelle hade säkert inte duschat på en vecka, men det gjorde verkligen inget. Var bara tacksam över deras intima närvaro, där vi låg som tre sardiner.
Jag låg där mellan dem och tittade mot himlen. Fordonet skakade sakta och det gnisslade ibland från hjulen.
- Vi kommer snart till en ändstation och där finns en vajerkille, han sköter fastkrokningen på bilen, viskade jag till Fritzi som hade sitt ansikte närmast mitt. Annbell hade lagt handen på min mage. Där rullade vi uppför backen.
- Vad händer sen?, viskade Fritzi tillbaka.
- Vi får väl fortsätta till fots. Vet inte hur de får bilarna uppför backen därifrån.

Detta skedde snarare än jag riktigt anat. Kanske gjorde spänningen att tiden bara rusade iväg. Lådbilen stannade med ett ryck. Vi flög upp ur bilen så fort vi kunde.
Annbell fastnade med blusen i någonting och den revs upp vid sidan. Hon försökte skyla sig så gott hon kunde.
- Har du inte sett naken hud tidigare grabben, skrek jag till stationskillen som verkade lätt chockad över att bilen hade haft passagerare.
- Om du blundar och räknar till femtusen, skall du få godis sen, sade Fritzi nästan fnittrande medan vi började ta våra första halvspringande steg.
- OH FAN, sade killen och höll handen för ögonen.
Han stod kvar, till min lättnad.

Resväskan kändes tung just då, men den ville jag ha med mig. I den fanns bland annat en del nödutrustning, som verkligen kunde vara bra att ha i det här oväntade skedet av resan.
Backen var nu brantare. Fritzi och Annbell ville gärna ta av sig skorna, trots att vägen var asfalterad. Alltför höga klackar kändes bara jobbigt i uppförsbacke.
Det var säkert flera kilometer upp till backkrönet. I höjd med en samling enbärsbuskar och några stora stenar markerade jag med handen att vi skulle gå av vägen. stressa i uppförsbacke, det är inget roligt.

- Är det inte bättre, ... bra om vi vilar en stund?, fick jag fram något andfådd.
Fritzi och Annbell nickade ordlöst. Vi hade knappt lagt oss i gräset, när vi hörde en helikopter.
De hade inte gett upp jakten!I icke-rökande Ophania hade det gått ett storlarm. Jag var en efterspanad brottsling som var på flykt med två misstänkta spioner!
Tänkte både oroligt och tankspritt på hur det kunde ha blivit på det viset. Sanning, lag och ordning var ju ofta en tolkningsfråga. På något sätt hade jag och mina två vänner korsat linjer man inte bör korsa i Ophania, på något sätt hade vi skadat deras koder i ett fungerande, tilltänkt idealsamhälle.
Vi stapplade ut på vägen igen. Fritzi hade bara vilat sina långa ben bland grästtofsarna i en halvminut, men hade fått någon sorts myror på sig. Hon försökte sopa bort dem med handen och hamnade sju-åtta meter efter mig och Annbell.

Gick ner på knä och öppnade min resväska, byxtyget på knäet skavde mot asfalten. Tog fram heliumampullen och ballongerna. Victoria Silvstedt ballongerna. Hade som sagt tagit med mig lite olika attiraljer som jag eventuellt kunde använt vid någon byteshandel i Ophania.
- Det är ju Vickan!, sade Annbell storögt när jag med rutinerade grepp lät blåsa upp ett halvtdussin ballonger. Visst, de var naturtrogna, och höll de exakta måtten.
Tillverkade i Malaysia och jag hade fått reda på det genom en kontakt på västkusten.
Släppte iväg dem och de for upp i luften som den naturligaste sak i världen.
Det skulle distrahera helikoptern ett tag.
Fritzi kom ikapp oss i samma stund, och vi fortsatte med så raska snubblande steg vi kunde.Plötsligt hörde vi ljud framför oss. Någon var på väg nerför backen!
Strax efter såg vi en helt rödmålad lådbil påminnande, om en Saab 96, men som cabriolet.
Vi steg åt sidan och såg bilen rulla förbi på nära håll. Det var två skrattande tonårskillar i bilen och deras gotiska modsfrisyrer fladdrade i vinden.
- NEJ ÅK INTE NER DÄR!, skrek jag.
De bara skrattade och rullade vidare, men gjorde tydliga tecken på att något förvånat lagt märke till Fritzi och Annbell.
- Det kommer också att distrahera helikoptern, sade Fritzi tyst, nästan lite belåtet.Vi fortsatte stilla uppför backen tills vi såg inloggningsstationen.
Jag kände det som om vi hade kommit till en oas.
Vår strapatsrika vandring från gropen var över.

Vid lättmetallgrinden frågade jag funktionären om man kunde få en öl, helst en Carlsberg.
- Naturligtvis till tjejerna också, de är aderton.Vi satte oss i de gröna trädgårdsplaststolarna, vid ingången till helvetesäventyrshålan Ophania. den östra infarten.
Mannen kom tillbaka med tre ölflaskor på en bricka. Några nya svettdroppar kände jag fortfarande på min panna och det rann fortfarande längs ryggen..
- "This is probably the best beer in the world", sade jag skämtade lite över tv-reklamen.
- Oh FAN, sade funktionärenkyparen, men vad var annat att vänta. Om han inte var ophanier, så hade han inte sett varken tv-reklamen, eller den gamla filmen med John Mills som hela grejen bygger på. Eller så kände han till alltihopa och bara skämtade, heder åt honom i så fall.
- Och vad har vi lärt oss idag?, sade jag i riktning mot Fritzi och Annbell när jag lugnat ner mig. Fritzi tog klunk från sin flaska, svarade inget direkt, såg frågande på mig.
Annbell ruskade lätt på huvudet och gjorde en förvånad min med stirrande ögon.
Böjde mig fram och lutade armbågarna mot det lilla runda trädgårdsplastbordet.
Jag antog att de unga damerna egentligen och åtminstone var lite ophanier, via släkt och så, annars hade de inte stått ut därnere i en vecka. Bocklunda låg bara någon mil därifrån.
Deras enkla talspråk. Usch ja. Inte ens en dyslektiker eller analfabet kunde tyckt att det var bekvämt. Men så är det, sade jag avslutningsvis och tömde resten i min flaska stående.
Mina byxor var dammiga och skrynkliga.Vi skildes som vänner en bit bortåt landsvägen, där den delade sig åt tre olika håll.
Slängde en blick i min almanacka vid busshållplatsen.
Hade bokat in ett par andra resor senare i år, Snippan Town och DampCity väntade, men det hela hade fått bero lite på hur länge jag skulle stanna i Ophania.

tidgare publicerad på
http://gobbagibliotheket.blogspot.com/