ELBILEN

... för framtidens action !

Herbert var uppe mycket tidigt denna sena decembermorgon, i mellandagarna före nyår. Lastade bilen. Han skulle åka till stan för att hjälpa till. Sabine, hans fru, stod i fönstret bakom gardinen, såg det hela med ännu sömniga ögon. Herbert släpade upp de två bastanta Duracellbatterierna, ett under sina varje arm, från källaren. Trappan var rätt smal, och hans armar lite kortvuxna, så han fick ställa det ena batteriet på nedersta trappsteget så länge, medan han bar upp det andra. Monteringsarbetet av de drygt sextio centimeter höga batterierna i bilen var inte så svårt, han hade gjort det många gånger.
Han var stolt över sin elbil, en av de tidigaste modellerna i landet, klart att den hade lite antikvärde. Sabine öppnade fönstret på glänt;
- Ska jag göra några mackor till dej? Kaffet står redan i den blå termosen. Stoppar med ett salladshuvud om du skulle bli sugen.
Herbert nickade. Färden ner för Nissastigen gick bra. Han boxade lite på vindrutan till en Diana Ross-skiva (Baby Love), glad över att vara igång för dagen. Inne i bilen var det ganska tyst, trots att motorn surrade som intensivast när elbilen gick fortare. På tomgång hörde man knappt något motorljud. Herbert slängde en blick i backspegeln. Inte många bilar ute denna morgon. Knappast någon blixthalka, temperaturen var klart några grader plus. Han var på väg till förorten i en västkuststad för att rensa upp i fyrverkeriträsket.
Redan innan han lämnade hemmet och sin underbara lättrosa, långörade och håriga fru, hade han satt på sig säkerhetsglasögonen. Musiken i förarhytten blandades snart med ett annat karktäristiskt ljud. Herbert såg det i backspegeln, den spridda flocken. Snart började de passera bilen, en och en, aldrig tätt tillsammans, men det verkade som man ändå hade ett gemensamt mål.
Även de var lätt ljudlösa, ett dämpat studsande, när det var som intensivast. Duracellkaninerna var alltid på väg. Behövdes det, klättrade man uppför berg. Kuperad terräng, vatten eller hektisk stad, det spelade ingen roll man var alltid på väg framåt, nöjda med livet och av att kunna hjälpa till på något sätt. Duracellkaninerna var riktiga föredömen tyckte Herbert, som fick finna sig att ett hundratal passerade honom, till fots!
Här hjälpte det inte att han hade en elbil från ASEA, nej, den gick inte fort nog och framförallt var han tvingad att följa vägen, Nissastigen. De duktiga ljust färgglada Duracellkaninerna, somliga klädda i fluga, eller små söta byxor, tog ibland genvägar i någon kurva, man färdades raskt, fågelvägen om man säger så, utan några synbara hinder eller besvär verkade det som. Själv var han en Tudor. Alla visste att det var inte det samma, men man hade andra fördelar. Hans fru Sabine var 25% Duracell, vilket gjorde henne till utomordentlig husfru.
Framme i stadsdelen Wondersberg parkerade han sin bil nära dess centrumdel. Det blixtrade av fyrverkerier över området och snart fick han syn på en liten kille, Allan, som höll på att föra tändaren till en 150-pack Tiger Rocket.
- Du, vad håller du på med Allan, är du en dag över 13 år?, sade Herbert och stegade fram till avfyringsplatsen. Det var för sent. Sotig i ansiktet gick Herbert tillbaka till bilen, satte på kommunikationsradion.
- Herbert här. Nu är jag vid Wondersbergs centrum. Var skall jag gripa in? Kom. En knastrig röst hördes från kommandocentralen;
- Ta det lugnt Hebbe. Vänta där. Vi skickar förstärkningar. Kom inte. Herbert gick ur bilen och iakttog parkeringsdäcket där något höll på att hända. Det var två vanliga Wondersbergsgrabbar, Ahmed och Slitkowitz, som höll på att få igång några förpackningar Crackling Balls.
- Hej, vad håller ni på med?!, ropade Herbert. De båda killarna i 15-års åldern ropade genast på sina äldre bröder, som vägde 20 kilo mer vardera på grund av alla vapen man bar på sig.
- Rezspekt. Visa Rezspekt, sade den ena av dem, Rasputin.
- Hördu Rasputin, jag gillar inte det där, sade Herbert och rusade tillbaka till bilen och låste efter sig.
Grupper av fyrverkerier avfyrades, det var ju bara 84 timmar kvar till det speciella tolvslaget. Från trappuppgånger kom det eldkaskader. Herbert gissade att det i somliga fall handlade om lådor med Cocktail som gav hela 50 krevader, något som enligt reklamen "skulle få grannen att glömma sitt eget fyrverkeri".
Den femtonårige Albert passerade bilen, med ett bälte runt midjan, ett bälte av Liberty Shells. Herbert rullade ner sidorutan och frågade;
- Hur är det här då. Vill du också ha respekt? Albert, 9år stannade upp och spände sina ögon i Herberts.
- Du är ju för fan en kanin. Med dom där öronen får du fack ingen reszpekt. Herbert drog in öronen i bilen, han böjde dem bakåt, de nuddade ändå biltakets insida.
- Vart är du på väg?, sade Herbert och försökte verka opåverkad.
- Jag är självårsbombare och skall fack smälla av i kiosken. Juden därinne ville inte ge mig lakritspipor. - Gratis? Herbert såg frågande på Albert medan han genom vindrutan såg att ett av höghusen stod i brand. Det knastrade i kommunikatiosradion;
- Kommandocentralen här. Vi skickar förfriskningar. Du är väl torr i munnen nu Hebbe. Kom.
- Javisst. Hörselskadad också. Kom inte.
Albert utanför bilen tog fram några tändstickor. Det knastrade åter i radion;
- Vadå kom inte? Skall vi inte komma med förfriskningar? Här står en mängd backar med julmust sedan förra helgen. Kom.
- Jag sade kom inte för jag vill inte prata mer. När det gäller läsken, kom.
- Okay, vi kommer. Kom inte. Albert lyssnade intresserat på samtalet, det nalkades läskbackar.
- Tänder du på ditt fyrverkeribälte. Gör det inte här. Jag vet inte hur de stora batterierna i min elbil reagerar. - Okeidå, sade Albert och sprang bort till kiosken.
- Ja, här kan ni verkligen leva ut era traditioner, sade Herbert tyst och uppgivet för sig själv, startade bilen genom att trycka på den speciella startknappen. Han ville bort. Han ville inte spela hjälte i det här festliga infernot, där man riskerade få en raket i örat vilken minut som helst.
Han beslöt sig för att köra hem, längs Nissastigen. Elbilen gick bra med ett lågt surrande. Han lade märke till att somliga vid vägkanten pekade mot bilen och gjorde fula grimaser.
När han kom hem tröstade Sabine honom så gott hon kunde. Herbert pratade knappt på flera veckor, inte förrän en bit in i februari på det nya året. Han visste att man kunde göra precis som människan Daniel Larsson på Grönsaksdepartementet. Tiga. Tills tiden läkt alla förödmjukelser.
I princip, även om Herbert inte hade 80 000 i månadslön.
Men han piggade upp sig snart, han hade det rätt bra ute på landet.

JULEMAND pa gale vej

Varning; Läs inte det här om Du har något viktigare att göra.

Dorothy Bancker-Alzheimer åt gärna Grand-Flakes, till och med under jultid. Men ibland kunde hon känna att den femtonde portionen blev för mycket. Så var rutinen i denna mycket rika företagarsläkt, så även denna morgon, på hotellet i centralamerika. En stor propeller i taket fläktade lite. Luften var ännu mera ljummen än het, vindarna mjuka ute vid stranden. För att variera smaken i de många portionerna använde hon olika marmelader som krydda. Hon hade fostrats av Maurice Alzheimer, som hade dragit sig tillbaka. Dorothy var arvtagerskan av ett bananimperium utan dess like. Hennes världsbild hade med tiden blivit enkel och rationell, hon ansåg att världen var som ett kontorslandskap. Hon var chefen. Ingenting kunde stå utanför denna värld.
Hennes värld var egentligen också Europa, och naturligtvis Sverige, men inget var större och viktigare än att det kunde visas och sammanfattas genom en overhead-projektor. Men nångång ibland var hon, på grund av sina ägarintressen, tvungen att ge sig utanför de invanda cirklarna. Som denna jul, ända till det lilla landet vid karibiska havet.
- Rodrigo, kan du sätta på TVn, jag vill se nyheterna från Sverige. Rummen, hon disponerade två på Hotel Nuages, var i dämpat blått. Små gardiner av sammet hängde för fönstren, fladdrade i den milda vinden. Två hålsslagare, av metall, för viktiga papper stod på fönsterbrädet. Rodrigo satte sitt långa ljusbruna pekfinger mot den runda knappen och tryckte till. Han var den infödde betjänten som följt med på resan, delvis helt enkelt för sina utomordentliga språkkunskaper.
Dorothy lade den stora silverskeden åt sidan, rapade lite lätt efter den sista portionen Grand-Flakes (med krusbärsmarmelad) och gick av pinnstolen. Hon hade lätt övervikt (tyckte hon själv), men det var nog inte därför det knarrade lite i det gamla parkettgolvet. I TVn hade nyheterna ännu inte börjat, något komiskt underhållningsprogram visade hur en professionell underhållare, Henry Shyoffert, skulle köpa korv i en indiandräkt.
- Ha,ha,ho.ho.hoo, skrattade Rodrigo, som själv hade indianskt ursprung, på sin faders sida, men också dels för att TVn fungerade. Nästa dag skulle han få träffa sin farbror Heitor som jobbade på plantagen, Just denna tid hade man en Peak Banana, vilket helt enkelt betydde att bananerna tog slut. De hade ofta tagit slut för tidigt misstänkte Dorothy Bancker-Alzheimer. Det var därför hon hade tagit den långa resan, för att inspektera plantagen.
- Vad skall vi göra ikväll, sade plötsligt Dorothy när hon tagit plats i den lilla blå soffan.
- Vill Dorothy, så skulle vi kunna spela poker, sade Rodrigo lite försiktigt når han fortfarande stod nedhukad framför TVn och försökte ställa in bilden lite bättre. Dorothy insåg att just den dag skulle gå i vilans tecken, mellan hotellrummets ljusgröna väggar, efter den långa flygresan med firmans eget propellerplan, för att orka med morgondagens strapatser ute på landsbygden.
- Visst Rodrigo, bara vi två eller....
- Nja, miss Dorothy, jag kan skicka bud efter min kusin Castelnuovo, som är både är en skicklig spelare och konversatör. Ingen kan berätta Norge-vitsar som han. Han bor bara två kvarter bort. Dorothy Bancker-Alzheimer funderade några sekunder, men var inte sen att säga;
-Javisst Rodrigo. Gör du det.
Mot kvällen, efter att man ätit en liten supe´med otaliga bananrätter ur små turkosfärgade glasskålar, knackade det passligt på dörren och in steg Castelnuovo, en liten tunn man med svart bakåtkammat hår. Han såg prydlig ut i sin ljusa, men en aning skrynkliga kavaj, tänkte Dorothy.
Vid pokerbordet, av ädelträ, med en grön duk av samma typ som vid rouletteborden, förberedde man sig snart för spel. Man hade inga riktiga spelmarker, så Dorothy hade föreslagit att man faktiskt kunde använda bananer. Hon själv hade beställt fem stora klasar från kökets kylrum, gröna och hårda belastade de bordet. Både Castelnuovo och Rodrigo hade färre, men som gäst fick ändå Castelnuovo ha en hel klase vid spelets början, medan Rodrigo som bara var betjänt, fick nöja sig med endast två bananer. Han insåg sitt underläge medan han delade ut korten, men var fast besluten att kämpa i sina fäders anda. Första given vid ett kortspel är alltid någonting speciellt. Alla tittade på sina kort, smög fram dem i händerna. Castelnuovo fick fram fem stycken spader äss och sneglade lite försiktigt på sin kusin. Någonting hade gått snett.
Det var ganska sent på aftonen och någon trädgren skrapade mot hustaket. Det hade börjat blåsa upp. Castelnuovo lade sig vid denna första giv, för att inte avslöja att kortleken var felaktig, men leken var ändå till det yttre, av intelligent design.
Att det skrapade mot hustaket gjorde inte så mycket konstaterade han, när han mjukt råkade sparka till den extra bananklasen som han tidigare, i smyg, lagt under bordet. Dorothy vann den första väl tilltagna potten, med två stycken ruter sjuor mot Rodrigos par i tvåor. De båda kusinerna var lättade över att Dorothy inte för väl tycktes känna till hur en normal kortlek var beskaffad. Efter några glas bananlikör blev Dorothy mera pratsam;
- Riktigt trevligt. Min man Aksl hade aldrig kunnat hitta på något så härt trevligt. Han hade bara suttit och bloggat hela kvällen. Han tror sig kunna hitta någon vettig date på Internet, hi-hi. Både Rodrigo och Castelnuovo teg. Nu dunsade det på taket och det hördes andra ljud, nya skrapljud, men också något som lät som en militärhelikopter, därute någonstans i luften. Spelet fortsatte emellertid. Någon timme senare utbrast Dorothy,
- Kom killar, nu går vi och lägger oss. Det fanns en stor dubbelsäng av järn i ena hörnet av rummet. Castelnuovo tog äntligen av sig den skrynkliga kavajen och lade sig världsvant innerst närmast väggen. Dorothy lade sig i mitten och Rodrigo fick plats ytterst, inte utan hjälp av ena handen. Ett ögonblick lutade han sig med den mot golvet, satte handflatan i matten för att justera sin position. Där låg de alla tre, i en dubbelsäng, på ett hotell, nära bananplantagen i Metaxaregionen.
- Får man röka ?, sade plötsligt Castelnuovo och tog fram ett försilvrat metalletui. Han knäppte upp locket och snappade fram en tunn cigarill, innan Dorothy hunnit svara.
- Nej, det får man inte. Endast om du killar mig under fötterna, ti-hi-hi. Castelnuovo lyfte på huvudet något och tände cigrillen med ett zip-ljud från en gyllene tändare. Rodrigo låg och balanserade vid sängkanten, men kom på att endast genom att sträcka ut ena armen, samtidigt som han lutade med den andra mot golvet, nådde han precis bananlikörflaskan på serveringsvagnen. Just då hördes det kraftiga ljud vid dörren, som öppnades plötsligt på vid gavel. Där stod Aksl Alzheimer i tomtedräkt.
En liten pigg mun i lösskägget började prata;
- God afton mitt herrskap! Finns det här några snälla barn!? I sängen stelnade man till och lågo som pinnar, utom Dorothy, som utbrast;
- NEJMEN! Vilken överraskning! Ja, överraskningsmomentet upplevdes av alla parter. Aksl steg, barfota som han var, lite försiktigt in i rummet eftersom han var rädd att få stickor i fötterna.
- De här männen, sade hon och pekade ivrigt på Rodrigo och Castelnuovo; - De här sluskarna har hållit mig som fånge och som du ser, gått över alla anständigheter!
Aksl kallade omedelbart in ett tiotal andra män, bland annat Heinrich Kwalsterbed, som var hotellets obestridlige ägare. Kwalsterbed hade lämnat sitt eget hemland, utan ett ord, efter regimens fall. Han var den tysta typen. Gnällspikar förtjänar en örfil, var hans motto. Men i de flesta fallen visade de sig de i rummet inkallade männen tillhöra de vanliga medborgarna, som jobbade extra hos den lokala polisen. Både Rodrigo och Castelnuovo greps, inte utan dramatik. Under den rättegång som följde skyllde man på varandra.
En rättegång som varade i hela två dygn, i denna idylliska, men moderna ort vid havet, ansågs vara en lång rättegång, men så ville man också skipa rättvisa. Pengar bytte ägare. Alltför intresserade nämndemän fick utan dröjsmål avgå, eller i lyckligare fall ett personligt samtal med Heinrich Kwalsterbed i husets källare.
Aksl Alzheimer som legat och studerat juridik i Sverige, vid Knutby universitet, var nästan färdig brännvinsadvokat, med åklagarambitioner, visste att det här var ett klassiskt fall. Eftersom båda skyllde på varandra kunde ingen dömas. Indicierna var inte heller så starka och det var oklart vad som hänt, frånsett det att Dorothy Bancker-Alzheimer utsatts för ett våldtäktsförsök.
Varken Castelnuovo eller Rodrigo sågs mera efter denna incident. Detta kom bli något som man pratar om på Hotel Nuages än i denna dag, pokerpartiet som blev så ödesdigert. Dorothy och Aksl åkte ut med firmans NYA CHEVROLET efter rättegången. Landsbygden, med sina tjattriga färgglada papegojor, var något annat än den ohälsosamma stadsmiljön, tycktes det till en början. Efter mycket, både bananer och Grand-Flakes, och alla marmeladsorterna, till frukost kände sig Dorothy lite orolig neråt kroppen. Magen var hård och spänd, lite basketbollaktig under den bananmönstrade, ganska vågade, tunikan Aksl som bland annat, var allergiker, tyckte inte om alla dofterna i naturen. När Dorothy passade på att släppa lite gaser i något gupp, blev det liksom för mycket. Hon försökte kamouflera sitt eget oväsende något genom att prassla lite extra med kartan. Aksl tvärbromsade DEN NYA CHEVROLETEN och kippade efter andan, röd i ansiktet, tappade greppet om ratten, tog sig för bröstet, och började ramla av sätet, vadderat med små vita påsar, som skulle med tillbaka till Europa.
- Fyyyy..FFF.....FES, du? Sheskit it out!aaaaaaCsHISKIIITAooooooOOut!, var Aksl´s sista ord till en tillskyndande engelsktalande doktor , som någon minut senare kom körande med en gammal flakmoped, ute på den annars öde plantagen, långt ifrån civilisationen.
- Ja, och du ska veta att det var jag som lurade Castelnuovo och Rodrigo till sängs, sade Dorothy med ett litet leende på läpparna, säker på att hennes mans sista stund var kommen, Hon blinkade till Heitor, som ju var den förvsvunne Rodrigos farbror, som ju var den som hade klätt ut sig, till den vänlige engelsktalande doktorn. Han satt på mopedflaket, i en yogaställning, nöjd, snart skulle han få åka på smekmånad.
Hon, Dorothy Bancker-Alzheimer, skulle få ärva hela "kontoret"!Vinden ven kring ratten på bilen. Blåsljud och pipljud hördes från en öppnad flaska Liebling i baksätet. Hon skulle inte sakna sin jultomte. Bananträden var inte vad Aksl hade antagit, det var nu som kaktusar, och långt ovanför svävade inte papegojor, det var gamar. Ekonomiska bananexperter säger, att den här dramatiska situationen kan ha varit den, då framgångsrika bananmärken skapades.
Därom twista de lärde än idag, åtminstone en gång om året, då man dansar med levande giftormar på universitetet, firandes Juridikafton. Tror man tillräckligt mycket, så kan Bananen heta vad som helst. I alla fall, Bananen, som den benäms i neutralum - som egentligen är ett bär, är både god och nyttig. Att den kommer från fjärran land, beskriver denna historia utan tvivel.
Men varför heter det b a n a n ?

Fanns de verkligen före industrialism och andra tekniska landvinningar?
Propellerplanet surrade och dånade med sina motorer. Dorothy var på väg hem. Inga bananer var ju heller identiska. Skalet var ju för tjockt och dessa produkters lätt krokiga form gjorde att de var ganska skrymmande i en vanlig bananlåda. Kunde man räta ut dom? Produktutveckling. Kanske kunde man sälja bananer i pillerform?
Många kreativa tankar for igenom Dorothy Bancker-Alzheimers huvud under flygresan. Hon var nu företagsledare, The Headmastress of Bananas, och trodde att hon kunde nu göra precis som hon ville, som den inredningsdesigner som hon såg sig själv som.
Världen var hennes, som ett kontorslandskap. Både natur och traditioner skulle hon betvinga. Hon hade vad som behövdes; hårda nypor och pengar. Gjorde hon fel, ja då fick hon ändå pengar, så var de okrossbara okrossbara fallskärmarnas omhuldade huvudregel.

Det finns miljoner historier på Z A G O L A N D E T, det här var en av dem.

ÄNTLIGEN ARBETSDAG

WOLLY BOLLY

WOLLY BOLLY KLARAR SKIVAN

En förmiddag då Paul van der Jong ännu satt vid frukosten vid elvatiden, bläddrade i gamla papperstidningar. Han var ganska besviken i förmiddagssolen, som bara trängde sig in genom persiennspringorna. Vinter, men det var blött. Ute på gatan paddlade folk omkring i gummibåtar och diverse avfall flöt omkring. Ja, det var något framåt i tiden.

Den andra portionen gröt smakade inte alltför mycket. Hans dotter Wolly Bolly kom in genom köksdörren;
- Jag behöver lite pengar Pappsen, till eftermiddagen. Paul tittade upp.
- Kolla växelpengarna i gröna burken med grodmotivet. Hur mycket behövder du?
- Ungefär tjugetusen.
- Det borde där finnas om inte Molgwen (hans fru) har tagit dem i morse.
- Tack pappa, sade Wolly Bolly och gick till skafferiet. Huset var gammalt, och egendomligt byggt, som ofta var fallet med gamla hus. Beläget på en liten kulle. Skafferiet var stort som en rejäl garderob.
- Vad läser du? frågade Wolly Bolly när hon kom in igen, gjorde sin fader sällskap vid köksbordet. Bordet var av den typ, där man behållit en del av barken längs kanterna.
- Mmm, jag läser om sjukskrivna i Schwedenland under den senaste stormaktstiden. En kannibal i Schwedenland fick sjukpenning för att kunna köpa skivor och godis. Tänk att man fick ersättning för sina illgärningar. I alla fall blev det något över efter att man betalat lite skadestånd. Tidningen var gammal, från den tiden då papperstidningar var vanligt. Då vågade man fortfarande skriva glada saker.
- Det låter roligt, sade Wolly Bolly. Hon hällde upp lite kaffe i koppen, direkt från TV-kannan. Kannan var i gammal retrostil, från 1960-talet. Familjen hade under sin vistelse i Schwedenland varit mycket förtjusta i att undersöka landets traditioner och historia. En del i detta var de många besöken i prylbodar och vissa högt belägna antikvariat, som ofta sålde utomordentligt billigt och varierat, sådant som svenskarna själv förkastade i sin iver att verka vara utan belastningar bakåt i tiden.
- Läser här att Fågelskådaren fick 197 440 kr om året för att han hörde röster i huvudet.
- Vilket jobb!, utbrast Wolly Bolly.
- Ja, men han dödade slumpartat en kvinna vid köksbordet också, på något Öland.
- Ja, lite får man väl göra för pengarna, sade Wolly Bolly och stoppade en Stream Cracker, med syntetaprikosmarmelad, mellan sina blodfyllda läppar. Perfekta vita tänder krossade kexet och marmeladen spred sig i munnen, tillsammans med de lite salta smulorna, bearbetades som i en centrifug.
- Järnspettsmannen fick 198 000 kronor i ersättning.
- Vad gjorde han för jobb? - Han gick bärsärkargång på en tunnelbanestation. Han trodde sig jagad av troll, sade Paul van der Jong lugnt. Inombords kände han sig lite uppgiven. Inte så mycket för ruskigheterna tidningsartikeln, men för att hans företag höll på att tappa en del spetskompetens till vissa konkurrenter, speciellt Yugo Submarines. Som för att bedöva tankegångarna över det egna företagets vidare öden, fortsatte han läsa för sin dotter;
- Knutbypastorn ville gärna ha en ny bebis.
- Är det han? Som vi hörde talas om innan vi kom till Schwedenland?
- Ja, en märklig man som tydligen styrde en hel by någonstans.
Paul van der Jong, kände sig lite illa till mods, inte så mycket för historien om den kyrklige mannens förhoppningar, men för att två representanter från det konkurrerande öststatsföretaget hade lovat att hälsa på under eftermiddagen.
- Du, jag måste nog gå nu, sade Wolly Bolly och gav en hastig klapp på armen, som låg över köksbordet, över tidningssidan och pekfingret (Pauls) pekade på en liten bild av Helenmannen som under sin storhetstid fick 186 400 i årlig ersättning från Försäkringskassan.
Hur skulle han hantera konkurrenterna? Han ville inte bli pensionär i förtid och leva på existensminimum. Skulle han, om det ville sig som värst, hamna att leva på en nivå som ekonomiskt låg lägre än en dåres? Ja, så illa var det, gummibåtsförsäljningen var nu avreglerad och hans kontrakt med svenska staten i upplösning. Skulle han bli tvingad att leva som singel på månen, utan public service? Stora episka tankar, onekligen, som for igenom hans medvetande denna förmiddag. I ett hus på en kulle, på ett berg, utanför staden.

Wolly Bolly satt ännu vid sminkbordet i sitt flickrum. Hon fick bo kvar där tills vidare, eftersom det var svårt att hitta bostad. Den stora spegeln på väggen var ett av hennes viktigaste redskap. Även en dag som denna stod hon framför den, nästan utan en tråd på kroppen, jämförde sina fettdepåer. En o annan Banana-Split borde hon avstått ifrån, men trivdes annars ypperligt med sina bröst. Den lite fjälliga rumpan var det inte så mycket att göra åt. Väl halvtimmen senare var hon redo, stadens eget Manhattan, med spelbutiker och blinkande röda gubbar väntade. Hon tänkte beställa in någon av sina favoriträtter hos Brunos Pizza. Stället hade enorma fönster, från golv till tak. Utsikten över var bedövande, den berömda parkeringsplatsen kunde man inte längre se, endast något enstaka biltak skymtade fram över vattenytan.
Som vanligt var det Robinson Ruben som serverade henne vid bordet.
- Det vanliga Wolly Bolly? En Vesuvio?
- Ja tack, men utan Buttericks-Skinka.
Några gamla bekanta, Farmen Sluggo den III och Trälen- Slavo satt några bord ifrån. Rökte helt fräckt cigaretter utan filter efter maten, fast det var rökförbud.
- Hur e´ läget Wolly Bolly?, ropade Farmen Sluggo den III. Wolly Bolly låtsades inte om dem. De brukade vara ett par retliga killar, speciellt Trälen-Slavo med stjärtfenan på bordet, som bara såg henne som ett spexobjekt. Istället vinkade hon till Top Model Bexipop, egentligen en hästtjej, som satt en bit ifrån, bordet närmast utgången. Vakten på stället, Big Brother Mini-Marlon, stod och vaktade vid den gyllene dörren.
- Har du några bra speltips? sade plötsligt en röst bakom Wolly Bolly. Det var Bonde Söker Fru-Spansk Krage med Gonne, en gammal bekant från skoltiden. Wolly var överraskad.
- Nej inte det, men sätt dig, det var längesen!
Bonde Söker-Fru Spansk Krage med Gonne satte sig gärna vid Wolly Bollys lilla bord, avsett för endast två personer. Äntligen kom pizzan, mikron fungerade inte så bra numera, beklagade sig Robinson Ruben. Samtidigt serverade han ett speltips; Waterford skulle slå Bottehamn i den besvärliga bortamatchen under oljeplattformen. Tipset hade han fått från Baren-Pampers som i en vit vattenpolotröja, som förresten, redan satt och flörtade med Top Model Bexipop,(såg Wolly Bolly lite förargat i en a ögonvrån.)
Inte var hon svartsjuk direkt, men hon hade gärna velat tala med Top Model Bexipop (egentligen en hästtjej) i enrum. Den där Baren-Pampers skulle alltid stå där och dominera, med sina stora fenor innanför polotröjan. Snart skulle han väl börja fladdra med gälarna och sedan sluka Top Model Bexipop i en enda munsbit! Nej, det fick inte ske!, tänkte Wolly Bolly och reste sig hastigt upp från bordet, stegade fram. Ut ur handväskan tog hon fram en stor daggmask som hon slängde på deras bord. Top Model Bexipop fnittrade till, men Baren-Pampers kunde inte motstå godbiten utan kastade sig på bordet, som rasade ihop under tyngden av den väldige mannen. Ändå, inte för bordet, utan med daggmasken i munnen, ansågs detta vid denna tid som förargelseväckande beteende och fick den ännu större vakten, Big Brother Mini-Marlon att rusa till. Baren-Pampers blev utslängd från Brunos Pizza, utan pardon.
Nu fick Wolly Bolly äntligen en pratstund med Top Model Bexipop i lugn och ro.
- Min pappa tjänar för lite, sade hon en bit in i samtalet.
- Ja, det är ett bekymmer, tyckte Top Model Bexipop.
- Men vet du vad Bexi, jag har kommit på ett knep att få in mera pengar i familjen.
- Vad du än säger har jag lite svårt att tro på det Wolly. Ingen går säker för Spinnfiskarna i höghusen.
- Jamen, jag är sjöjungfru, till hälften människa och hälften fisk. Det går att lura dem.
- Hurdå?
- Ja, man kan locka ner dem.
- De flesta Spinnfiskarna är män. Min mamma Molgwen som just nu är i Östersjöområdet och lägger ägg, har berättat om hur det fungerar.
- Ja, och vad skulle det betyda?
- Män ser gärna kvinnan som en låda Aladdin. Du vet, "Körsbärslikör", "Trofe´nougat" och "Ägglikör".....
- Nej, vet du vad Wolly Bolly, det där låter nog lite som Ali Baba och de Fyrtio Rövarna.
- Du menar Ali Baba och de Fyrtio Stjärtfenorna, ti-hi-hi...
De båda väninnorna skrattade gott åt liknelsen. Några mesproppar voro man sannerligen inte.
- Men det är så här Bexi. Genom att locka dom så, betalar dom. Pengar!
- Jag har hört talas om det där, men det är nog inte så enkelt. I mitt jobb som Top Model vet jag att det är även jag som vill. Vara bete. Det är ömsesidigt.
- Ömsesidigt? Det har aldrig pappa berättat för mig.
Wolly Bolly simmade hem igen, liftade en bit med en gummibåt. En dag som denna kände hon att stora beslut hade fattats i hennes huvud. Det skulle bli en tid då hennes liv förbättrades till det bättre. Hon skulle inte fastna i något nät, ingen wobbler med gäddhäng skulle lura henne, även om den såg ut som Flipper (delfinen). Hon ville vara en fri sjöjungfru, välutbildad och modern. Hon skulle besegra dem , med deras egna metoder. Vad var det inte pappa sa om att samhället kan försörja den dåraktige?
Vad var det inte Top Model Bexipop sa om att det måste vara ömsesidigt?

JOBBSÖKAR-AKTIVITETER

Han, John Egmond, sträckte på benen. Satt vid det matt glänsande skrivbordet. Så där väldigt lång var han inte, normallängd, men han hade skostorlek 62. Han tittade på sina skor, som var fästa på fötterna. Skorna var naturligtvis specialbeställda, från Italien. Där man förde in foten i en sådan sko, var det liksom en vanlig sko, men kring denna hade man tillverkat en kringbyggnad.

John Egmond väntade på besök. Några nyanställningar skulle kanske ske. Som nyinflyttad miljardär i Halmsta behövde han fylla på personalstyrkan med en revisor och en kock, som kände till de lokala förhållandena. Denna gång, av lite nyfikenhet också, ville han göra antällningsintervjuerna själv, bakom sitt matt glänsande skrivbord, på sitt kontor, med utsikt över Nissan. På skrivbordet stod en femliters kaffekopp i ljust kvalitetsporslin, inköpt i Danmark. Specialbeställd förstås. Eugenia, hans allt i allo, kom in i ett vackert randigt förkläde och med en sockerbit i famnen. Hon släppte ner den i koppen, ett svagt plask hördes, det skvalpade lite och sockerbiten, stor som en tegelsten sjönk omedelbart till botten.

Kvalitet på sockerbitarna, inte för mycket luft och volym , var viktig för John Egmond. Han nickade lätt förtjust när ett dämpat klonk hördes när biten träffade bottenporslinet, efter att vaggat ner genom kvalitetsbrygden av franskrostat svenskt specialkaffe, inhandlat i en liten butik på Brogatan i Halmsta. Eugenia gick ljudlöst ut ur rummet. Hon hade en blågul dräkt under förklädet. Några minuter senare knackade det på dörren. Det var en yngre man, Mustafa, hämtad ur lokalbefolkningen, som var utbildad butler;
- Ni väntar besök min Herre.
- Bra, låt den tjänstvillige komma in.
John Egmond var nöjd. Den förste sökande hade kommit på avtalad tid. Strax därefter knackade det på dörren igen och Niklas ( Nicke) Stolpe stegade in, i sina nypolerade 43:or. De såg naturligtvis löjligt små ut i jämförelse med John Egmonds 62:or. Det var meningen. Nicke satte sig tillrätta på en liten grön stol. John Egmond satt i en svart, motordriven, kombifåtölj, med sitsen på ungefär en meters höjd, dinglade med benen.
- Nå, herr Stolpe af Halmstad, får jag kalla er så, det låter mera upplyftande, berätta för mig varför ni vore rätt man för det här jobbet? John Egmond såg neråt från sin utsiktplats. Nicke öppnade munnen;
- Jo, vi här i Halmsta önskar er välkommen, för det fuössta. Vi Halmsta-bor tycker om konst. En miljardär är som ett konstverk, hahaha,... (det skämtet gick vesst inte hem).
John Egmond gjorde några fundersamma rörelser med sina polerade läppar, drog liksom ihop dem, men bad genom ett kort nickande att Nicke skulle fortsätta sin presentation, och han tillade;
- Vill du röka en cigarett går det bra. Herr John Egmonds nickning liksom fortsatte i en halvcirkel, tills näsan pekade mot en gigantisk cigarett-tändare som stod i ett hörn. Höjden på denna försilvrade äkta, specialgjorda, Bronson-tändare var över en meter. Nicke tog försiktigt fram sitt lilla gula plastetui med gula Blend, av normalstorlek bör det nämnas, stegade något fumligt fram till tändaren. Han orkade inte trycka ner avtryckaren som skulle en gnista till den utsusande gasen. Han hann nästan bli lite omtöcknad innan Eugenia kom in med ett ganska stort verktyg samt gummihandskar, som gav bättre fäste, om man tog i. Plötsligt närmast exploderade det fram en låga, som gick ända rakt upp i taket.
John Egmond utbrast; - Se så ungdomar. Men nu fick du väl fyr på zigaretten herr Stolpe. Nicke hade lite svedda hårstrån i luggen och en lång svart rand längs med skjortan.
- Visst Herr Egmond. Vi Halmstabor tycker om humor. Hahaha....
- Bra herr Stolpe, nu till saken, är du kock eller revisor?
- Jag är vad ni säger, herr Egmond.
- Vad jag säger?! Då kan jag ju påstå att ni är en simpel inbrottstjuv, en solochvårare, en bedragare som kommit hit! Vad ni bör göra då, är att fly ut genom fönstret, eller hur?
- Javisst herr Egmond, vad än herrn säger. Nicke rusade mot fönstret. Det var halvöppet, men genom att vrida på ett handtag kunde han öppna det helt. - Ja, adjö då herr Egmond, om detta är det ni vill.... Nicke satt redan på fönsterblecket.
- Ser man på, Ni verkar solidarisk. Vad vill du ha i lön?
Nicke tittade över axeln, tillbaka in i kontorsrummet.
- Ja, egentligen vore jag gladast för existensminimum. För då drar inte Kronofogden något.
- Jaså, vill du endast ha existensminimum. Det låter bra, du slipper man se dig i lokaltidningen också. Min research har givit vid handen, att tidningen håller en lämplig nivå och har en välskött insändarsida.
- Ja, i Halmsta är vi om oss och kring oss. Nicke började liksom leta med läpparna och harklade sig lite.
Han började sjunga; "Vi byggde en skuta i Halmsta och sjösatte skutan i Halmsta. Sen gick vi oss trötta i Halmsta och vakna på skutan i Halmsta. Så döpte vi skutan till Halmsta och hissade segel i Halmsta och därpå vi foro från Halmsta men skutan vi glömde i Halmsta, men skutan vi glömde i Halmsta."

Medan sången ljöd i John Egmonds kontorpalats i Halmsta, med utsikt över Nissan, hade Erland, en annan arbetssökande passat på att stiga in. Han hade kommit in direkt från gatan i Halmsta.
- Är det sant att en äkta Halmsta-bo aldrig kan bo någon annanstans?, undrade John Egmond när det lugnat ner sig. Erland tog genast till orda, en beslutsam och rättfram Halmsta-bo som han var;
- Ja, det är sant herr Egmond. En gång skulle jag flytta till Göteboi, hade fixat egen lägenhet o allt, men jag stod ut i drygt tre dar. Man hittade ju ingenting. Skulle man gå till banken fick man leta ihjäl sig. Skulle jag köpa en koåv me mous, skulle man åka spårvagn, skulle man till Arbetsförmedlingen, nej..., det var inget för mig. Ingen kände man heller. Skulle man prata med kompisar fick man göra det i telefon. Det blir alldeles för dyra levnadsomkostnader. Tänk vad det kostar under en tio år.
- Dyra levnadsomkostnader? Well, det känner jag inte till, men jag har hört talas om det. Hittar man inte nya bekanta där man bor under tio år? Är du great big cock eller rövisor?
- HaHa, herr Egmond har visst redan börjat prata som en rekti Halmsta-bo! Jo, jag kan både och.... Niklas började åter sjunga där han satt på fönsterblecket;

" Då foro vi åter till Halmsta för att hämta skutan i Halmsta. Men när vi kommo till Halmsta fanns skutan ej längre i Halmsta. En elak person uti Halmsta, han flyttat vår skuta från Halmsta. Så nu när vi stod där i Halmsta var skutan långt borta från Halmsta. Var skutan långt borta från Halmsta."

John Egmond körde med sin upphöjda motordrivna stol, fram till Erland, som satt ihopsjunken i soffan.
- Vad vill du ha i lön, frågade John Egmond från sin position. Han specialgjorda skor, i storlek 62, kom att hamna ungefär i axelhöjd på Erland, som svarade utan att tveka;
- Helst vill jag nog ha existensminimun, eftersom då tar inte Kronofogden min arbetsglädje, herr Egmond.
- Du också! Nåväl, även dig slipper jag se i lokaltidningen.
- Existensminimum är som en Hollywood-Hype, man lever men ingen begriper hur det går till.

John Egmond, som hann med att sitta med i 32 styrelser, utan att någonsin begripa hur han hann med det, verkade nöjd med svaret., men fortsatte
- Har ni familj? Vill ni ha ett ett bonusincitament? Han markerade med en hastig handrörelse mot soffbordet, där det låg en katalog från Ryssland i glättat papper. Varken Nicklas eller Erland kom sig för att svara; innan John Egmond fortsatte;
- En sista fråga mina herrar, en inte så liten fråga..., vad har ni för politisk uppfattning?
Både Erland och Nicklas skruvade på sig, inte så att man saknade uppfattningar, men de ville man inte omedelbart torgföra. Visst visste de precis hur världen skulle förbättras, men i trakten visste man att inte försöka göra sig märkvärdig. Egentligen visste de allt, men ingen skulle få veta det. Inte ens den minsta handskrivna papperslapp skulle man lämna till eftervärlden, det ansågs skamligt. Redan att skriva sin namnteckning var jättejobbigt. De tittade på varandra i några sekunder, men började strax därefter att sjunga i tertz-stämmor;
"Vi sökte och leta i Halmsta. men vi såg ingen skuta i Halmsta. Vi draggade hamnen i Halmsta, men fann bara gamla stenar i Halmsta. Den elake gubben i Halmsta, han skrattade åt oss i Halmsta, ty han visste att skutan i Halmsta fanns nu inte längre i Halmsta.. Då foro åter från Halmsta och strunta i skutan i Halmsta. Men den elake gubben i Halmsta, han flytta då skutan till Halmsta. Så när vi kom åter till Halmsta, då hitta vi skutan i Halmsta. Sen stena vi gubben i Halmsta och segla med skutan från Halmsta. Och segla med skutan till Malmö"

- Det var också ett sätt att säga det, utbrast John Egmond fundersamt. Han insåg att Halmstaborna kände större samhörighet söderut, OM, det skulle bli en nu regionindelning, som han hade sett på text-TV. Eftersom han själv ville ha utdelning, genom sitt företag, Egmonds Granar, var det viktigt att veta vart vindarna gick. John Egmond slängde en blick på sitt stora armbandsur. - Eugenia, gå omedelbart till TV-rummet och notera vad den populistiske Bodil Appelqvist (hans favorit) har för nytt om Nasdaq och Tokyo, kom han plötsligt på att säga.
John Egmond hade glömt tiden på grund av mötet med Halmstaborna som sökte anställning.
I hans miljardföretag. Det tog bara en halvminut att fatta beslutet. John Egmond körde tillbaka till det stora matt, glänsande, skrivbordet.
- Existensminimum går bra. Ni har bra lokalkännedom. Ni verkar allmänkulturella. Ni har ben att gå på. Ni kan gå ut genom den där dörren och aldrig komma tillbaka.

=============
"Skutan i Halmstad" av Povel Ramel (Reuters förlag)

Musikbyrån i Mailboksen..

...

Musikbyrån på Myspace, fredag, 21.30 SVT2

När år 2006 summeras har det hetaste samtalsämnet i musikvärlden intevarit någon ny hip hop-hybrid i en mellanstor amerikansk stad. Inte heller att Pete Doherty både knarkar och ligger med Kate Moss samtidigt. Det häråret har det däremot pratats väldigt mycket om en sajt på internet, Myspace.
Så mycket att Musikbyrån dedikerar ett helt program åt det justnu viktigaste verktyget för att upptäcka ny musik.Kan Myspace bli något mer än skivbolagens fyndmarknad?
Kommer Myspace och liknande sajter att göra skivbolag och musikjournalister onödiga iframtiden? Hur länge kommer ungdomar vilja stanna kvar på Myspace närvarje etablerat media hyllat sajten och allt har blivit en del mediamogulen Rupert Murdochs imperium?
Tillsammans med bland andra Hello Saferide, Lily Allen, Sway, ArcticMonkeys och Cassie diskuteras vad Myspace betytt och vart allt är påväg. Dessutom tipsar vi om några av våra favoriter på Myspace just nu: StesoSongs, Maps och Klaxons.
Sändningstider:
Fredag 1 dec 2006 SVT2 kl 21.30
Lördag 2 dec 2006 SVT2 kl 00.10
Måndag 4 dec 2006 SVT24 kl 22.00
Tisdag 5 dec 2006 SVT2 kl 19.30
.. eller när som helst på http://svt.se/musikbyran 30 dagar efter första sändningen.

Grannbloggen har varit och checkat att allt är under kontroll
http://drivemyguitar.blogspot.com/2006/07/julys-short-cut-ticket.html

Arbetsbrist ....

... - en svensk exportartikel ?

http://www.hallandsposten.se/artikel.asp?oid=188607

Zagolandet kommenterar;

"Arbetsbrist? Ha,ha,ha. Inom kultur- och fritidsområdet finns det ungefär hur mycket att göra som helst.

Hur mycket tid och pengar tog inte denna rättegång ?

(Kultur- och fritidschefen avsattes helt enkelt, snarare handlar det om s k pengabrist.)

+++++++++++++++++++++++++++++++++

Insändare 2004-11-18 (till Hallandsposten, inte publicerad)
"Som många andra har jag genom HP kunnat följa utvecklingen, i vissa fall avvecklingen, i Hylte kommun. Kan bidra med en egen liten historia som i alla till någon del är som inbakad i sammanhanget. I februari besökte jag Örnaskolan i förhoppningar om att få affischera för ett av de stora studieförbunden. Möttes av beskedet att "här affischerar vi inte med sådant som kostar pengar". Affischerna handlade om musikkurser (främst gitarr), samt förarutbildning gällande EU-moped.

En tid senare råkade jag från initierat håll höra att inte heller Kultur&Fritid får affischera på Örnaskolan. Vad jag begriper har man ju samma arbetsgivare, nämligen kommunen. Jag och andra med mig undrade verkligen hur det kunde vara möjligt. Handlade det om en mycket speciell friskola eller om vanlig svensk, totalt hederlig likgiltighet? Det fanns en mer eller mindre sofistikerad konkurranssituation mellan kommunens olika förvaltningar och där kommunens största skola i sig hade en dominerande, närmast monopolistisk roll? Några barn fick jag i alla fall aldrig till min verksamhet i Hylte. så man kan väl ur motpartens sätt att se på det säga; affischeringsförbudet på kommunens stora skola, även för folkbildningsbaserad verksamhet, till någon del lyckades.

Barn och ungdom hakade däremot både i Laholm och Oskarström, där nyfikenheten varit normal. Min praktiska erfarenhet av ramarna i studieförbundens verksamhet sträcker sig tillbaka till 1973. I dagens HP (18nov) såg jag en annons gällande uttagning till Hylte Småstjärnor 2004 i Örnaskolans (!) aula. Bland arrangörerna fanns Hylte Kommun och Nöjesbolaget. Vid det här laget verkar Kultur&Fritid vara nedlagt eller på väg att bli det. Lärarna på Örnaskolan jobbar antagligen gratis för att inte bli förknippade med något som kostar pengar. Kan också föreställa mig att i något led finns den eller de som kan förklara hur småstjärnorna i just Hylte mimar till sina idoler helt frikopplade från kommersiella intressen." Mikael Mallat
++++++++++++++++++++++++++++++++
Nu ett par år senare (nov -06) kan jag tillägga; för det första är det rätt bra att jag kan hänga ut en insändare som aldrig blev publicerad på det här viset till påseende för åtskilliga fler,.... än om den bara försvunnit. Kan också nämna att ingen skola har förnekat mig affischering, utom Örnaskolan. Det har gått bra i Laholm, och i Oskarström håller jag till på en skola ett par dagar i veckan. Den föräldraföreningen/rektor välkomnade mig dit när lokalen i Folkets Hus i Oskarström skulle användas till annat. Visst ÄR DET skillnad.

Funderar på att jag, när de dyker upp i arkivet, - också på denna blogg publicera de två ganska korta brev, i mitt tycke ganska vänligt hållna, - som jag vid samma tider skickade till Hylte Kulturskola (som ligger i Örnaskolan), (det handlade inte om affischer) - aldrig fick det enklaste svar på. Det är ju till kommunen man skriver,... där man är beredd att göra någon form av insats..., man kontaktar kommunanställda, som reagerar med total passitivitet. Hur rimmar det ihop med att man vill att folk skall flytta dit? Nej, som jag tidigare någonstans ganska nyligen nämnt; även kommunanställda är individer, med egon i alla storlekar, det är till dem man skriver, inte till systemet. Systemet är stendött, det är individerna som ger det liv - men det är något som blivit fel, individerna tror att systemet sköter sig av sig självt. Därför behöver man inte ta personligt ansvar över detaljerna, i kommunikation?

Kan man få DAMP......

...genom att till exempel se på T V ?

Varje söndagkväll presenterar TV4 Söndagsfilmen.
Detta har skett sedan 1990-talet. I söndags (den 19 nov.) var det dags igen, den här gången "The life of David Gale".
Den presenteras så här på Tv 4 Text; "David Gale är en professor som kämpar mot dödsstraffet men plötsligt blir han anklagad för mord och döms till lagens strängaste straff, dödsstraffet. Bara dagar innan Gales avrättning får journalisten Bitsy Bloom i uppdrag att göra en sista intervju med honom. "
Regi: Alan Parker I rollerna: Kevin Spacey, Kate Winslet, Cleo King, Constance Jones.
Eftersom jag nyligen sett filmen i en annan kanal (utan reklamavbrott) och minns den, tänkte jag att äntligen inrikta mig på det längsta avbrottet i TV4:s sändningspolicy av söndagsfilmen, klockan 22:00.
(filmen avbryts när David Gale, d v s Kevin Spacey fått meddelandet att hans fru skall lämna honom);
Hur fann du mig? Eniro- sökhjälp
Nyhetspresentation: Irak, minst 50 personer dödade.
Buss skenade i Gävle.
Dramatsik vändning, alliansen skulle inte sitta kvar om det var val idag.
Avhoppad rysk spion.
Reklam; Motor AB Halland
Biltema har allt julpynt du behöver
Duni fabriksbod, alltid lägsta pris på engångsartiklar
Bo Kaspers orkester tillbaka med nya och efterlängtade albumet. Kör och köp.
Halmstads finaste bilhall
Pampers active tvättservetter
Arbetsförmåga, försäkringskassan
Always längre fjärilsformade vingar
Första däcket på månen
Mascaran som blivit en omskriven favorit
Nyheter; Återigen en blodig dag i Irak
Swebus har ikväll tagit tre bussar ur trafik
Satsningen på att jaga bidragsfuskare
Så här bara två månader efter valet, nu har väljaropinionen vänt
Hoppet ute att hitta de båda svenskarna
Avhoppad rysk spion kämpar för sitt liv, misstänkt förgiftning. Scotland Yard utreder.
I vissa kulturer är det förbjudet att prata om sånt som sexuella övergrepp
Elpriserna faller kraftigt p g a den ovanligt varma hösten
Jonas Björkman vann i dubbelfinalen
I bandyallsvenskan tog Sandviken idag emot Edsbyn
Madeleine och Vädret;i samarbete med ComHem
Lite torrare luft har tillfälligt dragit över landet. Solchanser. Varmt för årstiden.
Trailers för kommande program;
Rosenberg. När vi väljer att köpa billigare mjölk och kött från utlandet.
Brit-Crime; geni gränsar till galenskap.
TV 4 söker deltagare till Pokerfejs
Reklam; Det sjätte sinnet, med Volvo Superhero,
Help. Köp daton på OnOff.
Sveriges snabbast växande TV-kanal, TV4 Fakta.
Sveriges nya bredbandsnät, skaffa Tele 2. Small bills.
Mazda 6.
Nyhet, nu kan du välja, Canal +.
Coop Forum
Nu kan du lyssna på Justins nya skiva direkt i 3-mobilen.
Just nu kan du spara över 20 000 kronor när du köper en Opel Astra.
Du vet väl att du kan ta med Robert ner i källaren
Vi har tänkt på dig som vill ha en spis för alla tillfällen
By the way, where did you find me. Eniro.
Filmen fortsätter; David Gale, d v s Kevin Spacey sitter på en trappa och ringer med en mobiltelefon.

Guest of the month...

... Alice !

http://tomecat.com/madtimes/archive/cat_cat_blogging.html

R A T I O N E L L T ?

http://expressen.se/index.jsp?a=749260

Linda Skugge vill ha rationella och lyckade affärsmän/kvinnor inom kulturområdet (vad det nu är kulturen, var går gränsdragningen?) Handlar kultur till exempel om teknik… eller… åsikter ?
För det kan ju inte enbart handla om produkter?
Vilken människosyn vill man ha? Vilken bildningssyn vill man ha? Den här debatten lär fortsätta, inget får mig att tro att dokussåpor och modetrender kommer att ta över.

Den Lärde Profitens stadigt förrvirrade människosyn åskådliggjordes i en serie föredrag 1985 i ”Den Lärde och Hans Dotter”, texten är min. Idag när jag läser den, tycker jag mig höra Carl Bildt improvisera och rytmisera fram den, rösten, hans sätt att prata. Men skämt åsido; över till verklighetens studio, Zagolandet Retro;

Första föredraget; ”Men låt oss ta det från början. Livets uppkomst. Vad handlar det om. Ett står i alla fall fast. När en outbildad människa efter nio månaders leveranstid anländer till oss, för att tillträda sin befattning, har vi barnägare nämligen ett alldeles särskilt ansvar. Nio månader måste dock betraktas som en besvärande lång leveranstid, till skillnad från många andra typer av kreativ investment. För visst några kilo människa kan som bekant ändå vara en utmärkt investering, detta till trots. Men det gäller att vara både försiktig och något av en limnolog. Det nyfödda barnet har faktiskt många likheter med ett rått ägg.
Det kräver varsamhet, ja…och rätt förfaringssätt vid all vidare dressyr. Tappar man det i golvet…, ja ni kan själva räkna ut förlusten av inlagt kapital och tillgodoses inte produkten våra tankar i tid kan det hända att hela reviret blir förlustbringande. Dessutom är det ofta som att köpa grisen i säcken – man vet inte vad man får för pengarna. Det är dock tryggt att veta att man med nuvarande teknik ofta kan reparera eventuella defekter i produkten. På det sättet kan vi barnägare låta kärleken gå i arv, från generation till generation.
Jag talar om kärleken till sanningen. Till dem som söker efter sanningen skulle jag förresten vilja säga; Se upp för alla falska profeter! Mina bästa vänner. Låtom oss lugna ner oss. Det finns ingen som helst anedning till oro. Jag kan upplysa er om att vi vidtagit utomordentliga preventiva åtgärder mot de tilltagande krafter som vill omkullkasta vår gemenskap.
Särskilt barn och ungdom, som ju är vår investering inför framtiden. måste beskyddas ifrån den felaktiga information som sprids av de falska profeterna. Och dessa sprider det i vilka mänder som helst! Felaktig information, nämligen, det skapar en felaktig världsbild. Och det, mina bästa vänner. Det är det värsta som finns. Vår organisation vet nämligen vilket som är den korrekta världsbilden och det är detta vi arbetar för.
Liksom den laglydiga bilägaren, bör barnägaren regelbundet låta kontrollbesiktiga sin investering. Det säger sig självt att nylackerad ungdom har bättre chans att överleva än den som är rostskadad och som saknar både bromsar och ljuddämpare. Kontrollbesiktining lönar sig. På så sätt kan ni ha glädje av barnet i många år.
Vilken affärsman som helst känner förresten till betydelsen av investeringen livskraft och räntabilitet för att kunna fullfölja sina syften. Ett gammalt beprövat sätt är också att doppa den blivande produktionsfaktorn i vatten och på så sätt hålla denne på rätt sida av lagen så att säga. Ett led i vår förebyggande verksanhet är också att låta den unga produktionsfaktorn skriva kontrakt på livstid med vår organisation.
Vi barnägare kan således redan på ett tidigt stadium ta upp kampen mot all den negativa påverkan våra produkter utsätts för. ”

Andra föredraget; ” Miljön vår ungdom hamnar att växa upp i är, som bekant inte alltid den bästa. Barn är också särskilt ömtåliga för den vilseleande marknasföring som endast åsyftar till att leda människan till de mörkaste avgrunder. Som ni förhoppningsvis känner till, bör gräset alltid klippas innan det blir för långt och alla vet att det är lättare att trampa på den välfriserade gräsmattan. Sannerligen säger jag Eder, vår livskvalitet är hotad!
Många gånger verkar det som om barn och ungdom inte längre lyssnar på kommunikation genom tillsägelse. Se på mig! Jag har aldrig mått dåligt av att farsan gav mig ett kok stryk ibland, för jag vet ju att det var av kärlek till sanningen. Vad är då sanningen. Låtom oss analysera. Ute i samhället finns det virrhjärnor som påstår att människans handlingar i sig avslöjar människan verkliga politiska eller religiösa identitet. Inget kan påstående kan vara mera vansinnigt. Låtom oss ta exemplet med min fader. Naturligtvis gjorde det ont. Det förstår ni själva.
Jag är en helt vanlig människa och min stjärt är helt normal. Upprepade slag mot denna kroppsdel känns, särskilt under barnaåren. MEN! Nu kommer vi till det som är verkligt intressant.
Det är inte hans handling i sig eller min oförståndiga smärta som skall upphöjas till sanningens nivå, utan…, just det…VARFÖR han gjorde det.
Där har vi sanningen. Inte i handlingen. Den är av mindre praktisk betydelse, om av någon alls. Av detta exempel kan ni förstå att vårt mål och vår avsikt kan aldrig avslöjas av handlingen i sig. Vi är det som det står på etiketten (pekar på sin namnbricka, ”Den Lärde Profiten”) och målet strår i vår bok, som är tillgänglig för alla.
Av detta kan man lära sig främst en sak; nämligen, ändamålet helgar medlen. Ett av våra underbara medel är klassifikationssystemet. För visst är ni väl klassificerade? Endast er klasstillhörighet intygar att ni har nåot värde, må det sen vara av positiv eller negativ art. Jag till exempel är väldokumenterad vän av folket och förtjänar er kärlek. Min uppgift är att hjälpa, det förstår ni redan. Jag vet hur det går till eftersom jag är både välutbildad och välinformerad. Ni kan också skaffa er denna kunskap. Men kom ihåg att man får ingenting gratis här i livet!
För att förstå den högre sanningen, då krävs det utbildning. Sann hjälpsamhet och solidaritet som går över alla gränser kräver något av dig, men i gengäld kan du få det mångafaldigat tillbaka. Det gäller att satsa på rätt häst så att säga. Den rätta. Sanningen. Det är vinnaren, Ett stalltips för livet kan du finna i vår bok (viftar med bok).
Här kan du få reda på din klasstillhörighet om du fortfarande snubblar omkring i ett mörker. I övrigt är det inte tillrådligt att läsa för mycket eftersom våra instruktörer gör det åt er och ni själva behövs i produktionen. Det räcker med en kvart om dagen om ni bedriver självständiga studier. Inte heller är det ekonomiskt lönande att vara onödigt intresserad. Det gör er bara förvirrade.
Se också över era barns kunskaper i dag, det är det råd jag vill ge alla målsmän. Om ni själva är analfabeter, så underlättar detta förståelsen för vår verksamhet ute i samhället. Ni kan då säkert ge era barn många värdefulla insikter om hur vårt arbete bör fullföljas. Kom ihåg att er erfarenhet är era barns bästa lärare. ”

Så Funkar Det

Inspirerad av Eva Funck lät jag ett år bygga en jättelik gitarr i skolans gymnastiksal.
Det var sommartid. I tv hade jag ofta sett hur hon lät beskåda ett vanligt myggbett genom att ha en stor modell av en mygga i studion, eller hur elströmmen fungerade genom att visa en stor modell på en strömbrytare.

Arbetet med gitarrmodellen fortskred över förväntan. Snickarna hade inga problem att följa ritningarna, men jag hade också fått offra ett par gitarrer, som små modeller för arbetet, vid tillverkandet av en större modell. Speciellt intresserade var man av att se hur ribborna inne i gitarrkroppen var placerade, kontrollera proportioner och valet av träslag.
Ändå gick något fel upptäckte jag när jag kröp ner genom ljudhålet första gången och ställde mig inne i gitarren. Visst, jag kunde stå rak, "takhöjden" om man säger så, var ungefär 215 centimeter. Bra om man ville promenera omkring, men jag kunde inte titta ut genom ljudhållet. Då behövde man en liten pall.
Under mitt andra besök inne i gitarren, en söndagförmiddag, fick jag överrasakande besök av Görgen. Han hade hört talas om arbetet via djungeltelegrafen, var naturligt nog ganska nyfiken.
- Rätt snyggt jobbat, sade han när vi gjorde en liten rundvandring. Det var ljust och fint, doftade mycket trä. Ljudhålet blev som ett takfönster, som i en vindsatelje´, gav mycket ljus. Akustiken var väldigt bärande, vi behövde inte alls prata högt. Görgen som vanligen var ganska högljudd, fick dämpa sig. Det här var som ett hus byggt i Rudolf Steiners anda konstaterade vi och satte oss på varsin pall.
- Du ska ha strängar också?, undrade Görgen. Tittade upp mot vårt "takfönster".
- Jo, det blir vilken dag som helst. Strängarna är tjocka som bogservajrar eller starkströmskablar. Görgen nickade.
- Hur låter det tror du? Kan man överhuvudtaget vistas härnere?
- Det blir nog som en jättevibrator. Men frågan är om vi skall sätta på alla strängarna innan vi haft vår talangjakt.
- Talangjakt?.
- Skolan vill gärna att vi hittar på någonting roligt, som en gentjänst för att bygget fått stå här. Vid talangjakten kommer juryn att stå här inne, på små pallar och titta ut genom ljudhålet.
- Och?
- Därute framför talangerna sina nummer och sedan drar vi i olika strängar, beroende på vilken poäng dom får.
- Häftigt. Vilken sträng ger mest poäng?
- Antagligen ger låga frekvenser lägsta poäng. Just då hörde något hasande och småslamrigt ljud, någon klättrade upp på gitarren. Det var Håkan som oförskämt nog hade sina lilla transistorkassettbandspelare med sig. Nog kände jag igen låten, det var "Great Balls of Fire" med Jerry Lee Lewis. Till exempel det rockiga pianospelet förstärktes inne i gitarren, jag och Görgen fick en kort, märkligt påträngande ljudupplevelse. Håkan stod uppe på gitarren och tittade ner genom ljudhålet, nu med stängd kassettbandspelare.
- Hörde du sången? Det lät som han gurglade fram den, fast baklänges? Görgen såg på mig som om han väntade sig ett vettigt svar.
- Visst, sade jag. Det är sånt som man inte lägger märke till vid normal ljudkvalitet. Inne i gitarren kunde det uppstå akustiska fenomen, i alla fall frekvenserna sprudlade inte på samma sätt som i ett rektangulärt rum.
- Hur går den där talangjakten till? Har några anmält sig? Håkan frågade detta rakt ner i ljudhålet. Han bara stod där, som den stadiga snickare han var, i sina snickarbyxor.
- Du, alla detaljer är väl inte spikade, men en som skall ställa upp är i alla fall Annika. Hon skall steppa i träskor och svarta kläder och föra ut sit politiska budskap.
- Du menar hon från lönekontoret?
- Vems lönekontor? Just då slant Håkan med ena skon vid kanten av gitarrens ljudhål och dråsade ner i gitarren. Som tur var satt varken jag eller Görgen just där.
- Vill du ha en ägg o sill -macka?, undrade Görgen som hade öppnat sina lilla kylväska.
-En sak är säker, du kan i alla fall inte ställa upp i den talangtävlingen som trapetsartist Håkan, sade jag och försökte skämta bort det hela. Han låg orörlig. De blå snickarbyxorna var som en dramatiska dräkt. Märkligt nog satt kepsen fortfarande på huvudet. Den hade en liten text; "Rör inte till det".
Han öppnade ögonen och sade;
- Men jag skulle kunna jonglera med tomater. Vi skrattade, men det förstärktes på ett egendomligt sätt inne i rummet vi satt i.
- Det är inte bara talangjakt vid invigningsjippot, om man kan kalla det så. Det skall också bli sprinterlopp tjuge meter greppbräda.
- Löpning?Men sitter inte strängarna på då, hur...?
- Det är inte säkert man sätter på alla så tidigt. Håkan reste sig upp i en sittande ställning i alla fall, tog också en macka, men valde en med prickig korv och ett salladsblad; - Hur är det med Eva Funck, kommer hon att se det här?
- Jag vet inte, hon är nog så upptagen för det mesta
- Sådana brudar är inte att leka med, hon kan bygga en modell av en och sedan demonstrerar hon i tv vilken idiot man är, sade jag och skrapade lite mot gitarrgolvet. Då ringde Görgens mobiltelefon. Som ringsignal hade han valt Habanera ur operan Carmen, av Bizet. Håkan nickade förtjust.
Två dagar senare var äventyret med den stora gitarrmodellen över. Någon hade tänt på skolan med hjälp av någon eldfarlig vätska och branden hade spridit sig till gymnastiksalen. Förstörelsen av byggnaderna var mer än sextioprocentig och det innebar redan vid en enklare beräkning att en ombyggnad skulle bli billigare än omständiga reparationer. Om det var ett ungdomsgäng eller terrorister gjorde ungefär det samma. Budskapet var ju ändå; "Du betalar vad vi ställer till med".
En tid senare träffade jag både Görgen och Håkan på ett av bostadsområdets grönområden, beväpnade verkade det som. Någonting hade man i fickorna, det putade under Görgens jacka. Det visade sig inte vara så farligt. Han drog fram ett plektrum som var stort som pizzatallrik. Håkan hade två stora stämskruvar.
- Ingen kan tro att det här är vapen, sade Görgen emellertid.
Annika från lönekontoret (vilket av dem är fortfarande inte klarlagt) kom gående;
- Killar, jag måste göra ett avdrag på lönen. Genom ert gitarrbygge i Flaskboskolans gymnastiksal drog ni till er kriminella element Det är som med Julbocken i Gävle. Alla försök att ordna det lite trevligt drar till sig förstörelse. Ni skall dessutom betala det själva.
Görgen, Håkan och jag såg på Annika från lönekontoret utan att säga något.
Hon fortsatte; - För att ni skall slippa avdrag skall ni förstöra själva. Ju mindre det finns kvar att förstöra, desto billigare blir det för samhället.
Enkel politik ger enkel matematik. Så funkar det !

Kafe´ RUBINSTEIN.

Erkki och Robban träffades för första gången på länge. Man hade avtalat ett sammanträffande på Kafe´ Rubinstein, vid parken. Förmiddagsljuset gav lokalen ljus och expediterna verkade glada. Trots att det var höst, var vädret oväntat hoppingivande. Männen satte sig vid ett fönsterbord med sina brickor. Kaffe, några mazariner och ljusblå servetter.
- Råkade se på tv häromkvällen, du vet jag jobbar annars de flesta vardagkvällarna, sade Erkki medan han vek servetten en extra gång och lade den bredvid koppen.
- Ja?, undrade Robban medan han greppade mazarinen.
- Råkade knäppa på tv:n strax innan 18, det var tv 4, skulle se Kenodraget,....just då visade dom förkväll och man hade förevisning av sexleksaker.
- Ja?, undrade Robban och åt av mazarinens kant.
- Vuxna kvinnor som skrattade, generat vet jag inte, men det varade inte så länge. Det blev plötsligt matlagning. En man skar i en morot och sade att "den här kan man i alla fall äta". Därefter kom Keno-dragningen. Sedan kom en intervju med Stig Larsson. Så stressat det verkade, det var bättre när dragningen gjordes på Gotland. Robban tittade på Erkki med en road min.
-Ja, ha-ha-ha, det är ju ett program för hela familjen. Men, du vet, snart har man väl en rövcancerinsamling eller något i den stilen för att lätta på samvetet. Erkki funderade några sekunder och slängde en blick ut genom fönstret.
- Har retat mig på att tv 4 har slaktat långfilmer sedan 90-talet..., reklam, nyhetssändning, reklam igen. Hur tror dom att ens hjärna är funtad? Robban drack ur kaffekoppen under tystnad. Utanför fönstret jäktade människor, på väg ut och in i affärerna.
-Ser du,...där är en som verkar shoppingberoende, tjejen i högklackat, hon var inne i den andra affären innan,... Erkki tittade också ut genom fönstret en stund.
- Okei, vart är du på väg Erkki? Vad ville du prata om? Robban verkade klar med det akuta kaffedrickandet.
- Ja, jag skall hålla ett tal hos feministförbundet.
-Feminstförbundet. Vilket feministförbund? Robban verkade naturligt nyfiken. Trots att han var en rutinerad affärman, visserligen med rötterna i socialdemokratin, blev han överraskad. Erkki skruvade något på sig. Tog fram en liten anteckningsbok.
- Det är inte så viktigt just nu vad dom heter. Grejen är den att jag skall göra det. Och jag ville bara höra dina synpunkter på det jag skall prata om. Robban teg, förväntansfullt.
Erkki fortsatte; - Det var en annan kväll när jag såg på tv, kanal 6, faktiskt. Det var idrott, fotboll. Arsenal mötte CSKA Moskova. I halvlek sände man ju mest reklam som vanligt, så jag knäppte över till deras text-tv. Där fanns en ganska stor rubrik; "Häftiga videoklipp till mobilen", sid 555. Undrade vad det var. Själv har jag ingen mobil, men hört talas om att man också kan se film, i den där lilla rutan, med ljud. Sidan kom upp, med nya rubriker, "Lyssna till vuxen-noveller på mobilen", "Titta på vuxen-video på din mobil", "18 års gräns". Erkki bläddrade fram nästa sida i sin anteckningsbok. - Det man kunde beställa till sin mobil, och det är det jag skall presentera på femnistförbundet,....
- Ha, ha, ha,...hos feministerna?! Låt höra. Erkki togen klunk kaffe ur den brunvita koppen utan att släppa blicken från anteckningarna.
- Titlar som, och de här är de flesta, kunde man alltså beställa till sin mobil. "Blondin visar sina nya bröst." " Tina och Henrik visar hud." "Lars får smaka nybakta muffins"...
- Ha,ha,ha,ha. Robban skrattade medan han sträckte lite på sig, och lutade sig något bakåt i kafe´ Rubinsteins låga stol.
- Ja, lyssna här då, låt mig läsa färdigt,..."Sexig blondin. Nasty!", "20-årig-blondin med leksak.", "Fin blondin har varit stygg", "Trine är ensam hemma", "Brunett testar ny säng-action", "Claes och Anna- close up!", "Tjej med långa ben i soffan", "Skoj i badet", "Lördags-gos med Cathrine", "Elly och hennes vänner", "Två tjejer berättar", "Len är len", "Två tjejer badar i såpa", "Tina med ny leksak", "Häftig brunett på nya lakan", "Amber gillar att visa upp sig", 18-årig blondin med ficklampa", "Baseball-babe",
- Ha, ha, ha. Robban kunde inte hålla sig. Hällde upp lite mer kaffe ur den lilla kannan man tagit med sig från expediterna. Det porlade i koppen. Erkki fortsatte; "Rubbertoy- joy", "Proteinrik måltid", "Tjej tycker om dig", "Nina i badrummet", "Maria är ensam", "Man och Kvinna på party", "Fin blondin har varit stygg"....
- Det räcker Erkki, det där är väl inget nytt. Det som är nytt är att det sker i din telefon.
- Ja, men när...
- På parkeringplatser. Parkbänkar. Skolor. Var som helst. Det är den tid vi lever i.
- Du menar, om jag ser någon stirra på sin mobiltelefon, var som helst, kan det hända att personen ser på vuxen-video?
- Ja, det är precis som tv 4. Det är för alla, hela familjen. Det är inte konstigare än att köpa sig en mjukglass.
- En mjukglass....?
- Ja. men man får skylla sig själv om man sprutdiarre efteråt. Vi lever i en värld av risker. Erkki var förstummad. Rörde lite förstrött i kaffekoppen.
- Feministerna kommer inte att bry sig ett skvatt om ditt tal. Det där vet dom redan, med sina kontaktnät. Robban lade handen på Erkkis vadderade, marinblå kavajaxel. - Kom så går vi. Jag ger dig skjuts dit om du vill, har Volvon bakom hörnet, men de kommer inte att bry sig om vad du har att säga. De reste sig, rättade till pressvecken och putsade bort några mazarinsmulor från byxorna. De kom ut till bilen efter någon minut. Robban öppnade den containeraktiga bagageluckan på den grå silverglänsande bilen.
- Se här, sade Robban och pekade med hela handen. I bagageutrymmet låg en stor öppnad pappkartong som var full med mobiltelefoner. - Jag säljer det här märket som extraknäck till de kolleger jag möter.
- Kolleger du möter. Vilka är de?, tänkte Erkki högt.
- Man kan säga att de är i filmbranschen. Jag vet vad du tänker. Det är inte på det viset, oftast säljer dom instruktionsfilmer, tillverkar dom, från ax till limpa som man säger. Produktionskostnader har man fått ner genom att använda befintliga lokaler, inga dyrbara kulisser och resor, inga proffsskådespelare.
- Så det är spelfilm, med någon dramaturgi?
- Ja, det kan man väl säga. Den senaste, som vi blev klar med i förra veckan heter "Åsna mellan två hötappar". - Vad handlar den om? Åsnor? Men det finns ju knappast i Sverige.
- Nej, inte på det viset. Den handlar om en kille som inte kan välja. Valfriheten kan vara belastning, det är den pedagogiska poängen.
- Mellan vad står hans val?
- Mellan brunett eller blondin.
- Va! Det där låter som, i vilket pedagogiskt sammanhang finns målgruppen menar du?
- Hos vanliga människor, såna som du och jag. Erkki var riktigt förbryllad, men tyckte ändå att hans gamle vän Robban verkade trovärdig. Det verkade finnas en socialpedagogisk konstnärlig ambition. Medan Robban körde Erkki genom den intensiva stadstrafiken till Feministförbundets lokaler, funderade de båda männen under den relativa tystnaden i bilen; - Du, ta med dig några mobbar (mobiler, förf.anm.) in till tjejerna, så blir dom glada. Erkki nickade tyst och verkade tankspridd.
- Mina kolleger skall spela in ramverket för nästa film i min lägenhet, förresten har du inte sett den, med utsikt över Grimsta idrottplats. Det är där Brommapojkarna brukar göra upp om allsvenska platsen. Du gillar ju fotboll. Erkki nickade; - Klart man gör.
- Förresten, du kan få vara med i den filmen som statist, jag menar får du en plastkasse med mobiltelefoner att muta tjejerna på feministförbundet med, kan du ju ställa upp för gammal vänskap...
- Vad blir det för film, inget för kommersiellt väl, jag menar du vet ju min ståndpunkt när det gäller tv 4.
- Vi har valt arbetsnamnet "Boll-Kalle på villovägar".
- Det låter juste! Lite sport inblandat?
- Det kan man säga. Bollen blir under en hård match uppsparkad på en balkong, och Boll-kallen rusar uppför trapporna, för att i dörren mötas av den unga Chloetta i genomskinligt rosa natt-linne. Hon har fler bollar att erbjuda, om man säger så...
- Du menar att många bollar sparkats upp på balkongen. Så bra för laget att få tillbaka dom!
- Ja, men här får du jobba lite...., du går in i lägenheten. Du, förresten, det där tar vi sen, kila nu upp till feministerna med den här plastkassen, så ses vi, skall vi säga Grimsta klockan tio i morgon? Erkki fick en gul plastkasse med mobiltelefoner och gick in till feministförbundet genom den mörka, tunga, gammaldags dörren. Uppför långa men breda trappor. Ringde på dörrklockan. En ganska ung kvinna öppnade.
- Hej, jag heter Erkki och skulle komma hit och hålla ett litet föredrag.
- Visst. Kom in. Erkki stegade in i en korridor, med en mängd dörrar vid varje sida. - Vi går en halvtrappa ner, så kommer vi till den lilla aulan. Där finns till och med en liten scen, sade den unga kvinnan. De kommer ner till något som för Erkki visade sig var en ganska mysig liten lokal med brinnande stearinljus och vinflaskor på bordet.
- Vi ställde filmduken ganska långt fram, du får säga till om det är för nära, men vill ju se bra också. Har jag fattat det rätt visar du filmer direkt från mobilen. Såg att du bär på en hel kasse. Erkki var förstummad som många gånger tidigare denna dag. Han skulle just öppna munnen i bockskägget och kommentera avsikten med sitt besök, när en ledarinna för sällskapet kom fram; - Bra Rosalinda att du visat Erkki vägen ner hit, nu tar jag över. Det blir säkert en både trevlig och upplysande kväll för oss som aldrig ser sådana där filmer. Har du några färdigtryckta program?
- Nej, jag har inga färdigtryckta program, men jag kan muntligen berätta, egentligen kan jag inte visa filmerna. Jag känner bara till titlarna och skulle rapportera om att jag hittade dem på text-tv.
- Får vi inte se filmerna? Beatrice, som hon, denna mogna dam hette visade till den milda grad upprördhet.
- Men, ni kan få vara med i en film, i morgon, vid Grimsta..., försökte Erkki, i någon plötslig iver att kompensera situationen som uppstått.

När Erkki nästa dag dök upp vid idrottplatsen med två blåtiror och andra skavanker, bland annat en bruten handled, fick han inte vara med. Robban lovade honom en plats i nästa projekt, en dokumentär; "Jag Wal-Raffade hos Feministförbundet" och man tog några bilder direkt medan Erkki var naturligt färdigsminkad så att säga.
Robban fick ta boll-Kalle rollen själv, och när det var dags flåsade upp för fyra trappor i full fotbollsmundering.
När han var uppe på rätt våning, möttes han av Feministförbundets utsända, tre utvalda.
- Marsch ner för trappan igen din gamle huligan. De tre kvinnorna var beväpnade och Robban saknade plötsligt alla argument. Chloetta skymtade i dörröppningen, men var skymd av Joanne Newlander, ledaren för trion;
- Henne tar vi hand om och du går ner till baracken och duschar, sedan åker du hem.
Robban stegade ner för trappan, två trappsteg åt gången. Hade han haft svans, hade han haft den mellan benen. Hade han haft långa uppåtstående öron, hade de lagt sig bakåt.
Erkki hade redan åkt hem för att vila sig, efter ett intensivt och omtumlande dygn. Filmprojektet avbröts. Det var Halloweentider.
Nästa dag satt tjejtrion på tåget norrut. Som lite reseproviant hade man med sig några 1-liters förpackningar JOKK (lingon, förf.anm) med sugrör till. Det var praktiskt, rälsbussen svängde, klängde och svängde. Det var den 5 november. I England var det Guy Fawkes Day. Joanne läst högt ur boken hon hade med sig; - " Please to remember. The fifth of November. Was Gunpowder treason and Plot. I see no reason. Why Gunpowder Treason. Should ever be forgot". Fanns det några ledtrådar? Tankarna och funderingarna hos feministförbundets specialkommando avbröts av att en ung man i rälsbussen spelade högt med sin sound blazer med bass sub-woofer. Flickorna bad honom stiga av vid Prästmon, när tåget saktade in.
Väl framme i Sollefteå tog den tystlåtne Erika till orda;
-Det finns ett sammanhang. Det fanns en Pop-Corn fabrik som blev bombhotad i samband med halloween-firandet.
- Men var det häruppe ? sade Joanne och kastade några blickar mot det ödsliga järnvägsspåret. Man hittade snart ett trevligt boende på ett litet järnvägshotell. I den lilla matsalen underhöll en lite vindögd, äldre kvinnlig pianist, som kommit ändå från Fjugesta för en veckas gästspel. Hon drog några låtar på klaviaturet. Det var ganska trevligt och Erika kunde inte låta bli, att i ett uppehåll fråga;
- Hur länge har du spelat?
- HoHo. Det är ganska länge...., minst femtio år. Erika blinkade med sina ögonfransar medan hon funderade på svaret. - Nästa vecka skall jag åka till Stockholm, har ett två veckors engagemang på Kafe´ Rubinstein. Känner den unga damen till det?
- Oh, ja..., vi fikar där ofta. Det är ganska mysigt där för att vara i Stockholm.
- Går ni ofta beväpnade på det där viset?
- Ja, det måste vi, du vet vi bor i .........Just då hörde en väldig smäll. Det var Pop-Corn fabriken i Sollefteå som flög i luften och det poppade hela natten, som ett fyrverkeri, över nejden. Den här missionen var inte flickornas bästa, men man hade varit på rätt spår, och det var rätt dag. Guy Fawkes Day, den femte november. Det var Halloweentider.
Erkki och Robban hade bestämt ett nytt sammanträffande på Kafe´ Rubinstein. Man ville diskutera, se över vad som hänt.
- Du lurade in mig i en porrhärva. Dessutom gjorde jag bort mig inför Feministförbundet, jag var inbjuden.., skulle hålla ett föredrag. Du har förstört det för mig, sade Erkki och hängde framåtlutad över kaffekoppen. Robban satte tänderna i en lusse-katt (hos Kafe´ Rubinstein brukar man vara tidiga, förf. anm.)
- Äh, fan, Erkki. Det är inte så farligt, inget att hänga läpp för. Det finns ju till och med politiker som kan vara porrstjärnor. Robban tuggade på sin lusse-katt, några russin fastnade i tänderna, bakom någon amalgamkant. - Hur kommer du ur det här själv då?, sade Erkki och rätade något på ryggen.
- Det blir nya projekt. När det lugnat ner sig lite. Förresten, vad gjorde du med den där kassen med mobiltelefoner. Lämnade du påsen där?
- Nej, det tror jag inte...vänta! Någon tog hand om dem när jag tappat påsen, efter att jag fick min första blåtira.
- Ha,ha, så kan det gå när man pratar med tjejer. Men det ser inte så farligt ut, men jag skulle nog bära svarta solglasögon. Kan du i morgon sticka dit och hämta pås...
Just kom de tre tjejerna in genom Kafe´ Rubinsteins saloondörr.
Man var tillbaka, från ett ganska märkligt uppdrag med resa till nordliga nejder.
Joanne Newlander, Erika Mahjong-Saga och Betsy Boop Madone. De stora skjutvapnen dinglade om halsen.
Erkki och Robban rusade ifrån bordet, in mot toaletten. Det gick inte att komma in där, det var upptaget eller så behövde man nyckel. Man kröp in under ett bord avsett för fyra personer.
Betsy Boop knackade på bordet:
- Ho, hoo..., någon där? Godis eller Bus?
För första gången höll Erkki och Robban om varandra, darrade av skräck (man var fortfarande hetero, förf.anm.) Det skallrade om Robbans tänder så att russinen som fastnat från lusse-katten lossnade, det hördes små bumpljud när de landade på heltäckningsmattan. Från det andra rummet hördes pianomusik. Det var den gamla kvinnan från Fjugesta som spelade ett potpourri boogie-woogies.

Vem sade att Kafe´ Rubinstein var händelsefattigt?

REAL TID, Spooky.

Befinner mig på en öde skola i Oskarström. Ett par riktigt långa korridorer är upplysta. Dörrar står på vid gavel till mörka klassrum. Har varit här många gånger, på kvällen kan det bli så här tyst.

Så här låter det inte på eftermiddagen när jag kommer hit. En blick mot andra ändan av en av de långa korridorerna ger ibland en minnesbild av någon film, Shining…
Skolan är märkligt upplyst..Utanför skolsköterskans låsta rum hittar jag en tidningshög, en hel del Kalle Anka och annat, men också ett exemplar av Chili, närmare bestämt nr 01, 2006. Satte mig med utsikt mot en ytterdörr för att läsa en stund.
Sid. 24 berättar;
”5 platser du inte bör besöka om du vill att ditt förhållande ska hålla”
01 En tunnel som luktar kiss
02 Skull Island
03 Oskarström (1,5 mil utanför Halmstad)
04 Minigolfbanan
05 En The Strokes-konsert.

Oskarström…., det är ju där jag är, i en öde skola.

Tidningen berättar;
”Chili såg ett avsnitt av Det okända på TV4 plus där ett medium letade efter ett otäckt spöke vid namn Svea hos ett par i en villa i Oskarström. TV-programmet skrämde oss oändligt mycket. Den sura solariebruna hustrun, mannen med honofob-arg-min när mediet ville krama och den otroligt deprimerande inredningen i huset fick oss att lova att aldrig åka till Oskarström med våra respektive pojk- och flickvänner.”

När jag började bläddra i det här Chili-exemplaret letade jag först efter någon text av Alexandra Eisenstein (som gästat Zagolandet ett par gånger).
En fråga jag inte hunnit ställa henne är, hur gick det egentligen med bass´n drum seminariet, var Mauricio där och drog några häftiga Bass-Licks, till exempel till en låt som Strangers in the Night.
Istället hittar jag en annan Rojas i tidningens stab (som inte har något alls med bass´n drum workouten att göra), nämligen Carlos. Där ser man. Världen är inte så stor.
PÅ dagtid är den här skolan full av glada och pigga barn. Nu är det mest lite Spooky.

Måste ta mig härifrån. När jag sätter på larmet, har det hänt att någon glömt att låsa någon av de många dörrarna. Då får jag gå runt hela skolan och känna på varje dörr, gå in genom den olåsta, och gå igenom mörka skolsalar, en av de långa korridorerna och göra ett nytt försök. I dessa korridorer kan man få vandra länge…., om fler dörrar är olåsta. Då missar jag bussen. Då är jag dömd att övernatta…. Då kan jag läsa Chili och Kalle Anka hela natten lång, utanför sköterskans mottagning.

PLANET X

.....heter en serie i en av de danska tv-kanalerna , vanligen efter midnatt, där visas, under erfaren ledning, korta snuttar ur gamla, ofta amerikanska, s-f kalkonfilmer.
Hur kalkon är verkligheten?



"...varför känns det hela tiden som att jag sitter och tittar på den gamla b-iga 80-talsserien "V". Med moderater som har insett att de måste klä ut sig till människor som trycker i sig vita möss bakom ett draperi så fort vi inte ser det - tillsammans med de andra ödlorna på moderskeppet" (Lena Sundström i Aftonbladet 20/10 2005)

Ett svar kan, för somliga, gå att finna i något som droppade in genom brevlådan;

"Hur skall falsk religion få sitt slut? Föreställ dig den här scenen: En prostituerad kvinna sitter på ett skräckinjagande vilddjur som har sju huvuden och tio horn. (Uppenbarelseboken 17:1-4). Vad är kvinnan bild av? Hon utöver inflytande över "jordens kungar". Hon klär sig i purpur, använder rökelse och är mycket förmögen. Genom hennes utövande av spiritism blir dessutom "alla nationer vilseledda". (Uppenbarelseboken 17:18, 18:12,13,23). Bibeln hjälper oss att förstå att den här kvinnan är ett världsomfattande religiöst system. Hon representerar inte någon enskild religion, utan alla religioner som frambringar rutten frukt".

Kollade vad Linda Skugge händelsevis hade att säga i Expressen lördagen 28 oktober 2006;

"Så vad gjorde Borg istället för att städa? Festade? Låg i soffan och slötittade på tv? Fast detta var innan dvd-boxarna och alla miljoner serier och kanaler. Shoppade gjorde han knappast med tanke på hans klädstil. Klippte sig (hahaha)? Satt han på Frihetsfronten och diskuterade Fröding?".

Hälsobladet LIFE ( gratis i brevlådan) meddelar;

"Du tänker omkring 60 000 tankar varje dag. Tankar är näring. Vilka matar du din hjärna med? Lycka handlar inte om det som händer dig, utan hur du lyckas anpassa dig till det som händer. Du kan alltid välja hur du skall reagera på livet. Lev inte för att förverkliga andras önskemål. Det är inte bara en viss typ av människor som kan leva sitt eget liv. Alla kan. Men de flesta fokuserar tyvärr på det som håller dem tillbaks, till exempel att pengarna inte räcker, att de lagt ner så mycket tid på sin karriär, att de är för gamla eller unga, att någon närstående håller dem tillbaks, eller att de uppnått en ställning de inte vill överge. Genom att försöka efterlikna andra kan du som bäst komma lika långt som de kommit, så lyssna inåt och finn din egen väg."

Den Äkta Gentlemannen (J.G. Wenzel 1845) meddelar;

"Vi hafva otroligt många svårigheter att öfvervinna, om vi u t a n kroppslig skönhet önska att blifva väl upptagne bland menniskor. Också lyckas detta blott sällan. Man är i allmänhet blind mot våra företräden, om vi måste uppträda med ett fult ansigte, en vanskaplig växt eller alltför oregelbundna drag. Det intryck, som härvid göres på andra, är vidrigt, det förnärma ögat och känslan. Man vill gerne blifva denna obehagliga känsla qvitt, man undviker oss, der sådant utan uppseende låter sig göra"

Fredrik Virtanen i Aftonbladet 28 oktober 2006;

"Leve svin-tv! Ännu större skithögar borde kunna göra succe´ nu när dörrarna är öppna. "

Härligt att vara

Som ett litet köttben att tugga på, hittade jag för en tid sedan, på en parkeringsplats, mellan två bilar, en något begagnad kvällstidning av märket GT (Göteborgsvarianten av Expressen). I den hittade jag på sidan 4 ett inlägg, som jag tidigare hört talas om via webben, Sakine Madon och Fredrik R Krohnman har ett inlägg som blivit rubricerat UNGDOMSFÖRBUNDEN KAN SKADA DITT BARN ALLVARLIGT.
Färgbilder på ledare i ungdomsförbund, varav Anna Sjödin, var mest dagsaktuell på grund av rättegång. Eftersom hon är inbiten socialdemokrat har hon förstås perfekt alibi och får antagligen ta vilka fyllor hon vill, även som ungdomsledare, utan att det inkräktar på hennes ledaregenskaper.
Om texten i GT utropar jag ett avmätt Ä N T L I G E N, som när en väntad nobelpristagare har offentliggjorts. Känslan har funnits länge att ungdomsförbunden är som fritt svävande farkoster, i somliga fall har man, och kanske tillfälliga fall, helt forlorat kontakten med moderskeppen.
Inom idrottsrörelsen hade det varit otänkbart, ...tror jag. Att inte ta nämnvärd del av ungdomsverksamheten. Det verkar som det finns en generationsklyfta på grund av inte minst informationssamhällets (internet) utveckling.
De yngre är ofta nära experter på att dribbla med ny teknologi, självklar kommunikationskanal i vardagen, medan det finns äldre (inte alls nödvändigtvis politiker) som knappast bevakar webben på samma sätt.

JAG KLARADE ATT LÄSA...

..... två "kvälls"-tidningar i följd.

Kan inte ange något speciellt skäl till att jag köpte båda. För att känna mig viktig kanske. För att jag kunde inte blunda när jag gick in på Ica-Maxi.
Aftonbladets första sida skyltar med; DOKUMENT Reinfeldts fiasko HELVETESVECKORNA Ingen Tv-licens Svart barnflicka sidorna 18-19 / PRISRAS - så får du rekordbilligt BREDBAND / SVERIGES BÄSTA SKRIBENTER Ingalill Mosander, Eva Rusz, Johanna Hildebrandt, Herman Lindqvist, Per Bjurman /JESSICA i Fame visar HÖSTENS skönaste UNDER , BH-SKOLA / DÖDSKYSSEN Historien om Väktarmordet / PARIS HILTON smugglade knark / SKANDALMINISTERN Maria Borelius FLYR SVERIGE - paniksäljer lyxvillan i Djursholm sidorna 6-7

KVÄLLSPOSTEN dukar upp på första sidan med; VICTORIA Silvstedt om utseende - Paris Hilton - Madeleine - glamourlivet / Daniela vann KvP:s DRÖMRESA / Ex-maken avslöjar: Heather är mytoman/ DIABETESOFFREN - varje timme dör en svensk av sjukdomen / ANNA NICOLES SKANDALBRÖLLOP mitt i sorgen efter döde sonen / LENA PH förklarar varför hon SMEKTE BRÖSTEN I TV på SVT:S 50årsfest.

De ovan här feta rubrikerna var också identiska med de feta på löpsedlarna. För det första kan jag säga till löpsedelsmakarna; att kalla Maria Borelius för skandalminister och gå ut med det med självpåtagen rättighet, i halvmiljonupplaga är pucko. Hon hann i praktiken inte tillträda som minister, visa vad hon gör i jobbet som sådant. Om det vet AB inget. Hon har jagats som privatperson. Klart det kan diskuteras om hon var rätt val för posten, därifrån att gå till att kalla henne för SKANDALMINISTER över hela Sverige, det har hon inte meriter till.

Kvällposten (den sydsvenska varianten på Expressen) gottar sig åt Lena Philipsson, som väl får skylla sig själv över vad hon fokuserade på i sitt uppträdande på SVT:s 50års fest. Hon "SMEKTE BRÖSTEN I TV"...., ungefär som ingen alls såg på TV igår och kan bedöma själv allvaret i det hela. Det ingick i någon sorts föreställning. Frågan är om "bröst" nämns oftare under ett år i läkarnas patientjournaler, än på dessa gulorange/svart pappersplakat runt i Sverige.
Kvälltidningarna har jättesvårt att klara sig utan TV, utan det speciella stoffet man gärna letar upp. Man spelar gärna på moralpanik och uppväckelse av mobben, ungefär som sheriffen som samlar gänget. Det är i praktiken stor skillnad om man går ut med sina utsagor i massupplaga eller levererar ett dåligt skämt på jobbet. Som man recenserar, som man gottar sig med löst ansvar, inte som, det krävs av politikerna.
Om vad man hänger ut på löpsedlar över landet, det tyngre anvaret behöver inte alls vara aktuellt, man är ju inte politiker. Men man har yttrandefrihet och granskar, alltid sägs det. Man kör vilken kulturpolitik som helst, det gör inget om det är opinionsbildande. En kulturminister har alltid spelat en marginell roll i kvällstidningens värld.
Inga skandalartade tilltag i den världen inte, det är rumsrent, lagligt hela vägen, att till och förfölja, förolämpa, skvallra med mera...
Det gör man mångt mer än det skulle framkomma i några domstolförhandlingar. Alla orkar inte alls processa.
Kränkningen är ofta helt enkel, vilken skit som helst skall stå i plytet på alla, det räcker man är läskunnig. En skillnad med TV, och Internet, är att man kan välja bort det man inte vill se. Det gäller inte den traditionella tidningsbranschen. Löpsedlarna skall hänga där, det är en del av friheten och det självpåtagna mandatet i att inte vara officiell politiker, men nog genom den stora upplagan, innehavare av stor oppinionsbildande makt.
Skall vi dirigeras tänka på bröst - nog f-n hänger man ut det. Så är det, det är som i en sciencefiction roman, men vi är där, under påverkan. Det är ingen ursäkt om "det är värre i England". Skulle det vara någon lysande förebild, en mytomaniskt lättmottaglig skvallerpress?
Inför de politiska valen kunde man i månader, i olika nyhets media, läsa om tendensundersökningar hur det skulle gå i valet. Kunde det vara på sin plats med en folkomröstning om kvällstidningarnas löpsedlar? De är ju en del av det som de flesta uppfattar som makt? Eller har man plötsligt inte alls det, utan det handlar oskyldiga pojkstreck med löpsedlar? Kanske en undersökning med följdfrågor som; "Vad gillade du dagens löpsedlar" eller "Tycker du att kvällstidninglöpsedeln är viktig i din vardag". Kanske har det redan gjorts i något forskningssammanhang (meddela gärna mig).
Jag har naturligtvis svårare att generellt ha synpunkter på innehållet, i produkten kvällstidningen. Det får ju klart bedömas från fall till fall. Ett par skribenter om dagen brukar lyfta tidningen, men har svårt att tänka mig; att till exempel Herman Lindqvist, skulle promenera omkring som plakat-pojke i parken med löpsedlarna på pappskivor om både mage och rygg. Jag tror att han nog lite struntar i vilken butik han jobbar i, i alla fall inte bryr sig så mycket vad dom säljer i andra ändan av affären. Säljer man hela produkten med hjälp skandaler i entre´n, om man så nakna överöser varann med skällord utan motstycke, är det inte så viktigt, bara han i andra ändan av butiken får ut sitt budskap, och betalt så klart.
Samma kommer jag att tänka på när Liza Marklund dyker upp på sid 26 i Kvällsposten. Hon är inte den som är den, utan har diskuterat kvällstidningar mer än en gång, redan för flera år sedan. Nu har hon utfrågats i Norge. "Faktum är att de flesta norrmän undrar vad sjutton vi håller på med i Sverige", "till och med överlagda mord har preskriptionstid, så då borde några hundralappar till barnvakten också ha det". I hennes krönika finner jag också; "medierna skall vara granskare av makten och därmed en garant för demokratin - inte en flock hyenor som river sönder människor och familjer".
Jag tror att demokratin överlever, snarare tjänar på, om korkade löpsedlar på enkel svenska inte står en i ansiktet varje dag. Dags att förpassa kvälltidningar, och för all del alla andra tidningar, till en demokratisk tidningshylla? Säljas på burk, ha bäst-före-datum?

Genom Internet går det att välja mycket mer, mångfalden och man gå direkt till sina favoritskribenter... Kvällstidningen som "färskvara" faller också i betydelse, det går att läsa sina favoriter i arkiven, om och om igen, snabbt och enkelt är man där.
Vem behöver de dagliga vulgosidorna och skvallret? Framför allt; vem behöver löpsedlarna? Knappast konsumenten. Ett motargument är att tidningsförsäljningsställena behöver löpsedlarna, det är en tradition, något nytt vill man hänga upp varje dag.
Varför inte prova på något nytt, rättare sagt återuppliva något från dagligpressens barndom, nämligen ropa ut "löpsedeln". Redan för årtionden sedan införde varje modernt medelstort livsmedelvaruhus användning av högtalaranläggning genom vilken man bland annat gjorde reklam för aktuella erbjudanden.Genom att ropa ut löpsedlarna fördes ju dess innehåll verkligen fram. Tänk att få höra den annars ganska sansade tobakshandlaren ropa ut de smaskigaste rubriker i en modern ljudanläggning. En annan variant, ännu ålderdomligare i grunden; är att ropa ut från lastbilsflak, som kringresande kvacksalvare som vill sälja liniment till ovetande på landsbygden.