JANNICKA JOBBAR VIDARE

Ploppita-Serien 2

Efter farbror Bobans frånfälle började en ny epok för Jannicka. Hon var fri. Hon var fri att ändra repertoaren, stilen, ja allt. Visserligen innebar det nya utmaningar. Om inte någon slängt det där bananskalet på badrumsgolvet hemma hos farbror Boban, hade hon fortfarande på många sätt varit slav hos honom och Plopp records. Ett nytt promotionbolag ledde henne in på enklare landsbygdsturneer, hon gav hela bandet sparken, frånsett pianisten Tom "Amolljua" Hammerfield, som ibland ställde upp på balladkvällar. Jannicka spelade nu på ställen som Skedala Folkets Hus eller Forum i Hyltebruk. Hon kunde öppna själv en kväll med gamla covers som Confessin the Blues,

- "Well baybee, don´t ya want a wooman like meee...".

Detta togs väl emot hos en delvis ny publik, som bestod av alltfler män. Det sägs att någon ung man hade fastnat med tungan i dörrlåset en kall vinterdags, men det var i norr, i Robertsfors. I södra delarna av landet var det sumpigare, mera träskmark och den typen av skador på fansen var nästan omöjliga. Där visste ingen vad som hände från den ena dagen till den andra. Det räckte att man hade en sydstatsflagga på väggen så hade man tagit ställning och perfekt alibi som medborgare.

Just denna dag, den sista mars, var Jannicka på väg till Halmstad i söder, för att träffa sin gamle vän Carmen Buenasera, som tidgare hjälpt henne med lanseringen av det första soloalbumet. Trots Jannickas protester hade Carmen samlat ihop ett nytt band, men dem hade hon inte med sig till detta sammanträffande. Som mötesplats hade man bestämt innestället Västkustens Pärla på Östra Stranden. Om man valt Mellbystrande utanför Laholm, var risken för stor att man träffat på den tidigare inspelningsteknikern Ulfh, som där hade en sommarstuga.
- Du vet, så fort man ger sig ut på internet blir man nersölad med äktenskapsanbud, sade Carmen efter att ha smuttat på det heta kaffet. De ganska tunna plastmuggarna var av stadens egen tillverkning. Jannicka nickade. Servitören, en ung mörkhyad man, bugade sig artigt och stoppade nästan ner huvudet i Carmens, som vanligt, generösa urringning. Hon använde Lift Activ Pro Nuit och hade inget att skämmas för.
- Ska vi beställa?, sade Jannicka utan att lägga märke till servitören
- Jag vill ha pannkakor med sylt, sade Carmen och knuffade till den närgångna uppvaktningen.
-Tror du vi är i nedförsbacke? Jag menar, vi sitter här..., inte Las Vegas precis. Det regnar och blåser ute. Den där åsnan fattar inte vad du beställde.
Carmen Buenasera sträckte på sig, tog fram ett magazin ur handväskan. Det var Image, det lokala livstilsmagasinet.
- Äsch, det här är varsom helst. Alla går omkring och shoppar hela dagarna, vädret gör ju det här till en riktig shoppingstad.
Jannicka, som hade på sig ett grodmönstrat linne med reglerbara axelband, såg lite förvånad ut. Inte alls som den tuffa scenartist som många var van att se henne. Snarare liknade hon en ung student, men som fortfarande gick i högstadiet. Servitören, som hette Augusto, förresten, kom in med en flaska cider och två genomskinliga plastglas. Carmen, vältränad genom sin Crosstrainer, reste sig upp på sina ljusgrå platåsandaletter och gav Augusto en örfil.
- Kallas det här för pannkakor! Panncakes! Do yaa understand! Romantique et subtil, doux, tendre et classe!

Jannicka tittade sig i en liten fickspegel och rättade till några ögonfransar. Maten dröjde. Carmen bläddrade i tidningen. Jannicka lade spegeln i sin rock-bag och tog fram ett päron , det var ju en del av hennes image. Hon förde läpparna till päronet och bet till. Det var saftigt, så att det skvätte några droppar på den rutiga bordduken, men ännu mer rann ner på hakan. Servitören kom in, och svimmade. Det blev för mycket för honom, Jannicka såg precis ut som på omslaget till hennes första soloalbum, Ploppita Dansar.

En av de avtalade promotionspelningarna skulle man göra på åkern utanför Stora Fladdermuslie. Samhället hade döpts om dagen till ära. En del av Jannickas nya look, var att hon var en kontorist som förvandlades till fladdermus på nätterna. Carmen Buenasera följde naturligtvis med som assist, men hon hade också kallat ner ett par av sina livvakter, Greg och Everett, från Linköping, men de skulle inte möta upp förrän vid evenemanget.
Till festplatsen åkte Jannicka och Carmen med en lokal bussförbindelse, efter att ha frågat sig fram, steg de på vid Norra Station i Halmstad. Oturligt var detta en direktbuss till Laholm och det visade sig att den inte stannade på vägen. Bussen var också full med skolungdomar, som inte lade märke till något speciellt. Både Jannicka och Carmen såg ut som vanliga elever från skolan, med den skillnaden att man stod framme i bussen och diskuterade med busschauffören, efter att bussen inte stannat vid rätt hållplats. Även en diskussion med chauffören var vanligt förekommande, så inte ens det väckte någon större uppmärksamhet hos, de mestadels unga, medpassagerarna.
- Det här är en DIREKTBUSS, sade chauffören med bestämdhet.
Carmen böjde sig framåt, hennes mun var nu bara fem centimeter från chaufförens kind. Busschauffören, Lennart, märkte att det doftade, som han tolkade det, gott. Det var L´ Air du Temps från Nina Ricci. I munnen hade Carmen två tuggummin med stark mintsmak. Hennes andedräkt var varm Lennart började skruva på sig framför den stora ratten och svängde lite extra i kurvorna.
- Så ska det ut. Ta ut svängarna, känn kurvorna..... långsamt.
Jannicka stod tyst strax bakom, med sin Fender Stratocasterkopia i fodralet. Just gitarren väckte viss uppmärksamhet hos några tonårskillar, Bert och Erk, som satt strax bakom, på de platser som egentligen var avsedda för åldringar och handikappade. En av dessa ungdomar började dra ner dragkedjan på gitarrfodralet, Jannicka upptäckte inte det. Carmen fortsatte sin, på sitt sätt, allt hetsigare diskussion med chauffören Lennart.
- Måste jag visa brösten innan du fattar att jag menar allvar. Stanna bussen, eller ännu bättre, kör oss tillbaka till hållplatsen vid Stora Fladdermuslie!
Carmens lite charmiga vädjan hade utbytts till ilska.
- Det gör du redan! OCH JAG SKALL TAMMEFAN SLÄNGA UT ER PÅ DIREKTEN!
Lennart tvärnitade sin stora buss. Det skrek i däcken. De välartade ungdomarna från gymnasiet kastades framåt, frånsett de som satt på sig det lilla säkerhetsbältet. I tumultet ramlade gitarren ur det halvöppnade fodralet och hamnade framför fötterna på Carmen, men hon tänkte inte på det just då. Hon var ilsken på chauffören, män brukade aldrig avvisa hennes förslag. Både hon och Jannicka steg omedelbart av, mycket upprörda naturligtvis. Bussen körde genast iväg. Efter en halv minut låg det en tystnad över landsvägen.

Utan gitarr, men med sina handväskor började de två promenera. Det visade sig vara åtskilliga kilometer. Det här var inte vad de tänkt sig, inför lanseringen av Jannickas nya album "Babbls". När man närmade sig Stora Fladdermuslie hade man inga kordinater, rocktjejerna var ju inte från trakten. De antog att de borde kunde se något scenbygge ute på åkern, men så var inte fallet. Istället mötte man Carmens livvakter, Greg och Everett, som kom promenerade i sina klanderfria kavajer.
- Hej.
- Hej, hej! Hoj, O´Boy.
-Tjääna Carmen!
-Hej halloo hoppsan! Här går ni. Vad har hänt?
Det var Greg som var mest nyfiken över situationen. I korthet redogjorde de relativt unga kvinnorna, för de relativt unga männen, om vad som hade hänt. Tillsammans kunde man efter ytterligare en halvtimme hitta något, som liknade ett scenbygge ute på åkern, vid Stora Fladdermuslie. Det var några s k SJ-pallar, som hade övertäckts med några plywoodskivor. I en skranglig ställning hängde 5-6 färgade glödlampor.
Bara en stund efteråt stannade en bil vid vägen. Jannicka stoppade handen instinktivt i rock-bagen, beredd att ta fram ett saftigt päron. Hennes aningar var inte helt förgäves. Ut på leråkern stapplade Canita från NTV, tillsammans med en liten kameraman.
- Hej Ploppita! Hej Carmen! Hej ni andra också! Välkomna till Halmsta!, ropade Canita och gav Greg och Everett några undersökande ögonkast.
Väl framme vid scenen fortsatte hon med samma energi:
- Hur känns det här nu i Halmstad?
- Det känns inget vidare just nu, sade Carmen Buenasera som fortfarande var lite mulen efter bussfärden.
- Får vi höra din jättehit Ploppita Dansar här i Halmsta? Har vi farbror Boban också här i Halmsta?
Jannicka släppte päronet, fortfarande med handen i rockbagen.
- Nej, han har tyvärr avlidit. Han gjorde som Kalle på Kalles Kaviar-tuben.
- Kalles Kaviar? Så många kändisar vi verkar här i Halmsta! Du filmar väl Clyde?
Den lilla kameramannen verkade heta Clyde, men det var något skumt med det. Jannicka trodde att han kunde vara en papperslös, eller i alla fall jobbade med kändisnära tjänster,
och det i n n a n det blivit godkänt av regeringen.
- Nu måste jag göra lite reklam för mig själv! sade den pigga Canita från NTV, steg upp på den lilla scenen i sina Bagheera Streets. Strax steppade hon och skuttade glatt, förde händerna turvis upp i luften, med vältränade fingar som formade V-tecknet. Det var Canita-dansen fick de sedan veta, och Clyde filmade det med sin videokamera.
- Nå, när blir det show, här i Halmsta? Bor farbror Boban på Scandic?, frågade Canita andfådd efter dansen.

Jannicka tog äntligen ett initiativ. Hon hade nu bitit i päronet och saft rann nerför hakan. Både Canita och Clyde gjorde stora ögon. Något sådant hade man inte tidigare sett, man var ju Halmstadbor. Man hade vett att använda servett från den egna fabriken
- Vad häftigt! Det där måste vi filma !, utbrast Canita och nästan ställde Jannicka på scenen.
- Jag har glömt min gitarr, sade Jannicka lite trött och tänkte på att den fortfarande låg på golvet i Laholmsbussen.
- .... Mima, sjung, dansa, hoppa! hetsade Canita.
När päronsaft rann ner på halsen, kände Jannicka att plikten kallade. Så rutinerad var hon. Hon ställde sig mitt på den lilla scenen, böjde huvudet något bakåt och låtsades att det blöta päronet var hennes mikrofon. Ur hennes strupe ljöd det gyllene ljudet som tidigare hade inbringat Plopp Records miljonbelopp. Sången var Breakfast Case, och det var egentligen meningen att hon skulle kompa sig själv på sin kära Strata-kopia.
- "This could be the uncomfortably time of goodbyeee......the ice-cubes are filled with signs from heeaven´ ........".
Plötsligt ljöd en mobiltelefon, ringsignalen, Bolibompa-temat, störde naturligtvis Jannickas demo-uppträdande ute på åkern i Stora Fladdermuslie. Det var Gregs snygga lilla Sony Ericsson Z3101 med fräcka ljuseffekter som gjorde sig påmind.
- Hallå. Vi är mitt i ett showcase för lokaltv!, svarade Greg lätt irriterad. Han lyssnade på vad som sades och nickade förvånad över vad som sades.
Jannicka avslutade värdigt sin sång.
- ".......still trying to get that lovin rabbit unloooooooooooose, tweedely-dumeeee....yeah!"
Canita stod stilla och tyst som omväxling. Rörd, men inte skakad av det hon fått se och höra av Jannickas uppträdande.
- De säger att showen i Stora Fladdemuslie är inställd och det är egentligen ett aprilskämt. Greg visade mobiltelefonen i sin hand, höll den i luften. I ungefär femton sekunder rådde den totala tystnaden.
- Det kan bara vara Ulfh!, sade Carmen Buenasera och såg på Jannickas päronblöta läppar, som hon väntade sig att de skulle öppna sig.
- Det var det jäkligaste, sade Everett.
I alla fall, en lokal promotionturne´ genomfördes under närmaste framtiden, på platser som idag är historiska, åtminstone för den som nedtecknade och fotograferade dessa uppträdanden. Hulebäck, Knäred, Killhult, Fotstad, Marbäck, Rolles i Trönninge.

Frågan som många ställde sig var, om Jannickas karriär var uppåtgående, eller nedåtgående? Gjorde hon rätt som ville möta sina fans på gräsrotsnivå?

Idag Zoomar Zagolandet utanför det egna landets gränser med en riktig View-Master!

Tidningen Expressen 11 mars, har på ledarplats rubriken "Bonus ger baksmälla". Visserligen hakar man på en debatt som redan pågått en tid, men det känns som om frågan etablerat sig mer, och den debatten pågår inte ju bara i nobelt ordningssamma Sverige. Just att det verkar vara, vilken överraskning, ett internationellt fenomen, skapar lite nytt tryck. Ny forskning på området har påvisat att bonusarna ger inte alls mer fantastiska företag.

En del av dessa forskningsresultat fanns redan tidigare hos den outbildade mannen (eller kvinnan) på gatan, det kallades förr i tiden för vanligt förnuft. På den här planeten, där alltfler yrvaket betraktar miljö- och klimatförändringar. Skulle det då vara angeläget med alltfler, redan, välgödda ankor i styrelserummen? I själva verket berör de enorma pengapåsarna inte "alltfler", utan en absolut minoritet.

I tidningen Metro, även det gårdagens datum, skriver den kontroversielle Johan Stael von Holstein, under rubriken "Vi är på en highway to hell", i pessimistiska ordalag bl a ; " ...men ägarna av våra storbolag tjänar mer pengar än någonsin, samtidigt som vår medelklass blir fattigare. Ökade samhällsklyftor leder till missnöje, revolution och krig. Bankernas anställdas girighet har dessutom gett oss en enorm finanskris, de kommer inte att kunna låna ut pengar, vilket leder till lågkonjuktur, politikerna tar inte miljöhoten på allvar och tvingas i framtiden till drastiska åtgärder, med förbud och höjda skatter och avgifter som leder till 20 procents arbetslöshet, revolution och krig".
Som vanligt vill jag tillägga; det finns minst en klass under medelklassen, de lägre kasterna om man säger så. I det socialt "acceptabla, rumsrena samtalet" verkar de ofta liksom försvinna. De äro som icke-existenser.

För att återgå till Expressen; intill ledarspalten, under rubriken "Lägg ner P1:s rasistradio", skriver Ann-Charlotte Marteus; ..."Jo, ni kommer att hamna på äldreboenden och vårdas av unga kvinnor som heter Nasrin och Nisha och Samira. Det är Nisha som kommer att hålla dig i handen när du har ont och är rädd, det är Samira som kommer att fukta dina läppar när du har lunginflammation. Och när du halkar av rullstolen är det Muhammed som lyfter upp dig med sina starka, varma händer - och du kommer att vara så oändligt tacksam över att han finns i Sverige".

Det låter onekligen lite för enkelt om inflyttade och deras barn skall ges legitimitet på detta sättet. Jag tycker Marteus bäddar upp för lite av det där hon kritiserar, själv. Om krig och terrorism skulle råda här, och hundratusentals svenskar skulle fly utomlands, tror jag inte alls på att att siktet är inställt på att tacksamt vårda det "nya landets" befolkning. Någon sorts bakvänd kolonialism?

Under rubriken "Det är unga som diskrimineras mest" skriver Johanna Nylander. Hon presenteras som frilansskribent och student. Det sistnämnda påminner om härliga, satiriska, gamla Grönköpings Veckoblad, där man alltid var måna om att påpeka medborgarens socialt rumsrena status. Varför inte presentera Johanna Nylander som välbesökt bloggare? Nyligen har jag läst att kvällstidningarana upplaga varit på nedåtgående, men tydligen ännu inte sjunkit så lågt, att man fortfarande kan spela lite på den traditionsenliga hierarkiska presentationen, som skulle passa alldeles utmärkt vid kaffestunden inför både fru Bengtsson och herrskapet från Lidingö, som inte alls läser bloggar. (Man har det alltid fint och välstädat hemma, om händelsevis drottning Silvia en dag skulle titta in.)

Som bloggare har JN knappast ägnat någon tid mode,sminktips och kändisskvaller. I det här fallet går hon i tidningen delvis emot Ana Martinez, som hade haft ett inlägg dagen innan, under rubriken "Sätt stopp för åldersrasismen". Diplomatiskt kan jag hålla med båda, men inte på samma sätt, eftersom man berör diskrimineringsfrågan i olika faktiska ändar. Däremellan är det också ganska komplext. Livssituation, hälsa, arbetets innehåll, krav m.m. kan se så olika ut. JN skriver; "Det borde inte vara en stor sak vare sig byta jobb, eller att anställa någon". Det mäste inte vara det, men kan i vilket individuellt fall som helst, vara det. Yngre män, i alla fall, tror vanligen att man är av samma art som Stålmannen, - man orkar allt, är hur mobila som helst. Senast i medelåldern får de flesta omvärdera en del av sin bild. Men ändå, håller jag i den här debatten på den yngre generationen, DÄRFÖR ATT man har ännu inte deklarerat färdigt, som det tillhör en stillatigande zoombie, i min egen generation
Sedan dröjer det inte länge innan politikerna kommer till det färdigt uppdukade smorgaasbordet, för att ta för sig av godbitarna. De stora smörgåsarna syns bäst.

På sidan fyra läser jag också, under rubriken, "Ta ansvar Svenska Spel"(signerat Anne Nilsson och Thomas Karlström, gruppterapeuter, spelberoende teamet i Malmö)bland annat att; ..."Målet är att försöka få flera unga till bingohallarna". Klart att man har mål, att tjäna pengar. Jag begriper inte heller varför Svenska Spel envisas med att se till det gamla klassiska lördagsstryktipset skall vara över hela helgen, det skall dras ut på det, även om det ju finns ett annat nytt tips söndagar (Europatipset) Dessutom tar man ut en sk "lördagsavgift".

Väldigt många tippare har spelat fotboll, sett fotboll, man vet hur en matchlängd känns, - men kundhjärnan förutsätts vara otroligt intresserad av att tumma på sina kuponger över hela helgen, givetvis helst se utspridda matcher i sportkanalerna, som att inget annat finns att bevaka, - för att sedan mötas av beskedet att 10 rätt ger ingen utdelning, och 11 rätt ger elva kronor. Det betyder; JACKPOT, JACKPOT (för) Svenska Spel som håller inne kundernas pengar och förutsätter att man satsar igen, på en ny kupong med medioker svårighetsgrad.

Skall det åter bli 11 rätt? De två knallarna kunde man inte gardera upp med liten insats.( Meningen är kunden skall satsa hur mycket som helst, som i V75. Det gäller att gardera upp rejält, för att normalt vara med i matchen om JÄKKPOTTEN.)

På sidan sjutton; Ulf Nilson: "Jag har förlorat miljoner på börsen",

Lugn Uffe, varva ner i spelbutiken med icke-existenser. Stryktipskuponger finns fortfarande. Toppjobbet som diktator i någon bananrepublik är fortfarande fullt möjligt..

Minnet av minnet, inget annat.

Reginald hade redan som barn lagt märke till något som sedan kom att följa honom hela livet. Under promenaden från skolan på eftermiddagen, då han sällan hade speciellt bråttom, hände det att han stegade, eller till och med skuttade, längs en viss trottoar. Han fantiserade att det hände i Paris. Trottoaren var belagd med någon sorts mindre betongplattor, som bildade ett minst hundra meter långt rutmönster, fram till nästa gathörn. Först hade han inte alls tänkt på det, men snart en dag hade han lagt märke till att för varje ny ruta han hoppade in i, tycktes omgivningen ändra sig något.

I nästa ruta kunde han se ett visst husfönster lite bättre. Från en viss ruta kunde han se ett träd som skymtade mellan husen riktigt bra, men inte fågelholken, förrän han hoppade till nästa. Varje ruta hade sin utsikt. Till förvirringen kunde bidra att bilarna stod något olika parkerade från dag till dag. Men det märkligaste var kamske minnet av en okänd kvinna som en dag plötsligt tog honom i armen. Han hade varit koncentrerad på sitt eget skuttande och märkte henne inte alls, förrän han kände ett fast grepp om sin högra axel. Hon tilltalade honom kort. Vid den tiden, i sin unga ålder, förstod han inte det språket. Han antog att det var franska och tyckte det var ingenting märkvärdigt med det.
Långt senare i livet kom han att tänka på sin barndoms rutnät, när han satt och jobbade i ett bildredigeringsprogram i datorn. Någon franska hade han knappast lärt sig. Nu var han intresserad av bildredigering. Minsta föränding gav en annan bild. Vilken bild hade tillräckliga kvaliteter för att ges ett permanent värde? Fanns den permanenta bilden förresten, från dag till dag kunde ju finnas skillnader i en tolkning? Det visste han från musiken.
Han forskade vidare i tanken. Samhället verkade vara sammanlänkat genom bruket av minnesbilde, mer eller mindre permanenta. Hur privata var de egna fantasierna? Reginald tänkte igenom minnen av mängder av människor han kände, eller hade känt.
I vilken mån hade han permanentat bilder av dem, gjort dem till endast stillbilder? Och inte redigerade han minnet av dem varje dag. Var hans bekantskapskrets som en slide-show, av hans egna fördomar,... eller skulle han kalla det efterdomar?
Reginald beslöt sig för att försöka ordna någon typ sammanträffanden med några av sina tidigare bekanta, om inte annat, så via telefon. Faktiskt hade det i somliga fall gått många år sedan sist. Det blev inte det lättaste av arrangemang, någon hade till och med avlidit.
Walter Gengson fick han tag på i samma stad, redan efter en kortare tids eftersökningar.
- Hej Walter. Hur är läget?
- Ringer du hit? Du är skyldig mig pengar.
- Jo, jo...., då skall jag inte ringa?
- När jag får jag mina pengar!? Du är en obildad råtta!
Det visade sig att just Walter var fortfarande precis som Reginald föreställt sig, sur och med ett lager av fördomar kring varje tonfall. Walter Gengson fokuserade direkt på en gammal skuld. Inget hade förändrats i deras kommunikation, det var sammanfattningsvis som en permanent bild. Men hur stort värde hade den? För Walter verkade den vara oersättlig, bilden
Reginald fortsatte sin undersökning, fick tag på Lenita i staden söderöver. Till början svarade hon aldrig, men så sent en kväll:
- Hallå.
- Hej, det är Reginald. Ursäkta att jag ringer sent, men du brukade...
- Vänta lite. Ring om en halvtimme.
- Ja,,,,ok, jag ringer.
Reginald tyckte det var lite pinsamt att ringa sent, och nu skulle det bli ännu senare. Det kändes som om hon kontrollerade honom, som vanligt. Men han mindes att just så var det då också, men å andra sidan var Lenita en pratmakare när hon väl hade tiden. En halvtimme gick och Reginald slog numret igen. Hon svarade;
- Hallå,....ja, det är du Reginald. Är det något viktigt?
- Nja, jag håller på att undersöka mina egna bilder, kanske fördomar...
- Ja, det har d u säkert gott om. God Natt.
Lenita hade ingen lust att prata om sådant som för henne var oviktigheter, på så sätt bekräftade hon också Reginalds minnesbild av henne. Hon verkade alltid tro att han bara ville ha sex. Men hon hade blivit snabbare med ett lägga på. Det var nytt.
Nästa dag bestämde Reginald ett sammanträffande med Lennart och Greta på en uteservering. En plats i staden han gärna besökte för att koppla av, märkligt nog eftersom den omgivande biltrafiken var stark. Buller kunde få Reginald att kapsla in sig i själv, han kunde uppleva det som integritetshöjande. om det inte var som att vistas inne i rent buller. Somliga grannar, med sina hemdiscon, hade Reginald nästan handgripligen attackerat vid påskhelgen.

Lennart och Greta hade han inte träffat på sexton år, man hade en gång tillsammans gått en social utbildning i norra Sverige. Efter några inledande fraser om vädret, flöt samtalet ganska lätt, nästan fnittrigt, tills Greta utbrast;
- Du har väl inte blivit religiös eller så?
- Nej, inte på något nytt sätt i alla fall. Samlar pusselbitar gör vi väl alla, livet igenom, eller hur?
- Men du sa redan i telefon att du haft en uppenbarelse i din barndom, som nu gjort sig åter påmind ?, fyllde Lennart i, medan han kavlade upp ärmarna på sin flanellskjorta i sommarvärmen.
Reginald funderade på hur han skulle svara. Grävde lite med skeden i mandelmassan, men inte på det blyga sättet.
- Hmm, ja.......det är så här att jag, vet inte vem ni är egentligen. Jag har aldrig träffat er på det här viset. Brukar ni ofta komma till det här stället? Reginald försökte leda in samtalet på mötets unika mysterium. Han hade redan innan sammanträffandet planerat ett överraskningsmoment. Genom att försöka radera den tidigare minnesbilden av sina bekanta ville han börja om från början. Som när han jobbade i Photo-Shop och till sist märkt att en bild bara blev som en återvändsgränd.

Som när man hade målat in sig i ett hörn. Han ville ha något nytt, som genom att trycka på Deletefunktionen på datorns tangentbord. Han liksom gjorde den nödvändiga markeringen genom att ta sin bricka med mandelmassabullen, gick och satte sig vid ett bord minst femton meter bort. Trafiken på gatan gjorde han hörde inte Lennart och Gretas förvånade kommentarer. Han såg dem gestikulera borta vid det förra bordet. Det var som stumfilm Han såg dem annorlunda nu. Utan att prata mer för dagen , skiljdes man snart åt. Greta vinkade när han var på väg till övergångsstället.
Vid en sidogata ställde sig Reginald halvtimmen senare, med en nytänd cigarett. Till en början ovetande om att han befann sig utanför en mellanstadieskola.
- Här får du inte röka.
Det var en flicka i tioårsåldern, med glasögon. Hon fortsatte;
- Jag kommer att skvallra till fröken.
Reginald ville inte svara, men nickade som att hon hade rätt. Han började promera tvärgatan bort från skolan.
Bakom sig hörde han flickan ropa;
- Jag tror att du är en såndär slusk. Jag skall skvallra till fröken.
- Då är du en skvallerbyttabingbång, ropade Reginald tillbaka. Han funderade på vad flickan skulle få för minnesbild av honom. Förmodligen en permanent? Av fördomar byggdes ett land, varför inte då en hel skola? Skulle hon komma ihåg fula gubben när hon blev gammal? Just då hörde han hastiga steg bakom sig, men det var inte en människas.
Han hörde flåset av en hund, som bara med ett dovt morrande, passerade. Kanske var det den alltjämt rykande cigaretten som räddade honom från ytterligare närgångenhet. Hunden skällde några gånger, men skulle vidare. Kanske skällde hunden åt något av sina egna minnen. Klart hundar mindes något, i alla fall hade man ett doftminne.
Reginald hade bestämt ytterligare ett möte samma dag, i en park, inte särskilt långt bort från skolan. Tio minuter senare satt han i parken, väntade på Abyssa, invandrarkvinnan som en gång träffat på en kurs. Reginald hade varit assisterande lärare, hon elev. Hon dök upp bara några minuter senare, inte ensam, utan tillsammans med en man av okänd nationalitet.
- Nå, vad vill du mig Reginald? Hon verkade vänlig och uppriktig. Hennes följeslagare satt tyst, utan att röra en min.
- Mannen du har med dig, är det din man?
- Min man !?, haha, det är min bror. Tror du att jag går ensam till en park....
- Vi har faktiskt träffats tidigare, försökte Reginald med ett litet skratt.
- Men jag visste inte du hade en bror.
- Nå, vad vill du mig? Reginald tvekade några sekunder, men sade;
- Har ni några fördomar i ert land? Därifrån ni kommer?
- Fördomar. Klart vi har fördomar. Vart vill du komma?
- Jag menar, är de permanenta för tid och evighet...? Abyssa funderade lite, ett ögonblick verkade som att hennes följeslagare ville säga något.
Reginald fortsatte;
- Hur viktiga är våra bilder, era bilder?
- Mycket viktiga, sade Abyssa.
- Utan våra bilder har vi inget, sade plötsligt Azcid, som mannen visade sig heta.
- Vad är då din bild av mig, ,,, vad jag vet har vi inte träffats tidigare, sade Reginald och rätade på benen. Han letade efter cigarettetuiet i rockfickan.
- Min bild är att du vill träffa min syster, och när du lägger handen i fickan på det där sättet kan du ha ett vapen.
- Vapen?! Nej, nej!.Reginald tog fram ett silverglänsande cigarettetui och sträckte fram handen för att bjuda Azcid. Abyssa log ordlöst.
Åter hemma, på kvällen, i sin bostad summerade Reginald sin dag. Han hade inte kommit fram till någonting stort. Han experiment hade planat ut till något alldagligt, förmodligen inget speciellt viktigt. Möjligen hade han påverkat dem han träffat, rubbat deras minnesbilder något, i den mån det funnits.
För andra var han en del av omgivningen. Han satte på TV:n och såg en freakshow i form av modern sydeuropeisk film. Men han kunde inte komma ifrån, att han såg inget av det när han gick ut i köket, mindes bara det, ljud- och ljusfrekvenserna från tv:n, och det bleknade så fort. Han såg ju nu de gamla tomaterna i kylskåpet. I det ögonblicket var det hans nära verklighet. Upplevde de honom som ett monster som skulle äta dem? En tomat hade väl inget minne? Fanns det, så måste det ju vara kollektivt på något sätt. E n tomat som han hade ätit upp, skulle han inte träffa igen.

Det var ändå fullt möjligt att åtminstone han skulle minnas det. Men denna tomat var för gammal att ätas. Skulle han ha tomaten på en bild, i ett bildredigeringsprogram i datorn, kunde han ändra utseendet på den. Stor och svällande, mera glänsande, rynkfri. Så ville han gärna minnas den, innan han slängde den i soporna.