Jannicka hade bråda dagar. Hon hade signat för Plopp Records, var i färd med att spela in några nya låtar till sin första CD. Hon var klädd i en ljusrosa klänning av ballongmodell, med dekorativa Musse Pigg figurer. Hon trippade upp för trappan, i sina nya Bronx pumps med bred vristrem. Låten "Ploppita Dansar" fanns redan på bolagets hårddisk, men nu gällde det att fylla ut med fler alster direkt ur hennes hemliga skrivbordslåda. En låt hade hon faktiskt alldeles nyligen skrivit på baksidan av ett kassakvitto, "Star Dancer".
Det hade hänt på cafeterian hos Åhle´ns, vid ett sammanträffande med Magnoolia de Loope, en av hennes stora förebilder. Jannicka hade på sig ett par solglasögon i plast, med UV-skydd 400. Hon såg nästan ut som Magnoolia, frånsett hårfärgen. Jannicka var blond, mycket blond.Väl inne på kontoret träffade hon Ulfh, som hade på sig joggingbyxor i beige, med broderad swoosh.
- Nå, vad sade Magnoolia?. undrade Ulfh med benen nonchalant på skrivbordet.
Jannicka tyckte att Ulfh hade passat bättre i Levi´s Baby Jeans, men sade inget.
- Det får vi väl se,...eller höra, sade hon hemlighetsfullt.
Hon visste också att redan inom några minuter skulle hon stå på den mörkblå heltäckningsmattan i studion, med en hallondrink i ena handen och en mikrofon i andra. Gärna en med den där gammaldags retro-looken. Hon skulle sära på sina läppar, och hennes vita perfekta tänder skulle fungera som en designad ram till det där miljon-dollar ljudet ur hennes strupe.
En del musiker hade tillkallats. Bland annat Berno "Blue" Berry-Fem Spänn. Ingen visste hur mycket piller han stoppat i sig, men var i alla fall ganska agressiv, redan mitt på eftemiddagen. I studion fanns även Alphonso, den storvuxne. Skivbolagsdirektörn Ulfh litade på att det på något sätt skulle ordna sig. Inspelningarna skulle gå smidigt tillväga, alla verkade förberedda.
När man finstämde en ukulele hände det, det knarrade i en dörr och farbror Boban gjorde entre´.
- Hej, allesammans. Har ni börjat? Jag vill också vara med. Han ställde sig i sin välvårdade kritstreckrandiga kostym, alldelels bakom ett stort notställ.
- Farbror Boban?! Jannicka ställde drinken uppe på ett piano. Det vibrerade lite i glaset, eftersom Tom Hammerfield lattjade med tangenterna.
- Jag vet inte om du kan vara med just så här, direkt. Jannicka var tveksam. Situationen var förbryllande. Även Ulfh var överraskad och stegade fram till farbro Boban.
Han frågade: - Vad skulle din roll vara?
Farbror Boban såg på Ulfh. Synade honom från topp till tå.
- Du skulle passa i något elegantare. Har du tänkt på det?
Ulf suckade. - Är det därför du har kommit hit? För att kommentera min klädsel?
Tio sekunders tystnad uppstod. Farbror Boban ägde 51% av Plopp records.
Ulfh slog sig för pannan; - OK.då.
- Mitt hjärta slår av fröjd. Och jag vågar då inte tro att jag skämt bort den sköna skapelsen, sade Farbror Boban såg lättad ut, av att kunna behålla sitt goda humör, samtidigt som han slängt en hastig blick på Jannicka. Visst, det var sant att han gett henne både en bil och diamantsmycken, men Jannicka hade avvisat ytterligare närmanden. "Farbror" Boban var egentligen inte alls släkt med henne, men kallades så i vissa sammanhang, för det gjorde det lättare att umgås utåt sett. Åldersskillnaden var avsevärd. Hon 21, han 84½.
Ulfh pekade på ett par bongo-trummor och nickade till farbror Boban.
Färdiginspelad bakgrundsmusik strömmade ut i studion. Meningen var att man skulle spela in resten till låten "Full Moon over China" som ett enda live pålägg.
Farbror Boban börjde hantera bongotrummorna;
Bum-Pa-Pa. Bum-Pa-Pa. Bom-Bom. Bombeli-bompa-bumpi-bump.
Jannicka tog tag i den silverglänsande mikrofonen.
- "What am I, What am I, but a skater in love
........ Buompili-Bomp-Bum-Billi- Bomp. Bump-Bop Farbro Boban började komma igång vid sina bongos.
Alphonso krumbuktade sig med elbasen. Tom Hammerfield hamrade på sitt piano. Berno "Blue" Berry-Fem Spänn fick ett anfall med sin ukulele.
Jannicka log medan hon sjöng vidare;
- What am I but a busy-cat from heeeavn.
Bakom plexiglaset till kontrollrummet knäppte Ulfh entusiastiskt med fingrarna. Han hade fått sällskap av Carmen Buenasera och hennes manliga eskort, Greg och Everett. Officiellt var det hennes ordningsvakter, men många rykten hade viskat att förhållandet dem emellan hade utvecklats till något mer.
Efter den första tagningen till "Full Moon over China", fick Berno "Blue" Berry -Fem Spänn det definitiva raseriutbrottet. Han började med ukulelen att slå på Alphonso Fullt slagsmål utbröt. Ulfh rusade omedelbart in in, följd av Carmen och hennes följeslagare. De kunde ganska lätt övermanna Berno, som snart fann det mest vilsamt att få ligga ner på golvet. Innan nästa tagning, hade han somnat. Ulfh beslöt att han skulle få ligga där, hans snarkningar skulle eventuellet kunna användas som ljudeffekt.
Carmen tillade;
- Men om han stönar?
- Det gör inte så mycket, det säljer bra, sade farbror Boban skrattande, nu bakom ett helt trumset, av bästa märke, Ludwig Van.
- Ja, det endast det bästa är bra nog, sade Ulfh och verkade ganska nöjd med farbror Bobans insatser så här långt.
Carmen tog av sig manchesterkavaj och avslöjade att hon undertill hade ett klädsamt linne med jordgubbstryck. Hon ställde sig bredvid Jannicka och frågade leende om hon fick sjunga med vid nästa tagning.
- Jovisst, nickade Jannicka lite uppgivet och tog ett päron från fruktskålen. Det här skulle ju vara hennes solodebut, men så här långt hade det urartat till något annat. Päronet var saftigt, det skvätte några droppar på heltäckningsmattan. Päronsaft rann ner på hakan. Hon torkade sig om munnen med armen.
- Vänta, jag hämtar en servett, sade Ulfh som såg vad som hänt.
- Det gör inget att det rinner lite, jag sjunger bättre om jag inte känner mig torr. Carmen fnittrade så att det guppade i linnet.
- Nej, nu får vi ta tag i det här, sade Alphonso i fåtöljen. Farbror Boban upptäckte vad man kan göra med ett par cymbaler.
- Jag vill dansa! Jag vill sjunga!, sade Jannicka och viftade mot kontrollrummet. Strax därefter var det igång, inspelningen av "Florence Nightingale", den ballad som senare blev soundtracket till Story (svensk titel; "Kålle och Ada i Djurparken").
Jannicka fick många Look-a-likes på stan. Man såg många tjejer med ballongklänningar, helst Musse Pigg mönstrade, med till hörande Bronx-pumps. Päron blev den nya innefrukten. Hade man servetter tillhands ansågs det lite töntigt.
- Nå, vad sade Magnoolia?. undrade Ulfh med benen nonchalant på skrivbordet.
Jannicka tyckte att Ulfh hade passat bättre i Levi´s Baby Jeans, men sade inget.
- Det får vi väl se,...eller höra, sade hon hemlighetsfullt.
Hon visste också att redan inom några minuter skulle hon stå på den mörkblå heltäckningsmattan i studion, med en hallondrink i ena handen och en mikrofon i andra. Gärna en med den där gammaldags retro-looken. Hon skulle sära på sina läppar, och hennes vita perfekta tänder skulle fungera som en designad ram till det där miljon-dollar ljudet ur hennes strupe.
En del musiker hade tillkallats. Bland annat Berno "Blue" Berry-Fem Spänn. Ingen visste hur mycket piller han stoppat i sig, men var i alla fall ganska agressiv, redan mitt på eftemiddagen. I studion fanns även Alphonso, den storvuxne. Skivbolagsdirektörn Ulfh litade på att det på något sätt skulle ordna sig. Inspelningarna skulle gå smidigt tillväga, alla verkade förberedda.
När man finstämde en ukulele hände det, det knarrade i en dörr och farbror Boban gjorde entre´.
- Hej, allesammans. Har ni börjat? Jag vill också vara med. Han ställde sig i sin välvårdade kritstreckrandiga kostym, alldelels bakom ett stort notställ.
- Farbror Boban?! Jannicka ställde drinken uppe på ett piano. Det vibrerade lite i glaset, eftersom Tom Hammerfield lattjade med tangenterna.
- Jag vet inte om du kan vara med just så här, direkt. Jannicka var tveksam. Situationen var förbryllande. Även Ulfh var överraskad och stegade fram till farbro Boban.
Han frågade: - Vad skulle din roll vara?
Farbror Boban såg på Ulfh. Synade honom från topp till tå.
- Du skulle passa i något elegantare. Har du tänkt på det?
Ulf suckade. - Är det därför du har kommit hit? För att kommentera min klädsel?
Tio sekunders tystnad uppstod. Farbror Boban ägde 51% av Plopp records.
Ulfh slog sig för pannan; - OK.då.
- Mitt hjärta slår av fröjd. Och jag vågar då inte tro att jag skämt bort den sköna skapelsen, sade Farbror Boban såg lättad ut, av att kunna behålla sitt goda humör, samtidigt som han slängt en hastig blick på Jannicka. Visst, det var sant att han gett henne både en bil och diamantsmycken, men Jannicka hade avvisat ytterligare närmanden. "Farbror" Boban var egentligen inte alls släkt med henne, men kallades så i vissa sammanhang, för det gjorde det lättare att umgås utåt sett. Åldersskillnaden var avsevärd. Hon 21, han 84½.
Ulfh pekade på ett par bongo-trummor och nickade till farbror Boban.
Färdiginspelad bakgrundsmusik strömmade ut i studion. Meningen var att man skulle spela in resten till låten "Full Moon over China" som ett enda live pålägg.
Farbror Boban börjde hantera bongotrummorna;
Bum-Pa-Pa. Bum-Pa-Pa. Bom-Bom. Bombeli-bompa-bumpi-bump.
Jannicka tog tag i den silverglänsande mikrofonen.
- "What am I, What am I, but a skater in love
........ Buompili-Bomp-Bum-Billi- Bomp. Bump-Bop Farbro Boban började komma igång vid sina bongos.
Alphonso krumbuktade sig med elbasen. Tom Hammerfield hamrade på sitt piano. Berno "Blue" Berry-Fem Spänn fick ett anfall med sin ukulele.
Jannicka log medan hon sjöng vidare;
- What am I but a busy-cat from heeeavn.
Bakom plexiglaset till kontrollrummet knäppte Ulfh entusiastiskt med fingrarna. Han hade fått sällskap av Carmen Buenasera och hennes manliga eskort, Greg och Everett. Officiellt var det hennes ordningsvakter, men många rykten hade viskat att förhållandet dem emellan hade utvecklats till något mer.
Efter den första tagningen till "Full Moon over China", fick Berno "Blue" Berry -Fem Spänn det definitiva raseriutbrottet. Han började med ukulelen att slå på Alphonso Fullt slagsmål utbröt. Ulfh rusade omedelbart in in, följd av Carmen och hennes följeslagare. De kunde ganska lätt övermanna Berno, som snart fann det mest vilsamt att få ligga ner på golvet. Innan nästa tagning, hade han somnat. Ulfh beslöt att han skulle få ligga där, hans snarkningar skulle eventuellet kunna användas som ljudeffekt.
Carmen tillade;
- Men om han stönar?
- Det gör inte så mycket, det säljer bra, sade farbror Boban skrattande, nu bakom ett helt trumset, av bästa märke, Ludwig Van.
- Ja, det endast det bästa är bra nog, sade Ulfh och verkade ganska nöjd med farbror Bobans insatser så här långt.
Carmen tog av sig manchesterkavaj och avslöjade att hon undertill hade ett klädsamt linne med jordgubbstryck. Hon ställde sig bredvid Jannicka och frågade leende om hon fick sjunga med vid nästa tagning.
- Jovisst, nickade Jannicka lite uppgivet och tog ett päron från fruktskålen. Det här skulle ju vara hennes solodebut, men så här långt hade det urartat till något annat. Päronet var saftigt, det skvätte några droppar på heltäckningsmattan. Päronsaft rann ner på hakan. Hon torkade sig om munnen med armen.
- Vänta, jag hämtar en servett, sade Ulfh som såg vad som hänt.
- Det gör inget att det rinner lite, jag sjunger bättre om jag inte känner mig torr. Carmen fnittrade så att det guppade i linnet.
- Nej, nu får vi ta tag i det här, sade Alphonso i fåtöljen. Farbror Boban upptäckte vad man kan göra med ett par cymbaler.
- Jag vill dansa! Jag vill sjunga!, sade Jannicka och viftade mot kontrollrummet. Strax därefter var det igång, inspelningen av "Florence Nightingale", den ballad som senare blev soundtracket till Story (svensk titel; "Kålle och Ada i Djurparken").
Jannicka fick många Look-a-likes på stan. Man såg många tjejer med ballongklänningar, helst Musse Pigg mönstrade, med till hörande Bronx-pumps. Päron blev den nya innefrukten. Hade man servetter tillhands ansågs det lite töntigt.
No comments:
Post a Comment