Ett samhälle som Tape City fick man leta efter. Bebyggelsen låg nere i dalen. Några affärer. En bensinmack. Sedan generationer hade man hyllat en livsstil där tigandet ansågs vara en dygd. Det var inte bara ett lokalt fenomen, men Tape City var dess ideologiska centrum. Här levde man verkligen ut en lära som byggde på det gamla ordspråket; tala silver, tiga guld.
En av lärans grundare, Hal Caften, hade vid seklets början, infört kommunikationskorten (kmk). I början inte så många, och enkla i design. De tidiga kommunikationskorten var endast trettiotvå till antalet. Till exempel kunde kortet man visade upp för sin maka eller make på morgonen frambära texten; NU SKALL JAG GÅ OCH MJÖLKA KORNA. Längre meningsbildningar än så fick sällan något genomslag. Det unga paret som satt på en parkbänk en vacker lördagkväll, kunde till exempel använda kortet med texten NU VILL JAG KYSSA DINA LINGONRÖDA BLOSSANDE KINDER. Ett sådant kort ansågs lätt vågat och debatten stod sällan still om vad som skulle stå på korten. En gång om året samlades stadens lärde för att i hemlighet gå igenom vad som skulle stå på kommunikationskorten. I Tape City var moralens väktare ganska många antalet, varje hem skulle helst ha en godkänd kortkontrollant.
Förbrytelser av lokala lagar ledde emellertid med tiden till en utveckling, antalet kort ökade snart till 128.
Hal Caften sägs att ha på sin dödsbädd visat upp ett kort med texten; NU SKALL JAG ÅKA PÅ LAGSTADGAD SEMESTER. De stackare, som avvek mest bodde en bit från samhället, närmast skogen där behovet av social kommunkation inte var så stort. Dessa s k grymtare pratade inte direkt, men utstötte ljud när man träffades. De ansågs outbildade av etablisemanget, grymtarnas ljud kunde inte tolereras i stadens salonger. Bestraffningar var vanliga, som till exempel att man rullade in en grymtare helt i tejp och transporterde denne i sådant skick hem tills skogskojan.
Olika samhällsklasser i Tape City tenderade senare, ungefär vid senaste sekelskiftet, att ha olika antal kort. De välburna kunde ha med sig 724 (inplastade), den mindre bemedlade endast 16 (papp). Från att i början varit vackert handskrivna av Hal Caften, utvecklades det med tiden till en lönande lokal industri, där korten masstillverkades allteftersom befolkningen växte i antal. Numera gjordes de vackra texterna i en Windows 98 (WordPad) med stavningskontroll. Endast två datorer fanns i Tape City, den ena bara i reserv.
Jag körde in till Tape City med min nyrenoverade Ford Taunus (årsmodell 1964) en vacker sommardag förra året. Samhällets kooperativa affär sålde kmk i olika förpackningar. Pekade på trähyllan där de kortlekar av medium storlekar, spänstigt inpaketerade i transparent plast, skymtade. Jag ville ha de i orange. Expediten tog ner en kortlek från hyllan, visade mig ett eget kort ur en stor låda ; ÖNSKAS NÅGOT ANNAT?.
Jag öppnade ivrigt kortleken som låg framför mig och bläddrade tills jag fann, inte helt genomtänkt; VAD SKALL FRÖKEN GÖRA IKVÄLL DÅ? Hon log, men tvekade inte med att ta upp ett nytt kort ur sin låda; FRÄMLING, DET SKULLE DU BRA GÄRNA VILJA VETA. Jag nickade, men nöjde mig med det, betalade.
Ute på torget var det varmt, solen stod nästan mitt ovanför kyrktornet. Beslöt mig att ta en promenad. Bläddrade lite i kortleken. Tänkte att det faktiskt var bäst att sätta mig på en parkbänk och studera dem lite närmare. Ifall jag plötsligt skulle bli tvungen att besvara någon fråga. Eller kanske ville jag själv ställa en? I alla fall skulle den bli mera genomtänkt än i affären.
Två tonåringar passerade. Observerade att en av dem hade sin kortlek nonchalant instoppad bakom ena örat. Jag försökte snabbt bläddra fram ett lämpligt frågekort. Den unga mannen såg vad jag höll på med. Blixtsnabbt drog han fram sin egen kortlek. Med samma hand bläddrade han enkelt fram ett frågekort. Jag stirrade på kortet i hans hand.
Hade han missförstått mina avsikter tycktes det. Texten löd; INNAN GRYNINGEN HAR DU LÄMNAT TAPE CITY? Senare fick jag veta att just ungdomar gärna användes av polisen som informatörer. Viss polisiär makt hade givits dem, men det hände naturligtvis att man överträdde sina befogenheter. En avvisningsbeslut , ens av det mildare slaget, var inte deras uppgift. Deras befogenheter sträckte sig till att skvallra om man sett någon använda felaktiga kort, grymta eller i värsta fall prata.
Jag tog fram ett svarskort; DET GÄLLER ATT VARA OM SIG OCH KRING SIG. I det ögonblicket tyckte jag korten var ganska klumpiga att använda. Ofullständiga. Jag hade velat förklara för dem varför jag satt på parkbänken.
Letade upp ett litet hotell, Hal Caften Holiday Inn, gick med beslutsamma och raska steg till receptionen. Jag hade förberett mig med kortet; ETT RUM MED UTSIKT, TACK. Jag fick en nyckel till rum 17, som visade sig vara ungefär vad jag önskat. Inskrivningsproceduren var intressant, eftersom det var förbjudet att skriva sitt namn, på grund av det kunde missförstås. Det låg ständigt en terroristvarning över Tape City. Hette man till exempel Björkman kunde man bli tagen som grymtare från skogen. Det ansågs också som ett försök att sabotera det givna språket. Fick lämna fingeravtryck och ett litet DNA- prov från tungan. Det sistnämnda deponerades i ett grönt kassaskåp i ett bakre rum. Till nyckel nummer 17 fick jag en liten bricka med fingeravtrycket något förstorat, och kopierat i en vanlig Rank Xerox.
ÖVERRASKANDE MÖTE MED EN KÄNDIS I TAPE CITY
Ute på min kvällspromenad hörde jag plötsligt röster. Min förvåning var stor. Jag gick in i en gränd, men i riktning mot ljuden. Gömde mig bakom en soptunna. Hörde klapprande av damskor, en upphetsad röst och en bildörr som stängdes med ett oväsen. Förbi mig körde bilen i rasande fart och där inne, i gränden, stod Louise Järleskog från SVT!!
Hon balanserade som ett vilsekommet darrande rådjurskid på sina högklackade. Hon om någon skulle ställa till med kaos i Tape City, var min omedelbara, snabba analys. Kanske var hon på plats för att göra ett av sina berömda sportreportage i något omklädningsrum? Hur skulle hon kunna hålla tyst? Jag tog fram min kortlek och gick fram till henne, lättad över att äntligen möta en pratande människa igen, men också förstås väldigt överraskad.
Men, inget går ju riktigt som man tänkt sig i Tape City. Louise Järleskog tog fram en egen kortlek, och den var större än min. Det var feministmodellen, de lila korten som jag tidigare sett i ett skyltfönster. Innan jag ens hunnit fram till henne, har hon tagit fram ett kort och håller upp det som legitimation rakt i ansiktet på mig.
Jag tog fram ett svarskort; DET GÄLLER ATT VARA OM SIG OCH KRING SIG. I det ögonblicket tyckte jag korten var ganska klumpiga att använda. Ofullständiga. Jag hade velat förklara för dem varför jag satt på parkbänken.
Letade upp ett litet hotell, Hal Caften Holiday Inn, gick med beslutsamma och raska steg till receptionen. Jag hade förberett mig med kortet; ETT RUM MED UTSIKT, TACK. Jag fick en nyckel till rum 17, som visade sig vara ungefär vad jag önskat. Inskrivningsproceduren var intressant, eftersom det var förbjudet att skriva sitt namn, på grund av det kunde missförstås. Det låg ständigt en terroristvarning över Tape City. Hette man till exempel Björkman kunde man bli tagen som grymtare från skogen. Det ansågs också som ett försök att sabotera det givna språket. Fick lämna fingeravtryck och ett litet DNA- prov från tungan. Det sistnämnda deponerades i ett grönt kassaskåp i ett bakre rum. Till nyckel nummer 17 fick jag en liten bricka med fingeravtrycket något förstorat, och kopierat i en vanlig Rank Xerox.
ÖVERRASKANDE MÖTE MED EN KÄNDIS I TAPE CITY
Ute på min kvällspromenad hörde jag plötsligt röster. Min förvåning var stor. Jag gick in i en gränd, men i riktning mot ljuden. Gömde mig bakom en soptunna. Hörde klapprande av damskor, en upphetsad röst och en bildörr som stängdes med ett oväsen. Förbi mig körde bilen i rasande fart och där inne, i gränden, stod Louise Järleskog från SVT!!
Hon balanserade som ett vilsekommet darrande rådjurskid på sina högklackade. Hon om någon skulle ställa till med kaos i Tape City, var min omedelbara, snabba analys. Kanske var hon på plats för att göra ett av sina berömda sportreportage i något omklädningsrum? Hur skulle hon kunna hålla tyst? Jag tog fram min kortlek och gick fram till henne, lättad över att äntligen möta en pratande människa igen, men också förstås väldigt överraskad.
Men, inget går ju riktigt som man tänkt sig i Tape City. Louise Järleskog tog fram en egen kortlek, och den var större än min. Det var feministmodellen, de lila korten som jag tidigare sett i ett skyltfönster. Innan jag ens hunnit fram till henne, har hon tagit fram ett kort och håller upp det som legitimation rakt i ansiktet på mig.
Otvivelaktigt trodde hon att jag var en av Tape City´s ordinarie innevånare. Jag hade bara tänkt skoja med henne genom att ta fram min kortlek, därefter prata med henne som en normal människa. När jag kommitt närmare såg jag att på hennes lila stod det; KÄRLEK ÄR VAD JAG BEHÖVER. Men då hade jag även redan hunnit visa mitt; NU VILL JAG KYSSA DINA BLOSSANDE LINGONRÖDA KINDER.
Vi såg varandras kort ungefär samtidigt. Jag gestikulerade och ledde henne ut ur gränden, pekade mot Hal Caften Holiday Inn. Hon nickade ivrigt och vi gick mot hotellet. Problemet var hur jag skulle få henne med in, jag hade ju bara enkelrum och var inte en säker på om det var tillåtet med en gäst på rummet.
Louise stannade upp och letade efter något i sin handväska. Lade märke till i halvmörkret, att där låg en liten dold videokamera och ett måttband. Ingen SVT logga på väskan i alla fall, det var diskret och bra. Hon plockade fram ytterligare några kort. Den lila feministkortleken var verkligen stor, hon hade inte ens burit all korten i handen, redan då hade hon överträffat min egen medium orange. Hon visade kortet; ÄR DU SJUK? PEKA VAR DET GÖR ONT. Jag förstod vinken.
I hotellets entre´ låtsades jag svimma. Ramlade spektakulärt på knä och höll mig för pannan. Jag visste att där kunde de inte låta mig ligga, dessutom gav jag stönande ljud ifrån mig. Full aktivitet rådde omedelbart, bland personalen, de två personer som fanns på bottenvånngen så här dags på kvällen. Medan de bar mig till en soffa utanför matsalen, smög Louise Järleskog in och sprang hastigt upp för trappan, med sina högklackade i händerna. Väskan hängde i ett axelband. Det var perfekt.
När jag hämtat mig från min "sjukdom", bett att få ett glas icke carbonerande vatten, med hjälp av det kort som tack o lov fanns i min korlek, kunde jag själv drygt fem minuter senare "själv gå" upp för trappan till rummet. Några ögonblick var jag orolig att någon från receptionen skulle följa efter mig, i välmening, för att se om jag verkligen kunde gå som vanligt igen. Kom på att jag hade inte på något sätt direkt anvisat Louise vilken våning jag bodde på, men å andra sidan fanns det inte så många att välja på. Hal Caften Holiday Inn var inte världens största hotell precis, det hade bara fem våningar.
Vi såg varandras kort ungefär samtidigt. Jag gestikulerade och ledde henne ut ur gränden, pekade mot Hal Caften Holiday Inn. Hon nickade ivrigt och vi gick mot hotellet. Problemet var hur jag skulle få henne med in, jag hade ju bara enkelrum och var inte en säker på om det var tillåtet med en gäst på rummet.
Louise stannade upp och letade efter något i sin handväska. Lade märke till i halvmörkret, att där låg en liten dold videokamera och ett måttband. Ingen SVT logga på väskan i alla fall, det var diskret och bra. Hon plockade fram ytterligare några kort. Den lila feministkortleken var verkligen stor, hon hade inte ens burit all korten i handen, redan då hade hon överträffat min egen medium orange. Hon visade kortet; ÄR DU SJUK? PEKA VAR DET GÖR ONT. Jag förstod vinken.
I hotellets entre´ låtsades jag svimma. Ramlade spektakulärt på knä och höll mig för pannan. Jag visste att där kunde de inte låta mig ligga, dessutom gav jag stönande ljud ifrån mig. Full aktivitet rådde omedelbart, bland personalen, de två personer som fanns på bottenvånngen så här dags på kvällen. Medan de bar mig till en soffa utanför matsalen, smög Louise Järleskog in och sprang hastigt upp för trappan, med sina högklackade i händerna. Väskan hängde i ett axelband. Det var perfekt.
När jag hämtat mig från min "sjukdom", bett att få ett glas icke carbonerande vatten, med hjälp av det kort som tack o lov fanns i min korlek, kunde jag själv drygt fem minuter senare "själv gå" upp för trappan till rummet. Några ögonblick var jag orolig att någon från receptionen skulle följa efter mig, i välmening, för att se om jag verkligen kunde gå som vanligt igen. Kom på att jag hade inte på något sätt direkt anvisat Louise vilken våning jag bodde på, men å andra sidan fanns det inte så många att välja på. Hal Caften Holiday Inn var inte världens största hotell precis, det hade bara fem våningar.
Som genom telepatisk kontakt, hittade jag henne på fjärde våningen, min egen. Jag hade ju velat ha ett rum med utsikt, men inte det dyraste. Med nyckeln öppnade jag dörren, vi gick in. Louise Järleskog stegade in försiktigt på sina svarta nylonstrumpor.
Det sa bara klick, när dörren gick i lås. Ingen lång stund senare låg vi sängen, förvånansvärt bred för att vara enkelrum. Kanske hade innevånarna i Tape City trots allt sina hemligheter, som gick utanför kommunikationskortens värld? Louise hade med sin feministkortlek i sängen, jag hade min medium.
Det sa bara klick, när dörren gick i lås. Ingen lång stund senare låg vi sängen, förvånansvärt bred för att vara enkelrum. Kanske hade innevånarna i Tape City trots allt sina hemligheter, som gick utanför kommunikationskortens värld? Louise hade med sin feministkortlek i sängen, jag hade min medium.
Vi var inte helt nakna, jag hade på mig mina svarta My Wear och en T-shirt från Dressman. Hon hade på sig en klädsam BH från Triumph och nertill ett par bländvita från La Redoute. Försökte hitta ett lämpligt kort för situationen. Hon hade redan letat fram sitt, och visade mig; AHH, VAD HÄRLIGT VÄDER VI HR IDAG. Hon vände på sig och sträckte efter något i sin handväska. Det var en rulle tape. Föståndiga som vi var, skulle vi skydda oss genom att tejpa för munnarna ordentligt. Ingen skulle höra oss. Efter att vi hade tejpat för munnarna, sträckte hon sig en gång till efter något annat i sin handväska.
Kunde inte låta bli att titta på hennes runda bak som spände mot trosorna. Försökte med att lägga handen på hennes lår. Hade letat fram ett kmk som jag tyckte passade för situationens allvar. Hon vände sig om. Jag visade kortet; VAD HÄRLIGT DET ÄR PÅ LANDET.
Det knackade på dörren. Vi stirrade på varandra i några förskräckta sekunder. Louise rullade nästan ljudlöst av sängen och in under den. Jag reste mig hastigtoch fick på mig mina Texas-jeans, hastade med livremmen, samtidigt som jag stegade mot dörren. Vred om låset och öppnade försiktigt. Där stod portieren, tillsammans med de två ungdomar som jag råkat tidigare under dagen. Han visade kortet; NU ÄR DET INTE MÅNGA TIMMAR TILL GRYNINGEN. Jag nickade och gick tillbaka in rummet, letade bland korten som låg utspridda i sängen. Till min fasa såg jag att där låg också några av feministkorten som tillhörde Louise Järleskog, SVT:s utsände! Lade märke till att hennes öppna handväska stod på stolen och där inne surrade svagt en videokamera!
Hon hade tänkt filma vårt heta möte i Tape City och låta det sändas i TV! Alla dessa konstateranden skedde liksom med ljusets hastighet. Jag gick tillbaka till dörren och fumlade med några av mina orange kort, tog i hastigheten fram ett, inte det bästa; SKA VI FÖRLOVA OSS? Portieren såg på mig med bister min. De två gängliga ungdomarna hade svårt att hålla sig för skratt, och höll sig för munnen. Den ene fick rusa iväg, nerför korridoren. Skulle han släppa ifrån sig några språkliga ljud, var det viktigt att ingen fick höra det, åtmintone för honom själv.
Portieren ruskade på huvdet och pekade på sin klocka. Jag tog fram ett nytt kort, TACK SÅ MYCKET.
Kunde inte låta bli att titta på hennes runda bak som spände mot trosorna. Försökte med att lägga handen på hennes lår. Hade letat fram ett kmk som jag tyckte passade för situationens allvar. Hon vände sig om. Jag visade kortet; VAD HÄRLIGT DET ÄR PÅ LANDET.
Det knackade på dörren. Vi stirrade på varandra i några förskräckta sekunder. Louise rullade nästan ljudlöst av sängen och in under den. Jag reste mig hastigtoch fick på mig mina Texas-jeans, hastade med livremmen, samtidigt som jag stegade mot dörren. Vred om låset och öppnade försiktigt. Där stod portieren, tillsammans med de två ungdomar som jag råkat tidigare under dagen. Han visade kortet; NU ÄR DET INTE MÅNGA TIMMAR TILL GRYNINGEN. Jag nickade och gick tillbaka in rummet, letade bland korten som låg utspridda i sängen. Till min fasa såg jag att där låg också några av feministkorten som tillhörde Louise Järleskog, SVT:s utsände! Lade märke till att hennes öppna handväska stod på stolen och där inne surrade svagt en videokamera!
Hon hade tänkt filma vårt heta möte i Tape City och låta det sändas i TV! Alla dessa konstateranden skedde liksom med ljusets hastighet. Jag gick tillbaka till dörren och fumlade med några av mina orange kort, tog i hastigheten fram ett, inte det bästa; SKA VI FÖRLOVA OSS? Portieren såg på mig med bister min. De två gängliga ungdomarna hade svårt att hålla sig för skratt, och höll sig för munnen. Den ene fick rusa iväg, nerför korridoren. Skulle han släppa ifrån sig några språkliga ljud, var det viktigt att ingen fick höra det, åtmintone för honom själv.
Portieren ruskade på huvdet och pekade på sin klocka. Jag tog fram ett nytt kort, TACK SÅ MYCKET.
När de gått, låste jag dörren igen och vände mig mot sängen, gick fram till den, tittade under den. Där låg Louise ihop krupen, med ett kmk i handen; FÖRLÅT MIG.
Det fanns tusen saker jag ville säga henne, inte minst frågan om varför videokameran var på. Nu försvårades det ju genom användningen av de standardiserade korten. Jag var ju i Tape City, visserligen. Som jag ändå skulle få lämna inom någon timme, av ren provocerad, trakasserande missttänksamhet. Hade jag något att förlora? Jag skulle kunna prata öppet med Louise? Vad skulle det göra för någon skillnad om någon hörde oss? Jag slet av tejpen från munnen. Louise såg det, när hon tittade fram under sängen.
- Varför har Du tejp på munnen!, skrek jag nästan ut i rummet samtidigt som jag vände mig mot stolen med hennes handväska. Jag stoppade ner handen och stängde av videokameran. Långsamt började Louise dra av sig tejpen, hon ville inte skada sina stora läppar. Min enda, visserligen lite högljudda, replik hade satt på hotellets stora larm. Louise höll sig för öronen. Jag greps omedelbart medan jag var på väg nerför trappan, hade inte ens fått skorna med mig. En bilpatrull eskorterade mig ut ur stan. Vid stadsgränsen lämnade de mig i min Ford Taunus. Vinden ven i lyktstolpen.
Jag steg långsamt ur och blickade på skylten; TAPE CITY - fullbordat för Dig.
Vad jag vet, stannade Louise Järleskog på hotell Hal Caften Holiday Inn, som glädjeflicka.
Det fanns tusen saker jag ville säga henne, inte minst frågan om varför videokameran var på. Nu försvårades det ju genom användningen av de standardiserade korten. Jag var ju i Tape City, visserligen. Som jag ändå skulle få lämna inom någon timme, av ren provocerad, trakasserande missttänksamhet. Hade jag något att förlora? Jag skulle kunna prata öppet med Louise? Vad skulle det göra för någon skillnad om någon hörde oss? Jag slet av tejpen från munnen. Louise såg det, när hon tittade fram under sängen.
- Varför har Du tejp på munnen!, skrek jag nästan ut i rummet samtidigt som jag vände mig mot stolen med hennes handväska. Jag stoppade ner handen och stängde av videokameran. Långsamt började Louise dra av sig tejpen, hon ville inte skada sina stora läppar. Min enda, visserligen lite högljudda, replik hade satt på hotellets stora larm. Louise höll sig för öronen. Jag greps omedelbart medan jag var på väg nerför trappan, hade inte ens fått skorna med mig. En bilpatrull eskorterade mig ut ur stan. Vid stadsgränsen lämnade de mig i min Ford Taunus. Vinden ven i lyktstolpen.
Jag steg långsamt ur och blickade på skylten; TAPE CITY - fullbordat för Dig.
Vad jag vet, stannade Louise Järleskog på hotell Hal Caften Holiday Inn, som glädjeflicka.
I Tape City hade man inte förbjudit de knäpptysta torskarna, och alla upplevelser om kärleken ansågs redan färdigdikterade av stadens lärde.
Därutöver fanns helt enkelt inget ytterligare värt att beskriva.
No comments:
Post a Comment