JOBBSÖKAR-AKTIVITETER

Han, John Egmond, sträckte på benen. Satt vid det matt glänsande skrivbordet. Så där väldigt lång var han inte, normallängd, men han hade skostorlek 62. Han tittade på sina skor, som var fästa på fötterna. Skorna var naturligtvis specialbeställda, från Italien. Där man förde in foten i en sådan sko, var det liksom en vanlig sko, men kring denna hade man tillverkat en kringbyggnad.

John Egmond väntade på besök. Några nyanställningar skulle kanske ske. Som nyinflyttad miljardär i Halmsta behövde han fylla på personalstyrkan med en revisor och en kock, som kände till de lokala förhållandena. Denna gång, av lite nyfikenhet också, ville han göra antällningsintervjuerna själv, bakom sitt matt glänsande skrivbord, på sitt kontor, med utsikt över Nissan. På skrivbordet stod en femliters kaffekopp i ljust kvalitetsporslin, inköpt i Danmark. Specialbeställd förstås. Eugenia, hans allt i allo, kom in i ett vackert randigt förkläde och med en sockerbit i famnen. Hon släppte ner den i koppen, ett svagt plask hördes, det skvalpade lite och sockerbiten, stor som en tegelsten sjönk omedelbart till botten.

Kvalitet på sockerbitarna, inte för mycket luft och volym , var viktig för John Egmond. Han nickade lätt förtjust när ett dämpat klonk hördes när biten träffade bottenporslinet, efter att vaggat ner genom kvalitetsbrygden av franskrostat svenskt specialkaffe, inhandlat i en liten butik på Brogatan i Halmsta. Eugenia gick ljudlöst ut ur rummet. Hon hade en blågul dräkt under förklädet. Några minuter senare knackade det på dörren. Det var en yngre man, Mustafa, hämtad ur lokalbefolkningen, som var utbildad butler;
- Ni väntar besök min Herre.
- Bra, låt den tjänstvillige komma in.
John Egmond var nöjd. Den förste sökande hade kommit på avtalad tid. Strax därefter knackade det på dörren igen och Niklas ( Nicke) Stolpe stegade in, i sina nypolerade 43:or. De såg naturligtvis löjligt små ut i jämförelse med John Egmonds 62:or. Det var meningen. Nicke satte sig tillrätta på en liten grön stol. John Egmond satt i en svart, motordriven, kombifåtölj, med sitsen på ungefär en meters höjd, dinglade med benen.
- Nå, herr Stolpe af Halmstad, får jag kalla er så, det låter mera upplyftande, berätta för mig varför ni vore rätt man för det här jobbet? John Egmond såg neråt från sin utsiktplats. Nicke öppnade munnen;
- Jo, vi här i Halmsta önskar er välkommen, för det fuössta. Vi Halmsta-bor tycker om konst. En miljardär är som ett konstverk, hahaha,... (det skämtet gick vesst inte hem).
John Egmond gjorde några fundersamma rörelser med sina polerade läppar, drog liksom ihop dem, men bad genom ett kort nickande att Nicke skulle fortsätta sin presentation, och han tillade;
- Vill du röka en cigarett går det bra. Herr John Egmonds nickning liksom fortsatte i en halvcirkel, tills näsan pekade mot en gigantisk cigarett-tändare som stod i ett hörn. Höjden på denna försilvrade äkta, specialgjorda, Bronson-tändare var över en meter. Nicke tog försiktigt fram sitt lilla gula plastetui med gula Blend, av normalstorlek bör det nämnas, stegade något fumligt fram till tändaren. Han orkade inte trycka ner avtryckaren som skulle en gnista till den utsusande gasen. Han hann nästan bli lite omtöcknad innan Eugenia kom in med ett ganska stort verktyg samt gummihandskar, som gav bättre fäste, om man tog i. Plötsligt närmast exploderade det fram en låga, som gick ända rakt upp i taket.
John Egmond utbrast; - Se så ungdomar. Men nu fick du väl fyr på zigaretten herr Stolpe. Nicke hade lite svedda hårstrån i luggen och en lång svart rand längs med skjortan.
- Visst Herr Egmond. Vi Halmstabor tycker om humor. Hahaha....
- Bra herr Stolpe, nu till saken, är du kock eller revisor?
- Jag är vad ni säger, herr Egmond.
- Vad jag säger?! Då kan jag ju påstå att ni är en simpel inbrottstjuv, en solochvårare, en bedragare som kommit hit! Vad ni bör göra då, är att fly ut genom fönstret, eller hur?
- Javisst herr Egmond, vad än herrn säger. Nicke rusade mot fönstret. Det var halvöppet, men genom att vrida på ett handtag kunde han öppna det helt. - Ja, adjö då herr Egmond, om detta är det ni vill.... Nicke satt redan på fönsterblecket.
- Ser man på, Ni verkar solidarisk. Vad vill du ha i lön?
Nicke tittade över axeln, tillbaka in i kontorsrummet.
- Ja, egentligen vore jag gladast för existensminimum. För då drar inte Kronofogden något.
- Jaså, vill du endast ha existensminimum. Det låter bra, du slipper man se dig i lokaltidningen också. Min research har givit vid handen, att tidningen håller en lämplig nivå och har en välskött insändarsida.
- Ja, i Halmsta är vi om oss och kring oss. Nicke började liksom leta med läpparna och harklade sig lite.
Han började sjunga; "Vi byggde en skuta i Halmsta och sjösatte skutan i Halmsta. Sen gick vi oss trötta i Halmsta och vakna på skutan i Halmsta. Så döpte vi skutan till Halmsta och hissade segel i Halmsta och därpå vi foro från Halmsta men skutan vi glömde i Halmsta, men skutan vi glömde i Halmsta."

Medan sången ljöd i John Egmonds kontorpalats i Halmsta, med utsikt över Nissan, hade Erland, en annan arbetssökande passat på att stiga in. Han hade kommit in direkt från gatan i Halmsta.
- Är det sant att en äkta Halmsta-bo aldrig kan bo någon annanstans?, undrade John Egmond när det lugnat ner sig. Erland tog genast till orda, en beslutsam och rättfram Halmsta-bo som han var;
- Ja, det är sant herr Egmond. En gång skulle jag flytta till Göteboi, hade fixat egen lägenhet o allt, men jag stod ut i drygt tre dar. Man hittade ju ingenting. Skulle man gå till banken fick man leta ihjäl sig. Skulle jag köpa en koåv me mous, skulle man åka spårvagn, skulle man till Arbetsförmedlingen, nej..., det var inget för mig. Ingen kände man heller. Skulle man prata med kompisar fick man göra det i telefon. Det blir alldeles för dyra levnadsomkostnader. Tänk vad det kostar under en tio år.
- Dyra levnadsomkostnader? Well, det känner jag inte till, men jag har hört talas om det. Hittar man inte nya bekanta där man bor under tio år? Är du great big cock eller rövisor?
- HaHa, herr Egmond har visst redan börjat prata som en rekti Halmsta-bo! Jo, jag kan både och.... Niklas började åter sjunga där han satt på fönsterblecket;

" Då foro vi åter till Halmsta för att hämta skutan i Halmsta. Men när vi kommo till Halmsta fanns skutan ej längre i Halmsta. En elak person uti Halmsta, han flyttat vår skuta från Halmsta. Så nu när vi stod där i Halmsta var skutan långt borta från Halmsta. Var skutan långt borta från Halmsta."

John Egmond körde med sin upphöjda motordrivna stol, fram till Erland, som satt ihopsjunken i soffan.
- Vad vill du ha i lön, frågade John Egmond från sin position. Han specialgjorda skor, i storlek 62, kom att hamna ungefär i axelhöjd på Erland, som svarade utan att tveka;
- Helst vill jag nog ha existensminimun, eftersom då tar inte Kronofogden min arbetsglädje, herr Egmond.
- Du också! Nåväl, även dig slipper jag se i lokaltidningen.
- Existensminimum är som en Hollywood-Hype, man lever men ingen begriper hur det går till.

John Egmond, som hann med att sitta med i 32 styrelser, utan att någonsin begripa hur han hann med det, verkade nöjd med svaret., men fortsatte
- Har ni familj? Vill ni ha ett ett bonusincitament? Han markerade med en hastig handrörelse mot soffbordet, där det låg en katalog från Ryssland i glättat papper. Varken Nicklas eller Erland kom sig för att svara; innan John Egmond fortsatte;
- En sista fråga mina herrar, en inte så liten fråga..., vad har ni för politisk uppfattning?
Både Erland och Nicklas skruvade på sig, inte så att man saknade uppfattningar, men de ville man inte omedelbart torgföra. Visst visste de precis hur världen skulle förbättras, men i trakten visste man att inte försöka göra sig märkvärdig. Egentligen visste de allt, men ingen skulle få veta det. Inte ens den minsta handskrivna papperslapp skulle man lämna till eftervärlden, det ansågs skamligt. Redan att skriva sin namnteckning var jättejobbigt. De tittade på varandra i några sekunder, men började strax därefter att sjunga i tertz-stämmor;
"Vi sökte och leta i Halmsta. men vi såg ingen skuta i Halmsta. Vi draggade hamnen i Halmsta, men fann bara gamla stenar i Halmsta. Den elake gubben i Halmsta, han skrattade åt oss i Halmsta, ty han visste att skutan i Halmsta fanns nu inte längre i Halmsta.. Då foro åter från Halmsta och strunta i skutan i Halmsta. Men den elake gubben i Halmsta, han flytta då skutan till Halmsta. Så när vi kom åter till Halmsta, då hitta vi skutan i Halmsta. Sen stena vi gubben i Halmsta och segla med skutan från Halmsta. Och segla med skutan till Malmö"

- Det var också ett sätt att säga det, utbrast John Egmond fundersamt. Han insåg att Halmstaborna kände större samhörighet söderut, OM, det skulle bli en nu regionindelning, som han hade sett på text-TV. Eftersom han själv ville ha utdelning, genom sitt företag, Egmonds Granar, var det viktigt att veta vart vindarna gick. John Egmond slängde en blick på sitt stora armbandsur. - Eugenia, gå omedelbart till TV-rummet och notera vad den populistiske Bodil Appelqvist (hans favorit) har för nytt om Nasdaq och Tokyo, kom han plötsligt på att säga.
John Egmond hade glömt tiden på grund av mötet med Halmstaborna som sökte anställning.
I hans miljardföretag. Det tog bara en halvminut att fatta beslutet. John Egmond körde tillbaka till det stora matt, glänsande, skrivbordet.
- Existensminimum går bra. Ni har bra lokalkännedom. Ni verkar allmänkulturella. Ni har ben att gå på. Ni kan gå ut genom den där dörren och aldrig komma tillbaka.

=============
"Skutan i Halmstad" av Povel Ramel (Reuters förlag)