Varning; Läs inte det här om Du har något viktigare att göra.
Dorothy Bancker-Alzheimer åt gärna Grand-Flakes, till och med under jultid. Men ibland kunde hon känna att den femtonde portionen blev för mycket. Så var rutinen i denna mycket rika företagarsläkt, så även denna morgon, på hotellet i centralamerika. En stor propeller i taket fläktade lite. Luften var ännu mera ljummen än het, vindarna mjuka ute vid stranden. För att variera smaken i de många portionerna använde hon olika marmelader som krydda. Hon hade fostrats av Maurice Alzheimer, som hade dragit sig tillbaka. Dorothy var arvtagerskan av ett bananimperium utan dess like. Hennes världsbild hade med tiden blivit enkel och rationell, hon ansåg att världen var som ett kontorslandskap. Hon var chefen. Ingenting kunde stå utanför denna värld.
Hennes värld var egentligen också Europa, och naturligtvis Sverige, men inget var större och viktigare än att det kunde visas och sammanfattas genom en overhead-projektor. Men nångång ibland var hon, på grund av sina ägarintressen, tvungen att ge sig utanför de invanda cirklarna. Som denna jul, ända till det lilla landet vid karibiska havet.
- Rodrigo, kan du sätta på TVn, jag vill se nyheterna från Sverige. Rummen, hon disponerade två på Hotel Nuages, var i dämpat blått. Små gardiner av sammet hängde för fönstren, fladdrade i den milda vinden. Två hålsslagare, av metall, för viktiga papper stod på fönsterbrädet. Rodrigo satte sitt långa ljusbruna pekfinger mot den runda knappen och tryckte till. Han var den infödde betjänten som följt med på resan, delvis helt enkelt för sina utomordentliga språkkunskaper.
Dorothy lade den stora silverskeden åt sidan, rapade lite lätt efter den sista portionen Grand-Flakes (med krusbärsmarmelad) och gick av pinnstolen. Hon hade lätt övervikt (tyckte hon själv), men det var nog inte därför det knarrade lite i det gamla parkettgolvet. I TVn hade nyheterna ännu inte börjat, något komiskt underhållningsprogram visade hur en professionell underhållare, Henry Shyoffert, skulle köpa korv i en indiandräkt.
- Ha,ha,ho.ho.hoo, skrattade Rodrigo, som själv hade indianskt ursprung, på sin faders sida, men också dels för att TVn fungerade. Nästa dag skulle han få träffa sin farbror Heitor som jobbade på plantagen, Just denna tid hade man en Peak Banana, vilket helt enkelt betydde att bananerna tog slut. De hade ofta tagit slut för tidigt misstänkte Dorothy Bancker-Alzheimer. Det var därför hon hade tagit den långa resan, för att inspektera plantagen.
- Vad skall vi göra ikväll, sade plötsligt Dorothy när hon tagit plats i den lilla blå soffan.
- Vill Dorothy, så skulle vi kunna spela poker, sade Rodrigo lite försiktigt når han fortfarande stod nedhukad framför TVn och försökte ställa in bilden lite bättre. Dorothy insåg att just den dag skulle gå i vilans tecken, mellan hotellrummets ljusgröna väggar, efter den långa flygresan med firmans eget propellerplan, för att orka med morgondagens strapatser ute på landsbygden.
- Visst Rodrigo, bara vi två eller....
- Nja, miss Dorothy, jag kan skicka bud efter min kusin Castelnuovo, som är både är en skicklig spelare och konversatör. Ingen kan berätta Norge-vitsar som han. Han bor bara två kvarter bort. Dorothy Bancker-Alzheimer funderade några sekunder, men var inte sen att säga;
-Javisst Rodrigo. Gör du det.
Mot kvällen, efter att man ätit en liten supe´med otaliga bananrätter ur små turkosfärgade glasskålar, knackade det passligt på dörren och in steg Castelnuovo, en liten tunn man med svart bakåtkammat hår. Han såg prydlig ut i sin ljusa, men en aning skrynkliga kavaj, tänkte Dorothy.
Vid pokerbordet, av ädelträ, med en grön duk av samma typ som vid rouletteborden, förberedde man sig snart för spel. Man hade inga riktiga spelmarker, så Dorothy hade föreslagit att man faktiskt kunde använda bananer. Hon själv hade beställt fem stora klasar från kökets kylrum, gröna och hårda belastade de bordet. Både Castelnuovo och Rodrigo hade färre, men som gäst fick ändå Castelnuovo ha en hel klase vid spelets början, medan Rodrigo som bara var betjänt, fick nöja sig med endast två bananer. Han insåg sitt underläge medan han delade ut korten, men var fast besluten att kämpa i sina fäders anda. Första given vid ett kortspel är alltid någonting speciellt. Alla tittade på sina kort, smög fram dem i händerna. Castelnuovo fick fram fem stycken spader äss och sneglade lite försiktigt på sin kusin. Någonting hade gått snett.
Det var ganska sent på aftonen och någon trädgren skrapade mot hustaket. Det hade börjat blåsa upp. Castelnuovo lade sig vid denna första giv, för att inte avslöja att kortleken var felaktig, men leken var ändå till det yttre, av intelligent design.
Att det skrapade mot hustaket gjorde inte så mycket konstaterade han, när han mjukt råkade sparka till den extra bananklasen som han tidigare, i smyg, lagt under bordet. Dorothy vann den första väl tilltagna potten, med två stycken ruter sjuor mot Rodrigos par i tvåor. De båda kusinerna var lättade över att Dorothy inte för väl tycktes känna till hur en normal kortlek var beskaffad. Efter några glas bananlikör blev Dorothy mera pratsam;
- Riktigt trevligt. Min man Aksl hade aldrig kunnat hitta på något så härt trevligt. Han hade bara suttit och bloggat hela kvällen. Han tror sig kunna hitta någon vettig date på Internet, hi-hi. Både Rodrigo och Castelnuovo teg. Nu dunsade det på taket och det hördes andra ljud, nya skrapljud, men också något som lät som en militärhelikopter, därute någonstans i luften. Spelet fortsatte emellertid. Någon timme senare utbrast Dorothy,
- Kom killar, nu går vi och lägger oss. Det fanns en stor dubbelsäng av järn i ena hörnet av rummet. Castelnuovo tog äntligen av sig den skrynkliga kavajen och lade sig världsvant innerst närmast väggen. Dorothy lade sig i mitten och Rodrigo fick plats ytterst, inte utan hjälp av ena handen. Ett ögonblick lutade han sig med den mot golvet, satte handflatan i matten för att justera sin position. Där låg de alla tre, i en dubbelsäng, på ett hotell, nära bananplantagen i Metaxaregionen.
- Får man röka ?, sade plötsligt Castelnuovo och tog fram ett försilvrat metalletui. Han knäppte upp locket och snappade fram en tunn cigarill, innan Dorothy hunnit svara.
- Nej, det får man inte. Endast om du killar mig under fötterna, ti-hi-hi. Castelnuovo lyfte på huvudet något och tände cigrillen med ett zip-ljud från en gyllene tändare. Rodrigo låg och balanserade vid sängkanten, men kom på att endast genom att sträcka ut ena armen, samtidigt som han lutade med den andra mot golvet, nådde han precis bananlikörflaskan på serveringsvagnen. Just då hördes det kraftiga ljud vid dörren, som öppnades plötsligt på vid gavel. Där stod Aksl Alzheimer i tomtedräkt.
En liten pigg mun i lösskägget började prata;
- God afton mitt herrskap! Finns det här några snälla barn!? I sängen stelnade man till och lågo som pinnar, utom Dorothy, som utbrast;
- NEJMEN! Vilken överraskning! Ja, överraskningsmomentet upplevdes av alla parter. Aksl steg, barfota som han var, lite försiktigt in i rummet eftersom han var rädd att få stickor i fötterna.
- De här männen, sade hon och pekade ivrigt på Rodrigo och Castelnuovo; - De här sluskarna har hållit mig som fånge och som du ser, gått över alla anständigheter!
Aksl kallade omedelbart in ett tiotal andra män, bland annat Heinrich Kwalsterbed, som var hotellets obestridlige ägare. Kwalsterbed hade lämnat sitt eget hemland, utan ett ord, efter regimens fall. Han var den tysta typen. Gnällspikar förtjänar en örfil, var hans motto. Men i de flesta fallen visade de sig de i rummet inkallade männen tillhöra de vanliga medborgarna, som jobbade extra hos den lokala polisen. Både Rodrigo och Castelnuovo greps, inte utan dramatik. Under den rättegång som följde skyllde man på varandra.
En rättegång som varade i hela två dygn, i denna idylliska, men moderna ort vid havet, ansågs vara en lång rättegång, men så ville man också skipa rättvisa. Pengar bytte ägare. Alltför intresserade nämndemän fick utan dröjsmål avgå, eller i lyckligare fall ett personligt samtal med Heinrich Kwalsterbed i husets källare.
Aksl Alzheimer som legat och studerat juridik i Sverige, vid Knutby universitet, var nästan färdig brännvinsadvokat, med åklagarambitioner, visste att det här var ett klassiskt fall. Eftersom båda skyllde på varandra kunde ingen dömas. Indicierna var inte heller så starka och det var oklart vad som hänt, frånsett det att Dorothy Bancker-Alzheimer utsatts för ett våldtäktsförsök.
Varken Castelnuovo eller Rodrigo sågs mera efter denna incident. Detta kom bli något som man pratar om på Hotel Nuages än i denna dag, pokerpartiet som blev så ödesdigert. Dorothy och Aksl åkte ut med firmans NYA CHEVROLET efter rättegången. Landsbygden, med sina tjattriga färgglada papegojor, var något annat än den ohälsosamma stadsmiljön, tycktes det till en början. Efter mycket, både bananer och Grand-Flakes, och alla marmeladsorterna, till frukost kände sig Dorothy lite orolig neråt kroppen. Magen var hård och spänd, lite basketbollaktig under den bananmönstrade, ganska vågade, tunikan Aksl som bland annat, var allergiker, tyckte inte om alla dofterna i naturen. När Dorothy passade på att släppa lite gaser i något gupp, blev det liksom för mycket. Hon försökte kamouflera sitt eget oväsende något genom att prassla lite extra med kartan. Aksl tvärbromsade DEN NYA CHEVROLETEN och kippade efter andan, röd i ansiktet, tappade greppet om ratten, tog sig för bröstet, och började ramla av sätet, vadderat med små vita påsar, som skulle med tillbaka till Europa.
- Fyyyy..FFF.....FES, du? Sheskit it out!aaaaaaCsHISKIIITAooooooOOut!, var Aksl´s sista ord till en tillskyndande engelsktalande doktor , som någon minut senare kom körande med en gammal flakmoped, ute på den annars öde plantagen, långt ifrån civilisationen.
- Ja, och du ska veta att det var jag som lurade Castelnuovo och Rodrigo till sängs, sade Dorothy med ett litet leende på läpparna, säker på att hennes mans sista stund var kommen, Hon blinkade till Heitor, som ju var den förvsvunne Rodrigos farbror, som ju var den som hade klätt ut sig, till den vänlige engelsktalande doktorn. Han satt på mopedflaket, i en yogaställning, nöjd, snart skulle han få åka på smekmånad.
Hon, Dorothy Bancker-Alzheimer, skulle få ärva hela "kontoret"!Vinden ven kring ratten på bilen. Blåsljud och pipljud hördes från en öppnad flaska Liebling i baksätet. Hon skulle inte sakna sin jultomte. Bananträden var inte vad Aksl hade antagit, det var nu som kaktusar, och långt ovanför svävade inte papegojor, det var gamar. Ekonomiska bananexperter säger, att den här dramatiska situationen kan ha varit den, då framgångsrika bananmärken skapades.
Därom twista de lärde än idag, åtminstone en gång om året, då man dansar med levande giftormar på universitetet, firandes Juridikafton. Tror man tillräckligt mycket, så kan Bananen heta vad som helst. I alla fall, Bananen, som den benäms i neutralum - som egentligen är ett bär, är både god och nyttig. Att den kommer från fjärran land, beskriver denna historia utan tvivel.
Men varför heter det b a n a n ?
Fanns de verkligen före industrialism och andra tekniska landvinningar?
Propellerplanet surrade och dånade med sina motorer. Dorothy var på väg hem. Inga bananer var ju heller identiska. Skalet var ju för tjockt och dessa produkters lätt krokiga form gjorde att de var ganska skrymmande i en vanlig bananlåda. Kunde man räta ut dom? Produktutveckling. Kanske kunde man sälja bananer i pillerform?
Många kreativa tankar for igenom Dorothy Bancker-Alzheimers huvud under flygresan. Hon var nu företagsledare, The Headmastress of Bananas, och trodde att hon kunde nu göra precis som hon ville, som den inredningsdesigner som hon såg sig själv som.
Världen var hennes, som ett kontorslandskap. Både natur och traditioner skulle hon betvinga. Hon hade vad som behövdes; hårda nypor och pengar. Gjorde hon fel, ja då fick hon ändå pengar, så var de okrossbara okrossbara fallskärmarnas omhuldade huvudregel.
Det finns miljoner historier på Z A G O L A N D E T, det här var en av dem.
No comments:
Post a Comment