Ett brev säger inte allt, men en hel del. DEL TVÅ

För en tid sedan skrev jag första delen;

Vad som hände sedan var att socialsekreteraren skickade första delen av den texten vidare till länsrätten i funktionen av ett överklagande, utan att först fråga mig. Kanske var det ett försök att skynda på ärendet, möjligen med något inslag av självkritik. Den texten hade jag ursprungligen skrivit som en spontan reaktion på avslaget hos Arbetslivsförvaltningen (socialen). Faktum är att jag hade inte bestämt om jag skulle göra ett överklagande, och om, då hade jag formulerat texten något annorlunda.
Från länsrätten fick jag en tid efter ett brev där jag ombads skriva på och returnera, för att de skulle anta den texten som hamnat där, som ett överklagande.

Sen går det flera veckor, tills avslagen kommer från Länsrätten. Vid det här laget kunde jag blivit vräkt och det hade blivit totalkaos inför hösten. Jag har blivit vräkt en gång tidigare, men det är längesen, men jag minns vad det innebär. Det kan ta år att repa sig från proceduren. Halva hushållet riskerar av praktiska skäl hamna på soptippen I det fallet gick jag inte till socialen i tid, kanske inte heller i detta fall. När hyresskulder lagrat sig blir de speciellt svårhanterliga. Boendet är en ödesfråga, mer än mycket annat. Då var jag yngre och mer "elastisk".

Vad jag vänder mig emot, när det gäller avslagen, är för det första den svart-vita bedömning man blir utsatt för. Det är inte svårt att förstå att det finns regler och system Men det finns också en värld utanför regelverket. Den intresserar inte alla i samhället, inte alls. De finns de som lever hela sitt liv inne i regelboken oavsett hur bra den är. Själv tycker jag att någon ekonomisk hjälp borde jag haft rätt till vid tiden för ansökan. Det måste vara ett problem i sammanhanget att jag jobbar, visserligen under perioder mycket underbetalt (som våren-08).
Krälar man omkring på gatan får man däremot kosta hur mycket som helst. Den enklaste knivstickare får en advokat

I båda avslagen finns formuleringen; "avslås då ...inte bedöms ha gjort vad som honom ankommer för att få inkomster på annat sätt". Om man läser mellan raderna antyds synpunkten att jag inte gjort mitt bästa enligt system- och regelverket. I verkligheten är det så att har jag gjort mitt bästa för att hålla mig ifrån socialen, men det får man aldrig pluspoäng för.
Det är också så att de med små inkomster som lever strax strax ovanför normerna (socialens eller kronfogdens) räknas i Sverige, som såpass driftiga att de är att betrakta som en sorts småföretagare, om än ickeformella, men de är lovligt byte enligt gammal socialdemokratisk sed. Sluskiga individer, hatobjekt, egoister, varken dyslektiker eller analfabeter - som bara lurar samhället, bättre att dom trampar igenom skyddsnäten helt, blir en del av massan som kan ömhändertas utan nåt jävla snack. För omhändertagandet finns det många regelverk.

När jag någonstans på nittiotalet gick på Datorteket, mer eller mindre en order...., vid den tiden blev arbetsförmedlingarna, utan någon som helst beredskap, alltmer belastade av tilltagande flyktingströmmar (bl a tack vare det helkorkade kriget i forna Jugoslavien, ingen utanför fattar var det förnuftiga låg, men Europa betalar, Europa betalar), - där på Datorteket stod en midnre folkmassa i korridoren, förmän hade upprop, och såg till att vid varje dator fick det plats två personer. Det var nog Windows -95 or i dom, och den obligatoriska uppgiften var väl att steg för steg, två och två, gå igenom en otroligt kliniskt trist oinspirerande lärobok, mest i vanlig ordbehandling. Där satt vi en sal två och två och trängdes. Längs väggarna stod ett par handledare, eller vakter. Minns särskilt en rasande utskällning vi fick för att ha olovandes gjort en utskrift, dessutom var det ju från Power Point, som det var förbjudet att leka med.
Där satt vi nedtryckta i våra stolar, medan vaktens röst dundrade över våra huvuden uti salen, mitt och min bänkgrannes, vid samma dator, han en gentleman äldre än jag, med mångårigt förflutet i den grafiska branschen, fick den här utskällningen av en långtradarchaufför som hade jobbat upp sig till officersgrad i den lokala hierarkin.
Vad hade denna vaktman egentligen att lära oss?

Den här situationen beskriver naturligtvis inte hela tiden på Datorteket, det handlade om åtskilliga veckor.
Den som blir förbannad tillräckligt och helt enkelt går från anvisad åtgärd, får sina pengar strypta.
"Då har man inte gjort sitt bästa", ungefär så är regel verkets jargong, när man skall verka lite folklig.

Jag hoppas enhetschefen på Arbetslivsförvaltningen , som förmodligen slängde en blick på min ansökan i början av juni, gjorde sitt bästa. Med en ganska fet lön, även det pengar från stat eller kommun, om det inte är pengar från himlen, antas det att nivån på bedömningen bakom skrivbordet är hög, åtminstone från myndighetens sida sett. Någon nonchalans går naturligtvis inte att spåra. I fatet ligger en ev. vräkning, om inte just det spelade någon roll alls för framtiden, så lite akuta hushållspengar.
Inget allvarligare än så, klienten är en ensamstående man så han klarar sig alltid på nåt jävla sätt. Ju surare han blir, desto bättre antas det att han klarar sig.
Jag hade vid ansökan försökt få fram tydligt nog, att mitt inkomstläge ändras snart till det något bättre p g a ett nytt avtal, men samma jobb p g a jag hållit fast vid det. Så jag skulle inte enligt förhandstipset behöva bli ett kroniskt fall. Några månaders helvete är sånt som alla får ta, med bostad eller inte?

Den enda jag träffade var socialsekreteraren, en gång, i sådär 25 minuter. Hon hade med sig en "praktikant" som bara lyssnade, därför väl det extra viktigt att rutinerna framkom, inga improvisationer, eller följd frågor. Faktum är att jag var ekonomiskt mycket illa ute.
Några ytterligare frågor ställdes inte till mig som muntligt bedömningsunderlag.
Länsrätten hade sedan att ta ställning till detta, utan någon ytterligare muntlig framställning, vilket brukar vara vanligt i rättsprocesser annars, och det är väl det handlar om, RÄTT. Däremot vet jag inte i vilken omfattning man kommunicerar sig emellan , med Arbetslivsförvaltningen ( men med klienten i underläge).
Det är ju så att på socialen i alla fall har man tystnadsplikt, man behöver inte alls diskutera något med någon utomstående.
Inte alls bara på grund av mitt eget fall, har jag tidigare funderat på att tystnadsplikten måste ju ofta göra det bekvämare i jobbet.

Vidare ur de aktuella DOMARNA, ". M.M.... har genom att inte söka ytterligare arbete underlåtit att stå till arbetsmarknadens förfogandei den utsträckning som krävs för rätt till bistånd enligt kap 4 1§ Sol."
Jag skulle vilja se den person i ögonen som påstår sig veta detta. Jag skulle vilja veta vem som kollat med Arbetsförmedlingen och vilka uppgifter som framkommit. Hur ser min tidtabell under terminerna ut? Hur ser förberedelser ut vecka för vecka i skolans värld? De s k dagboksanteckningarna hos AF säger just ingenting. Jag har hela tiden stått till förfogande. Har det skett en förväxling med en arbetslös? Arbete handlar inte heller bara om fetaste inkomsterna på kortast möjliga tid. Var snäll och kolla lite hur det fungerar i praktiken, inte bara hur det fungerar i Er fördomsladdade enkla värld. Förresten, det är det väl också tystnadsplikt på?

Om det inte handlar om tystnadsplikt så är det väl ändå vattentäta skott mellan socialbyrån och kronofogden. Jag har hävdat, det som för mig varit avgörande att jag hamnade i den aktuella hyresskulden, bottnar i hög grad i att kronfogden under femtonmånadersperiod drog ca 25 000, d v s hela mitt sk aktivitetsstöd fr o m hösten 06-t o m hela 2007.
Om det inte varit hade jag troligen aldrig hamnat i den här argumenteringen. Men nu "är det så att reglerna är som de är, du kan leva på normen hur länge som helst och samtidigt göra ett fullskaligt jobb Det handlar inte om att jag inte skulle ha varit till arbetsmarknadens förfogande, (hur skulle jag annars t ex fått mitt aktivitetsstöd?)
Tight ekonomi, annars också, gör att jag begär en hel del förskott hos arbetsgivaren, dessa betalar jag tillbaka vad jag kan våren -08. Det borde underlätta för att få ett nytt riktigt avtal, med anställningsstöd genom AF inför ht-08. Denna min taktik, att tänka framåt i förhållande till arbetsgivaren, premieras absolut inte av den social myndigheten.

Vad som händer är, att man släpper hela ärendet. Rättvisa har skipats.
Vad kronofogden håller på med ryms inte i instruktionsboken, kronofogdens verksamhet är som på en annan planet, utan inblandning av statliga eller kommunala ekonomier. Den betalningen har känts som ett straff, som ett stort grovt skadestånd, som om jag ägnat mig åt grovbrottslighet och och får ha ett kännbart straff som jag aldrig glömmer, det gör inget, och ingen märker det, det är ju tystnadsplikt. Extra råsopar med regelboken i hand ges som ett led i behandlingen, klienten skall omskolas till en riktigt skötsam medborgare, om det sen är vägen via uteliggeri.

Bara för något årtionde sedan hade det varit i det omöjligt att få ut den här texten för någon publicitet. Kanske hade jag skrivit brev, gjort några kopior för närmast sörjande.
Idag skulle en uteliggare kunna skriva en kraftfull dagbok i en offentlig dator på nästan vilket bibliotek som helst. Kanske finns det redan, ellr så kommer det. Bloggandet är ju faktiskt "gratis" och vem som helst kan starta upp. Kanske får de gamla byråkraterna till sist ge sig, inse att samma enda kameraobjektiv fungerar inte hela tiden, på varje motiv.