Var det bara propaganda?

John West undersöker.

- Kom in, sade Slobodan.

Själv satte han sig i ett ljust rum med en dörr öppen till balkongen.

- Vad vill du veta? Om jag tappat kontrollen över min situation? Om sanningen skall fram, har jag full kontroll. Det är bara det att jag hatar att ligga efter en liten bil när det växlar till grönt. Därför kör jag om direkt. Lägger mig framför den lilla bilen. Det har jag rätt att göra. Jag är för fri hastighet. Redan i bilskolan lär man ut man massa trams. Slobodan tände en cigarett av okänt ursprung. Rörde med skeden i kaffekoppen.

- Massa Caligula-typer som säger hur man skall köra. Där borde sossarna infört lärarlösa lektioner. När jag kommer ut på en 110-väg, är det en sak som gäller, jag kör om. Har jag bråttom så har jag. En stor svart bil är alltid en viktig bil, det lärde jag mig redan av farfar. När jag skall skaffa pengar till familjen, eller knulla, då har jag rätten på min sida. Så är det bara. Behöver jag i det läget köra 200 kilometer i timmen, så gör jag det.

Slobodan reste sig upp, stängde till balkongdörren. Hans lägenhet hade nya fönsterglas, mörka och nedtonade på det sättet att det fanns utsikt, men ingen insikt.

- Där jag växte upp lekte vi med stenar. Senare vapen som man importerat från det stora paradiset. Att ränna runt på cykelbanorna med mopeder, sådant kunde vi inte ens drömma om. - Du har aldrig haft en Barbie?

Slobodan verkade nästan överraskad av att äntligen få en fråga. Ställd av John West, som alltid, när den rätta stunden var inne.

- Jag har aldrig haft en Barbie. Jag har bara haft min fru eller horor. Slobodan såg nästan skamset i golvet. De gick tillsammans till leksaksaffären, Slobodan Bilosevic och John West, fiskhandlarn som många ansåg inte fanns.

- Vilken sorts Barbie är ni intresserad av, sade expediten Annica och lutade sig något mot kassaapparaten med sina tunna vita fingrar

- Jag har hört talas om det finns flygvärdinnor, och vad heter det..., häst-Barbie?

- Barbie som häst tjej?

-Så heter det kanske, sade Slobodan och verkade inte särskilt självsäker, snarare faktiskt lite osäker, vilket var nytt för honom. Annica gick iväg för att hämta ett par Barbie-dockor. Kom strax tillbaka. De låg där i lådorna som i ett par kistor med transparent hårdplast ovanpå. Slobodan gjorde stora ögon och utbrast med uppriktig förvåning;

- Men dom är ju för fan bara ... 30 centimeter långa? Jag trodde det var naturlig storlek!

- Naturlig storlek? Ha-ha. Då måste du ha fått fel för dig. Den affären ligger bakom hörnet, PorroRamaSlaveFame. Där kan du, ha-ha, kanske hitta din, "häst-tjej".

Just då kom Henrik Schyffert och Inga Lundström in i affären. Annica som hade nästan lämnat Slobodan vid kassan, vände sig om;

- Där har du ett par i naturlig storlek. Dem kan dä säkert i alla fall hyra ett par timmar. Slobodan ruskade på huvudet och tog ett par steg tillbaka.

- Moorthen, rulla ut batwalken, vi har storfrämmand!, ropade Annica i riktning mot lagret. Slobodan stod vid en hylla med leksaksbilar (Formel 1), och viskade;

- När den där Schyffert kör härifrån skall jag köra om honom direkt.

Annica ålade sig vid kassaapparaten i sin ljusblå cardigan.

- Jag skulle vilja ha ett Scrabble-spel på tyska till Henrik så att han får ett bättre ordförråd, sade Inga Lundström raskt.

- Zoo, sie wollen Scrabble spielen?!, sade Annica glatt medan hon trippade till spelhyllan.

- Jaaa, meine Indiane kannen spraklager ausgewecklen. Utanför affären, vid gatuhörnet av Maskrosgatan och Fasadvägen, satt redan Slobodan Bilosevic bakom ratten på sin begagnade BMW, och tryckte. Förbipasserande fotgängare kunde se att han pratade i en mobiltelefon. Han tryckte på knapparna då och då, mest för att verka intressant

- Visst Slangovic, jag fixar honom lätt. När han och den där blondinen lämnar leksaksaffären, ligger jag på gaspedalen. Han kommer att förstå vems revir han är inne på. Han kommer att förstå vem som är Macho. Slobodan stängde mobilen och slängde en skarp blick i riktning mot entre´dörren till Boy´z are Uz. Ut kom Inga och Henrik, med varsitt paket under armen, de gick raka vägen till cykelstället, till sina mountainbikes.

Slobodan satt inne i sin bil och nästan tappade hakan, men fann sig snabbt. Han började skratta, först lite förvånat, sedan allt högre, så högt att en förbipasserande fotgängare stannade till.

- Vad är det med dig? Har du någon sorts psykos? Det var sjuksköterskan Britt-Marie, på väg till jobbet, som hade blivit lite orolig. Hon gestikulerade med handen för att mannen därinne (Slobodan), skulle veva ner rutan, för att de skulle kunna kommunicera bättre.

Istället öppnade han hastigt bildörren och rusade ut. Sjuksköterskan Britt-Marie ramlade i gatan.

- Jag skall springa om dom! Cyklar de i 45 kilometer i timmen, springer jag i 55! Så är det! Jag är King of the Road! Jag är mannen som världen har väntat på! Bakom mina svarta solglasögon finns gåvan som Gud gav världen, Omköraren, the Best, the One and only! Trafikregler? Blinkers? Lämna företräde? Ha-Ha, det är ju statlig kommunistpropaganda!