SESSION AT TWEEDBERGS

- En Schweppes, tack. Den rosa.
- Du menar här?, sade mannen i kiosken. Han böjde överkroppen snett bakåt, utan att flytta fötterna, tog ner en flaska från hyllan.
Jannicka betalade. Flaskan hamnade i hennes svarta Blueberry-väska. Hon gick till den vårymniga parken och satte sig ner. Jeansen var tjocka och nästan oanvända. Hon var inte rädd för gräsfläckar i baken. Hon smuttade i sig några klunkar. Det var en tid till eftertanke, inte för lång tid, men i alla fall några lediga dagar. Två dagar tidigare hade hon för första gången deltagit i en s k jam-session, på dagtid, medan några musiker hos Tweedbergs haft ledigt. För Jannicka hade det varit en ganska bedrövlig upplevelse.

- Vi kan väl spela "In a Yellow Tone", hade Jannicka försökt bara efter fem minuter. Hennes Strata-kopia hängde om halsen. Den var nystämd. Pianisten hette inte Tom Hammerfield, vilket hade varit mera betryggande. Han hette Bosco "Spider" Blumlein.
- Du menar "In a Mellow Tone"? Bosco var inte sen att säga vad han tyckte. Han var uppfostrad i ett hem där man trodde på biblisk aga, men hade gjort revolt i tonåren
- Ja..., så heter den ja. Skall vi ta den i A-dur? Jannicka fingrade på gitarrhalsen.
- Kan du den i A? Då tar vi den i Bb. Beebee, som i Beybee. B-flat, som man säger over there. B-lägenhet, ha,ha,ha.
Några andra musiker dök upp. Det verkade vara hela familjen bleckblås. Saxofoner i olika storlekar. En kontrabasist, Len Art, släpade in sitt jätteinstrument. Han hade tidigare jobbat som busschaufför, och hade precis som Bosco vuxit upp i ett hem där man trodde på biblisk aga.
- Får jag föreslå en en annan låt?sade Len Art. Alla tittade på honom i några ordlösa sekunder.
Len Art öppnade munnen och formuleradegenom sina jazziga läppar;
- Penis from Heaven....
Alla skrattade, till och med Jannicka, hon visste att han menade Pennies from Heaven, men egentligen skrattade hon åt att de här jazzgubbarna fortfarande höll på med sådant, deras barnslighet. Hon skrattade för att hon tyckte att det var sjukt roligt att de kunde tycka att det urgamla skämtet det var roligt. Hon skrattade också för att hon själv skrattade åt det.
- Nå, när skall du visa fittan?, sade plötsligt Arnie med tenorsaxophonen. Några tysta ögonblick uppstod.
- Ah, lägg av, sade Jannicka. Hon rätade på ryggen, stod där stolt i sina Texas-jeans, med fötterna stadigt på nattklubbgolvets vinröda heltäckningsmatta.

Jannicka hade fått ett litet kontrakt på Tweedbergs över treveckor, medan deras ordinarie vokalist Demonika Beppozinsky skulle föda barn. Det innebar lite PR och för Jannicka personligen, en erfarenhet, att jobba med de mycket rutinerade jazzgubbarna. De gamla musikerna, som alltid hatat rockmusiken sedan nittonhundratrettiosex, var emellertid inte alltid så enkla att göra med. De representerade en tidigare intellektuell ungdomsmusik, som nu var minst lika gammal som de själva. Tweedbergs var idag deras andra hem, en oas i en hård värld. Här kunde man fortafarande beställa mammas berlusconierade köttbullar, vilket bidrog till nattklubbens hemkänsla.
Ulfh kom in med sin nya flickvän Daffy. De hade varsin glasspinne mellan fingrarna. Vem kunde klandra dem, ute var det hett för årstiden. Ulfh som var Jannickas ljudtekniker, sedan hennes debut-CD (Poppita dansar), var nu på plats för att kolla läget.
Arnie, som nyligen hade jobbat som gästföreläsare på musikhögskolan, tog åter till orda;
- Är det där inte Lakrits-Pucko, ni har? Alla var lite överraskade av hans valda samtalsämne, och någon dialog ville inte omedelbart uppstå. Arnie brukade annars hålla uppe samtalen på en för ändamålet lämplig nivå. Daffy slickade omsorgsfullt rent sin pinne, tog ett litet steg fram i sina långa ben, inpackade i en enkel rödvit prickig klänning från Hennes&Mauritz. Hon stoppade pinnen i i Arnies bröstficka. Han tittade förvånat ner på sin blå flanellskjorta, för att se om det var sant. För någon sekunder var han riktigt ouppmärksam. Daffy slog med knuten näve underifrån, så att Arnie fick tungan mellan tänderna.
- Aj, Aj, Aj!
- Nämen, sade Bosco.
- Hoppsan, sade Len Art.
- Vad fan håller du på med!, sade Ulfh och drog Daffy i håret så att hon höll på att snubbla baklänges.
- Där ser man, svarta glassar! De är djävulsdyrkare!, skrek Arnie medan han höll sig för munnen. Han rusade ut till toaletten för att skölja munnen från blod.
Jannicka började omedelbart packa ner sin Strata-kopia i det plastiga fodralet. Hon hade fått nog. Varför skulle Ulfh ta med sig den där besvärliga Daffy, som säkert hade Damp, allra minst. Ute på gatan in den glimrande vårsolen började hon promenera mot parken. Ulfh hann snart upp henne. Daffy syntes inte till.
- Du, jag måste be om ursäkt om det här med Daffy. Hon är opolerad i branschen och kan ta sig till vad som helst, bara för att väcka uppmärksamhet.
Jannicka svarade inte, utan fortsatte att gå i sina tjocka Texas-jeans. På fötterna hade hon ett par Drift Cat från Puma. Gången var lätt och smidig, Hon påminde mera om en idrottstjärna än en rockstjärna i neopunkens värld. Med inslag av blues i sin sång blev hon oslagbar, det var just det som hade väckt uppmärksamhet hos the Management Group hos Tweedbergs. Någon inflytelserik person där hade kommit på ideen att engagera Jannicka för några veckor. Nu verkade det inte bli något. I alla fall kände hon inte för det. Det var alltid så mycket ovidkommande strul. Någr ögonblick lekte hon med tanken att lägga av. I alla fall skulle hon ta ett snack med Carmen Buenasera, sin bästa väninna.
- Du Ulfh, vi hörs senare. Ulfh stannade till.
- O.K. Jannicka. Men låt det inte bli för länge. Skall gör några provinspelningar med Daffy i övermorgon.
Daffy! Jannicka rös inombords. Skulle hon nu dessutom hamna att göra en Competition med den där hetlevrade slynan!

Tidigare i Ploppita-serien:

Ploppita dansar (1)
Jannicka jobbar vidare (2)

Baserar sig på en serie overkliga händelser.
Exklusivt för ZAGOLANDET

Bilden: har inget med texten att göra. Det är ju Amy Winehouse jpg.