WOLLY BOLLY

WOLLY BOLLY KLARAR SKIVAN

En förmiddag då Paul van der Jong ännu satt vid frukosten vid elvatiden, bläddrade i gamla papperstidningar. Han var ganska besviken i förmiddagssolen, som bara trängde sig in genom persiennspringorna. Vinter, men det var blött. Ute på gatan paddlade folk omkring i gummibåtar och diverse avfall flöt omkring. Ja, det var något framåt i tiden.

Den andra portionen gröt smakade inte alltför mycket. Hans dotter Wolly Bolly kom in genom köksdörren;
- Jag behöver lite pengar Pappsen, till eftermiddagen. Paul tittade upp.
- Kolla växelpengarna i gröna burken med grodmotivet. Hur mycket behövder du?
- Ungefär tjugetusen.
- Det borde där finnas om inte Molgwen (hans fru) har tagit dem i morse.
- Tack pappa, sade Wolly Bolly och gick till skafferiet. Huset var gammalt, och egendomligt byggt, som ofta var fallet med gamla hus. Beläget på en liten kulle. Skafferiet var stort som en rejäl garderob.
- Vad läser du? frågade Wolly Bolly när hon kom in igen, gjorde sin fader sällskap vid köksbordet. Bordet var av den typ, där man behållit en del av barken längs kanterna.
- Mmm, jag läser om sjukskrivna i Schwedenland under den senaste stormaktstiden. En kannibal i Schwedenland fick sjukpenning för att kunna köpa skivor och godis. Tänk att man fick ersättning för sina illgärningar. I alla fall blev det något över efter att man betalat lite skadestånd. Tidningen var gammal, från den tiden då papperstidningar var vanligt. Då vågade man fortfarande skriva glada saker.
- Det låter roligt, sade Wolly Bolly. Hon hällde upp lite kaffe i koppen, direkt från TV-kannan. Kannan var i gammal retrostil, från 1960-talet. Familjen hade under sin vistelse i Schwedenland varit mycket förtjusta i att undersöka landets traditioner och historia. En del i detta var de många besöken i prylbodar och vissa högt belägna antikvariat, som ofta sålde utomordentligt billigt och varierat, sådant som svenskarna själv förkastade i sin iver att verka vara utan belastningar bakåt i tiden.
- Läser här att Fågelskådaren fick 197 440 kr om året för att han hörde röster i huvudet.
- Vilket jobb!, utbrast Wolly Bolly.
- Ja, men han dödade slumpartat en kvinna vid köksbordet också, på något Öland.
- Ja, lite får man väl göra för pengarna, sade Wolly Bolly och stoppade en Stream Cracker, med syntetaprikosmarmelad, mellan sina blodfyllda läppar. Perfekta vita tänder krossade kexet och marmeladen spred sig i munnen, tillsammans med de lite salta smulorna, bearbetades som i en centrifug.
- Järnspettsmannen fick 198 000 kronor i ersättning.
- Vad gjorde han för jobb? - Han gick bärsärkargång på en tunnelbanestation. Han trodde sig jagad av troll, sade Paul van der Jong lugnt. Inombords kände han sig lite uppgiven. Inte så mycket för ruskigheterna tidningsartikeln, men för att hans företag höll på att tappa en del spetskompetens till vissa konkurrenter, speciellt Yugo Submarines. Som för att bedöva tankegångarna över det egna företagets vidare öden, fortsatte han läsa för sin dotter;
- Knutbypastorn ville gärna ha en ny bebis.
- Är det han? Som vi hörde talas om innan vi kom till Schwedenland?
- Ja, en märklig man som tydligen styrde en hel by någonstans.
Paul van der Jong, kände sig lite illa till mods, inte så mycket för historien om den kyrklige mannens förhoppningar, men för att två representanter från det konkurrerande öststatsföretaget hade lovat att hälsa på under eftermiddagen.
- Du, jag måste nog gå nu, sade Wolly Bolly och gav en hastig klapp på armen, som låg över köksbordet, över tidningssidan och pekfingret (Pauls) pekade på en liten bild av Helenmannen som under sin storhetstid fick 186 400 i årlig ersättning från Försäkringskassan.
Hur skulle han hantera konkurrenterna? Han ville inte bli pensionär i förtid och leva på existensminimum. Skulle han, om det ville sig som värst, hamna att leva på en nivå som ekonomiskt låg lägre än en dåres? Ja, så illa var det, gummibåtsförsäljningen var nu avreglerad och hans kontrakt med svenska staten i upplösning. Skulle han bli tvingad att leva som singel på månen, utan public service? Stora episka tankar, onekligen, som for igenom hans medvetande denna förmiddag. I ett hus på en kulle, på ett berg, utanför staden.

Wolly Bolly satt ännu vid sminkbordet i sitt flickrum. Hon fick bo kvar där tills vidare, eftersom det var svårt att hitta bostad. Den stora spegeln på väggen var ett av hennes viktigaste redskap. Även en dag som denna stod hon framför den, nästan utan en tråd på kroppen, jämförde sina fettdepåer. En o annan Banana-Split borde hon avstått ifrån, men trivdes annars ypperligt med sina bröst. Den lite fjälliga rumpan var det inte så mycket att göra åt. Väl halvtimmen senare var hon redo, stadens eget Manhattan, med spelbutiker och blinkande röda gubbar väntade. Hon tänkte beställa in någon av sina favoriträtter hos Brunos Pizza. Stället hade enorma fönster, från golv till tak. Utsikten över var bedövande, den berömda parkeringsplatsen kunde man inte längre se, endast något enstaka biltak skymtade fram över vattenytan.
Som vanligt var det Robinson Ruben som serverade henne vid bordet.
- Det vanliga Wolly Bolly? En Vesuvio?
- Ja tack, men utan Buttericks-Skinka.
Några gamla bekanta, Farmen Sluggo den III och Trälen- Slavo satt några bord ifrån. Rökte helt fräckt cigaretter utan filter efter maten, fast det var rökförbud.
- Hur e´ läget Wolly Bolly?, ropade Farmen Sluggo den III. Wolly Bolly låtsades inte om dem. De brukade vara ett par retliga killar, speciellt Trälen-Slavo med stjärtfenan på bordet, som bara såg henne som ett spexobjekt. Istället vinkade hon till Top Model Bexipop, egentligen en hästtjej, som satt en bit ifrån, bordet närmast utgången. Vakten på stället, Big Brother Mini-Marlon, stod och vaktade vid den gyllene dörren.
- Har du några bra speltips? sade plötsligt en röst bakom Wolly Bolly. Det var Bonde Söker Fru-Spansk Krage med Gonne, en gammal bekant från skoltiden. Wolly var överraskad.
- Nej inte det, men sätt dig, det var längesen!
Bonde Söker-Fru Spansk Krage med Gonne satte sig gärna vid Wolly Bollys lilla bord, avsett för endast två personer. Äntligen kom pizzan, mikron fungerade inte så bra numera, beklagade sig Robinson Ruben. Samtidigt serverade han ett speltips; Waterford skulle slå Bottehamn i den besvärliga bortamatchen under oljeplattformen. Tipset hade han fått från Baren-Pampers som i en vit vattenpolotröja, som förresten, redan satt och flörtade med Top Model Bexipop,(såg Wolly Bolly lite förargat i en a ögonvrån.)
Inte var hon svartsjuk direkt, men hon hade gärna velat tala med Top Model Bexipop (egentligen en hästtjej) i enrum. Den där Baren-Pampers skulle alltid stå där och dominera, med sina stora fenor innanför polotröjan. Snart skulle han väl börja fladdra med gälarna och sedan sluka Top Model Bexipop i en enda munsbit! Nej, det fick inte ske!, tänkte Wolly Bolly och reste sig hastigt upp från bordet, stegade fram. Ut ur handväskan tog hon fram en stor daggmask som hon slängde på deras bord. Top Model Bexipop fnittrade till, men Baren-Pampers kunde inte motstå godbiten utan kastade sig på bordet, som rasade ihop under tyngden av den väldige mannen. Ändå, inte för bordet, utan med daggmasken i munnen, ansågs detta vid denna tid som förargelseväckande beteende och fick den ännu större vakten, Big Brother Mini-Marlon att rusa till. Baren-Pampers blev utslängd från Brunos Pizza, utan pardon.
Nu fick Wolly Bolly äntligen en pratstund med Top Model Bexipop i lugn och ro.
- Min pappa tjänar för lite, sade hon en bit in i samtalet.
- Ja, det är ett bekymmer, tyckte Top Model Bexipop.
- Men vet du vad Bexi, jag har kommit på ett knep att få in mera pengar i familjen.
- Vad du än säger har jag lite svårt att tro på det Wolly. Ingen går säker för Spinnfiskarna i höghusen.
- Jamen, jag är sjöjungfru, till hälften människa och hälften fisk. Det går att lura dem.
- Hurdå?
- Ja, man kan locka ner dem.
- De flesta Spinnfiskarna är män. Min mamma Molgwen som just nu är i Östersjöområdet och lägger ägg, har berättat om hur det fungerar.
- Ja, och vad skulle det betyda?
- Män ser gärna kvinnan som en låda Aladdin. Du vet, "Körsbärslikör", "Trofe´nougat" och "Ägglikör".....
- Nej, vet du vad Wolly Bolly, det där låter nog lite som Ali Baba och de Fyrtio Rövarna.
- Du menar Ali Baba och de Fyrtio Stjärtfenorna, ti-hi-hi...
De båda väninnorna skrattade gott åt liknelsen. Några mesproppar voro man sannerligen inte.
- Men det är så här Bexi. Genom att locka dom så, betalar dom. Pengar!
- Jag har hört talas om det där, men det är nog inte så enkelt. I mitt jobb som Top Model vet jag att det är även jag som vill. Vara bete. Det är ömsesidigt.
- Ömsesidigt? Det har aldrig pappa berättat för mig.
Wolly Bolly simmade hem igen, liftade en bit med en gummibåt. En dag som denna kände hon att stora beslut hade fattats i hennes huvud. Det skulle bli en tid då hennes liv förbättrades till det bättre. Hon skulle inte fastna i något nät, ingen wobbler med gäddhäng skulle lura henne, även om den såg ut som Flipper (delfinen). Hon ville vara en fri sjöjungfru, välutbildad och modern. Hon skulle besegra dem , med deras egna metoder. Vad var det inte pappa sa om att samhället kan försörja den dåraktige?
Vad var det inte Top Model Bexipop sa om att det måste vara ömsesidigt?