Reginald hade redan som barn lagt märke till något som sedan kom att följa honom hela livet. Under promenaden från skolan på eftermiddagen, då han sällan hade speciellt bråttom, hände det att han stegade, eller till och med skuttade, längs en viss trottoar. Han fantiserade att det hände i Paris. Trottoaren var belagd med någon sorts mindre betongplattor, som bildade ett minst hundra meter långt rutmönster, fram till nästa gathörn. Först hade han inte alls tänkt på det, men snart en dag hade han lagt märke till att för varje ny ruta han hoppade in i, tycktes omgivningen ändra sig något.
I nästa ruta kunde han se ett visst husfönster lite bättre. Från en viss ruta kunde han se ett träd som skymtade mellan husen riktigt bra, men inte fågelholken, förrän han hoppade till nästa. Varje ruta hade sin utsikt. Till förvirringen kunde bidra att bilarna stod något olika parkerade från dag till dag. Men det märkligaste var kamske minnet av en okänd kvinna som en dag plötsligt tog honom i armen. Han hade varit koncentrerad på sitt eget skuttande och märkte henne inte alls, förrän han kände ett fast grepp om sin högra axel. Hon tilltalade honom kort. Vid den tiden, i sin unga ålder, förstod han inte det språket. Han antog att det var franska och tyckte det var ingenting märkvärdigt med det.
Långt senare i livet kom han att tänka på sin barndoms rutnät, när han satt och jobbade i ett bildredigeringsprogram i datorn. Någon franska hade han knappast lärt sig. Nu var han intresserad av bildredigering. Minsta föränding gav en annan bild. Vilken bild hade tillräckliga kvaliteter för att ges ett permanent värde? Fanns den permanenta bilden förresten, från dag till dag kunde ju finnas skillnader i en tolkning? Det visste han från musiken.
Han forskade vidare i tanken. Samhället verkade vara sammanlänkat genom bruket av minnesbilde, mer eller mindre permanenta. Hur privata var de egna fantasierna? Reginald tänkte igenom minnen av mängder av människor han kände, eller hade känt.
I vilken mån hade han permanentat bilder av dem, gjort dem till endast stillbilder? Och inte redigerade han minnet av dem varje dag. Var hans bekantskapskrets som en slide-show, av hans egna fördomar,... eller skulle han kalla det efterdomar?
Reginald beslöt sig för att försöka ordna någon typ sammanträffanden med några av sina tidigare bekanta, om inte annat, så via telefon. Faktiskt hade det i somliga fall gått många år sedan sist. Det blev inte det lättaste av arrangemang, någon hade till och med avlidit.
Walter Gengson fick han tag på i samma stad, redan efter en kortare tids eftersökningar.
- Hej Walter. Hur är läget?
- Ringer du hit? Du är skyldig mig pengar.
- Jo, jo...., då skall jag inte ringa?
- När jag får jag mina pengar!? Du är en obildad råtta!
Det visade sig att just Walter var fortfarande precis som Reginald föreställt sig, sur och med ett lager av fördomar kring varje tonfall. Walter Gengson fokuserade direkt på en gammal skuld. Inget hade förändrats i deras kommunikation, det var sammanfattningsvis som en permanent bild. Men hur stort värde hade den? För Walter verkade den vara oersättlig, bilden
Reginald fortsatte sin undersökning, fick tag på Lenita i staden söderöver. Till början svarade hon aldrig, men så sent en kväll:
- Hallå.
- Hej, det är Reginald. Ursäkta att jag ringer sent, men du brukade...
- Vänta lite. Ring om en halvtimme.
- Ja,,,,ok, jag ringer.
Reginald tyckte det var lite pinsamt att ringa sent, och nu skulle det bli ännu senare. Det kändes som om hon kontrollerade honom, som vanligt. Men han mindes att just så var det då också, men å andra sidan var Lenita en pratmakare när hon väl hade tiden. En halvtimme gick och Reginald slog numret igen. Hon svarade;
- Hallå,....ja, det är du Reginald. Är det något viktigt?
- Nja, jag håller på att undersöka mina egna bilder, kanske fördomar...
- Ja, det har d u säkert gott om. God Natt.
Lenita hade ingen lust att prata om sådant som för henne var oviktigheter, på så sätt bekräftade hon också Reginalds minnesbild av henne. Hon verkade alltid tro att han bara ville ha sex. Men hon hade blivit snabbare med ett lägga på. Det var nytt.
Nästa dag bestämde Reginald ett sammanträffande med Lennart och Greta på en uteservering. En plats i staden han gärna besökte för att koppla av, märkligt nog eftersom den omgivande biltrafiken var stark. Buller kunde få Reginald att kapsla in sig i själv, han kunde uppleva det som integritetshöjande. om det inte var som att vistas inne i rent buller. Somliga grannar, med sina hemdiscon, hade Reginald nästan handgripligen attackerat vid påskhelgen.
Långt senare i livet kom han att tänka på sin barndoms rutnät, när han satt och jobbade i ett bildredigeringsprogram i datorn. Någon franska hade han knappast lärt sig. Nu var han intresserad av bildredigering. Minsta föränding gav en annan bild. Vilken bild hade tillräckliga kvaliteter för att ges ett permanent värde? Fanns den permanenta bilden förresten, från dag till dag kunde ju finnas skillnader i en tolkning? Det visste han från musiken.
Han forskade vidare i tanken. Samhället verkade vara sammanlänkat genom bruket av minnesbilde, mer eller mindre permanenta. Hur privata var de egna fantasierna? Reginald tänkte igenom minnen av mängder av människor han kände, eller hade känt.
I vilken mån hade han permanentat bilder av dem, gjort dem till endast stillbilder? Och inte redigerade han minnet av dem varje dag. Var hans bekantskapskrets som en slide-show, av hans egna fördomar,... eller skulle han kalla det efterdomar?
Reginald beslöt sig för att försöka ordna någon typ sammanträffanden med några av sina tidigare bekanta, om inte annat, så via telefon. Faktiskt hade det i somliga fall gått många år sedan sist. Det blev inte det lättaste av arrangemang, någon hade till och med avlidit.
Walter Gengson fick han tag på i samma stad, redan efter en kortare tids eftersökningar.
- Hej Walter. Hur är läget?
- Ringer du hit? Du är skyldig mig pengar.
- Jo, jo...., då skall jag inte ringa?
- När jag får jag mina pengar!? Du är en obildad råtta!
Det visade sig att just Walter var fortfarande precis som Reginald föreställt sig, sur och med ett lager av fördomar kring varje tonfall. Walter Gengson fokuserade direkt på en gammal skuld. Inget hade förändrats i deras kommunikation, det var sammanfattningsvis som en permanent bild. Men hur stort värde hade den? För Walter verkade den vara oersättlig, bilden
Reginald fortsatte sin undersökning, fick tag på Lenita i staden söderöver. Till början svarade hon aldrig, men så sent en kväll:
- Hallå.
- Hej, det är Reginald. Ursäkta att jag ringer sent, men du brukade...
- Vänta lite. Ring om en halvtimme.
- Ja,,,,ok, jag ringer.
Reginald tyckte det var lite pinsamt att ringa sent, och nu skulle det bli ännu senare. Det kändes som om hon kontrollerade honom, som vanligt. Men han mindes att just så var det då också, men å andra sidan var Lenita en pratmakare när hon väl hade tiden. En halvtimme gick och Reginald slog numret igen. Hon svarade;
- Hallå,....ja, det är du Reginald. Är det något viktigt?
- Nja, jag håller på att undersöka mina egna bilder, kanske fördomar...
- Ja, det har d u säkert gott om. God Natt.
Lenita hade ingen lust att prata om sådant som för henne var oviktigheter, på så sätt bekräftade hon också Reginalds minnesbild av henne. Hon verkade alltid tro att han bara ville ha sex. Men hon hade blivit snabbare med ett lägga på. Det var nytt.
Nästa dag bestämde Reginald ett sammanträffande med Lennart och Greta på en uteservering. En plats i staden han gärna besökte för att koppla av, märkligt nog eftersom den omgivande biltrafiken var stark. Buller kunde få Reginald att kapsla in sig i själv, han kunde uppleva det som integritetshöjande. om det inte var som att vistas inne i rent buller. Somliga grannar, med sina hemdiscon, hade Reginald nästan handgripligen attackerat vid påskhelgen.
Lennart och Greta hade han inte träffat på sexton år, man hade en gång tillsammans gått en social utbildning i norra Sverige. Efter några inledande fraser om vädret, flöt samtalet ganska lätt, nästan fnittrigt, tills Greta utbrast;
- Du har väl inte blivit religiös eller så?
- Nej, inte på något nytt sätt i alla fall. Samlar pusselbitar gör vi väl alla, livet igenom, eller hur?
- Men du sa redan i telefon att du haft en uppenbarelse i din barndom, som nu gjort sig åter påmind ?, fyllde Lennart i, medan han kavlade upp ärmarna på sin flanellskjorta i sommarvärmen.
Reginald funderade på hur han skulle svara. Grävde lite med skeden i mandelmassan, men inte på det blyga sättet.
- Hmm, ja.......det är så här att jag, vet inte vem ni är egentligen. Jag har aldrig träffat er på det här viset. Brukar ni ofta komma till det här stället? Reginald försökte leda in samtalet på mötets unika mysterium. Han hade redan innan sammanträffandet planerat ett överraskningsmoment. Genom att försöka radera den tidigare minnesbilden av sina bekanta ville han börja om från början. Som när han jobbade i Photo-Shop och till sist märkt att en bild bara blev som en återvändsgränd.
- Du har väl inte blivit religiös eller så?
- Nej, inte på något nytt sätt i alla fall. Samlar pusselbitar gör vi väl alla, livet igenom, eller hur?
- Men du sa redan i telefon att du haft en uppenbarelse i din barndom, som nu gjort sig åter påmind ?, fyllde Lennart i, medan han kavlade upp ärmarna på sin flanellskjorta i sommarvärmen.
Reginald funderade på hur han skulle svara. Grävde lite med skeden i mandelmassan, men inte på det blyga sättet.
- Hmm, ja.......det är så här att jag, vet inte vem ni är egentligen. Jag har aldrig träffat er på det här viset. Brukar ni ofta komma till det här stället? Reginald försökte leda in samtalet på mötets unika mysterium. Han hade redan innan sammanträffandet planerat ett överraskningsmoment. Genom att försöka radera den tidigare minnesbilden av sina bekanta ville han börja om från början. Som när han jobbade i Photo-Shop och till sist märkt att en bild bara blev som en återvändsgränd.
Som när man hade målat in sig i ett hörn. Han ville ha något nytt, som genom att trycka på Deletefunktionen på datorns tangentbord. Han liksom gjorde den nödvändiga markeringen genom att ta sin bricka med mandelmassabullen, gick och satte sig vid ett bord minst femton meter bort. Trafiken på gatan gjorde han hörde inte Lennart och Gretas förvånade kommentarer. Han såg dem gestikulera borta vid det förra bordet. Det var som stumfilm Han såg dem annorlunda nu. Utan att prata mer för dagen , skiljdes man snart åt. Greta vinkade när han var på väg till övergångsstället.
Vid en sidogata ställde sig Reginald halvtimmen senare, med en nytänd cigarett. Till en början ovetande om att han befann sig utanför en mellanstadieskola.
- Här får du inte röka.
Det var en flicka i tioårsåldern, med glasögon. Hon fortsatte;
- Jag kommer att skvallra till fröken.
Reginald ville inte svara, men nickade som att hon hade rätt. Han började promera tvärgatan bort från skolan.
Bakom sig hörde han flickan ropa;
- Jag tror att du är en såndär slusk. Jag skall skvallra till fröken.
- Då är du en skvallerbyttabingbång, ropade Reginald tillbaka. Han funderade på vad flickan skulle få för minnesbild av honom. Förmodligen en permanent? Av fördomar byggdes ett land, varför inte då en hel skola? Skulle hon komma ihåg fula gubben när hon blev gammal? Just då hörde han hastiga steg bakom sig, men det var inte en människas.
Han hörde flåset av en hund, som bara med ett dovt morrande, passerade. Kanske var det den alltjämt rykande cigaretten som räddade honom från ytterligare närgångenhet. Hunden skällde några gånger, men skulle vidare. Kanske skällde hunden åt något av sina egna minnen. Klart hundar mindes något, i alla fall hade man ett doftminne.
Reginald hade bestämt ytterligare ett möte samma dag, i en park, inte särskilt långt bort från skolan. Tio minuter senare satt han i parken, väntade på Abyssa, invandrarkvinnan som en gång träffat på en kurs. Reginald hade varit assisterande lärare, hon elev. Hon dök upp bara några minuter senare, inte ensam, utan tillsammans med en man av okänd nationalitet.
- Nå, vad vill du mig Reginald? Hon verkade vänlig och uppriktig. Hennes följeslagare satt tyst, utan att röra en min.
- Mannen du har med dig, är det din man?
- Min man !?, haha, det är min bror. Tror du att jag går ensam till en park....
- Vi har faktiskt träffats tidigare, försökte Reginald med ett litet skratt.
- Men jag visste inte du hade en bror.
- Nå, vad vill du mig? Reginald tvekade några sekunder, men sade;
- Har ni några fördomar i ert land? Därifrån ni kommer?
- Fördomar. Klart vi har fördomar. Vart vill du komma?
- Jag menar, är de permanenta för tid och evighet...? Abyssa funderade lite, ett ögonblick verkade som att hennes följeslagare ville säga något.
Reginald fortsatte;
- Hur viktiga är våra bilder, era bilder?
- Mycket viktiga, sade Abyssa.
- Utan våra bilder har vi inget, sade plötsligt Azcid, som mannen visade sig heta.
- Vad är då din bild av mig, ,,, vad jag vet har vi inte träffats tidigare, sade Reginald och rätade på benen. Han letade efter cigarettetuiet i rockfickan.
- Min bild är att du vill träffa min syster, och när du lägger handen i fickan på det där sättet kan du ha ett vapen.
- Vapen?! Nej, nej!.Reginald tog fram ett silverglänsande cigarettetui och sträckte fram handen för att bjuda Azcid. Abyssa log ordlöst.
Åter hemma, på kvällen, i sin bostad summerade Reginald sin dag. Han hade inte kommit fram till någonting stort. Han experiment hade planat ut till något alldagligt, förmodligen inget speciellt viktigt. Möjligen hade han påverkat dem han träffat, rubbat deras minnesbilder något, i den mån det funnits.
För andra var han en del av omgivningen. Han satte på TV:n och såg en freakshow i form av modern sydeuropeisk film. Men han kunde inte komma ifrån, att han såg inget av det när han gick ut i köket, mindes bara det, ljud- och ljusfrekvenserna från tv:n, och det bleknade så fort. Han såg ju nu de gamla tomaterna i kylskåpet. I det ögonblicket var det hans nära verklighet. Upplevde de honom som ett monster som skulle äta dem? En tomat hade väl inget minne? Fanns det, så måste det ju vara kollektivt på något sätt. E n tomat som han hade ätit upp, skulle han inte träffa igen.
Vid en sidogata ställde sig Reginald halvtimmen senare, med en nytänd cigarett. Till en början ovetande om att han befann sig utanför en mellanstadieskola.
- Här får du inte röka.
Det var en flicka i tioårsåldern, med glasögon. Hon fortsatte;
- Jag kommer att skvallra till fröken.
Reginald ville inte svara, men nickade som att hon hade rätt. Han började promera tvärgatan bort från skolan.
Bakom sig hörde han flickan ropa;
- Jag tror att du är en såndär slusk. Jag skall skvallra till fröken.
- Då är du en skvallerbyttabingbång, ropade Reginald tillbaka. Han funderade på vad flickan skulle få för minnesbild av honom. Förmodligen en permanent? Av fördomar byggdes ett land, varför inte då en hel skola? Skulle hon komma ihåg fula gubben när hon blev gammal? Just då hörde han hastiga steg bakom sig, men det var inte en människas.
Han hörde flåset av en hund, som bara med ett dovt morrande, passerade. Kanske var det den alltjämt rykande cigaretten som räddade honom från ytterligare närgångenhet. Hunden skällde några gånger, men skulle vidare. Kanske skällde hunden åt något av sina egna minnen. Klart hundar mindes något, i alla fall hade man ett doftminne.
Reginald hade bestämt ytterligare ett möte samma dag, i en park, inte särskilt långt bort från skolan. Tio minuter senare satt han i parken, väntade på Abyssa, invandrarkvinnan som en gång träffat på en kurs. Reginald hade varit assisterande lärare, hon elev. Hon dök upp bara några minuter senare, inte ensam, utan tillsammans med en man av okänd nationalitet.
- Nå, vad vill du mig Reginald? Hon verkade vänlig och uppriktig. Hennes följeslagare satt tyst, utan att röra en min.
- Mannen du har med dig, är det din man?
- Min man !?, haha, det är min bror. Tror du att jag går ensam till en park....
- Vi har faktiskt träffats tidigare, försökte Reginald med ett litet skratt.
- Men jag visste inte du hade en bror.
- Nå, vad vill du mig? Reginald tvekade några sekunder, men sade;
- Har ni några fördomar i ert land? Därifrån ni kommer?
- Fördomar. Klart vi har fördomar. Vart vill du komma?
- Jag menar, är de permanenta för tid och evighet...? Abyssa funderade lite, ett ögonblick verkade som att hennes följeslagare ville säga något.
Reginald fortsatte;
- Hur viktiga är våra bilder, era bilder?
- Mycket viktiga, sade Abyssa.
- Utan våra bilder har vi inget, sade plötsligt Azcid, som mannen visade sig heta.
- Vad är då din bild av mig, ,,, vad jag vet har vi inte träffats tidigare, sade Reginald och rätade på benen. Han letade efter cigarettetuiet i rockfickan.
- Min bild är att du vill träffa min syster, och när du lägger handen i fickan på det där sättet kan du ha ett vapen.
- Vapen?! Nej, nej!.Reginald tog fram ett silverglänsande cigarettetui och sträckte fram handen för att bjuda Azcid. Abyssa log ordlöst.
Åter hemma, på kvällen, i sin bostad summerade Reginald sin dag. Han hade inte kommit fram till någonting stort. Han experiment hade planat ut till något alldagligt, förmodligen inget speciellt viktigt. Möjligen hade han påverkat dem han träffat, rubbat deras minnesbilder något, i den mån det funnits.
För andra var han en del av omgivningen. Han satte på TV:n och såg en freakshow i form av modern sydeuropeisk film. Men han kunde inte komma ifrån, att han såg inget av det när han gick ut i köket, mindes bara det, ljud- och ljusfrekvenserna från tv:n, och det bleknade så fort. Han såg ju nu de gamla tomaterna i kylskåpet. I det ögonblicket var det hans nära verklighet. Upplevde de honom som ett monster som skulle äta dem? En tomat hade väl inget minne? Fanns det, så måste det ju vara kollektivt på något sätt. E n tomat som han hade ätit upp, skulle han inte träffa igen.
Det var ändå fullt möjligt att åtminstone han skulle minnas det. Men denna tomat var för gammal att ätas. Skulle han ha tomaten på en bild, i ett bildredigeringsprogram i datorn, kunde han ändra utseendet på den. Stor och svällande, mera glänsande, rynkfri. Så ville han gärna minnas den, innan han slängde den i soporna.
No comments:
Post a Comment