Ploppita-Serien 2
Efter farbror Bobans frånfälle började en ny epok för Jannicka. Hon var fri. Hon var fri att ändra repertoaren, stilen, ja allt. Visserligen innebar det nya utmaningar. Om inte någon slängt det där bananskalet på badrumsgolvet hemma hos farbror Boban, hade hon fortfarande på många sätt varit slav hos honom och Plopp records. Ett nytt promotionbolag ledde henne in på enklare landsbygdsturneer, hon gav hela bandet sparken, frånsett pianisten Tom "Amolljua" Hammerfield, som ibland ställde upp på balladkvällar. Jannicka spelade nu på ställen som Skedala Folkets Hus eller Forum i Hyltebruk. Hon kunde öppna själv en kväll med gamla covers som Confessin the Blues,
- "Well baybee, don´t ya want a wooman like meee...".
Detta togs väl emot hos en delvis ny publik, som bestod av alltfler män. Det sägs att någon ung man hade fastnat med tungan i dörrlåset en kall vinterdags, men det var i norr, i Robertsfors. I södra delarna av landet var det sumpigare, mera träskmark och den typen av skador på fansen var nästan omöjliga. Där visste ingen vad som hände från den ena dagen till den andra. Det räckte att man hade en sydstatsflagga på väggen så hade man tagit ställning och perfekt alibi som medborgare.
Just denna dag, den sista mars, var Jannicka på väg till Halmstad i söder, för att träffa sin gamle vän Carmen Buenasera, som tidgare hjälpt henne med lanseringen av det första soloalbumet. Trots Jannickas protester hade Carmen samlat ihop ett nytt band, men dem hade hon inte med sig till detta sammanträffande. Som mötesplats hade man bestämt innestället Västkustens Pärla på Östra Stranden. Om man valt Mellbystrande utanför Laholm, var risken för stor att man träffat på den tidigare inspelningsteknikern Ulfh, som där hade en sommarstuga.
- Du vet, så fort man ger sig ut på internet blir man nersölad med äktenskapsanbud, sade Carmen efter att ha smuttat på det heta kaffet. De ganska tunna plastmuggarna var av stadens egen tillverkning. Jannicka nickade. Servitören, en ung mörkhyad man, bugade sig artigt och stoppade nästan ner huvudet i Carmens, som vanligt, generösa urringning. Hon använde Lift Activ Pro Nuit och hade inget att skämmas för.
- Ska vi beställa?, sade Jannicka utan att lägga märke till servitören
- Jag vill ha pannkakor med sylt, sade Carmen och knuffade till den närgångna uppvaktningen.
-Tror du vi är i nedförsbacke? Jag menar, vi sitter här..., inte Las Vegas precis. Det regnar och blåser ute. Den där åsnan fattar inte vad du beställde.
Carmen Buenasera sträckte på sig, tog fram ett magazin ur handväskan. Det var Image, det lokala livstilsmagasinet.
- Äsch, det här är varsom helst. Alla går omkring och shoppar hela dagarna, vädret gör ju det här till en riktig shoppingstad.
Jannicka, som hade på sig ett grodmönstrat linne med reglerbara axelband, såg lite förvånad ut. Inte alls som den tuffa scenartist som många var van att se henne. Snarare liknade hon en ung student, men som fortfarande gick i högstadiet. Servitören, som hette Augusto, förresten, kom in med en flaska cider och två genomskinliga plastglas. Carmen, vältränad genom sin Crosstrainer, reste sig upp på sina ljusgrå platåsandaletter och gav Augusto en örfil.
- Kallas det här för pannkakor! Panncakes! Do yaa understand! Romantique et subtil, doux, tendre et classe!
Jannicka tittade sig i en liten fickspegel och rättade till några ögonfransar. Maten dröjde. Carmen bläddrade i tidningen. Jannicka lade spegeln i sin rock-bag och tog fram ett päron , det var ju en del av hennes image. Hon förde läpparna till päronet och bet till. Det var saftigt, så att det skvätte några droppar på den rutiga bordduken, men ännu mer rann ner på hakan. Servitören kom in, och svimmade. Det blev för mycket för honom, Jannicka såg precis ut som på omslaget till hennes första soloalbum, Ploppita Dansar.
En av de avtalade promotionspelningarna skulle man göra på åkern utanför Stora Fladdermuslie. Samhället hade döpts om dagen till ära. En del av Jannickas nya look, var att hon var en kontorist som förvandlades till fladdermus på nätterna. Carmen Buenasera följde naturligtvis med som assist, men hon hade också kallat ner ett par av sina livvakter, Greg och Everett, från Linköping, men de skulle inte möta upp förrän vid evenemanget.
Till festplatsen åkte Jannicka och Carmen med en lokal bussförbindelse, efter att ha frågat sig fram, steg de på vid Norra Station i Halmstad. Oturligt var detta en direktbuss till Laholm och det visade sig att den inte stannade på vägen. Bussen var också full med skolungdomar, som inte lade märke till något speciellt. Både Jannicka och Carmen såg ut som vanliga elever från skolan, med den skillnaden att man stod framme i bussen och diskuterade med busschauffören, efter att bussen inte stannat vid rätt hållplats. Även en diskussion med chauffören var vanligt förekommande, så inte ens det väckte någon större uppmärksamhet hos, de mestadels unga, medpassagerarna.
- Det här är en DIREKTBUSS, sade chauffören med bestämdhet.
Carmen böjde sig framåt, hennes mun var nu bara fem centimeter från chaufförens kind. Busschauffören, Lennart, märkte att det doftade, som han tolkade det, gott. Det var L´ Air du Temps från Nina Ricci. I munnen hade Carmen två tuggummin med stark mintsmak. Hennes andedräkt var varm Lennart började skruva på sig framför den stora ratten och svängde lite extra i kurvorna.
- Så ska det ut. Ta ut svängarna, känn kurvorna..... långsamt.
Jannicka stod tyst strax bakom, med sin Fender Stratocasterkopia i fodralet. Just gitarren väckte viss uppmärksamhet hos några tonårskillar, Bert och Erk, som satt strax bakom, på de platser som egentligen var avsedda för åldringar och handikappade. En av dessa ungdomar började dra ner dragkedjan på gitarrfodralet, Jannicka upptäckte inte det. Carmen fortsatte sin, på sitt sätt, allt hetsigare diskussion med chauffören Lennart.
- Måste jag visa brösten innan du fattar att jag menar allvar. Stanna bussen, eller ännu bättre, kör oss tillbaka till hållplatsen vid Stora Fladdermuslie!
Carmens lite charmiga vädjan hade utbytts till ilska.
- Det gör du redan! OCH JAG SKALL TAMMEFAN SLÄNGA UT ER PÅ DIREKTEN!
Lennart tvärnitade sin stora buss. Det skrek i däcken. De välartade ungdomarna från gymnasiet kastades framåt, frånsett de som satt på sig det lilla säkerhetsbältet. I tumultet ramlade gitarren ur det halvöppnade fodralet och hamnade framför fötterna på Carmen, men hon tänkte inte på det just då. Hon var ilsken på chauffören, män brukade aldrig avvisa hennes förslag. Både hon och Jannicka steg omedelbart av, mycket upprörda naturligtvis. Bussen körde genast iväg. Efter en halv minut låg det en tystnad över landsvägen.
Utan gitarr, men med sina handväskor började de två promenera. Det visade sig vara åtskilliga kilometer. Det här var inte vad de tänkt sig, inför lanseringen av Jannickas nya album "Babbls". När man närmade sig Stora Fladdermuslie hade man inga kordinater, rocktjejerna var ju inte från trakten. De antog att de borde kunde se något scenbygge ute på åkern, men så var inte fallet. Istället mötte man Carmens livvakter, Greg och Everett, som kom promenerade i sina klanderfria kavajer.
- Hej.
- Hej, hej! Hoj, O´Boy.
-Tjääna Carmen!
-Hej halloo hoppsan! Här går ni. Vad har hänt?
Det var Greg som var mest nyfiken över situationen. I korthet redogjorde de relativt unga kvinnorna, för de relativt unga männen, om vad som hade hänt. Tillsammans kunde man efter ytterligare en halvtimme hitta något, som liknade ett scenbygge ute på åkern, vid Stora Fladdermuslie. Det var några s k SJ-pallar, som hade övertäckts med några plywoodskivor. I en skranglig ställning hängde 5-6 färgade glödlampor.
Bara en stund efteråt stannade en bil vid vägen. Jannicka stoppade handen instinktivt i rock-bagen, beredd att ta fram ett saftigt päron. Hennes aningar var inte helt förgäves. Ut på leråkern stapplade Canita från NTV, tillsammans med en liten kameraman.
- Hej Ploppita! Hej Carmen! Hej ni andra också! Välkomna till Halmsta!, ropade Canita och gav Greg och Everett några undersökande ögonkast.
Väl framme vid scenen fortsatte hon med samma energi:
- Hur känns det här nu i Halmstad?
- Det känns inget vidare just nu, sade Carmen Buenasera som fortfarande var lite mulen efter bussfärden.
- Får vi höra din jättehit Ploppita Dansar här i Halmsta? Har vi farbror Boban också här i Halmsta?
Jannicka släppte päronet, fortfarande med handen i rockbagen.
- Nej, han har tyvärr avlidit. Han gjorde som Kalle på Kalles Kaviar-tuben.
- Kalles Kaviar? Så många kändisar vi verkar här i Halmsta! Du filmar väl Clyde?
Den lilla kameramannen verkade heta Clyde, men det var något skumt med det. Jannicka trodde att han kunde vara en papperslös, eller i alla fall jobbade med kändisnära tjänster,
och det i n n a n det blivit godkänt av regeringen.
- Nu måste jag göra lite reklam för mig själv! sade den pigga Canita från NTV, steg upp på den lilla scenen i sina Bagheera Streets. Strax steppade hon och skuttade glatt, förde händerna turvis upp i luften, med vältränade fingar som formade V-tecknet. Det var Canita-dansen fick de sedan veta, och Clyde filmade det med sin videokamera.
- Nå, när blir det show, här i Halmsta? Bor farbror Boban på Scandic?, frågade Canita andfådd efter dansen.
Jannicka tog äntligen ett initiativ. Hon hade nu bitit i päronet och saft rann nerför hakan. Både Canita och Clyde gjorde stora ögon. Något sådant hade man inte tidigare sett, man var ju Halmstadbor. Man hade vett att använda servett från den egna fabriken
- Vad häftigt! Det där måste vi filma !, utbrast Canita och nästan ställde Jannicka på scenen.
- Jag har glömt min gitarr, sade Jannicka lite trött och tänkte på att den fortfarande låg på golvet i Laholmsbussen.
- .... Mima, sjung, dansa, hoppa! hetsade Canita.
När päronsaft rann ner på halsen, kände Jannicka att plikten kallade. Så rutinerad var hon. Hon ställde sig mitt på den lilla scenen, böjde huvudet något bakåt och låtsades att det blöta päronet var hennes mikrofon. Ur hennes strupe ljöd det gyllene ljudet som tidigare hade inbringat Plopp Records miljonbelopp. Sången var Breakfast Case, och det var egentligen meningen att hon skulle kompa sig själv på sin kära Strata-kopia.
- "This could be the uncomfortably time of goodbyeee......the ice-cubes are filled with signs from heeaven´ ........".
Plötsligt ljöd en mobiltelefon, ringsignalen, Bolibompa-temat, störde naturligtvis Jannickas demo-uppträdande ute på åkern i Stora Fladdermuslie. Det var Gregs snygga lilla Sony Ericsson Z3101 med fräcka ljuseffekter som gjorde sig påmind.
- Hallå. Vi är mitt i ett showcase för lokaltv!, svarade Greg lätt irriterad. Han lyssnade på vad som sades och nickade förvånad över vad som sades.
Jannicka avslutade värdigt sin sång.
- ".......still trying to get that lovin rabbit unloooooooooooose, tweedely-dumeeee....yeah!"
Canita stod stilla och tyst som omväxling. Rörd, men inte skakad av det hon fått se och höra av Jannickas uppträdande.
- De säger att showen i Stora Fladdemuslie är inställd och det är egentligen ett aprilskämt. Greg visade mobiltelefonen i sin hand, höll den i luften. I ungefär femton sekunder rådde den totala tystnaden.
- Det kan bara vara Ulfh!, sade Carmen Buenasera och såg på Jannickas päronblöta läppar, som hon väntade sig att de skulle öppna sig.
- Det var det jäkligaste, sade Everett.
I alla fall, en lokal promotionturne´ genomfördes under närmaste framtiden, på platser som idag är historiska, åtminstone för den som nedtecknade och fotograferade dessa uppträdanden. Hulebäck, Knäred, Killhult, Fotstad, Marbäck, Rolles i Trönninge.
Frågan som många ställde sig var, om Jannickas karriär var uppåtgående, eller nedåtgående? Gjorde hon rätt som ville möta sina fans på gräsrotsnivå?
Efter farbror Bobans frånfälle började en ny epok för Jannicka. Hon var fri. Hon var fri att ändra repertoaren, stilen, ja allt. Visserligen innebar det nya utmaningar. Om inte någon slängt det där bananskalet på badrumsgolvet hemma hos farbror Boban, hade hon fortfarande på många sätt varit slav hos honom och Plopp records. Ett nytt promotionbolag ledde henne in på enklare landsbygdsturneer, hon gav hela bandet sparken, frånsett pianisten Tom "Amolljua" Hammerfield, som ibland ställde upp på balladkvällar. Jannicka spelade nu på ställen som Skedala Folkets Hus eller Forum i Hyltebruk. Hon kunde öppna själv en kväll med gamla covers som Confessin the Blues,
- "Well baybee, don´t ya want a wooman like meee...".
Detta togs väl emot hos en delvis ny publik, som bestod av alltfler män. Det sägs att någon ung man hade fastnat med tungan i dörrlåset en kall vinterdags, men det var i norr, i Robertsfors. I södra delarna av landet var det sumpigare, mera träskmark och den typen av skador på fansen var nästan omöjliga. Där visste ingen vad som hände från den ena dagen till den andra. Det räckte att man hade en sydstatsflagga på väggen så hade man tagit ställning och perfekt alibi som medborgare.
Just denna dag, den sista mars, var Jannicka på väg till Halmstad i söder, för att träffa sin gamle vän Carmen Buenasera, som tidgare hjälpt henne med lanseringen av det första soloalbumet. Trots Jannickas protester hade Carmen samlat ihop ett nytt band, men dem hade hon inte med sig till detta sammanträffande. Som mötesplats hade man bestämt innestället Västkustens Pärla på Östra Stranden. Om man valt Mellbystrande utanför Laholm, var risken för stor att man träffat på den tidigare inspelningsteknikern Ulfh, som där hade en sommarstuga.
- Du vet, så fort man ger sig ut på internet blir man nersölad med äktenskapsanbud, sade Carmen efter att ha smuttat på det heta kaffet. De ganska tunna plastmuggarna var av stadens egen tillverkning. Jannicka nickade. Servitören, en ung mörkhyad man, bugade sig artigt och stoppade nästan ner huvudet i Carmens, som vanligt, generösa urringning. Hon använde Lift Activ Pro Nuit och hade inget att skämmas för.
- Ska vi beställa?, sade Jannicka utan att lägga märke till servitören
- Jag vill ha pannkakor med sylt, sade Carmen och knuffade till den närgångna uppvaktningen.
-Tror du vi är i nedförsbacke? Jag menar, vi sitter här..., inte Las Vegas precis. Det regnar och blåser ute. Den där åsnan fattar inte vad du beställde.
Carmen Buenasera sträckte på sig, tog fram ett magazin ur handväskan. Det var Image, det lokala livstilsmagasinet.
- Äsch, det här är varsom helst. Alla går omkring och shoppar hela dagarna, vädret gör ju det här till en riktig shoppingstad.
Jannicka, som hade på sig ett grodmönstrat linne med reglerbara axelband, såg lite förvånad ut. Inte alls som den tuffa scenartist som många var van att se henne. Snarare liknade hon en ung student, men som fortfarande gick i högstadiet. Servitören, som hette Augusto, förresten, kom in med en flaska cider och två genomskinliga plastglas. Carmen, vältränad genom sin Crosstrainer, reste sig upp på sina ljusgrå platåsandaletter och gav Augusto en örfil.
- Kallas det här för pannkakor! Panncakes! Do yaa understand! Romantique et subtil, doux, tendre et classe!
Jannicka tittade sig i en liten fickspegel och rättade till några ögonfransar. Maten dröjde. Carmen bläddrade i tidningen. Jannicka lade spegeln i sin rock-bag och tog fram ett päron , det var ju en del av hennes image. Hon förde läpparna till päronet och bet till. Det var saftigt, så att det skvätte några droppar på den rutiga bordduken, men ännu mer rann ner på hakan. Servitören kom in, och svimmade. Det blev för mycket för honom, Jannicka såg precis ut som på omslaget till hennes första soloalbum, Ploppita Dansar.
En av de avtalade promotionspelningarna skulle man göra på åkern utanför Stora Fladdermuslie. Samhället hade döpts om dagen till ära. En del av Jannickas nya look, var att hon var en kontorist som förvandlades till fladdermus på nätterna. Carmen Buenasera följde naturligtvis med som assist, men hon hade också kallat ner ett par av sina livvakter, Greg och Everett, från Linköping, men de skulle inte möta upp förrän vid evenemanget.
Till festplatsen åkte Jannicka och Carmen med en lokal bussförbindelse, efter att ha frågat sig fram, steg de på vid Norra Station i Halmstad. Oturligt var detta en direktbuss till Laholm och det visade sig att den inte stannade på vägen. Bussen var också full med skolungdomar, som inte lade märke till något speciellt. Både Jannicka och Carmen såg ut som vanliga elever från skolan, med den skillnaden att man stod framme i bussen och diskuterade med busschauffören, efter att bussen inte stannat vid rätt hållplats. Även en diskussion med chauffören var vanligt förekommande, så inte ens det väckte någon större uppmärksamhet hos, de mestadels unga, medpassagerarna.
- Det här är en DIREKTBUSS, sade chauffören med bestämdhet.
Carmen böjde sig framåt, hennes mun var nu bara fem centimeter från chaufförens kind. Busschauffören, Lennart, märkte att det doftade, som han tolkade det, gott. Det var L´ Air du Temps från Nina Ricci. I munnen hade Carmen två tuggummin med stark mintsmak. Hennes andedräkt var varm Lennart började skruva på sig framför den stora ratten och svängde lite extra i kurvorna.
- Så ska det ut. Ta ut svängarna, känn kurvorna..... långsamt.
Jannicka stod tyst strax bakom, med sin Fender Stratocasterkopia i fodralet. Just gitarren väckte viss uppmärksamhet hos några tonårskillar, Bert och Erk, som satt strax bakom, på de platser som egentligen var avsedda för åldringar och handikappade. En av dessa ungdomar började dra ner dragkedjan på gitarrfodralet, Jannicka upptäckte inte det. Carmen fortsatte sin, på sitt sätt, allt hetsigare diskussion med chauffören Lennart.
- Måste jag visa brösten innan du fattar att jag menar allvar. Stanna bussen, eller ännu bättre, kör oss tillbaka till hållplatsen vid Stora Fladdermuslie!
Carmens lite charmiga vädjan hade utbytts till ilska.
- Det gör du redan! OCH JAG SKALL TAMMEFAN SLÄNGA UT ER PÅ DIREKTEN!
Lennart tvärnitade sin stora buss. Det skrek i däcken. De välartade ungdomarna från gymnasiet kastades framåt, frånsett de som satt på sig det lilla säkerhetsbältet. I tumultet ramlade gitarren ur det halvöppnade fodralet och hamnade framför fötterna på Carmen, men hon tänkte inte på det just då. Hon var ilsken på chauffören, män brukade aldrig avvisa hennes förslag. Både hon och Jannicka steg omedelbart av, mycket upprörda naturligtvis. Bussen körde genast iväg. Efter en halv minut låg det en tystnad över landsvägen.
Utan gitarr, men med sina handväskor började de två promenera. Det visade sig vara åtskilliga kilometer. Det här var inte vad de tänkt sig, inför lanseringen av Jannickas nya album "Babbls". När man närmade sig Stora Fladdermuslie hade man inga kordinater, rocktjejerna var ju inte från trakten. De antog att de borde kunde se något scenbygge ute på åkern, men så var inte fallet. Istället mötte man Carmens livvakter, Greg och Everett, som kom promenerade i sina klanderfria kavajer.
- Hej.
- Hej, hej! Hoj, O´Boy.
-Tjääna Carmen!
-Hej halloo hoppsan! Här går ni. Vad har hänt?
Det var Greg som var mest nyfiken över situationen. I korthet redogjorde de relativt unga kvinnorna, för de relativt unga männen, om vad som hade hänt. Tillsammans kunde man efter ytterligare en halvtimme hitta något, som liknade ett scenbygge ute på åkern, vid Stora Fladdermuslie. Det var några s k SJ-pallar, som hade övertäckts med några plywoodskivor. I en skranglig ställning hängde 5-6 färgade glödlampor.
Bara en stund efteråt stannade en bil vid vägen. Jannicka stoppade handen instinktivt i rock-bagen, beredd att ta fram ett saftigt päron. Hennes aningar var inte helt förgäves. Ut på leråkern stapplade Canita från NTV, tillsammans med en liten kameraman.
- Hej Ploppita! Hej Carmen! Hej ni andra också! Välkomna till Halmsta!, ropade Canita och gav Greg och Everett några undersökande ögonkast.
Väl framme vid scenen fortsatte hon med samma energi:
- Hur känns det här nu i Halmstad?
- Det känns inget vidare just nu, sade Carmen Buenasera som fortfarande var lite mulen efter bussfärden.
- Får vi höra din jättehit Ploppita Dansar här i Halmsta? Har vi farbror Boban också här i Halmsta?
Jannicka släppte päronet, fortfarande med handen i rockbagen.
- Nej, han har tyvärr avlidit. Han gjorde som Kalle på Kalles Kaviar-tuben.
- Kalles Kaviar? Så många kändisar vi verkar här i Halmsta! Du filmar väl Clyde?
Den lilla kameramannen verkade heta Clyde, men det var något skumt med det. Jannicka trodde att han kunde vara en papperslös, eller i alla fall jobbade med kändisnära tjänster,
och det i n n a n det blivit godkänt av regeringen.
- Nu måste jag göra lite reklam för mig själv! sade den pigga Canita från NTV, steg upp på den lilla scenen i sina Bagheera Streets. Strax steppade hon och skuttade glatt, förde händerna turvis upp i luften, med vältränade fingar som formade V-tecknet. Det var Canita-dansen fick de sedan veta, och Clyde filmade det med sin videokamera.
- Nå, när blir det show, här i Halmsta? Bor farbror Boban på Scandic?, frågade Canita andfådd efter dansen.
Jannicka tog äntligen ett initiativ. Hon hade nu bitit i päronet och saft rann nerför hakan. Både Canita och Clyde gjorde stora ögon. Något sådant hade man inte tidigare sett, man var ju Halmstadbor. Man hade vett att använda servett från den egna fabriken
- Vad häftigt! Det där måste vi filma !, utbrast Canita och nästan ställde Jannicka på scenen.
- Jag har glömt min gitarr, sade Jannicka lite trött och tänkte på att den fortfarande låg på golvet i Laholmsbussen.
- .... Mima, sjung, dansa, hoppa! hetsade Canita.
När päronsaft rann ner på halsen, kände Jannicka att plikten kallade. Så rutinerad var hon. Hon ställde sig mitt på den lilla scenen, böjde huvudet något bakåt och låtsades att det blöta päronet var hennes mikrofon. Ur hennes strupe ljöd det gyllene ljudet som tidigare hade inbringat Plopp Records miljonbelopp. Sången var Breakfast Case, och det var egentligen meningen att hon skulle kompa sig själv på sin kära Strata-kopia.
- "This could be the uncomfortably time of goodbyeee......the ice-cubes are filled with signs from heeaven´ ........".
Plötsligt ljöd en mobiltelefon, ringsignalen, Bolibompa-temat, störde naturligtvis Jannickas demo-uppträdande ute på åkern i Stora Fladdermuslie. Det var Gregs snygga lilla Sony Ericsson Z3101 med fräcka ljuseffekter som gjorde sig påmind.
- Hallå. Vi är mitt i ett showcase för lokaltv!, svarade Greg lätt irriterad. Han lyssnade på vad som sades och nickade förvånad över vad som sades.
Jannicka avslutade värdigt sin sång.
- ".......still trying to get that lovin rabbit unloooooooooooose, tweedely-dumeeee....yeah!"
Canita stod stilla och tyst som omväxling. Rörd, men inte skakad av det hon fått se och höra av Jannickas uppträdande.
- De säger att showen i Stora Fladdemuslie är inställd och det är egentligen ett aprilskämt. Greg visade mobiltelefonen i sin hand, höll den i luften. I ungefär femton sekunder rådde den totala tystnaden.
- Det kan bara vara Ulfh!, sade Carmen Buenasera och såg på Jannickas päronblöta läppar, som hon väntade sig att de skulle öppna sig.
- Det var det jäkligaste, sade Everett.
I alla fall, en lokal promotionturne´ genomfördes under närmaste framtiden, på platser som idag är historiska, åtminstone för den som nedtecknade och fotograferade dessa uppträdanden. Hulebäck, Knäred, Killhult, Fotstad, Marbäck, Rolles i Trönninge.
Frågan som många ställde sig var, om Jannickas karriär var uppåtgående, eller nedåtgående? Gjorde hon rätt som ville möta sina fans på gräsrotsnivå?
No comments:
Post a Comment