Ploppita-serien 5
- Hur var det att växa upp i en Cadillac?
- Oh, det där är inte sant. Det var en Saab snarare....
Jannicka var i Robertsfors och blev intervjuad av en reporter från Min Norrskensflamma. Intervjun skulle egentligen skett i Luleå, men reportern hade incesterat att få göra intervjun i Robertsfors, där han själv hade velat växa upp.
- Till sist,... brusevand eller en go gyser?
- Brusebad, faktiskt. Då får jag både och...
Jannicka var lite trött på alla intervjuer för diverse rock´n roll magazin, men det tillhörde jobbet. Hon hade varit i Luleå för att träffa Häradshövdingen som tilldelat henne ett fint pris, för all PR hon gjort för Norrland, genom sin tredje CD-produktion; Den Rockande Snögubben. Hos Häradshövdingen hade hon även träffat Kronofogden, som hade ett o annat att säga till henne, men kanske mest ganska vackra ord;
- Är fröken ogift?
Jannicka hade aldrig svarat honom på just den frågan. Hon var angelägen att göra Kronofogden till nöjes, som hade ett älskvärt uppförande, men inte på just det sättet. Hon ville hålla sitt civilstånd för sig själv. Klockan två skulle tåger gå, först en liten tur från Lule upp till Jokkmokk, mot kvällen åter en förbindelse söderut, vagnen skulle kopplas på det stora nattåget till Stockholm I Jokkmokk hade hon möjlighet att träffa Mira, ett av sina mest hängivna fans.
Mira var väderflicka på rymdstationen i Kiruna och hade tagit ledigt denna dag, enbart för att träffa Jannicka i Jokkmokk, som signerade skivor i city. Som ofta är, när förväntningarna blivit stora, det blir inte riktigt som man tänkt sig. För Jannicka var det en överraskning att Mira verkade, som man säger; flummig. Hon verkade helt ovetenskaplig. Pratade om gröna gubbar, renar som blivit kidnappade och det värsta av allt; hon hade Pip och Sylvester som hjältar i litteraturen. Hon sökte stöd hos Jannicka som verkade världsvan, hade kontakter.
- Den här nya CD:n, "Den Rockande Snögubben", handlar det ändå inte lite om hur de vill bli som vi?
Jannicka tog en klunk ur sitt glas med Pepsi.
- Nej, så är det väl inte. Så tänkte jag inte alls.
- Menar du dee...., vad, hur tänkte du då?
- Jag tänkte nog mera, den ensamma människan som tinar upp.
. Men då försvinner han ju,...blir vatten?
- En del av omgivningen om man så vill.
Jannicka var lite irriterad av att hamna i en ganska snäv kvasivetenskpalig diskussion om existens, under det annars hektiska dagsprogrammet. Det var sent på eftermiddagen och hon hade knappt hunnit äta. Hon var inte alls på det långa-samtal humöret, på kvällen skulle hon uppträda i nattågets speciella vagn Det fanns mycket att gör innan det. Hon var orolig om scenkläderna faktiskt vidarebefodrades från kemtvätten i Luleå och var med på anslutningståget från Överkalix.
Väl ombord tog hon med mobiltelefonen kontakt med sin manager, Johnny Qwalster. Hon kom att nämna sammanträffandet med Mira, som Johnny också kände till sedan ett party hos Daffy i yttre skärgården. Mira var en tidigare kompis med Louise Järleskog, en bästis t o m, men Lousie hade vid ett tillfälle i killarnas omklädningsrum dementerat det. Många misstänkte att de hade ett glassbiskt förhållande.
- Om man så ofta såg dem äta kulglass tillsammans behöver det ju inte betyda.....ja, skit samma förresten just nu, men när det gäller tolkningen av låtarnas innebörd, har du faktiskt inte ensamrätt på det Jannicka....
Johnny Qwalster var på Mauritius, så det hördes inte så bra. Jannicka svarade med hög röst, ty även dunket från rälsen, gjorde det svårare.
- OK JOHNNY. MEN NOG VET JAG VÄL VAD JAG SKRIVER OM.
- Visst, men det kommer alltid ett stadium då man lämnar över tolkningsföreträdet, ju längre borta din publik är, ju fler de är, desto större är risken, om man säger så. Se hur det har gått åt helvete för Sverige i Eurovisionsschlager finalen. I Sverige tror man gärna att den egna tolkningsföreträdet är det som gäller överallt...
- NU HÖRS DET DÅLIGT JOHNNY. JAG LÄGGER PÅ.
Jannicka letade upp restaurangvagnen, inte att förväxla med den vagn där hon skulle uppträda, den låg nästan i andra ändan av tåget. Restaurangvagnen var långtifrån fullsatt, men hon skulle hamna att dela bord. Hon valde att dela bord med en man i medelåldern, som redan hunnit få sin tallrik på bordet.
Jannicka råkade sparka till honom, när hon skulle få in sina långa ben under bordet.
- Hoppsan.
- Ursäkta.
Trots sin scenvana, rodnade Jannicka nästan omärkligt, men mannen fortsatte bara att äta som om om ingenting hänt. Signaler hördes från järnvägsbommar som var på väg ner. Tåget hade fått upp farten. Landskapet utanför var ganska grått. Det skulle bli snö.
- Har ni sett den där gamla Hitchcock filmen med Cary Grant och Eva-Marie Saint,...vad den nu heter.
- Nja. Är inte säker, svarade Jannicka och ordnade med servett, kniv och gaffel.
- Två främlingar som möts i restaurang vagnen, söt scen där med Eva-Marie. Riktigt modern, självständig kvinna. Kan man tro att den filmen gjorde på 1950-talet? Ni är också vacker.
Servitrisen kom med en hel bricka med lättölsflaskor, och en ny portion med biffar till mannen mitt emot Jannicka.
- Jag kan beställa åt er också. Vad vill ni ha? Cola, päronläsk...., något starkare?
- Visserligen tycker jag om päron, helst naturellt, men jag tror..., skall uppträda senare ikväll.
- Ah, vad intressant, på Casino Royalle i Sundsvall`?
.- Nej, här på tåget, i rockvagnen.
- Nämen, vad säger ni! Vad roligt, jag har inte träffat några artister på länge.
Mannen fortastte oavbrutet att äta, jobbade med kniv och gaffel, tog då och då en klunk ur ett glas med lättöl. Han åt nästan som om han hade det som jobb. Jannicka kom inte för sig att säga något och han märkte att hon undrade.
- Ja, det är så att jag är mångmiljonär, vi äter mer än vanligt. Tycker om att vistas bland vanligt folk, åka andra klass på tåget och så vidare. Nu äter jag åtta portioner med Jägarbiff, därtill aderton flaskor lättöl. Det är mångmiljonärens lott. Vi måste äta mer än vanligt.
Jannicka kom att tänka på sin förre mentor och beskyddare, farbror Boban, på hans vanor, men kunde inte minnas de skulle ha varit så iögonfallande, åtminstone när det gällde maten. Servitrisen kom in med Jannickas blygsamma portion med falukorv, mos och ett glas vatten. Mannen bakom bordet fortsatte att äta utan att knappt titta upp, bara någon sekund när han sade;
- I nästa vecka skall jag byta företag, får en fallskärm på drygt tre miljoner, det blir alltmer att göra på fritiden. Ja, hur skall man hinna..., det är i England förresten.
Jannicka funderade på om det hela var ett raggningsknep, men onekligen åt han offantligt mycket. Inte var han ändå speciellt överviktig. Välklädd. Riktigt snygg egentligen. Kanske hade han väckt något intresse hos henne, men var inte säker. Plötsligt var han klar med sin, som det visade sig, sin sista portion med biffar och han svepte den sista lättölskvätten direkt ur flaskan, medan han i all hast reste sig. Servitrisen kom rusade med en limpa cigaretter.
- Nu går jag till rökkupeen. Det var roligt att träffas! Lycka till med konserten....!
- Jotack...., det var så lite så. sade Jannicka nästan lite ställd, medan hon tittade upp. I dessa sekunder tänkte hon på om det verkligen fanns någon rökkupe´ på tåget nuförtiden. Ja, kanske, de var ju i Norrland. Hon visste ju inte ens vad han hette, hon hade tänkt fråga det, ja, klart hade väl hon presenterat sig lite bättre själv. Kanske hade hon missat en sponsor, i alla fall, och tänkte på småpengarna hon tjänade en kväll som denna. Ombord på nattåget, någonstans längs norrlandskusten
Lite mulen gick Jannicka till sin kupe´ , gjorde i ordning sin gitarr och öppnade resväskan med scenkläderna, en kattdräkt i svart sidenimitation. Huvan med öronen var bortklippt, men hon hade låtit sy fast en ganska hög och bred krage i rosa tyll. Längst ute på svansen fanns en bjällra i guld. Hennes blonda hår stod åt alla håll som på en golvmopp. Förstärkaren och allt annat stod redan i rockvagnen. Basisten Flinky Fingers Bergman och trummisen Goran Abdullah-Borg skulle stiga på i Örnsköldsvik. Därefter skulle showen dra igång nästan direkt.
Men som det ofta varit i Jannickas tjugofemåriga liv, det blev inte riktigt som planerat den här gången heller. Flinky Fingers låg under en buske i stadsparken och Goran Abdullah glömde av tiden. Visserligen tog han en taxi, för att sedan kanske hinna ikapp tåget, men på grund av en trafikolycka omdirigerades trafiken. Jannicka visste inte i det här läget vad som hänt, men beslöt att göra showen själv. Hon var ju van att uppträda så, ensam med sin elgitarr.
"Searching the Desert" kunde passa som inledningsnummer
Framme på den minimala scenen började hon stampa takten, drog igång lite boogie, började sjunga;
You may search..........
the ocean.......
you may might go `cross the deep blue sea.
But Papa, you´ll never find another
....hot shot like me........
Hon spelade några strängböjar på de tunnaste, fortsatte sina fill-ins neråt basarna, stampade rytmiskt i golvet. Rörde sig närmast som en kinesisk elitgymnast på den lilla scenen och hanterade gitarren som en stegrande ponnyhäst. Eller var det en trimmad motorcykel. Publiken jublade. Hastigt hade alltfler samlats i rockvagnen. Som vanligt greppade Jannicka publiken direkt och kunde snabbt slappna av när det gällde den biten. Något bländad av de små strålkastarna, kunde hon ändå få en glimt av dem, de stod ju också närmare än vanligt. Ett bekant ansikte fanns där ute, det var Ebba von Sydow. Bråkdelar av sekunder hann Jannicka tänka tänka att det var bra. Och Ebba hade väl inget att invända mot texten så här långt? I nästa nummer var Jannicka redan rejält uppvärmd, ventilationen i vagnen var väl inte den bästa. Hon kände svett på ryggen, under kattdräkten.
(Det visade sig senare att det var inte Ebba, utan en look-a-like, i rutig arbetarskjorta med inslag av blått-vitt-brunt och svart.) Okända män närmade sig scenen, lite morrande, somliga utstötte ett litet skrik. Underplagg kastades. De tre vakterna hade fullt sjå
Redan dryga trekvarten senare satt Jannicka i sin kupe´, drog av sig dräkten, inte utan besvär, som en blöt strumpa. Egentligen var det skönt att slippa medmusikerna, fortfarande ovetande varför de inte stigit på tåget. Det hade bara blivit att de suttit och pimplat vin, eller så.
Det knackade på dörren. Jannicka öppnade inte, men satte örat mot dörren.
- Psst! Det är Cary Grant,...om man säger så. Du minns mig från restaurangvagnen?
Jannicka kände direkt att hon vill inte öppna, hans miljoner till trots. Ljudlöst gick hon och lade sig.
Rösten bakom dörren fortsatte;
- Jag har beställt tvåhundra hamburgare och en vagn med läsk......... Du kan få se mina se mina träningsredskap, och låna dom i morgonbitti ...Power Trainer, Orbitrek Platinum, Lateral Thigh Trainer. Ja, du kan få dom!......., min egen Eva-Marie Saint.
Nästa morgon, som inte varit så många timmar borta, vaknade Jannicka tidigt. Ute var det redan ganska ljust, men grått, hon förstod att de närmade sig Stockholm. Enstaka burkplockare syntes på perrongerna man passerade.
- Hur var det att växa upp i en Cadillac?
- Oh, det där är inte sant. Det var en Saab snarare....
Jannicka var i Robertsfors och blev intervjuad av en reporter från Min Norrskensflamma. Intervjun skulle egentligen skett i Luleå, men reportern hade incesterat att få göra intervjun i Robertsfors, där han själv hade velat växa upp.
- Till sist,... brusevand eller en go gyser?
- Brusebad, faktiskt. Då får jag både och...
Jannicka var lite trött på alla intervjuer för diverse rock´n roll magazin, men det tillhörde jobbet. Hon hade varit i Luleå för att träffa Häradshövdingen som tilldelat henne ett fint pris, för all PR hon gjort för Norrland, genom sin tredje CD-produktion; Den Rockande Snögubben. Hos Häradshövdingen hade hon även träffat Kronofogden, som hade ett o annat att säga till henne, men kanske mest ganska vackra ord;
- Är fröken ogift?
Jannicka hade aldrig svarat honom på just den frågan. Hon var angelägen att göra Kronofogden till nöjes, som hade ett älskvärt uppförande, men inte på just det sättet. Hon ville hålla sitt civilstånd för sig själv. Klockan två skulle tåger gå, först en liten tur från Lule upp till Jokkmokk, mot kvällen åter en förbindelse söderut, vagnen skulle kopplas på det stora nattåget till Stockholm I Jokkmokk hade hon möjlighet att träffa Mira, ett av sina mest hängivna fans.
Mira var väderflicka på rymdstationen i Kiruna och hade tagit ledigt denna dag, enbart för att träffa Jannicka i Jokkmokk, som signerade skivor i city. Som ofta är, när förväntningarna blivit stora, det blir inte riktigt som man tänkt sig. För Jannicka var det en överraskning att Mira verkade, som man säger; flummig. Hon verkade helt ovetenskaplig. Pratade om gröna gubbar, renar som blivit kidnappade och det värsta av allt; hon hade Pip och Sylvester som hjältar i litteraturen. Hon sökte stöd hos Jannicka som verkade världsvan, hade kontakter.
- Den här nya CD:n, "Den Rockande Snögubben", handlar det ändå inte lite om hur de vill bli som vi?
Jannicka tog en klunk ur sitt glas med Pepsi.
- Nej, så är det väl inte. Så tänkte jag inte alls.
- Menar du dee...., vad, hur tänkte du då?
- Jag tänkte nog mera, den ensamma människan som tinar upp.
. Men då försvinner han ju,...blir vatten?
- En del av omgivningen om man så vill.
Jannicka var lite irriterad av att hamna i en ganska snäv kvasivetenskpalig diskussion om existens, under det annars hektiska dagsprogrammet. Det var sent på eftermiddagen och hon hade knappt hunnit äta. Hon var inte alls på det långa-samtal humöret, på kvällen skulle hon uppträda i nattågets speciella vagn Det fanns mycket att gör innan det. Hon var orolig om scenkläderna faktiskt vidarebefodrades från kemtvätten i Luleå och var med på anslutningståget från Överkalix.
Väl ombord tog hon med mobiltelefonen kontakt med sin manager, Johnny Qwalster. Hon kom att nämna sammanträffandet med Mira, som Johnny också kände till sedan ett party hos Daffy i yttre skärgården. Mira var en tidigare kompis med Louise Järleskog, en bästis t o m, men Lousie hade vid ett tillfälle i killarnas omklädningsrum dementerat det. Många misstänkte att de hade ett glassbiskt förhållande.
- Om man så ofta såg dem äta kulglass tillsammans behöver det ju inte betyda.....ja, skit samma förresten just nu, men när det gäller tolkningen av låtarnas innebörd, har du faktiskt inte ensamrätt på det Jannicka....
Johnny Qwalster var på Mauritius, så det hördes inte så bra. Jannicka svarade med hög röst, ty även dunket från rälsen, gjorde det svårare.
- OK JOHNNY. MEN NOG VET JAG VÄL VAD JAG SKRIVER OM.
- Visst, men det kommer alltid ett stadium då man lämnar över tolkningsföreträdet, ju längre borta din publik är, ju fler de är, desto större är risken, om man säger så. Se hur det har gått åt helvete för Sverige i Eurovisionsschlager finalen. I Sverige tror man gärna att den egna tolkningsföreträdet är det som gäller överallt...
- NU HÖRS DET DÅLIGT JOHNNY. JAG LÄGGER PÅ.
Jannicka letade upp restaurangvagnen, inte att förväxla med den vagn där hon skulle uppträda, den låg nästan i andra ändan av tåget. Restaurangvagnen var långtifrån fullsatt, men hon skulle hamna att dela bord. Hon valde att dela bord med en man i medelåldern, som redan hunnit få sin tallrik på bordet.
Jannicka råkade sparka till honom, när hon skulle få in sina långa ben under bordet.
- Hoppsan.
- Ursäkta.
Trots sin scenvana, rodnade Jannicka nästan omärkligt, men mannen fortsatte bara att äta som om om ingenting hänt. Signaler hördes från järnvägsbommar som var på väg ner. Tåget hade fått upp farten. Landskapet utanför var ganska grått. Det skulle bli snö.
- Har ni sett den där gamla Hitchcock filmen med Cary Grant och Eva-Marie Saint,...vad den nu heter.
- Nja. Är inte säker, svarade Jannicka och ordnade med servett, kniv och gaffel.
- Två främlingar som möts i restaurang vagnen, söt scen där med Eva-Marie. Riktigt modern, självständig kvinna. Kan man tro att den filmen gjorde på 1950-talet? Ni är också vacker.
Servitrisen kom med en hel bricka med lättölsflaskor, och en ny portion med biffar till mannen mitt emot Jannicka.
- Jag kan beställa åt er också. Vad vill ni ha? Cola, päronläsk...., något starkare?
- Visserligen tycker jag om päron, helst naturellt, men jag tror..., skall uppträda senare ikväll.
- Ah, vad intressant, på Casino Royalle i Sundsvall`?
.- Nej, här på tåget, i rockvagnen.
- Nämen, vad säger ni! Vad roligt, jag har inte träffat några artister på länge.
Mannen fortastte oavbrutet att äta, jobbade med kniv och gaffel, tog då och då en klunk ur ett glas med lättöl. Han åt nästan som om han hade det som jobb. Jannicka kom inte för sig att säga något och han märkte att hon undrade.
- Ja, det är så att jag är mångmiljonär, vi äter mer än vanligt. Tycker om att vistas bland vanligt folk, åka andra klass på tåget och så vidare. Nu äter jag åtta portioner med Jägarbiff, därtill aderton flaskor lättöl. Det är mångmiljonärens lott. Vi måste äta mer än vanligt.
Jannicka kom att tänka på sin förre mentor och beskyddare, farbror Boban, på hans vanor, men kunde inte minnas de skulle ha varit så iögonfallande, åtminstone när det gällde maten. Servitrisen kom in med Jannickas blygsamma portion med falukorv, mos och ett glas vatten. Mannen bakom bordet fortsatte att äta utan att knappt titta upp, bara någon sekund när han sade;
- I nästa vecka skall jag byta företag, får en fallskärm på drygt tre miljoner, det blir alltmer att göra på fritiden. Ja, hur skall man hinna..., det är i England förresten.
Jannicka funderade på om det hela var ett raggningsknep, men onekligen åt han offantligt mycket. Inte var han ändå speciellt överviktig. Välklädd. Riktigt snygg egentligen. Kanske hade han väckt något intresse hos henne, men var inte säker. Plötsligt var han klar med sin, som det visade sig, sin sista portion med biffar och han svepte den sista lättölskvätten direkt ur flaskan, medan han i all hast reste sig. Servitrisen kom rusade med en limpa cigaretter.
- Nu går jag till rökkupeen. Det var roligt att träffas! Lycka till med konserten....!
- Jotack...., det var så lite så. sade Jannicka nästan lite ställd, medan hon tittade upp. I dessa sekunder tänkte hon på om det verkligen fanns någon rökkupe´ på tåget nuförtiden. Ja, kanske, de var ju i Norrland. Hon visste ju inte ens vad han hette, hon hade tänkt fråga det, ja, klart hade väl hon presenterat sig lite bättre själv. Kanske hade hon missat en sponsor, i alla fall, och tänkte på småpengarna hon tjänade en kväll som denna. Ombord på nattåget, någonstans längs norrlandskusten
Lite mulen gick Jannicka till sin kupe´ , gjorde i ordning sin gitarr och öppnade resväskan med scenkläderna, en kattdräkt i svart sidenimitation. Huvan med öronen var bortklippt, men hon hade låtit sy fast en ganska hög och bred krage i rosa tyll. Längst ute på svansen fanns en bjällra i guld. Hennes blonda hår stod åt alla håll som på en golvmopp. Förstärkaren och allt annat stod redan i rockvagnen. Basisten Flinky Fingers Bergman och trummisen Goran Abdullah-Borg skulle stiga på i Örnsköldsvik. Därefter skulle showen dra igång nästan direkt.
Men som det ofta varit i Jannickas tjugofemåriga liv, det blev inte riktigt som planerat den här gången heller. Flinky Fingers låg under en buske i stadsparken och Goran Abdullah glömde av tiden. Visserligen tog han en taxi, för att sedan kanske hinna ikapp tåget, men på grund av en trafikolycka omdirigerades trafiken. Jannicka visste inte i det här läget vad som hänt, men beslöt att göra showen själv. Hon var ju van att uppträda så, ensam med sin elgitarr.
"Searching the Desert" kunde passa som inledningsnummer
Framme på den minimala scenen började hon stampa takten, drog igång lite boogie, började sjunga;
You may search..........
the ocean.......
you may might go `cross the deep blue sea.
But Papa, you´ll never find another
....hot shot like me........
Hon spelade några strängböjar på de tunnaste, fortsatte sina fill-ins neråt basarna, stampade rytmiskt i golvet. Rörde sig närmast som en kinesisk elitgymnast på den lilla scenen och hanterade gitarren som en stegrande ponnyhäst. Eller var det en trimmad motorcykel. Publiken jublade. Hastigt hade alltfler samlats i rockvagnen. Som vanligt greppade Jannicka publiken direkt och kunde snabbt slappna av när det gällde den biten. Något bländad av de små strålkastarna, kunde hon ändå få en glimt av dem, de stod ju också närmare än vanligt. Ett bekant ansikte fanns där ute, det var Ebba von Sydow. Bråkdelar av sekunder hann Jannicka tänka tänka att det var bra. Och Ebba hade väl inget att invända mot texten så här långt? I nästa nummer var Jannicka redan rejält uppvärmd, ventilationen i vagnen var väl inte den bästa. Hon kände svett på ryggen, under kattdräkten.
(Det visade sig senare att det var inte Ebba, utan en look-a-like, i rutig arbetarskjorta med inslag av blått-vitt-brunt och svart.) Okända män närmade sig scenen, lite morrande, somliga utstötte ett litet skrik. Underplagg kastades. De tre vakterna hade fullt sjå
Redan dryga trekvarten senare satt Jannicka i sin kupe´, drog av sig dräkten, inte utan besvär, som en blöt strumpa. Egentligen var det skönt att slippa medmusikerna, fortfarande ovetande varför de inte stigit på tåget. Det hade bara blivit att de suttit och pimplat vin, eller så.
Det knackade på dörren. Jannicka öppnade inte, men satte örat mot dörren.
- Psst! Det är Cary Grant,...om man säger så. Du minns mig från restaurangvagnen?
Jannicka kände direkt att hon vill inte öppna, hans miljoner till trots. Ljudlöst gick hon och lade sig.
Rösten bakom dörren fortsatte;
- Jag har beställt tvåhundra hamburgare och en vagn med läsk......... Du kan få se mina se mina träningsredskap, och låna dom i morgonbitti ...Power Trainer, Orbitrek Platinum, Lateral Thigh Trainer. Ja, du kan få dom!......., min egen Eva-Marie Saint.
Nästa morgon, som inte varit så många timmar borta, vaknade Jannicka tidigt. Ute var det redan ganska ljust, men grått, hon förstod att de närmade sig Stockholm. Enstaka burkplockare syntes på perrongerna man passerade.
1 comment:
Thanks a lot for sharing this amazing knowledge with us. This site is fantastic. I always find great knowledge from it. Rekrytering i Stockholm
Post a Comment