ELBILEN

... för framtidens action !

Herbert var uppe mycket tidigt denna sena decembermorgon, i mellandagarna före nyår. Lastade bilen. Han skulle åka till stan för att hjälpa till. Sabine, hans fru, stod i fönstret bakom gardinen, såg det hela med ännu sömniga ögon. Herbert släpade upp de två bastanta Duracellbatterierna, ett under sina varje arm, från källaren. Trappan var rätt smal, och hans armar lite kortvuxna, så han fick ställa det ena batteriet på nedersta trappsteget så länge, medan han bar upp det andra. Monteringsarbetet av de drygt sextio centimeter höga batterierna i bilen var inte så svårt, han hade gjort det många gånger.
Han var stolt över sin elbil, en av de tidigaste modellerna i landet, klart att den hade lite antikvärde. Sabine öppnade fönstret på glänt;
- Ska jag göra några mackor till dej? Kaffet står redan i den blå termosen. Stoppar med ett salladshuvud om du skulle bli sugen.
Herbert nickade. Färden ner för Nissastigen gick bra. Han boxade lite på vindrutan till en Diana Ross-skiva (Baby Love), glad över att vara igång för dagen. Inne i bilen var det ganska tyst, trots att motorn surrade som intensivast när elbilen gick fortare. På tomgång hörde man knappt något motorljud. Herbert slängde en blick i backspegeln. Inte många bilar ute denna morgon. Knappast någon blixthalka, temperaturen var klart några grader plus. Han var på väg till förorten i en västkuststad för att rensa upp i fyrverkeriträsket.
Redan innan han lämnade hemmet och sin underbara lättrosa, långörade och håriga fru, hade han satt på sig säkerhetsglasögonen. Musiken i förarhytten blandades snart med ett annat karktäristiskt ljud. Herbert såg det i backspegeln, den spridda flocken. Snart började de passera bilen, en och en, aldrig tätt tillsammans, men det verkade som man ändå hade ett gemensamt mål.
Även de var lätt ljudlösa, ett dämpat studsande, när det var som intensivast. Duracellkaninerna var alltid på väg. Behövdes det, klättrade man uppför berg. Kuperad terräng, vatten eller hektisk stad, det spelade ingen roll man var alltid på väg framåt, nöjda med livet och av att kunna hjälpa till på något sätt. Duracellkaninerna var riktiga föredömen tyckte Herbert, som fick finna sig att ett hundratal passerade honom, till fots!
Här hjälpte det inte att han hade en elbil från ASEA, nej, den gick inte fort nog och framförallt var han tvingad att följa vägen, Nissastigen. De duktiga ljust färgglada Duracellkaninerna, somliga klädda i fluga, eller små söta byxor, tog ibland genvägar i någon kurva, man färdades raskt, fågelvägen om man säger så, utan några synbara hinder eller besvär verkade det som. Själv var han en Tudor. Alla visste att det var inte det samma, men man hade andra fördelar. Hans fru Sabine var 25% Duracell, vilket gjorde henne till utomordentlig husfru.
Framme i stadsdelen Wondersberg parkerade han sin bil nära dess centrumdel. Det blixtrade av fyrverkerier över området och snart fick han syn på en liten kille, Allan, som höll på att föra tändaren till en 150-pack Tiger Rocket.
- Du, vad håller du på med Allan, är du en dag över 13 år?, sade Herbert och stegade fram till avfyringsplatsen. Det var för sent. Sotig i ansiktet gick Herbert tillbaka till bilen, satte på kommunikationsradion.
- Herbert här. Nu är jag vid Wondersbergs centrum. Var skall jag gripa in? Kom. En knastrig röst hördes från kommandocentralen;
- Ta det lugnt Hebbe. Vänta där. Vi skickar förstärkningar. Kom inte. Herbert gick ur bilen och iakttog parkeringsdäcket där något höll på att hända. Det var två vanliga Wondersbergsgrabbar, Ahmed och Slitkowitz, som höll på att få igång några förpackningar Crackling Balls.
- Hej, vad håller ni på med?!, ropade Herbert. De båda killarna i 15-års åldern ropade genast på sina äldre bröder, som vägde 20 kilo mer vardera på grund av alla vapen man bar på sig.
- Rezspekt. Visa Rezspekt, sade den ena av dem, Rasputin.
- Hördu Rasputin, jag gillar inte det där, sade Herbert och rusade tillbaka till bilen och låste efter sig.
Grupper av fyrverkerier avfyrades, det var ju bara 84 timmar kvar till det speciella tolvslaget. Från trappuppgånger kom det eldkaskader. Herbert gissade att det i somliga fall handlade om lådor med Cocktail som gav hela 50 krevader, något som enligt reklamen "skulle få grannen att glömma sitt eget fyrverkeri".
Den femtonårige Albert passerade bilen, med ett bälte runt midjan, ett bälte av Liberty Shells. Herbert rullade ner sidorutan och frågade;
- Hur är det här då. Vill du också ha respekt? Albert, 9år stannade upp och spände sina ögon i Herberts.
- Du är ju för fan en kanin. Med dom där öronen får du fack ingen reszpekt. Herbert drog in öronen i bilen, han böjde dem bakåt, de nuddade ändå biltakets insida.
- Vart är du på väg?, sade Herbert och försökte verka opåverkad.
- Jag är självårsbombare och skall fack smälla av i kiosken. Juden därinne ville inte ge mig lakritspipor. - Gratis? Herbert såg frågande på Albert medan han genom vindrutan såg att ett av höghusen stod i brand. Det knastrade i kommunikatiosradion;
- Kommandocentralen här. Vi skickar förfriskningar. Du är väl torr i munnen nu Hebbe. Kom.
- Javisst. Hörselskadad också. Kom inte.
Albert utanför bilen tog fram några tändstickor. Det knastrade åter i radion;
- Vadå kom inte? Skall vi inte komma med förfriskningar? Här står en mängd backar med julmust sedan förra helgen. Kom.
- Jag sade kom inte för jag vill inte prata mer. När det gäller läsken, kom.
- Okay, vi kommer. Kom inte. Albert lyssnade intresserat på samtalet, det nalkades läskbackar.
- Tänder du på ditt fyrverkeribälte. Gör det inte här. Jag vet inte hur de stora batterierna i min elbil reagerar. - Okeidå, sade Albert och sprang bort till kiosken.
- Ja, här kan ni verkligen leva ut era traditioner, sade Herbert tyst och uppgivet för sig själv, startade bilen genom att trycka på den speciella startknappen. Han ville bort. Han ville inte spela hjälte i det här festliga infernot, där man riskerade få en raket i örat vilken minut som helst.
Han beslöt sig för att köra hem, längs Nissastigen. Elbilen gick bra med ett lågt surrande. Han lade märke till att somliga vid vägkanten pekade mot bilen och gjorde fula grimaser.
När han kom hem tröstade Sabine honom så gott hon kunde. Herbert pratade knappt på flera veckor, inte förrän en bit in i februari på det nya året. Han visste att man kunde göra precis som människan Daniel Larsson på Grönsaksdepartementet. Tiga. Tills tiden läkt alla förödmjukelser.
I princip, även om Herbert inte hade 80 000 i månadslön.
Men han piggade upp sig snart, han hade det rätt bra ute på landet.

JULEMAND pa gale vej

Varning; Läs inte det här om Du har något viktigare att göra.

Dorothy Bancker-Alzheimer åt gärna Grand-Flakes, till och med under jultid. Men ibland kunde hon känna att den femtonde portionen blev för mycket. Så var rutinen i denna mycket rika företagarsläkt, så även denna morgon, på hotellet i centralamerika. En stor propeller i taket fläktade lite. Luften var ännu mera ljummen än het, vindarna mjuka ute vid stranden. För att variera smaken i de många portionerna använde hon olika marmelader som krydda. Hon hade fostrats av Maurice Alzheimer, som hade dragit sig tillbaka. Dorothy var arvtagerskan av ett bananimperium utan dess like. Hennes världsbild hade med tiden blivit enkel och rationell, hon ansåg att världen var som ett kontorslandskap. Hon var chefen. Ingenting kunde stå utanför denna värld.
Hennes värld var egentligen också Europa, och naturligtvis Sverige, men inget var större och viktigare än att det kunde visas och sammanfattas genom en overhead-projektor. Men nångång ibland var hon, på grund av sina ägarintressen, tvungen att ge sig utanför de invanda cirklarna. Som denna jul, ända till det lilla landet vid karibiska havet.
- Rodrigo, kan du sätta på TVn, jag vill se nyheterna från Sverige. Rummen, hon disponerade två på Hotel Nuages, var i dämpat blått. Små gardiner av sammet hängde för fönstren, fladdrade i den milda vinden. Två hålsslagare, av metall, för viktiga papper stod på fönsterbrädet. Rodrigo satte sitt långa ljusbruna pekfinger mot den runda knappen och tryckte till. Han var den infödde betjänten som följt med på resan, delvis helt enkelt för sina utomordentliga språkkunskaper.
Dorothy lade den stora silverskeden åt sidan, rapade lite lätt efter den sista portionen Grand-Flakes (med krusbärsmarmelad) och gick av pinnstolen. Hon hade lätt övervikt (tyckte hon själv), men det var nog inte därför det knarrade lite i det gamla parkettgolvet. I TVn hade nyheterna ännu inte börjat, något komiskt underhållningsprogram visade hur en professionell underhållare, Henry Shyoffert, skulle köpa korv i en indiandräkt.
- Ha,ha,ho.ho.hoo, skrattade Rodrigo, som själv hade indianskt ursprung, på sin faders sida, men också dels för att TVn fungerade. Nästa dag skulle han få träffa sin farbror Heitor som jobbade på plantagen, Just denna tid hade man en Peak Banana, vilket helt enkelt betydde att bananerna tog slut. De hade ofta tagit slut för tidigt misstänkte Dorothy Bancker-Alzheimer. Det var därför hon hade tagit den långa resan, för att inspektera plantagen.
- Vad skall vi göra ikväll, sade plötsligt Dorothy när hon tagit plats i den lilla blå soffan.
- Vill Dorothy, så skulle vi kunna spela poker, sade Rodrigo lite försiktigt når han fortfarande stod nedhukad framför TVn och försökte ställa in bilden lite bättre. Dorothy insåg att just den dag skulle gå i vilans tecken, mellan hotellrummets ljusgröna väggar, efter den långa flygresan med firmans eget propellerplan, för att orka med morgondagens strapatser ute på landsbygden.
- Visst Rodrigo, bara vi två eller....
- Nja, miss Dorothy, jag kan skicka bud efter min kusin Castelnuovo, som är både är en skicklig spelare och konversatör. Ingen kan berätta Norge-vitsar som han. Han bor bara två kvarter bort. Dorothy Bancker-Alzheimer funderade några sekunder, men var inte sen att säga;
-Javisst Rodrigo. Gör du det.
Mot kvällen, efter att man ätit en liten supe´med otaliga bananrätter ur små turkosfärgade glasskålar, knackade det passligt på dörren och in steg Castelnuovo, en liten tunn man med svart bakåtkammat hår. Han såg prydlig ut i sin ljusa, men en aning skrynkliga kavaj, tänkte Dorothy.
Vid pokerbordet, av ädelträ, med en grön duk av samma typ som vid rouletteborden, förberedde man sig snart för spel. Man hade inga riktiga spelmarker, så Dorothy hade föreslagit att man faktiskt kunde använda bananer. Hon själv hade beställt fem stora klasar från kökets kylrum, gröna och hårda belastade de bordet. Både Castelnuovo och Rodrigo hade färre, men som gäst fick ändå Castelnuovo ha en hel klase vid spelets början, medan Rodrigo som bara var betjänt, fick nöja sig med endast två bananer. Han insåg sitt underläge medan han delade ut korten, men var fast besluten att kämpa i sina fäders anda. Första given vid ett kortspel är alltid någonting speciellt. Alla tittade på sina kort, smög fram dem i händerna. Castelnuovo fick fram fem stycken spader äss och sneglade lite försiktigt på sin kusin. Någonting hade gått snett.
Det var ganska sent på aftonen och någon trädgren skrapade mot hustaket. Det hade börjat blåsa upp. Castelnuovo lade sig vid denna första giv, för att inte avslöja att kortleken var felaktig, men leken var ändå till det yttre, av intelligent design.
Att det skrapade mot hustaket gjorde inte så mycket konstaterade han, när han mjukt råkade sparka till den extra bananklasen som han tidigare, i smyg, lagt under bordet. Dorothy vann den första väl tilltagna potten, med två stycken ruter sjuor mot Rodrigos par i tvåor. De båda kusinerna var lättade över att Dorothy inte för väl tycktes känna till hur en normal kortlek var beskaffad. Efter några glas bananlikör blev Dorothy mera pratsam;
- Riktigt trevligt. Min man Aksl hade aldrig kunnat hitta på något så härt trevligt. Han hade bara suttit och bloggat hela kvällen. Han tror sig kunna hitta någon vettig date på Internet, hi-hi. Både Rodrigo och Castelnuovo teg. Nu dunsade det på taket och det hördes andra ljud, nya skrapljud, men också något som lät som en militärhelikopter, därute någonstans i luften. Spelet fortsatte emellertid. Någon timme senare utbrast Dorothy,
- Kom killar, nu går vi och lägger oss. Det fanns en stor dubbelsäng av järn i ena hörnet av rummet. Castelnuovo tog äntligen av sig den skrynkliga kavajen och lade sig världsvant innerst närmast väggen. Dorothy lade sig i mitten och Rodrigo fick plats ytterst, inte utan hjälp av ena handen. Ett ögonblick lutade han sig med den mot golvet, satte handflatan i matten för att justera sin position. Där låg de alla tre, i en dubbelsäng, på ett hotell, nära bananplantagen i Metaxaregionen.
- Får man röka ?, sade plötsligt Castelnuovo och tog fram ett försilvrat metalletui. Han knäppte upp locket och snappade fram en tunn cigarill, innan Dorothy hunnit svara.
- Nej, det får man inte. Endast om du killar mig under fötterna, ti-hi-hi. Castelnuovo lyfte på huvudet något och tände cigrillen med ett zip-ljud från en gyllene tändare. Rodrigo låg och balanserade vid sängkanten, men kom på att endast genom att sträcka ut ena armen, samtidigt som han lutade med den andra mot golvet, nådde han precis bananlikörflaskan på serveringsvagnen. Just då hördes det kraftiga ljud vid dörren, som öppnades plötsligt på vid gavel. Där stod Aksl Alzheimer i tomtedräkt.
En liten pigg mun i lösskägget började prata;
- God afton mitt herrskap! Finns det här några snälla barn!? I sängen stelnade man till och lågo som pinnar, utom Dorothy, som utbrast;
- NEJMEN! Vilken överraskning! Ja, överraskningsmomentet upplevdes av alla parter. Aksl steg, barfota som han var, lite försiktigt in i rummet eftersom han var rädd att få stickor i fötterna.
- De här männen, sade hon och pekade ivrigt på Rodrigo och Castelnuovo; - De här sluskarna har hållit mig som fånge och som du ser, gått över alla anständigheter!
Aksl kallade omedelbart in ett tiotal andra män, bland annat Heinrich Kwalsterbed, som var hotellets obestridlige ägare. Kwalsterbed hade lämnat sitt eget hemland, utan ett ord, efter regimens fall. Han var den tysta typen. Gnällspikar förtjänar en örfil, var hans motto. Men i de flesta fallen visade de sig de i rummet inkallade männen tillhöra de vanliga medborgarna, som jobbade extra hos den lokala polisen. Både Rodrigo och Castelnuovo greps, inte utan dramatik. Under den rättegång som följde skyllde man på varandra.
En rättegång som varade i hela två dygn, i denna idylliska, men moderna ort vid havet, ansågs vara en lång rättegång, men så ville man också skipa rättvisa. Pengar bytte ägare. Alltför intresserade nämndemän fick utan dröjsmål avgå, eller i lyckligare fall ett personligt samtal med Heinrich Kwalsterbed i husets källare.
Aksl Alzheimer som legat och studerat juridik i Sverige, vid Knutby universitet, var nästan färdig brännvinsadvokat, med åklagarambitioner, visste att det här var ett klassiskt fall. Eftersom båda skyllde på varandra kunde ingen dömas. Indicierna var inte heller så starka och det var oklart vad som hänt, frånsett det att Dorothy Bancker-Alzheimer utsatts för ett våldtäktsförsök.
Varken Castelnuovo eller Rodrigo sågs mera efter denna incident. Detta kom bli något som man pratar om på Hotel Nuages än i denna dag, pokerpartiet som blev så ödesdigert. Dorothy och Aksl åkte ut med firmans NYA CHEVROLET efter rättegången. Landsbygden, med sina tjattriga färgglada papegojor, var något annat än den ohälsosamma stadsmiljön, tycktes det till en början. Efter mycket, både bananer och Grand-Flakes, och alla marmeladsorterna, till frukost kände sig Dorothy lite orolig neråt kroppen. Magen var hård och spänd, lite basketbollaktig under den bananmönstrade, ganska vågade, tunikan Aksl som bland annat, var allergiker, tyckte inte om alla dofterna i naturen. När Dorothy passade på att släppa lite gaser i något gupp, blev det liksom för mycket. Hon försökte kamouflera sitt eget oväsende något genom att prassla lite extra med kartan. Aksl tvärbromsade DEN NYA CHEVROLETEN och kippade efter andan, röd i ansiktet, tappade greppet om ratten, tog sig för bröstet, och började ramla av sätet, vadderat med små vita påsar, som skulle med tillbaka till Europa.
- Fyyyy..FFF.....FES, du? Sheskit it out!aaaaaaCsHISKIIITAooooooOOut!, var Aksl´s sista ord till en tillskyndande engelsktalande doktor , som någon minut senare kom körande med en gammal flakmoped, ute på den annars öde plantagen, långt ifrån civilisationen.
- Ja, och du ska veta att det var jag som lurade Castelnuovo och Rodrigo till sängs, sade Dorothy med ett litet leende på läpparna, säker på att hennes mans sista stund var kommen, Hon blinkade till Heitor, som ju var den förvsvunne Rodrigos farbror, som ju var den som hade klätt ut sig, till den vänlige engelsktalande doktorn. Han satt på mopedflaket, i en yogaställning, nöjd, snart skulle han få åka på smekmånad.
Hon, Dorothy Bancker-Alzheimer, skulle få ärva hela "kontoret"!Vinden ven kring ratten på bilen. Blåsljud och pipljud hördes från en öppnad flaska Liebling i baksätet. Hon skulle inte sakna sin jultomte. Bananträden var inte vad Aksl hade antagit, det var nu som kaktusar, och långt ovanför svävade inte papegojor, det var gamar. Ekonomiska bananexperter säger, att den här dramatiska situationen kan ha varit den, då framgångsrika bananmärken skapades.
Därom twista de lärde än idag, åtminstone en gång om året, då man dansar med levande giftormar på universitetet, firandes Juridikafton. Tror man tillräckligt mycket, så kan Bananen heta vad som helst. I alla fall, Bananen, som den benäms i neutralum - som egentligen är ett bär, är både god och nyttig. Att den kommer från fjärran land, beskriver denna historia utan tvivel.
Men varför heter det b a n a n ?

Fanns de verkligen före industrialism och andra tekniska landvinningar?
Propellerplanet surrade och dånade med sina motorer. Dorothy var på väg hem. Inga bananer var ju heller identiska. Skalet var ju för tjockt och dessa produkters lätt krokiga form gjorde att de var ganska skrymmande i en vanlig bananlåda. Kunde man räta ut dom? Produktutveckling. Kanske kunde man sälja bananer i pillerform?
Många kreativa tankar for igenom Dorothy Bancker-Alzheimers huvud under flygresan. Hon var nu företagsledare, The Headmastress of Bananas, och trodde att hon kunde nu göra precis som hon ville, som den inredningsdesigner som hon såg sig själv som.
Världen var hennes, som ett kontorslandskap. Både natur och traditioner skulle hon betvinga. Hon hade vad som behövdes; hårda nypor och pengar. Gjorde hon fel, ja då fick hon ändå pengar, så var de okrossbara okrossbara fallskärmarnas omhuldade huvudregel.

Det finns miljoner historier på Z A G O L A N D E T, det här var en av dem.

ÄNTLIGEN ARBETSDAG

WOLLY BOLLY

WOLLY BOLLY KLARAR SKIVAN

En förmiddag då Paul van der Jong ännu satt vid frukosten vid elvatiden, bläddrade i gamla papperstidningar. Han var ganska besviken i förmiddagssolen, som bara trängde sig in genom persiennspringorna. Vinter, men det var blött. Ute på gatan paddlade folk omkring i gummibåtar och diverse avfall flöt omkring. Ja, det var något framåt i tiden.

Den andra portionen gröt smakade inte alltför mycket. Hans dotter Wolly Bolly kom in genom köksdörren;
- Jag behöver lite pengar Pappsen, till eftermiddagen. Paul tittade upp.
- Kolla växelpengarna i gröna burken med grodmotivet. Hur mycket behövder du?
- Ungefär tjugetusen.
- Det borde där finnas om inte Molgwen (hans fru) har tagit dem i morse.
- Tack pappa, sade Wolly Bolly och gick till skafferiet. Huset var gammalt, och egendomligt byggt, som ofta var fallet med gamla hus. Beläget på en liten kulle. Skafferiet var stort som en rejäl garderob.
- Vad läser du? frågade Wolly Bolly när hon kom in igen, gjorde sin fader sällskap vid köksbordet. Bordet var av den typ, där man behållit en del av barken längs kanterna.
- Mmm, jag läser om sjukskrivna i Schwedenland under den senaste stormaktstiden. En kannibal i Schwedenland fick sjukpenning för att kunna köpa skivor och godis. Tänk att man fick ersättning för sina illgärningar. I alla fall blev det något över efter att man betalat lite skadestånd. Tidningen var gammal, från den tiden då papperstidningar var vanligt. Då vågade man fortfarande skriva glada saker.
- Det låter roligt, sade Wolly Bolly. Hon hällde upp lite kaffe i koppen, direkt från TV-kannan. Kannan var i gammal retrostil, från 1960-talet. Familjen hade under sin vistelse i Schwedenland varit mycket förtjusta i att undersöka landets traditioner och historia. En del i detta var de många besöken i prylbodar och vissa högt belägna antikvariat, som ofta sålde utomordentligt billigt och varierat, sådant som svenskarna själv förkastade i sin iver att verka vara utan belastningar bakåt i tiden.
- Läser här att Fågelskådaren fick 197 440 kr om året för att han hörde röster i huvudet.
- Vilket jobb!, utbrast Wolly Bolly.
- Ja, men han dödade slumpartat en kvinna vid köksbordet också, på något Öland.
- Ja, lite får man väl göra för pengarna, sade Wolly Bolly och stoppade en Stream Cracker, med syntetaprikosmarmelad, mellan sina blodfyllda läppar. Perfekta vita tänder krossade kexet och marmeladen spred sig i munnen, tillsammans med de lite salta smulorna, bearbetades som i en centrifug.
- Järnspettsmannen fick 198 000 kronor i ersättning.
- Vad gjorde han för jobb? - Han gick bärsärkargång på en tunnelbanestation. Han trodde sig jagad av troll, sade Paul van der Jong lugnt. Inombords kände han sig lite uppgiven. Inte så mycket för ruskigheterna tidningsartikeln, men för att hans företag höll på att tappa en del spetskompetens till vissa konkurrenter, speciellt Yugo Submarines. Som för att bedöva tankegångarna över det egna företagets vidare öden, fortsatte han läsa för sin dotter;
- Knutbypastorn ville gärna ha en ny bebis.
- Är det han? Som vi hörde talas om innan vi kom till Schwedenland?
- Ja, en märklig man som tydligen styrde en hel by någonstans.
Paul van der Jong, kände sig lite illa till mods, inte så mycket för historien om den kyrklige mannens förhoppningar, men för att två representanter från det konkurrerande öststatsföretaget hade lovat att hälsa på under eftermiddagen.
- Du, jag måste nog gå nu, sade Wolly Bolly och gav en hastig klapp på armen, som låg över köksbordet, över tidningssidan och pekfingret (Pauls) pekade på en liten bild av Helenmannen som under sin storhetstid fick 186 400 i årlig ersättning från Försäkringskassan.
Hur skulle han hantera konkurrenterna? Han ville inte bli pensionär i förtid och leva på existensminimum. Skulle han, om det ville sig som värst, hamna att leva på en nivå som ekonomiskt låg lägre än en dåres? Ja, så illa var det, gummibåtsförsäljningen var nu avreglerad och hans kontrakt med svenska staten i upplösning. Skulle han bli tvingad att leva som singel på månen, utan public service? Stora episka tankar, onekligen, som for igenom hans medvetande denna förmiddag. I ett hus på en kulle, på ett berg, utanför staden.

Wolly Bolly satt ännu vid sminkbordet i sitt flickrum. Hon fick bo kvar där tills vidare, eftersom det var svårt att hitta bostad. Den stora spegeln på väggen var ett av hennes viktigaste redskap. Även en dag som denna stod hon framför den, nästan utan en tråd på kroppen, jämförde sina fettdepåer. En o annan Banana-Split borde hon avstått ifrån, men trivdes annars ypperligt med sina bröst. Den lite fjälliga rumpan var det inte så mycket att göra åt. Väl halvtimmen senare var hon redo, stadens eget Manhattan, med spelbutiker och blinkande röda gubbar väntade. Hon tänkte beställa in någon av sina favoriträtter hos Brunos Pizza. Stället hade enorma fönster, från golv till tak. Utsikten över var bedövande, den berömda parkeringsplatsen kunde man inte längre se, endast något enstaka biltak skymtade fram över vattenytan.
Som vanligt var det Robinson Ruben som serverade henne vid bordet.
- Det vanliga Wolly Bolly? En Vesuvio?
- Ja tack, men utan Buttericks-Skinka.
Några gamla bekanta, Farmen Sluggo den III och Trälen- Slavo satt några bord ifrån. Rökte helt fräckt cigaretter utan filter efter maten, fast det var rökförbud.
- Hur e´ läget Wolly Bolly?, ropade Farmen Sluggo den III. Wolly Bolly låtsades inte om dem. De brukade vara ett par retliga killar, speciellt Trälen-Slavo med stjärtfenan på bordet, som bara såg henne som ett spexobjekt. Istället vinkade hon till Top Model Bexipop, egentligen en hästtjej, som satt en bit ifrån, bordet närmast utgången. Vakten på stället, Big Brother Mini-Marlon, stod och vaktade vid den gyllene dörren.
- Har du några bra speltips? sade plötsligt en röst bakom Wolly Bolly. Det var Bonde Söker Fru-Spansk Krage med Gonne, en gammal bekant från skoltiden. Wolly var överraskad.
- Nej inte det, men sätt dig, det var längesen!
Bonde Söker-Fru Spansk Krage med Gonne satte sig gärna vid Wolly Bollys lilla bord, avsett för endast två personer. Äntligen kom pizzan, mikron fungerade inte så bra numera, beklagade sig Robinson Ruben. Samtidigt serverade han ett speltips; Waterford skulle slå Bottehamn i den besvärliga bortamatchen under oljeplattformen. Tipset hade han fått från Baren-Pampers som i en vit vattenpolotröja, som förresten, redan satt och flörtade med Top Model Bexipop,(såg Wolly Bolly lite förargat i en a ögonvrån.)
Inte var hon svartsjuk direkt, men hon hade gärna velat tala med Top Model Bexipop (egentligen en hästtjej) i enrum. Den där Baren-Pampers skulle alltid stå där och dominera, med sina stora fenor innanför polotröjan. Snart skulle han väl börja fladdra med gälarna och sedan sluka Top Model Bexipop i en enda munsbit! Nej, det fick inte ske!, tänkte Wolly Bolly och reste sig hastigt upp från bordet, stegade fram. Ut ur handväskan tog hon fram en stor daggmask som hon slängde på deras bord. Top Model Bexipop fnittrade till, men Baren-Pampers kunde inte motstå godbiten utan kastade sig på bordet, som rasade ihop under tyngden av den väldige mannen. Ändå, inte för bordet, utan med daggmasken i munnen, ansågs detta vid denna tid som förargelseväckande beteende och fick den ännu större vakten, Big Brother Mini-Marlon att rusa till. Baren-Pampers blev utslängd från Brunos Pizza, utan pardon.
Nu fick Wolly Bolly äntligen en pratstund med Top Model Bexipop i lugn och ro.
- Min pappa tjänar för lite, sade hon en bit in i samtalet.
- Ja, det är ett bekymmer, tyckte Top Model Bexipop.
- Men vet du vad Bexi, jag har kommit på ett knep att få in mera pengar i familjen.
- Vad du än säger har jag lite svårt att tro på det Wolly. Ingen går säker för Spinnfiskarna i höghusen.
- Jamen, jag är sjöjungfru, till hälften människa och hälften fisk. Det går att lura dem.
- Hurdå?
- Ja, man kan locka ner dem.
- De flesta Spinnfiskarna är män. Min mamma Molgwen som just nu är i Östersjöområdet och lägger ägg, har berättat om hur det fungerar.
- Ja, och vad skulle det betyda?
- Män ser gärna kvinnan som en låda Aladdin. Du vet, "Körsbärslikör", "Trofe´nougat" och "Ägglikör".....
- Nej, vet du vad Wolly Bolly, det där låter nog lite som Ali Baba och de Fyrtio Rövarna.
- Du menar Ali Baba och de Fyrtio Stjärtfenorna, ti-hi-hi...
De båda väninnorna skrattade gott åt liknelsen. Några mesproppar voro man sannerligen inte.
- Men det är så här Bexi. Genom att locka dom så, betalar dom. Pengar!
- Jag har hört talas om det där, men det är nog inte så enkelt. I mitt jobb som Top Model vet jag att det är även jag som vill. Vara bete. Det är ömsesidigt.
- Ömsesidigt? Det har aldrig pappa berättat för mig.
Wolly Bolly simmade hem igen, liftade en bit med en gummibåt. En dag som denna kände hon att stora beslut hade fattats i hennes huvud. Det skulle bli en tid då hennes liv förbättrades till det bättre. Hon skulle inte fastna i något nät, ingen wobbler med gäddhäng skulle lura henne, även om den såg ut som Flipper (delfinen). Hon ville vara en fri sjöjungfru, välutbildad och modern. Hon skulle besegra dem , med deras egna metoder. Vad var det inte pappa sa om att samhället kan försörja den dåraktige?
Vad var det inte Top Model Bexipop sa om att det måste vara ömsesidigt?