Sunday, January 29, 2006
Som ändrar sig på några punkter...
I lite studiesyfte kollade jag runt länkar till andra bloggar...., jo,visst. Det är inte mobbing det ens handlar om alltid, utan rent skitsnack och förtal. Sånt ser alltid fränt ut framför den egna spegeln, det är inte speciellt svårt att avända fula ord, en fyraåring kan det. Är det framtidens politiker/opinionsbildare?
En helt vanlig bloggare
Ibland går jag som en vanlig människa på stan, så idag i bloggen. Ja, skall köpa ett par (billiga) CD på Maxi, som present till min systerdotter d y, lämna in Europatipset. När jag väl kommer hem igen skall jag börja packa väskan, sortera i pappershögarna (noter, tab)för kommande vecka. Får inte glömma att köpa kaffe. I morgon hoppas jag kunna betala en föresenad hyra. (allt jag inte kan betala skall jag försöka fundera på)
Nya, de mest fantastiska, uppsatser kommer det snart på bloggarna. Besök gärna den nya bloggen här i grannskapet Gobbabibliotheket. Den kräver lite mer tid vid bildskärmen, kommer att avlasta Zagolandet. Inte mobbar jag särskilt ofta, EvaEmma Andersson i AB (fre) påstod att det är mycket mobbing hos bloggare. Nej, det tycker jag inte så där bara, hur mycket har inte h y s t e r i s k a kvällstidningar ställt till med under åren. Jag tycker varje bloggare kunde ha en egen löpsedel (frivilligt) utan för sin bostad; (Läs mig,Läs mig!!) Under kommande vecka måste jag reda ut allt med (kurs)deltagare. Måndagar; Hylte , Tis/Fre: Oskarström, Ons/Tors; Laholm. Elgitarr, akustisk gitarr, i långa banor.
Det krävs mycket förberedelser för att det skall fungera på alla fronter, men det är roligt att träffa alla, det är inte bara jag som ger dom något - de ger mig också mycket!
Nya, de mest fantastiska, uppsatser kommer det snart på bloggarna. Besök gärna den nya bloggen här i grannskapet Gobbabibliotheket. Den kräver lite mer tid vid bildskärmen, kommer att avlasta Zagolandet. Inte mobbar jag särskilt ofta, EvaEmma Andersson i AB (fre) påstod att det är mycket mobbing hos bloggare. Nej, det tycker jag inte så där bara, hur mycket har inte h y s t e r i s k a kvällstidningar ställt till med under åren. Jag tycker varje bloggare kunde ha en egen löpsedel (frivilligt) utan för sin bostad; (Läs mig,Läs mig!!) Under kommande vecka måste jag reda ut allt med (kurs)deltagare. Måndagar; Hylte , Tis/Fre: Oskarström, Ons/Tors; Laholm. Elgitarr, akustisk gitarr, i långa banor.
Det krävs mycket förberedelser för att det skall fungera på alla fronter, men det är roligt att träffa alla, det är inte bara jag som ger dom något - de ger mig också mycket!
Tuesday, January 24, 2006
Branschen Trålar
I studiesyfte spanade jag in ”American Idol” på TV – ”nu en del av amerikansk kultur”, ”part of growing up”…. De som vid det här laget ställer upp i en sådan tävling på den snitslade banan får antagligen skylla sig själva. Programformen är väldokumenterad sedan 2002. Från juryhåll är man ute efter den redan nästan färdiga scenartisten. De som inte passar in i ramarna skickas ut illa kvickt, ofta i mycket förklenande ordalag, inte sällan detta med kommentarer om klädsel, utseende, vikt. Det ibland fascistoida draget hos juryn går väl inte att ta fel på, Simon Cowell påminner då och då om en vanlig självgod arbetsplatsmobbare. Den här tävlingen hade förmodligen inte existerat om folk inte ställt sig i kö för att vara med. Märkligt. Så är det, otroligt men sant, med tanke på att redan för årtionden sedan slogs ett litet larm om skivbolagens försök att hitta färdiga idoler, ibland räckte det redan med att ha ett lämpligt utseende.
Saturday, January 14, 2006
Om att vara i Form för att Formulera sig genom Formuleringskonstens Formler
Till den lilla skara bokstavsotrogna som det händelsvis angår; kan jag meddela att undertecknad nu även introducerat sig på börsen.., äsch, jag menar webbtidningen Sourze http://www.sourze.se Det blir vid mera väl valda tillfällen som där det händer, rösta på inslagens kvalitet kan man också. Kör in direkt på avdelningen politik&samhälle...., klicka där om den lokala sökknappen ger blankt. Kultur? I vanliga papperstidningar räknas det till nöje. Samhälle är också en kulturform.
Nedan följer en insändare som aldrig förra året publicerades i lokaltidningen Hallandsposten (den andra av två som inte antogs föregående år).
I genomsnitt har det väl varit 1,5 år mellan mina insändare, nästan alla har blivit publicerade sedan tidigt 1980-tal. Nobben för några av de tidiga försöken kan jag förstå, de var för långa. Lärde mig så småningom att välkorsetterad kanslisvenska (gärna med namedropping tror jag det heter) smäller högt, alternativt skall man vara en tydlig representant arbetarklassen som efter moget övervägande beslutat sig för att gå till media och göra sig hörd för hela det svenska folket. Ibland kan man bjuda till lite och släppa in en clown, men självklart uttrycker även denne (själv) sin plats i hierarkin, i skrift i de fall.
Allt annat osar lite skumt hos insändaredaktören, vit som snö själv förstås.
Alibit är perfekt; utrymmesbrist.
Man kan alltid fråga sig, vem är det som tycker egentligen?
Insändare 29sept 2005
”Många har väl hört statsminister Göran Persson, men också andra, deklarera fraser i stil med "vi vill inte ha ett klassamhälle igen." Det skulle motivera nuvarande ordning. I själva verket är det ett önsketänkande. Vi är redan där, i jämmerdalen, då vuxna människor med alltfler gluggar mellan tänderna dagligen funderar på hur man egentligen skall reda ut sin försörjning.
Redan för flera år sedan hörde jag i en nyhetssändning i tv, en ny definition på vad som är låginkomststagare, det är den som tjänar 18 000 kr i månaden.
Hade det varit på den gamla tiden, hade detta föranlett revolution, tillräckligt många lever långt under den nivån. Man kan till och med prata om olika klasser bland låginkomststagare, minst två, kanske tre-fyra.I det här läget börjar det handla om överlevnad och lever man bara en bit ovanför s k existensminimum är man ett perfekt offer, individen som inte fogat sig. Funktionärerna på socialbyrån kan inget göra, kronofogden har desto brådare dagar.En zoombieorganisation som CSN skickar och skickar mekaniskt ut sina ockerräkningar till hur många svenskar vet jag inte, för studier som ibland kanske förhandlades fram i samråd med arbetsförmedlingen. El behöver också alla, om man inte valt att bo i ett tält i skogen, därför kan man hota med att stänga av elförsörjningen om man inte godkänner fakturan.Skall alla gå till Konsumentombudsmannen?I det här samhället skall vi enligt socialdemokratin alla var solidariska med dom som har det sämst ställt. Framförallt, förvandlas inte till egoistiska individer, inte ens om ni sitter på gatan och tigger pengar.Det är svårt att förstå den stora skräck som statsministern och hans bästa anhängare verkar ha för "klassamhället", eftersom vi redan är där. Det är inte trovärdigt att gå ut med att Sverige råder jämnlikhet och fina tider. Alltmer handlar det om överlevnad för många, något som definitivt inte bekymrar de ivrigaste förespråkarna av den berömda rättvisan, med lysande fallskärmsavtal.
Mikael Mallat
Nedan följer en insändare som aldrig förra året publicerades i lokaltidningen Hallandsposten (den andra av två som inte antogs föregående år).
I genomsnitt har det väl varit 1,5 år mellan mina insändare, nästan alla har blivit publicerade sedan tidigt 1980-tal. Nobben för några av de tidiga försöken kan jag förstå, de var för långa. Lärde mig så småningom att välkorsetterad kanslisvenska (gärna med namedropping tror jag det heter) smäller högt, alternativt skall man vara en tydlig representant arbetarklassen som efter moget övervägande beslutat sig för att gå till media och göra sig hörd för hela det svenska folket. Ibland kan man bjuda till lite och släppa in en clown, men självklart uttrycker även denne (själv) sin plats i hierarkin, i skrift i de fall.
Allt annat osar lite skumt hos insändaredaktören, vit som snö själv förstås.
Alibit är perfekt; utrymmesbrist.
Man kan alltid fråga sig, vem är det som tycker egentligen?
Insändare 29sept 2005
”Många har väl hört statsminister Göran Persson, men också andra, deklarera fraser i stil med "vi vill inte ha ett klassamhälle igen." Det skulle motivera nuvarande ordning. I själva verket är det ett önsketänkande. Vi är redan där, i jämmerdalen, då vuxna människor med alltfler gluggar mellan tänderna dagligen funderar på hur man egentligen skall reda ut sin försörjning.
Redan för flera år sedan hörde jag i en nyhetssändning i tv, en ny definition på vad som är låginkomststagare, det är den som tjänar 18 000 kr i månaden.
Hade det varit på den gamla tiden, hade detta föranlett revolution, tillräckligt många lever långt under den nivån. Man kan till och med prata om olika klasser bland låginkomststagare, minst två, kanske tre-fyra.I det här läget börjar det handla om överlevnad och lever man bara en bit ovanför s k existensminimum är man ett perfekt offer, individen som inte fogat sig. Funktionärerna på socialbyrån kan inget göra, kronofogden har desto brådare dagar.En zoombieorganisation som CSN skickar och skickar mekaniskt ut sina ockerräkningar till hur många svenskar vet jag inte, för studier som ibland kanske förhandlades fram i samråd med arbetsförmedlingen. El behöver också alla, om man inte valt att bo i ett tält i skogen, därför kan man hota med att stänga av elförsörjningen om man inte godkänner fakturan.Skall alla gå till Konsumentombudsmannen?I det här samhället skall vi enligt socialdemokratin alla var solidariska med dom som har det sämst ställt. Framförallt, förvandlas inte till egoistiska individer, inte ens om ni sitter på gatan och tigger pengar.Det är svårt att förstå den stora skräck som statsministern och hans bästa anhängare verkar ha för "klassamhället", eftersom vi redan är där. Det är inte trovärdigt att gå ut med att Sverige råder jämnlikhet och fina tider. Alltmer handlar det om överlevnad för många, något som definitivt inte bekymrar de ivrigaste förespråkarna av den berömda rättvisan, med lysande fallskärmsavtal.
Mikael Mallat
Tuesday, January 03, 2006
Hade Du Industri-öron?
Jag vet inte när det började, kanske på 1800-talet. Det väldiga ljudet lokföraren måste ha upplevt därinne. Eller var det under tolv timmars passen i någon kolsvart industrilokal kring förrra sekelskiftet. Vad hade Adolf H varit utan det väldiga ljudet, han kunde skrika det i mikrofon. Till sin hjälp hade han också radion.
När det knarrade under mina billiga skor i snön, i början av år 2006, kunde jag knappt höra det, mina skor i snön. Smällare avfyrades till höger och vänster, ibland nära. När någon granne spelade sin billiga disco genom biografljudanläggningen, kunde alla 36 hushållen lyssna på det tillsammans. I någon paus, i just det ljudet, hördes den glänsande bilen 200 meter längrebortifrån. Det vibrerade av basfrekvenser, men det kunde vi inte se riktigt, bara höra. När jag gick ner och ringde på hos den totalljudälskande grannen, visste jag inte vad som väntade mig. Själv var jag obeväpnad.
Det här var en del av vår miljö, den del som det sällan väsentligt pratades om. Det var nog ofta viktigt med vad vi stoppade i oss, till och med ibland såg. Förstås också hur vi tänkte. Till och med vad vi skrev.Men med ljudet var det annorlunda, vi hade normalt inte den kulturen där vi gick gick och lyste varandra med ficklampor i ansiktet, lät inte jättestrålkastare belysa varandras hem. Men med ljudet gick det bra. När som helst, var som helst. Skulle man få tyst på det blev det alltid ordväxling. Det kunde till och men vara livsfarligt. En 1700-tals människa skulle förmodligen ha upplevt vår miljö som märklig, men också infernalisk. Motorvägar, viadukter kors och tvärs, tänk hur konstigt det var för den som inte sett det tidigare. Allt ljudet. Tempot. Inomhus; zappandet mellan flera kanaler på TV och till exempel se animerade filmer för barn, där alla rollfigurer skrek hela tiden. I den elektroniskt förstärkta konsertlokalen var det helt ok att använda öronproppar, som det hade förbryllat. Konverserade man på puben och skulle göra sig hörd, var det gärna ett primalskrik som gällde.
Hade en teori om att människan var en ganska klok och känslig varelse, om denne fick använda sina sinnen. Precis när detta skrevs, i början av år 2006, smällde det inte många meter utanför mitt fönster. Mest var det unga killar ännu inte tvättade sina kalsonger själv. Man hade två röstlägen, smygläget (”What´s the next move, Ace?”), som ingen skulle höra eller FUCK YOU, som alla skulle höra.
Vi hör, vi hör, vi har ju industriöron. Vi är ju redan så avtrubbade att vi har svårt att lystra till djupare nyanser eller meningsbildningar längre än en chat-replik. Kanske är det science-fiction, vi är där. i framtiden. Det beror på hur orden sägs, som en sorts kristaller innefattar de kanske allt om mänsklighetens samlade visdom.
När det knarrade under mina billiga skor i snön, i början av år 2006, kunde jag knappt höra det, mina skor i snön. Smällare avfyrades till höger och vänster, ibland nära. När någon granne spelade sin billiga disco genom biografljudanläggningen, kunde alla 36 hushållen lyssna på det tillsammans. I någon paus, i just det ljudet, hördes den glänsande bilen 200 meter längrebortifrån. Det vibrerade av basfrekvenser, men det kunde vi inte se riktigt, bara höra. När jag gick ner och ringde på hos den totalljudälskande grannen, visste jag inte vad som väntade mig. Själv var jag obeväpnad.
Det här var en del av vår miljö, den del som det sällan väsentligt pratades om. Det var nog ofta viktigt med vad vi stoppade i oss, till och med ibland såg. Förstås också hur vi tänkte. Till och med vad vi skrev.Men med ljudet var det annorlunda, vi hade normalt inte den kulturen där vi gick gick och lyste varandra med ficklampor i ansiktet, lät inte jättestrålkastare belysa varandras hem. Men med ljudet gick det bra. När som helst, var som helst. Skulle man få tyst på det blev det alltid ordväxling. Det kunde till och men vara livsfarligt. En 1700-tals människa skulle förmodligen ha upplevt vår miljö som märklig, men också infernalisk. Motorvägar, viadukter kors och tvärs, tänk hur konstigt det var för den som inte sett det tidigare. Allt ljudet. Tempot. Inomhus; zappandet mellan flera kanaler på TV och till exempel se animerade filmer för barn, där alla rollfigurer skrek hela tiden. I den elektroniskt förstärkta konsertlokalen var det helt ok att använda öronproppar, som det hade förbryllat. Konverserade man på puben och skulle göra sig hörd, var det gärna ett primalskrik som gällde.
Hade en teori om att människan var en ganska klok och känslig varelse, om denne fick använda sina sinnen. Precis när detta skrevs, i början av år 2006, smällde det inte många meter utanför mitt fönster. Mest var det unga killar ännu inte tvättade sina kalsonger själv. Man hade två röstlägen, smygläget (”What´s the next move, Ace?”), som ingen skulle höra eller FUCK YOU, som alla skulle höra.
Vi hör, vi hör, vi har ju industriöron. Vi är ju redan så avtrubbade att vi har svårt att lystra till djupare nyanser eller meningsbildningar längre än en chat-replik. Kanske är det science-fiction, vi är där. i framtiden. Det beror på hur orden sägs, som en sorts kristaller innefattar de kanske allt om mänsklighetens samlade visdom.
Subscribe to:
Posts (Atom)
