Bra BONUSÅR i År

Chefen för Luftkuddefabriken i Jämtland, Dick Alexander, var inte bara fabrikör och traktens framgångsrikaste företagare, han var svampkännare också. Dessutom var han en populär chef. Under en av sina många promenader i skogen, med korgarna fulla med allehanda svamp, kom han som så ofta förr på, en rolig ide´. De anställda skulle det här året få Bonus, inte utan ansträngning förstås, men annars skulle det vara precis som hos moderbolaget Luft för Alla Noval, i Stockholm. Dick plockade ju alla svampar utom flugsvamparna. Speciellt de röda med vita prickar var ju så lätta att se om färgblindheten inte slagit till. Dem lämnade han kvar i massor. Under hatten på varje medelstor prickig flugsvamp skulle Dick Alexander fästa ett tusen kronor.

En hel söndagseftermiddag ägnade han till att klippa tunna plastfickor i remsor, utav vilka han fick mjuka band att fästa sedlarna med. Nästa dag klargjorde han i en högtalare på Luftkuddefabriken; " Nu finns chans att tjäna extra pengar nästkommande lördag!" Många blev glada, men otåliga. Det var ju långt till lördag! Först då skulle den populäre chefen Dick Alexander avslöja vilken skog det gällde, genom ett anslag på fabrikens port. När lördagen inföll stod en hel skara förväntansfulla arbetare utanför porten till Luftkuddefabriken. Snart var det rusning mot svampmarkerna nära norska gränsen. Somliga körde bil, andra sprang. Nu var det ju Bonusar som gällde! För många blev det en lyckad dag. Svamp efter svamp plockades i korgarna. Nästan ingen hann med att knyta upp bandet som höll pengen, utan man rusade till nästa svamp. Klockan 14:00, avblåstes det hela med visselpipa och trummor. Samkväm i fabrikens matsal följde, med stora fat luftiga bullar, som knappt fick plats på långbordet på grund av alla svampkorgar och miniräknare. Man jämförde sina Bonusar under tjo och tjim. Att några gett varandra både örfilar och ett o annat krokben i skogen, under skattletandet var snart glömt. Detta var en glad händelse hos Luftkuddefabriken i Jämtland.
På måndag var produktionen i full gång igen, med ovanligt motiverade arbetare, och det behövdes, ty långtradare efter långtradare hämtade Luftkuddar, med destination Piteå. En stororder som ingen riktigt såg något slut på. Den andel tusenlappar Dick Alexander delat ut i bonusar skulle knappast märkas i årsredovisningen. Så stor var affären med Piteå. Det hade nästan blivit förstidesstoff i kvällspressen, om det inte varit för att Carolina Gynning hade köpt ett busskort.

HEMLIGA UTGRÄVNINGAR Kring och i den staden höll man nämligen på med, för offentligheten länge hemlighetsfulla utgrävningar. Vetenskapens Värld (känt tv-program) var där och fotograferde. Till dessa platser kördes nämligen tusentals luftkuddar. Efterfrågan var enorm! Man hade som avsikt att lossa staden från fastlandet och bogsera den ut till havs, söderut längs kusten! Ekipaget skulle, när man kommit så långt, bliva världsberömt. När man sedan, endast någon månad senare, bogserat Piteå med hjälp av luftkuddesystemet, neråt Östersjön, ända genom Öresund, då var man nära målet för denna historiska färd. Man skulle ankra Piteå i Kattegatt, endast någon sjömil från Halmstad, på den svenska västkusten. Där hade man sedan länge önskat något som kunde berika den lokala, lite trista, övärlden. Nu skulle man kunna ta färjan över till Piteå, gå på nattklubb eller hitta på något annat sköj. Taxfritt var det också.

Det visade sig senare att ortsborna på västkusten byggde gärna sommartid, (för att kunna ta sig ut till Pitepaltan), stiliga flottar av begagnade plastförpackningar, på de tider då färjan hade rast. Denna information nådde snart Luftkuddefabriken i Jämtland och den förutseende fabrikören Dick Alexander, fick en ny idee´. Man skulle börja tillverka mindre luftkuddar, så kallade "Sundströmmare", som individuella simmare kunde ha under magen när de plaskade sig fram till Piteå. En delvis utökad nyproduktion vid fabriken av det här slaget förde med sig att arbetarna en fredagförmiddag hojtade;

"MERA BONUS!MERA BONUS! Som tur var det lätt att förverkliga, eftersom moderbolaget Luft för Alla Val i Stockholm, också hade höjt sina Bonusar. Så fort som möjligt anordnades en ny dag i naturen, i Jämtland. Det ryktades om att de riktiga flugsvamparna tagit slut och man placerat ut attrapper av skumgummi, vilket inför den församlade kvällspressen dementerades av företagets mascot, "Luft-Kudde Lisa" (som många misstänkte var Bodil Malmsten, i en ny spännande roll på hemmaplan.) Moderbolaget i Stockholm, Luft för Alla Betalande Idag (ett namnbyte hade skett), hade tyckt att det gott kunde vara lite jippo med tjo o tjim, därför en mascot till de minsta.
MÅNGA PROTESTER. Ute på ön i söder var piteborna emellertid inte riktigt glada, man hade inte fått någon Bonus alls, för att man ju drabbats av märkliga klimatförändringar, hårdare än många andra. Delvis var det ju påtvingat. Skulle man ta sig in till fastlandet någon gång med hela familjen fick man låna pengar hos banken. Men lånen beviljades naturligtvis inte alltid, misstänksamheten var stor mot nästan utomjordiska främlingar. Särskilt BHH (Bevara Halland Halländskt) höll noga ett öga på utvecklingen, med bl a en stor hemlig bevakningskamera på färjan. Hade man tur kunde man beviljas ett fastlandstipendium över någpn weekend under vinterhalvåret, men det innebar hårda förhör av den sökande, vanligen utförda av vetgiriga inspektörer från Heja Halland. Där var man måna om Halmstads äkthet.

Varför såldes inga Sundström-kuddar till ön? En intern polisutredning pågår, men det händer under tiden att framfusiga öbor helt enkelt är fräcka nog att stjäla kuddar från de penningstinna, men tillfälliga besökarna från Halmstad. På så sätt kan människor från olika kulturer beblanda sig med varandra, som det kanske gick till under jordens forntid. Som i Mellbystrand. En rolig historia är att när en pitepaltare, Marklund, råkade driva något söderut med sin badkudde, kom iland strax utanför Laholm och upptäckte mängder av nakna par i sanddynerna. Han utbrast med endast glosboken för halländska i dialekter i en ledig hand;

"Möe skall man töla". Den historia slutade ändå lyckligt, Marklund integrerades snart bland sanddynerna och driver nu (påklädd) en egen kiosk. Vid ett besök i Trönninge hade han upptäckt den "långa mjukglassen", med en höjd av nära 30 centimeter. Den varade länge, men man märkte sedan inte att man ätit en, utan ville omedelbart ha en till för 19 kronor. Den var gjord av lättmjölk och blev en succe´, även hos hårdbantande smålänningar på playan. Slutet gott, alltså, allting gott. Trots att han var utböling kunde han konkurera med Sia-Glass i Slöinge! Därefter hände något som kom att förändra hela scenariot.

Piteå hade en morgon lättat ankar! I kvällspressen, inte minst, diskuterades om det var myteri. Tillförlitliga källor hade meddelat; "att man avsåg att färdas ut på Nordsjön och sedan eventuellt till Sydamerika". Sura Göteborgare försökte något dygn senare bagatellisera avfärden, man betvivlade sjödugligheten ute på de stora haven. Men det visade sig att man hade fel. Piteå seglar fortfarande, som om ingenting hade hänt! Kanske på ett vatten nära Dig!