IDAG ÄR DET 24 januari 2010.....det går fortfarande inte att sätta in en
bild, på t ex H A L M S T A D
Nu protesterar jag; det är inte första gången
ENDAST I HALMSTADKOMMUNS datorer.
Bibliotek, skola ....
Två tidigare perioder (över flera månader) var det omöjligt att logga in överhuvudtaget på en BlogspotBlogg.
Halmstadborna i kontrollrummet försvarar sin stad.
Sunday, November 15, 2009
Sunday, November 01, 2009
Senaste nytt om Anna Mannheimer
Det här är dagsaktuellt;
VM i Rock-Ring
vore det bästa alternativet för kvinnor, för alla rent ut sagt,
istället för Huligandrypande, bisarrt kostnads- och resurskrävande fotbollsmatcher
Dessutom kan jag meddela, att min rejält gamla mamma åkte fast för fortkörning nyligen.
Hon körde 47 km i tim, på en 40 sträcka, och
PANG!! 2000 kr i böter!!
Fick inbetalningslappen direkt i näven.
Varså god skicka pengarna direkt till Kiruna!
Allt var över på några minuter
I våras körde jag 81km i timmen på en på en 70-sträcka.
PANG !! 2000 kr i böter !!
Fotot från fartkameran blev snyggare än körkortsfotot.
Alla dessa
s m å
r o n deller.
Vem har tjänat pengarna?
Lyckad lobbyverksamhet.
Gupp efter Gupp.
Så duktiga ni är. På kontoret.
Vem har tjänat pengarna?
Bränner man ner en skola verkar det vara gratis.
I Sverige är det rättvist.
VM i Rock-Ring
vore det bästa alternativet för kvinnor, för alla rent ut sagt,
istället för Huligandrypande, bisarrt kostnads- och resurskrävande fotbollsmatcher
Dessutom kan jag meddela, att min rejält gamla mamma åkte fast för fortkörning nyligen.
Hon körde 47 km i tim, på en 40 sträcka, och
PANG!! 2000 kr i böter!!
Fick inbetalningslappen direkt i näven.
Varså god skicka pengarna direkt till Kiruna!
Allt var över på några minuter
I våras körde jag 81km i timmen på en på en 70-sträcka.
PANG !! 2000 kr i böter !!
Fotot från fartkameran blev snyggare än körkortsfotot.
Alla dessa
s m å
r o n deller.
Vem har tjänat pengarna?
Lyckad lobbyverksamhet.
Gupp efter Gupp.
Så duktiga ni är. På kontoret.
Vem har tjänat pengarna?
Bränner man ner en skola verkar det vara gratis.
I Sverige är det rättvist.
Monday, September 28, 2009
Kan Du diskutera på Impa-Nivån ??
Söndag f m har det hänt sedan något år tillbaka att jag satt på radion, som fritt får gå i bakgrunden medan jag gör andra saker. För det mesta får jag höra någon sorts Vakna program med Thomas Tengby och Anna Mannheimer. De underhåller min hjärna, medan jag samtidigt (simultanförmåga) t ex kan passa på att skriva noter eller söndagens Europatips.
Viss inslag i det programmet är obligatoriskt återkommande, bl a den där olika ämnen avhandlas, ibland med hjälp av någon expert, man ger uppslag och infallsvinklar till ett lyckat samtal vid middagsbordet, olika nivåer;
Godkänd nivån
Ha-koll nivån
Impa-nivån
Det här är något som ZAGOLANDET mycket väl kan ta fasta på, även i fortsättningen.
Först ut är faktiskt just Anna Mannheimer.
Godkänd nivån;
När hon var liten tittade hon ibland ut genom fönstret för att försöka få syn på några tjusiga killar.
Ha-koll-Nivån;
Hon har jobbat med marknadsundersökningar. Hon har ringt upp folk och frågat om de ätit frysta ärtor.
Impa-Nivån;
Hon har legat upplagd, jag menar sedesamt, på magen i en grönklänning och små stövlar - ett tvåsidors uppslag (elefantbild) i Aftonbladets Ungdomsbilaga i januari 1999.
Tyvärr kan inte sätta in en bildjust nu, det verkar som om Teknik-Censur-Nisse inom Halmstad Kommun hittat på något nytt genialt, det går inte att lägga in bilder i bloggen. Funktionen är död.
Viss inslag i det programmet är obligatoriskt återkommande, bl a den där olika ämnen avhandlas, ibland med hjälp av någon expert, man ger uppslag och infallsvinklar till ett lyckat samtal vid middagsbordet, olika nivåer;
Godkänd nivån
Ha-koll nivån
Impa-nivån
Det här är något som ZAGOLANDET mycket väl kan ta fasta på, även i fortsättningen.
Först ut är faktiskt just Anna Mannheimer.
Godkänd nivån;
När hon var liten tittade hon ibland ut genom fönstret för att försöka få syn på några tjusiga killar.
Ha-koll-Nivån;
Hon har jobbat med marknadsundersökningar. Hon har ringt upp folk och frågat om de ätit frysta ärtor.
Impa-Nivån;
Hon har legat upplagd, jag menar sedesamt, på magen i en grönklänning och små stövlar - ett tvåsidors uppslag (elefantbild) i Aftonbladets Ungdomsbilaga i januari 1999.
Tyvärr kan inte sätta in en bildjust nu, det verkar som om Teknik-Censur-Nisse inom Halmstad Kommun hittat på något nytt genialt, det går inte att lägga in bilder i bloggen. Funktionen är död.
Friday, September 04, 2009
Det Riktiga Skräckministeriet?
Råkade se den här dokumentären på DanskTV igår, sök på Miss Mini U.K.
(obs. bilden är inte alls därifrån, det finns absolut inget samband, fashion robot är något helt annat, något helt annat, blandar ihop både äpplen och päron, är helt fel ute)
Yäk!
Bland annat:
Skönhetsoperationer på minder åriga!
Det mest skrämmande är vad som rör sig i huvudet på morsorna.
Är det här även svensk framtid, är det här dom landar?
Bloggoutfitmingeldrottningarna.
En annan sak, förresten, är;
som man skall man helst inte ha några som helst åsikter om detta.
"Håll käften. Shudup. Stick och bada.
Du vet ju ingenting om konst, estetik och framförallt inte om den moderna kvinnans rättigheter i samhället? Vill dom lära sin unge att gå snyggt på kattwalken är det väl en mänsklig rättighet"
'People are typically very critical of mothers who enrol their children in pageants, but I wanted to try to understand why mothers and daughters were doing this,' says Alisa Pomeroy, the director-producer of Baby Beauty Queens.
The BBC documentary follows the contestants in Mini Miss UK, Britain's first American-style child beauty pageant, which took place in Milton Keynes in March. It is a snapshot of modern girlhood that is by turns poignant, hilarious and unsettling.
'As I spent time with the contestants I realised that every family had a different reason for wanting to take part. For some it was a glamorous world away from normal life on a council estate; for others it was a way to give a child a chance the mother never had, to deal with the baggage of their own childhoods, or even a form of religious worship. In their own way all the mothers were trying to do the best for their children.'
Moya, 40, a beauty therapist and single mother, lives in Glasgow with her children, Leah-Brooklyn, 14, and Madison, nine
'We're born-again Christians, and we believe God has given Madison this path,' she says. 'Before the pageant our church prayed for our heavenly Father to give Madison confidence, that he would make her be pretty and beautiful. We make "believe boards" of our aspirations – Madison has one that says, "I want to be bigger than Kate Moss and Naomi Campbell, and help animals.
'I made up the dance routines for Madison, and we hand-embellished her shoes with Swarovski crystals to give them a bit more bling. I spent about £1,000 on her outfit. Every day Madison cleanses, tones and moisturises, and she has a face mask applied after she's been playing and sweating. For the pageant I applied acrylic nails, she had a fake spray-tan and a hairpiece, and her toenails were painted – nothing major. Some people say having a hairpiece at nine is ridiculous, but it's not like I do her hair and make-up every day. When I'd finished with her she actually looked like Fairytopia Barbie. I've been told Madison has the face of a doll – the American look.'
Madison says 'Doing the talent section was my time to show off what I've got, rather than being on stage with all the others. All the others were more natural and I wasn't, and I felt as if I stood out, and that was my favourite part of the day. Sometimes I don't like to put on make-up. If I fell over and I had mascara on and cried, it would all go smudged. The first time I got my fake tan I felt a bit frightened. It was really cold. But when I got it done a second time it was OK, because I'd got used to it.'
Helen, 39, works with special-needs children. She and her husband, Peter, 42, an it consultant, live in Newcastle and have five children: Luke, 14, Jamie, 13, Connor, 11, Jordan, nine, and Scarlett, seven.
'As a child, I didn't have the opportunities my children have,' Helen says. 'Had I been encouraged, I would have gone into acting. My husband moans about me putting the children forward for things, but he recognises they have potential. When Scarlett was only three, on a train journey to London she sang all the way and kept the whole carriage entertained.
'We went into the pageant for a bit of fun, but others were only there to win. I was horrified by the spray tans on girls not much older than Scarlett. A little bit of mascara, eyeshadow and lipstick was all Scarlett had – no beauty treatments.
'It was a long day. Scarlett had an asthma attack the day after – we think it was inhaling others' hairspray. I don't regret it, though; it was a learning experience and she had a lovely time.'
Scarlett says 'I got photos and my hair done and nice dresses. It felt a bit weird on stage because they were all staring at me. It was scary, but OK. The other girls were nice. I like to dance, to sing, to act. I want to be a fashion model when I grow up.'
Janice, 35, from Bushey, recently separated from her husband, a dentist, and is a full-time mother to Joshua, 12, and Tyla, nine.
'The pageant came at a fantastic time,' Janice says. 'My husband and I were separating, so it took my mind off things. We started preparing a month before. The dress-shopping and singing lessons were crazy. Tyla was sad not to win and we thought it was unfair having younger girls competing with 13-year-olds, but it hasn't put us off wanting to do more.
'Usually Tyla wears make-up on the weekends. I don't mind – it's nice for her to take pride in her appearance. She started wearing contact lenses at seven. She's had highlighted hair since then, too. It just gives her a nice look.
'Tyla goes to a girls' private school and her friends there are similar. They all want boyfriends. Since Christmas she has been in a long-distance relationship with a boy from South Africa she met on holiday. Girls are just going with the times. You have to keep up.'
Tyla says 'I loved dressing up and having my make-up and hair done. I felt very grown up. My friends thought it was really cool. I like designer clothes – I wear Juicy, Miss Sixty and Abercrombie & Fitch. My boyfriend is called Jordan. We talk on Skype about how life's going and stuff. I'm going to do lots of pageants in future.'
Claire, 42, works in a casino. she is single and lives in Newcastle with her daughter, Chloe, eight, who came third in the pageant
'When I told people Chloe was going in a beauty pageant, they said, "Oh, God, not like those ones they do in America?" I thought, "What have I done?"
Chloe's shy. She's done a talent contest and some modelling before, but this was only the second time she'd performed in public.
'I let her wear a little make-up to match the costume, but not the false eyelashes she wanted. I think young girls today are growing up far too quickly, and I don't normally let Chloe go out made up. I never behaved like this when I was eight.
'We didn't spend a huge amount. For the talent section Chloe just wore her main dress. But a couple of people asked, "Ooh, haven't you got a talent outfit?"
I think some of the other mothers took it more seriously than I did. Some were saying backstage that the contest was fixed. I was jumping all over the place with pride when Chloe did so well. I imagine she'll carry on performing. I'm just waiting for that call from Oprah now.'
Chloe says 'I want to be a model. I felt happy when I found out I'd come third. I was nervous on the stage. I like animals, especially tarantulas. They're cute.'
Alison, 29, from Portsmouth, lives with her boyfriend and their children, Chloe, eight, Harley, five, and Roxy, one. Chloe was runner-up in the pageant.
'It was Chloe's first pageant and we didn't know what to expect. She goes boxing, so she did that as her talent, and she had a ponytail wig. Chloe is used to make-up – she usually does her eyes, her cheeks and lipstick. She's a little young, but I don't mind if she wears it now and then, to go out to parties.
'I thoroughly enjoyed the day. I was more nervous than Chloe; I was shaking. All the others were brilliant, but she did ever so well. The boxing routine made her stand out. I was all tearful when it was announced she'd come second. Chloe really wants to do more pageants, and I definitely will put her in for more.'
Chloe says 'My favourite bit was all of it, really. I like having fun – performing, dressing up, having the pink lipstick on, eyeshadow, earrings. I want to be like Victoria Beckham when I grow up – rich and beautiful. When I told my friends I'd come second they thought it was amazing. I was shocked. There were other girls who were pretty and looked nice.'
Joy , 37, trains holistic beauty therapists and is married to ken, 45, who runs a taxi firm. they live in county durham with their daughter, Sophie, 13, who won the Mini Miss UK crown
'I spent £450 on Sophie's French-imported dress. People will be shocked, but I only have one child, my husband and I both work hard, and, if that's how I want to spend my money, so be it.
'On the day of the pageant, I didn't want her to look like a painted doll, so we went for a natural look, and I think her natural elegance, plus her performance of Little Girls from Annie, helped her win.
'It's a bitchy, hard world, though. After Sophie won, only two girls and their mothers would speak to us. Most of the girls deleted her from their list of Facebook friends. Then there was the way they'd lend beauty products to one girl but not another. I tell Sophie she just has to be strong and rise above it.'
Sophie says 'I never expected to win. When they said my name I just couldn't believe it. I felt like a princess! I really want to be on the West End stage – I do ballet, tap, theatre and singing. As the winner, I've had invitations to open some local shows, and I'm planning to do some charity work. The other girls at the pageant were really nice at first, but then people started getting competitive. When I put my dress on a few people started not talking to me. I'm not sure why.'
Av någon anledning kunde jag inte kopiera in länkadressen direkt, den här
texten ovan är från Telegraph.
Yäk!
Bland annat:
Skönhetsoperationer på minder åriga!
Det mest skrämmande är vad som rör sig i huvudet på morsorna.
Är det här även svensk framtid, är det här dom landar?
Bloggoutfitmingeldrottningarna.
En annan sak, förresten, är;
som man skall man helst inte ha några som helst åsikter om detta.
"Håll käften. Shudup. Stick och bada.
Du vet ju ingenting om konst, estetik och framförallt inte om den moderna kvinnans rättigheter i samhället? Vill dom lära sin unge att gå snyggt på kattwalken är det väl en mänsklig rättighet"
'People are typically very critical of mothers who enrol their children in pageants, but I wanted to try to understand why mothers and daughters were doing this,' says Alisa Pomeroy, the director-producer of Baby Beauty Queens.
The BBC documentary follows the contestants in Mini Miss UK, Britain's first American-style child beauty pageant, which took place in Milton Keynes in March. It is a snapshot of modern girlhood that is by turns poignant, hilarious and unsettling.
'As I spent time with the contestants I realised that every family had a different reason for wanting to take part. For some it was a glamorous world away from normal life on a council estate; for others it was a way to give a child a chance the mother never had, to deal with the baggage of their own childhoods, or even a form of religious worship. In their own way all the mothers were trying to do the best for their children.'
Moya, 40, a beauty therapist and single mother, lives in Glasgow with her children, Leah-Brooklyn, 14, and Madison, nine
'We're born-again Christians, and we believe God has given Madison this path,' she says. 'Before the pageant our church prayed for our heavenly Father to give Madison confidence, that he would make her be pretty and beautiful. We make "believe boards" of our aspirations – Madison has one that says, "I want to be bigger than Kate Moss and Naomi Campbell, and help animals.
'I made up the dance routines for Madison, and we hand-embellished her shoes with Swarovski crystals to give them a bit more bling. I spent about £1,000 on her outfit. Every day Madison cleanses, tones and moisturises, and she has a face mask applied after she's been playing and sweating. For the pageant I applied acrylic nails, she had a fake spray-tan and a hairpiece, and her toenails were painted – nothing major. Some people say having a hairpiece at nine is ridiculous, but it's not like I do her hair and make-up every day. When I'd finished with her she actually looked like Fairytopia Barbie. I've been told Madison has the face of a doll – the American look.'
Madison says 'Doing the talent section was my time to show off what I've got, rather than being on stage with all the others. All the others were more natural and I wasn't, and I felt as if I stood out, and that was my favourite part of the day. Sometimes I don't like to put on make-up. If I fell over and I had mascara on and cried, it would all go smudged. The first time I got my fake tan I felt a bit frightened. It was really cold. But when I got it done a second time it was OK, because I'd got used to it.'
Helen, 39, works with special-needs children. She and her husband, Peter, 42, an it consultant, live in Newcastle and have five children: Luke, 14, Jamie, 13, Connor, 11, Jordan, nine, and Scarlett, seven.
'As a child, I didn't have the opportunities my children have,' Helen says. 'Had I been encouraged, I would have gone into acting. My husband moans about me putting the children forward for things, but he recognises they have potential. When Scarlett was only three, on a train journey to London she sang all the way and kept the whole carriage entertained.
'We went into the pageant for a bit of fun, but others were only there to win. I was horrified by the spray tans on girls not much older than Scarlett. A little bit of mascara, eyeshadow and lipstick was all Scarlett had – no beauty treatments.
'It was a long day. Scarlett had an asthma attack the day after – we think it was inhaling others' hairspray. I don't regret it, though; it was a learning experience and she had a lovely time.'
Scarlett says 'I got photos and my hair done and nice dresses. It felt a bit weird on stage because they were all staring at me. It was scary, but OK. The other girls were nice. I like to dance, to sing, to act. I want to be a fashion model when I grow up.'
Janice, 35, from Bushey, recently separated from her husband, a dentist, and is a full-time mother to Joshua, 12, and Tyla, nine.
'The pageant came at a fantastic time,' Janice says. 'My husband and I were separating, so it took my mind off things. We started preparing a month before. The dress-shopping and singing lessons were crazy. Tyla was sad not to win and we thought it was unfair having younger girls competing with 13-year-olds, but it hasn't put us off wanting to do more.
'Usually Tyla wears make-up on the weekends. I don't mind – it's nice for her to take pride in her appearance. She started wearing contact lenses at seven. She's had highlighted hair since then, too. It just gives her a nice look.
'Tyla goes to a girls' private school and her friends there are similar. They all want boyfriends. Since Christmas she has been in a long-distance relationship with a boy from South Africa she met on holiday. Girls are just going with the times. You have to keep up.'
Tyla says 'I loved dressing up and having my make-up and hair done. I felt very grown up. My friends thought it was really cool. I like designer clothes – I wear Juicy, Miss Sixty and Abercrombie & Fitch. My boyfriend is called Jordan. We talk on Skype about how life's going and stuff. I'm going to do lots of pageants in future.'
Claire, 42, works in a casino. she is single and lives in Newcastle with her daughter, Chloe, eight, who came third in the pageant
'When I told people Chloe was going in a beauty pageant, they said, "Oh, God, not like those ones they do in America?" I thought, "What have I done?"
Chloe's shy. She's done a talent contest and some modelling before, but this was only the second time she'd performed in public.
'I let her wear a little make-up to match the costume, but not the false eyelashes she wanted. I think young girls today are growing up far too quickly, and I don't normally let Chloe go out made up. I never behaved like this when I was eight.
'We didn't spend a huge amount. For the talent section Chloe just wore her main dress. But a couple of people asked, "Ooh, haven't you got a talent outfit?"
I think some of the other mothers took it more seriously than I did. Some were saying backstage that the contest was fixed. I was jumping all over the place with pride when Chloe did so well. I imagine she'll carry on performing. I'm just waiting for that call from Oprah now.'
Chloe says 'I want to be a model. I felt happy when I found out I'd come third. I was nervous on the stage. I like animals, especially tarantulas. They're cute.'
Alison, 29, from Portsmouth, lives with her boyfriend and their children, Chloe, eight, Harley, five, and Roxy, one. Chloe was runner-up in the pageant.
'It was Chloe's first pageant and we didn't know what to expect. She goes boxing, so she did that as her talent, and she had a ponytail wig. Chloe is used to make-up – she usually does her eyes, her cheeks and lipstick. She's a little young, but I don't mind if she wears it now and then, to go out to parties.
'I thoroughly enjoyed the day. I was more nervous than Chloe; I was shaking. All the others were brilliant, but she did ever so well. The boxing routine made her stand out. I was all tearful when it was announced she'd come second. Chloe really wants to do more pageants, and I definitely will put her in for more.'
Chloe says 'My favourite bit was all of it, really. I like having fun – performing, dressing up, having the pink lipstick on, eyeshadow, earrings. I want to be like Victoria Beckham when I grow up – rich and beautiful. When I told my friends I'd come second they thought it was amazing. I was shocked. There were other girls who were pretty and looked nice.'
Joy , 37, trains holistic beauty therapists and is married to ken, 45, who runs a taxi firm. they live in county durham with their daughter, Sophie, 13, who won the Mini Miss UK crown
'I spent £450 on Sophie's French-imported dress. People will be shocked, but I only have one child, my husband and I both work hard, and, if that's how I want to spend my money, so be it.
'On the day of the pageant, I didn't want her to look like a painted doll, so we went for a natural look, and I think her natural elegance, plus her performance of Little Girls from Annie, helped her win.
'It's a bitchy, hard world, though. After Sophie won, only two girls and their mothers would speak to us. Most of the girls deleted her from their list of Facebook friends. Then there was the way they'd lend beauty products to one girl but not another. I tell Sophie she just has to be strong and rise above it.'
Sophie says 'I never expected to win. When they said my name I just couldn't believe it. I felt like a princess! I really want to be on the West End stage – I do ballet, tap, theatre and singing. As the winner, I've had invitations to open some local shows, and I'm planning to do some charity work. The other girls at the pageant were really nice at first, but then people started getting competitive. When I put my dress on a few people started not talking to me. I'm not sure why.'
Av någon anledning kunde jag inte kopiera in länkadressen direkt, den här
texten ovan är från Telegraph.
Wednesday, July 22, 2009
Mina närmaste grannar i blogguniversum...
Just nu omnämnande av Lira Musikfestivalguide (667 st!)
http://hvemsida.blogspot.com/
Den alltid vitale Yngwie Malmsteen uttalar sig om några svenska gitarrägare (1998)http://drivemyguitar.blogspot.com/
Udda reseskildring att minnas ;
"Så blev det äntligen av, resan till Snippan Town"
http://gobbabibliotheket.blogspot.com/
Bloggen är en s o v a n d e vulkan..., stor tydlig tabulatur text om man klickar på bilderna
http://drtaboola.blogspot.com/
http://hvemsida.blogspot.com/
Den alltid vitale Yngwie Malmsteen uttalar sig om några svenska gitarrägare (1998)http://drivemyguitar.blogspot.com/
Udda reseskildring att minnas ;
"Så blev det äntligen av, resan till Snippan Town"
http://gobbabibliotheket.blogspot.com/
Bloggen är en s o v a n d e vulkan..., stor tydlig tabulatur text om man klickar på bilderna
http://drtaboola.blogspot.com/
Monday, July 20, 2009
Mitt Personliga brev till Sissela Kyle´s Womanager
Hej SISSELAS WOMANAGER (personliga coach)
Kan inte tänka mig att det är den direkta adressen till Sissela Kyle, räknar med att jag hamnar hos en högskoleutbildad broiler, som fått anställning på STV (500sökande) som ger en preliminär bedömning av mitt ärende, innan den åker i papperskorgen. Hela datorn äker i papperskorgen!
Hon söker, ärat vare hennes namn, fortfarande historier om de sju dödsynderna, äntligen kom jag ihåg att skriva på en filialbiblioteksdator med begränsad skrivtid. Denna möjlighet kom direkt från himlen, som gyllene blixt mellan molnen.
GIRIGHET har jag ofta diskret skrivit om, i många år, bisarra fallskärmar och bonusar, tar aldrig slut – vem kan få nog?
I mina förstklassiga skrattretande kammarspel är den rike ofta överdimensionerad i sitt ägande, mycket stor aptit, omättligt, gränslöst ägande.
Har de som kon, fem magar?
Hur handlar dessa personer dagligvaror?
Här i korthet några episoder, på girigt uppförstorat ägande;
från "Jannicka åker Tåg", (Ploppita Serien)
”Jannicka letade upp restaurangvagnen, inte att förväxla med den vagn där hon skulle uppträda, den låg nästan i andra ändan av tåget. Restaurangvagnen var långtifrån fullsatt, men hon skulle hamna att dela bord. Hon valde att dela bord med en man i medelåldern, som redan hunnit få sin tallrik på bordet.
Jannicka råkade sparka till honom, när hon skulle få in sina långa ben under bordet.
- Hoppsan.
- Ursäkta.
Trots sin scenvana, rodnade Jannicka nästan omärkligt, men mannen fortsatte bara att äta som om om ingenting hänt. Signaler hördes från järnvägsbommar som var på väg ner. Tåget hade fått upp farten. Landskapet utanför var ganska grått. Det skulle bli snö.
- Har ni sett den där gamla Hitchcock filmen med Cary Grant och Eva-Marie Saint,...vad den nu heter.
- Nja. Är inte säker, svarade Jannicka och ordnade med servett, kniv och gaffel.
- Två främlingar som möts i restaurang vagnen, söt scen där med Eva-Marie. Riktigt modern, självständig kvinna. Kan man tro att den filmen gjorde på 1950-talet? Ni är också vacker.
Servitrisen kom med en hel bricka med lättölsflaskor, och en ny portion med biffar till mannen mitt emot Jannicka.
- Jag kan beställa åt er också. Vad vill ni ha? Cola, päronläsk...., något starkare?
- Visserligen tycker jag om päron, helst naturellt, men jag tror..., skall uppträda senare ikväll.
- Ah, vad intressant, på Casino Royalle i Sundsvall`?.
- Nej, här på tåget, i rockvagnen.
- Nämen, vad säger ni! Vad roligt, jag har inte träffat några artister på länge.
Mannen fortastte oavbrutet att äta, jobbade med kniv och gaffel, tog då och då en klunk ur ett glas med lättöl. Han åt nästan som om han hade det som jobb. Jannicka kom inte för sig att säga något och han märkte att hon undrade.
- Ja, det är så att jag är mångmiljonär, vi äter mer än vanligt. Tycker om att vistas bland vanligt folk, åka andra klass på tåget och så vidare. Nu äter jag åtta portioner med Jägarbiff, därtill aderton flaskor lättöl. Det är mångmiljonärens lott. Vi måste äta mer än vanligt.
Jannicka kom att tänka på sin förre mentor och beskyddare, farbror Boban, på hans vanor, men kunde inte minnas de skulle ha varit så iögonfallande, åtminstone när det gällde maten. Servitrisen kom in med Jannickas blygsamma portion med falukorv, mos och ett glas vatten. Mannen bakom bordet fortsatte att äta utan att knappt titta upp, bara någon sekund när han sade;
- I nästa vecka skall jag byta företag, får en fallskärm på drygt tre miljoner, det blir alltmer att göra på fritiden. Ja, hur skall man hinna..., det är i England förresten.
Jannicka funderade på om det hela var ett raggningsknep, men onekligen åt han offantligt mycket. Inte var han ändå speciellt överviktig. Välklädd. Riktigt snygg egentligen. Kanske hade han väckt något intresse hos henne, men var inte säker. Plötsligt var han klar med sin, som det visade sig, sin sista portion med biffar och han svepte den sista lättölskvätten direkt ur flaskan, medan han i all hast reste sig. Servitrisen kom rusade med en limpa cigaretter.
- Nu går jag till rökkupeen. Det var roligt att träffas! Lycka till med konserten....!
- Jotack...., det var så lite så. sade Jannicka nästan lite ställd, medan hon tittade upp. I dessa sekunder tänkte hon på om det verkligen fanns någon rökkupe´ på tåget nuförtiden.
Ja, kanske, de var ju i Norrland. Hon visste ju inte ens vad han hette, hon hade tänkt fråga det, ja, klart hade väl hon presenterat sig lite bättre själv.
Kanske hade hon missat en sponsor, i alla fall, och tänkte på småpengarna hon tjänade en kväll som denna. Ombord på nattåget, någonstans längs norrlandskusten"
LÄS HELA
http://zagolandet.blogspot.com/2008/06/jannicka-ker-tg.html
------------------------------------------------
från "Jobb-Sökar-Aktiviteter":
”John Egmond väntade på besök. Några nyanställningar skulle kanske ske. Som nyinflyttad miljardär i Halmsta behövde han fylla på personalstyrkan med en revisor och en kock, som kände till de lokala förhållandena. Denna gång, av lite nyfikenhet också, ville han göra antällningsintervjuerna själv, bakom sitt matt glänsande skrivbord, på sitt kontor, med utsikt över Nissan. På skrivbordet stod en femliters kaffekopp i ljust kvalitetsporslin, inköpt i Danmark. Specialbeställd förstås. Eugenia, hans allt i allo, kom in i ett vackert randigt förkläde och med en sockerbit i famnen. Hon släppte ner den i koppen, ett svagt plask hördes, det skvalpade lite och sockerbiten, stor som en tegelsten sjönk omedelbart till botten.
Kvalitet på sockerbitarna, inte för mycket luft och volym , var viktig för John Egmond. Han nickade lätt förtjust när ett dämpat klonk hördes när biten träffade bottenporslinet, efter att vaggat ner genom kvalitetsbrygden av franskrostat svenskt specialkaffe, inhandlat i en liten butik på Brogatan i Halmsta. Eugenia gick ljudlöst ut ur rummet. Hon hade en blågul dräkt under förklädet. Några minuter senare knackade det på dörren. Det var en yngre man, Mustafa, hämtad ur lokalbefolkningen, som var utbildad butler;- Ni väntar besök min Herre.
- Bra, låt den tjänstvillige komma in.
John Egmond var nöjd. Den förste sökande hade kommit på avtalad tid. Strax därefter knackade det på dörren igen och Niklas ( Nicke) Stolpe stegade in, i sina nypolerade 43:or. De såg naturligtvis löjligt små ut i jämförelse med John Egmonds 62:or.
Det var meningen. Nicke satte sig tillrätta på en liten grön stol. John Egmond satt i en svart, motordriven, kombifåtölj, med sitsen på ungefär en meters höjd, dinglade med benen.
- Nå, herr Stolpe af Halmstad, får jag kalla er så, det låter mera upplyftande, berätta för mig varför ni vore rätt man för det här jobbet? John Egmond såg neråt från sin utsiktplats. Nicke öppnade munnen;
- Jo, vi här i Halmsta önskar er välkommen, för det fuössta. Vi Halmsta-bor tycker om konst. En miljardär är som ett konstverk, hahaha,... (det skämtet gick vesst inte hem).
John Egmond gjorde några fundersamma rörelser med sina polerade läppar, drog liksom ihop dem, men bad genom ett kort nickande att Nicke skulle fortsätta sin presentation, och han tillade;- Vill du röka en cigarett går det bra. Herr John Egmonds nickning liksom fortsatte i en halvcirkel, tills näsan pekade mot en gigantisk cigarett-tändare som stod i ett hörn. Höjden på denna försilvrade äkta, specialgjorda, Bronson-tändare var över en meter.
Nicke tog försiktigt fram sitt lilla gula plastetui med gula Blend, av normalstorlek bör det nämnas, stegade något fumligt fram till tändaren. Han orkade inte trycka ner avtryckaren som skulle en gnista till den utsusande gasen. Han hann nästan bli lite omtöcknad innan Eugenia kom in med ett ganska stort verktyg samt gummihandskar, som gav bättre fäste, om man tog i. Plötsligt närmast exploderade det fram en låga, som gick ända rakt upp i taket.John Egmond utbrast; - Se så ungdomar. Men nu fick du väl fyr på zigaretten herr Stolpe. Nicke hade lite svedda hårstrån i luggen och en lång svart rand längs med skjortan.
- Visst Herr Egmond. Vi Halmstabor tycker om humor. Hahaha...."
LÄS HELA:
http://zagolandet.blogspot.com/2006/11/jobbskar-aktiviteter.html
(En annan modärnare dödsynd kan förresten vara Fantasin...)
Kan inte tänka mig att det är den direkta adressen till Sissela Kyle, räknar med att jag hamnar hos en högskoleutbildad broiler, som fått anställning på STV (500sökande) som ger en preliminär bedömning av mitt ärende, innan den åker i papperskorgen. Hela datorn äker i papperskorgen!
Hon söker, ärat vare hennes namn, fortfarande historier om de sju dödsynderna, äntligen kom jag ihåg att skriva på en filialbiblioteksdator med begränsad skrivtid. Denna möjlighet kom direkt från himlen, som gyllene blixt mellan molnen.
GIRIGHET har jag ofta diskret skrivit om, i många år, bisarra fallskärmar och bonusar, tar aldrig slut – vem kan få nog?
I mina förstklassiga skrattretande kammarspel är den rike ofta överdimensionerad i sitt ägande, mycket stor aptit, omättligt, gränslöst ägande.
Har de som kon, fem magar?
Hur handlar dessa personer dagligvaror?
Här i korthet några episoder, på girigt uppförstorat ägande;
från "Jannicka åker Tåg", (Ploppita Serien)
”Jannicka letade upp restaurangvagnen, inte att förväxla med den vagn där hon skulle uppträda, den låg nästan i andra ändan av tåget. Restaurangvagnen var långtifrån fullsatt, men hon skulle hamna att dela bord. Hon valde att dela bord med en man i medelåldern, som redan hunnit få sin tallrik på bordet.
Jannicka råkade sparka till honom, när hon skulle få in sina långa ben under bordet.
- Hoppsan.
- Ursäkta.
Trots sin scenvana, rodnade Jannicka nästan omärkligt, men mannen fortsatte bara att äta som om om ingenting hänt. Signaler hördes från järnvägsbommar som var på väg ner. Tåget hade fått upp farten. Landskapet utanför var ganska grått. Det skulle bli snö.
- Har ni sett den där gamla Hitchcock filmen med Cary Grant och Eva-Marie Saint,...vad den nu heter.
- Nja. Är inte säker, svarade Jannicka och ordnade med servett, kniv och gaffel.
- Två främlingar som möts i restaurang vagnen, söt scen där med Eva-Marie. Riktigt modern, självständig kvinna. Kan man tro att den filmen gjorde på 1950-talet? Ni är också vacker.
Servitrisen kom med en hel bricka med lättölsflaskor, och en ny portion med biffar till mannen mitt emot Jannicka.
- Jag kan beställa åt er också. Vad vill ni ha? Cola, päronläsk...., något starkare?
- Visserligen tycker jag om päron, helst naturellt, men jag tror..., skall uppträda senare ikväll.
- Ah, vad intressant, på Casino Royalle i Sundsvall`?.
- Nej, här på tåget, i rockvagnen.
- Nämen, vad säger ni! Vad roligt, jag har inte träffat några artister på länge.
Mannen fortastte oavbrutet att äta, jobbade med kniv och gaffel, tog då och då en klunk ur ett glas med lättöl. Han åt nästan som om han hade det som jobb. Jannicka kom inte för sig att säga något och han märkte att hon undrade.
- Ja, det är så att jag är mångmiljonär, vi äter mer än vanligt. Tycker om att vistas bland vanligt folk, åka andra klass på tåget och så vidare. Nu äter jag åtta portioner med Jägarbiff, därtill aderton flaskor lättöl. Det är mångmiljonärens lott. Vi måste äta mer än vanligt.
Jannicka kom att tänka på sin förre mentor och beskyddare, farbror Boban, på hans vanor, men kunde inte minnas de skulle ha varit så iögonfallande, åtminstone när det gällde maten. Servitrisen kom in med Jannickas blygsamma portion med falukorv, mos och ett glas vatten. Mannen bakom bordet fortsatte att äta utan att knappt titta upp, bara någon sekund när han sade;
- I nästa vecka skall jag byta företag, får en fallskärm på drygt tre miljoner, det blir alltmer att göra på fritiden. Ja, hur skall man hinna..., det är i England förresten.
Jannicka funderade på om det hela var ett raggningsknep, men onekligen åt han offantligt mycket. Inte var han ändå speciellt överviktig. Välklädd. Riktigt snygg egentligen. Kanske hade han väckt något intresse hos henne, men var inte säker. Plötsligt var han klar med sin, som det visade sig, sin sista portion med biffar och han svepte den sista lättölskvätten direkt ur flaskan, medan han i all hast reste sig. Servitrisen kom rusade med en limpa cigaretter.
- Nu går jag till rökkupeen. Det var roligt att träffas! Lycka till med konserten....!
- Jotack...., det var så lite så. sade Jannicka nästan lite ställd, medan hon tittade upp. I dessa sekunder tänkte hon på om det verkligen fanns någon rökkupe´ på tåget nuförtiden.
Ja, kanske, de var ju i Norrland. Hon visste ju inte ens vad han hette, hon hade tänkt fråga det, ja, klart hade väl hon presenterat sig lite bättre själv.
Kanske hade hon missat en sponsor, i alla fall, och tänkte på småpengarna hon tjänade en kväll som denna. Ombord på nattåget, någonstans längs norrlandskusten"
LÄS HELA
http://zagolandet.blogspot.com/2008/06/jannicka-ker-tg.html
------------------------------------------------
från "Jobb-Sökar-Aktiviteter":
”John Egmond väntade på besök. Några nyanställningar skulle kanske ske. Som nyinflyttad miljardär i Halmsta behövde han fylla på personalstyrkan med en revisor och en kock, som kände till de lokala förhållandena. Denna gång, av lite nyfikenhet också, ville han göra antällningsintervjuerna själv, bakom sitt matt glänsande skrivbord, på sitt kontor, med utsikt över Nissan. På skrivbordet stod en femliters kaffekopp i ljust kvalitetsporslin, inköpt i Danmark. Specialbeställd förstås. Eugenia, hans allt i allo, kom in i ett vackert randigt förkläde och med en sockerbit i famnen. Hon släppte ner den i koppen, ett svagt plask hördes, det skvalpade lite och sockerbiten, stor som en tegelsten sjönk omedelbart till botten.
Kvalitet på sockerbitarna, inte för mycket luft och volym , var viktig för John Egmond. Han nickade lätt förtjust när ett dämpat klonk hördes när biten träffade bottenporslinet, efter att vaggat ner genom kvalitetsbrygden av franskrostat svenskt specialkaffe, inhandlat i en liten butik på Brogatan i Halmsta. Eugenia gick ljudlöst ut ur rummet. Hon hade en blågul dräkt under förklädet. Några minuter senare knackade det på dörren. Det var en yngre man, Mustafa, hämtad ur lokalbefolkningen, som var utbildad butler;- Ni väntar besök min Herre.
- Bra, låt den tjänstvillige komma in.
John Egmond var nöjd. Den förste sökande hade kommit på avtalad tid. Strax därefter knackade det på dörren igen och Niklas ( Nicke) Stolpe stegade in, i sina nypolerade 43:or. De såg naturligtvis löjligt små ut i jämförelse med John Egmonds 62:or.
Det var meningen. Nicke satte sig tillrätta på en liten grön stol. John Egmond satt i en svart, motordriven, kombifåtölj, med sitsen på ungefär en meters höjd, dinglade med benen.
- Nå, herr Stolpe af Halmstad, får jag kalla er så, det låter mera upplyftande, berätta för mig varför ni vore rätt man för det här jobbet? John Egmond såg neråt från sin utsiktplats. Nicke öppnade munnen;
- Jo, vi här i Halmsta önskar er välkommen, för det fuössta. Vi Halmsta-bor tycker om konst. En miljardär är som ett konstverk, hahaha,... (det skämtet gick vesst inte hem).
John Egmond gjorde några fundersamma rörelser med sina polerade läppar, drog liksom ihop dem, men bad genom ett kort nickande att Nicke skulle fortsätta sin presentation, och han tillade;- Vill du röka en cigarett går det bra. Herr John Egmonds nickning liksom fortsatte i en halvcirkel, tills näsan pekade mot en gigantisk cigarett-tändare som stod i ett hörn. Höjden på denna försilvrade äkta, specialgjorda, Bronson-tändare var över en meter.
Nicke tog försiktigt fram sitt lilla gula plastetui med gula Blend, av normalstorlek bör det nämnas, stegade något fumligt fram till tändaren. Han orkade inte trycka ner avtryckaren som skulle en gnista till den utsusande gasen. Han hann nästan bli lite omtöcknad innan Eugenia kom in med ett ganska stort verktyg samt gummihandskar, som gav bättre fäste, om man tog i. Plötsligt närmast exploderade det fram en låga, som gick ända rakt upp i taket.John Egmond utbrast; - Se så ungdomar. Men nu fick du väl fyr på zigaretten herr Stolpe. Nicke hade lite svedda hårstrån i luggen och en lång svart rand längs med skjortan.
- Visst Herr Egmond. Vi Halmstabor tycker om humor. Hahaha...."
LÄS HELA:
http://zagolandet.blogspot.com/2006/11/jobbskar-aktiviteter.html
(En annan modärnare dödsynd kan förresten vara Fantasin...)
Tuesday, July 07, 2009
Att utbyta hälsningar
Carl-Erik af Geijerstam. Två utdrag finlandssvenska ur Horisont, publicerat i nr 2 1978)
"För femtio år sedan var mörkret totalt en höstkväll när man hade lämnat det upplysta hemmet bakom sig. Vi bodde i skogen och hade cirka en kilometer att gå till närmaste granne. En mulen kväll blev man på denna gamla kvarnväg som uppslukad och nersväljd och kundet inte ens urskilja granarnas toppkonturer mot himlen. Fötterna fick leta sig fram själva men kände väl till vägens alla krökar och sträckningar. Allt var ju också lugnt och ingenting ovanligt brukade hända på dessa mörkervandringar om inte dit skulle räknas de sällsynta gånger man mötte en annan människa på vägen.
Det hördes på långt håll när någon närmade sig och ljudet av stegen blev olycksbådande som om de just var på väg att söka upp en själv där i mörkret.. En gång stannade stegen och det blev alldeles tyst. Jag kände en oemotståndlig frestelse att också stanna. Det var som om rasslet under fotsulorna bara växte och blottställde varje del av min kropp för denne fiende som väntade mig. Då utförde jag en modig handling - kanske en av mitt livs få. Jag fortsatte framåt som vanligt och när jag kom som jag trodde alldeles nära det ställe där jag sist hörde ljud av steg , tog jag in luft och stötte fram traktens sedvanliga hälsning vid denna tid på dygnet: "God afton". Bredvid mig ur mörkret kom samma hälsning, framsagd med samma tveksamma och litet spända men ändå lättade tonfall. Jag tyckte mig känna igen rösten, det var skomakarens fru som var på väg till bruket, men vi bytte inga ord utöver dessa enda. Och plötsligt förstod jag att hon som nyss stannade på vägen hade varit rädd för mina steg och att ängslan var lika stor på båda hållen. Den enkla hälsningen hade fått tillbaka hela sin ursprungliga betydelse att verkligen önska gott i mörkret både åt den man mötte och åt sig själv. Det var magiska ord som kunde göra en fri från ängslan och kanske ville man med dem också försäkra att man själv ville inte kom med så onda avsikter som mörkret kunde ge anledning att tro."
"Flera hälsningar bland Afrikas naturfolk vill uttrycka just aktning för den man möter. De vill ta bort hans ängslan att vara underlägsen och så höja hans självaktning. Slående exempel på detta ger Laurens van der Post i ett par böcker om sina resor på femtiotalet till nomadiserande bushmän i Kalahariöknen. Bushmannen är som bekant liten till växten och använder inte som europeen diminutiv för det han tycker om. En av de vanliga bushmanhälsningarna är att man - liksom eskimåerna - lyfter sin öppna hand högt över huvudet och sedan med hög röst ropar: - "God dag! Jag såg dig skymta på långt håll och jag dör av hunger." Med denna hälsning vill man dels försäkra den mötande att han är så stor till växten att han är lätt att få syn på, dels att man själv är hjälpsökande och förvissad om att få hjälp. Den som nu blir hälsad på detta sätt svarar tillbaka i samma förtröstansfulla ordalag: "God dag! Jag har varit död, men nu när du har kommit lever jag igen".
En gång fick van der Post erfara den mycket reella bakgrunden till dessa hälsningar. Då expeditionen mot slutet av den långa torrtiden på sin väg ut ur öknen har slagit läger mitt på dagen i skuggan av några kameltörnträd, kommer plötsligt en rad mänskliga gestalter mot dem i den flimrande hettan. En rad män, kvinnor och barn av bushfolket trevar sig sakta fram bland törnsnåren utan den vanliga svikten i stegen. "Alla var ohyggligt utmärglade, kinderna var insjunkna, läpparna blåaoch spruckna och de mörkbruna ögonen ovanför kindkotorna djupt insjunkna i skuggorna under pannbenet.---- Och ändå var de så okuvliga i sitt mod, att när de till sist stod framför oss på vacklande ben, lyfte de allesammans ena handen och hälsade oss artigt enligt sitt folks sed: "God dag! Vi såg dig på långt håll och vi dör av hunger."
"För femtio år sedan var mörkret totalt en höstkväll när man hade lämnat det upplysta hemmet bakom sig. Vi bodde i skogen och hade cirka en kilometer att gå till närmaste granne. En mulen kväll blev man på denna gamla kvarnväg som uppslukad och nersväljd och kundet inte ens urskilja granarnas toppkonturer mot himlen. Fötterna fick leta sig fram själva men kände väl till vägens alla krökar och sträckningar. Allt var ju också lugnt och ingenting ovanligt brukade hända på dessa mörkervandringar om inte dit skulle räknas de sällsynta gånger man mötte en annan människa på vägen.
Det hördes på långt håll när någon närmade sig och ljudet av stegen blev olycksbådande som om de just var på väg att söka upp en själv där i mörkret.. En gång stannade stegen och det blev alldeles tyst. Jag kände en oemotståndlig frestelse att också stanna. Det var som om rasslet under fotsulorna bara växte och blottställde varje del av min kropp för denne fiende som väntade mig. Då utförde jag en modig handling - kanske en av mitt livs få. Jag fortsatte framåt som vanligt och när jag kom som jag trodde alldeles nära det ställe där jag sist hörde ljud av steg , tog jag in luft och stötte fram traktens sedvanliga hälsning vid denna tid på dygnet: "God afton". Bredvid mig ur mörkret kom samma hälsning, framsagd med samma tveksamma och litet spända men ändå lättade tonfall. Jag tyckte mig känna igen rösten, det var skomakarens fru som var på väg till bruket, men vi bytte inga ord utöver dessa enda. Och plötsligt förstod jag att hon som nyss stannade på vägen hade varit rädd för mina steg och att ängslan var lika stor på båda hållen. Den enkla hälsningen hade fått tillbaka hela sin ursprungliga betydelse att verkligen önska gott i mörkret både åt den man mötte och åt sig själv. Det var magiska ord som kunde göra en fri från ängslan och kanske ville man med dem också försäkra att man själv ville inte kom med så onda avsikter som mörkret kunde ge anledning att tro."
"Flera hälsningar bland Afrikas naturfolk vill uttrycka just aktning för den man möter. De vill ta bort hans ängslan att vara underlägsen och så höja hans självaktning. Slående exempel på detta ger Laurens van der Post i ett par böcker om sina resor på femtiotalet till nomadiserande bushmän i Kalahariöknen. Bushmannen är som bekant liten till växten och använder inte som europeen diminutiv för det han tycker om. En av de vanliga bushmanhälsningarna är att man - liksom eskimåerna - lyfter sin öppna hand högt över huvudet och sedan med hög röst ropar: - "God dag! Jag såg dig skymta på långt håll och jag dör av hunger." Med denna hälsning vill man dels försäkra den mötande att han är så stor till växten att han är lätt att få syn på, dels att man själv är hjälpsökande och förvissad om att få hjälp. Den som nu blir hälsad på detta sätt svarar tillbaka i samma förtröstansfulla ordalag: "God dag! Jag har varit död, men nu när du har kommit lever jag igen".
En gång fick van der Post erfara den mycket reella bakgrunden till dessa hälsningar. Då expeditionen mot slutet av den långa torrtiden på sin väg ut ur öknen har slagit läger mitt på dagen i skuggan av några kameltörnträd, kommer plötsligt en rad mänskliga gestalter mot dem i den flimrande hettan. En rad män, kvinnor och barn av bushfolket trevar sig sakta fram bland törnsnåren utan den vanliga svikten i stegen. "Alla var ohyggligt utmärglade, kinderna var insjunkna, läpparna blåaoch spruckna och de mörkbruna ögonen ovanför kindkotorna djupt insjunkna i skuggorna under pannbenet.---- Och ändå var de så okuvliga i sitt mod, att när de till sist stod framför oss på vacklande ben, lyfte de allesammans ena handen och hälsade oss artigt enligt sitt folks sed: "God dag! Vi såg dig på långt håll och vi dör av hunger."
Thursday, June 18, 2009
Magnus UNIBETNE´R, den oövervinnerliga nollan
Ja-....gör ingen hemlighet av att jag associerar Magnus Unibetne´r med Sluggo.
Huvubonaden har alltid fattats, (skaffa åtminstone en keps från Shell, Magnus Unibetne´r)
Tyvärr går också tanken till en tolvåring med Elgitarr, som har kommit på hur man klistrar fast dist-knappen. Bzzz. Bzzz. Bzzz. Så bara fortsätter det.
Konstant effekt. Dynamik och Nyanser? Ha, ha, ha.
Bzzz.Bzzz.Bzzz, alla är idioter, Bzzzz. Bzzzz, jämn effekt.
R-vkn--lad, av Bill Clintons saxofon.
Vilket raklödder använder Magnus, är det Jurashopper?
Såg en halvtimme av hans tal till nationen.
Då och då var det roligt när reklamen kom under
en välspäckad femminutare. Färger. Musik.
Men M UB är inte det sämsta man kan se på TV.
Priset tar BALLAR AV STÅL.
Vilka tittarstormar det hade blivit förr i tiden.
Vilka löpsedlar på stan!
En jobbig Jevel tömmer bajshinkar på bilar, lägger bajskorvar på gatan ( i smyg).
Kaninkokerskan? Vilken bedrövelse.
Terrorhumor. Mobbing. Terrorhumor. Mobbing.Terrorhumor.
Det är kul det
Tuesday, June 09, 2009
Elisabeth Höglund får vad hon förtjänar
Så kan det gå i somarvärmen.I nästa inlägg kommer jar att skriva om
Magnus Unibetne´r, den odågan.
Sunday, June 07, 2009
Därför tappade jag definitivt lusten att rösta i EUvalet...
...ex reportern hos SVT, Elisabeth Höglund avgjorde saken. Hon satt i fredagens morgonsoffa, och kunde väl knappat hålla sig innan hon fick ordet.
Föregående talare, som jag just nu glömt namnet på, tyckte att de nya ersättningsnivåerna för EU-parlamentariker blir förskräckligt höga. Elisabet fick ordet, .."jag tycker precis tvärtom", "det är gammaldags att tycka att det är för högt".
Från början hade jag nog tänkt rösta, i flera veckor, men det råkade bli Elisabeth Höglunds uttalande, som satte pricken.
Inkomster är en lekstuga på andras bekostnad?
Hur mycket attityd handlar det om?
Föregående talare, som jag just nu glömt namnet på, tyckte att de nya ersättningsnivåerna för EU-parlamentariker blir förskräckligt höga. Elisabet fick ordet, .."jag tycker precis tvärtom", "det är gammaldags att tycka att det är för högt".
Från början hade jag nog tänkt rösta, i flera veckor, men det råkade bli Elisabeth Höglunds uttalande, som satte pricken.
Inkomster är en lekstuga på andras bekostnad?
Hur mycket attityd handlar det om?
Thursday, May 28, 2009
Fladdermus-Safari i samband med Laholms Kulturfestival
Vill bara påminna om Fladdermus safarin , fredag den 5/6, (Världsmiljödagen).
"En nattlig vandring längs med Lagan för att spana efter fladdermöss. Ser vi dem inte hoppas vi att vi i alla fall kan höra dem med vår nya fladdermusdetektor"
"En nattlig vandring längs med Lagan för att spana efter fladdermöss. Ser vi dem inte hoppas vi att vi i alla fall kan höra dem med vår nya fladdermusdetektor"
Förresten. just idag, är det min sista dag i Laholm, aldrig mer kommer jag att stanna till vid Rolles i Trönninge för att köpa den stora mjukglassen?
Tuesday, May 26, 2009
Här är jag livslevande - mjuk och hångelvänlig.
Rev och slet i några tidningar som skulle i soporna, Aftonbladet 22 maj,..."vänta där är är Kitty Jutbring", javisst ja, hon är på fredagar, hon med någon sorts Hacke Hackspett-frisyr,
"vad skriver hon nu då?", "jaså det är fortfarande den stora följetongen om att hon är SINGEL".
Hur kan hon vara det, som går ut i en halvmiljonupplaga, i nordens upplagemässigt största dagstidning, ryktes och skvallerspridaren nummer 1?
Hon som verkar rätt trevlig, skriver följsamt, till henne borde det stå en kö på 80 manliga uppvaktande (av olika kvalitet...), frå morgon till kväll.
Det slår mig hon är hudlös, hon tillhör delen av relativt unga,
... som är h u d l ö s a.
Emotionellt, utan skyddsnät, alltid 100%.
Som singel går det bra att gå ut med det över hela Sverige.
Eller är det fejkat?
Hon är minerad?
Rubriken på hennes krönika var som rubriken på detta blogginlägg.
Skillnaden är, i alla fall den, att jag har skyddshud mot elaka, arroganta, stöddiga och onödigt självupptagna käringmonster.
"vad skriver hon nu då?", "jaså det är fortfarande den stora följetongen om att hon är SINGEL".
Hur kan hon vara det, som går ut i en halvmiljonupplaga, i nordens upplagemässigt största dagstidning, ryktes och skvallerspridaren nummer 1?
Hon som verkar rätt trevlig, skriver följsamt, till henne borde det stå en kö på 80 manliga uppvaktande (av olika kvalitet...), frå morgon till kväll.
Det slår mig hon är hudlös, hon tillhör delen av relativt unga,
... som är h u d l ö s a.
Emotionellt, utan skyddsnät, alltid 100%.
Som singel går det bra att gå ut med det över hela Sverige.
Eller är det fejkat?
Hon är minerad?
Rubriken på hennes krönika var som rubriken på detta blogginlägg.
Skillnaden är, i alla fall den, att jag har skyddshud mot elaka, arroganta, stöddiga och onödigt självupptagna käringmonster.
Friday, May 22, 2009
Vilken TUR att du följde Zagolandets förslag
... på så sätt gjorde du bara av med 8 kronor!
Tre såna insatser är förresten ungefär vad en lokal bussbiljett kostar med Halmstad Lokaltrafik.
Ta bussen till Örjans Vall istället för att tippa?
Häng på staketet, hör dem jubla.
Allvarligt talat rent dåligt var förslaget nedan inte.
Det var bara på 8 rader.
INGEN hade ju tretton rätt (Jääckpott!)
Shaktar vann sin match, på förlängningstid.
Halmstad är labila, det påstod jag.
Landskrona Boys dessvärre, verkar lika betryggande som en bro av våt wellpapp.
Hur länge skall Hammarby ha Fru Fortuna på sin sida?
Tre såna insatser är förresten ungefär vad en lokal bussbiljett kostar med Halmstad Lokaltrafik.
Ta bussen till Örjans Vall istället för att tippa?
Häng på staketet, hör dem jubla.
Allvarligt talat rent dåligt var förslaget nedan inte.
Det var bara på 8 rader.
INGEN hade ju tretton rätt (Jääckpott!)
Shaktar vann sin match, på förlängningstid.
Halmstad är labila, det påstod jag.
Landskrona Boys dessvärre, verkar lika betryggande som en bro av våt wellpapp.
Hur länge skall Hammarby ha Fru Fortuna på sin sida?
Tuesday, May 19, 2009
EUROPATIPSET 20-21maj
Fgg på den blogg, aktuellt tips!
För dig som räknar enkronor inan du går till Lidl, Netto, Willy´s....
För dig som inte siktar på en ny svettig plocka jordgubbar säsong...
Det är för tufft att bara lägga fram en enkel rad, min utgångsrad
har tre halvgarderingar. Det kostar 8 kronor.
Gardera vidare eller, kryssa i rutan för höjd insats.
1. Shaktar - W Bremen 1
2. AIK - Elfsborg x
3. Brommap - Hammarby x
4. GAIS - IFK Göteborg 2
5. Halmstad - Gefle 1x
6. Kalmar FF - Örgryte 1
7. Malmö FF - Örebro SK 1x
8. Trelleborg - Djurgården 1
9. Assyriska - Åtvidaberg 1
10. Falkenberg - Syrianska x2
11. GIFSundsvall - Vasalund 1
12. Landskrona - Ljungskile 1
13. Mjälllby - Qviding 1
kommentarer:
1 Shaktar är urstarka, redan i relativ närhet av sin hemmaplan. Den här UEFAcupfinalen spelas i Turkiet. WBremen har inte varit speciellt starka i tyska Bundesliga denna säsong.
2. AIK är vanligen en maktfaktor på hemmaplan. Elfsborg är tillräckligt sårbartför att kryssa.
3. Brommapojkarna är besvärligare för Hammarby, än bortaklena MFF, som lite lite turligt besgrades nyligen.
4. Göteborg klarar normalt detta.
5. Halmstad har ofta stöd och flyt på hemmaplan i slutet av maj, i början av juni...., men laget verkar i år ganska labilt.
6. Kalmar på väg framåt, Örgyte har kris
7. MFF-Örebro, typiskt 0-0, 1-1..., förr i tiden... (?) Båda lagen starkast på hemmaplan.
8. Trelleborg bättre, tyngre, än man tror, speciellt hemma.
9. Åtvid floppade hemma mot Norrköping. Assyriska klar chans
10. Lag med "invandrarbakgrund" har ofta mycket vilja/teknisk skickliget. Slog ut Elfsborg ur cupen nyligen ? Falkenberg får freda sig.
11. Sundsvall men ,typisk superettamatch som kan sluta på olika sätt, här skulle jag lägga min första ytteligare gardering.
12. Landskrona borde gneta till sig en seger över Ljungskile som inte alls är som tidigare.
13. Mjällby verkar ha ett superlag i år, Oviding svagare än tidigare.
nästa inlägg på ZAGOLANDET kommer att heta
"Vilken tur att du följde ZAGOLANDETS förslag."
För dig som räknar enkronor inan du går till Lidl, Netto, Willy´s....
För dig som inte siktar på en ny svettig plocka jordgubbar säsong...
Det är för tufft att bara lägga fram en enkel rad, min utgångsrad
har tre halvgarderingar. Det kostar 8 kronor.
Gardera vidare eller, kryssa i rutan för höjd insats.
1. Shaktar - W Bremen 1
2. AIK - Elfsborg x
3. Brommap - Hammarby x
4. GAIS - IFK Göteborg 2
5. Halmstad - Gefle 1x
6. Kalmar FF - Örgryte 1
7. Malmö FF - Örebro SK 1x
8. Trelleborg - Djurgården 1
9. Assyriska - Åtvidaberg 1
10. Falkenberg - Syrianska x2
11. GIFSundsvall - Vasalund 1
12. Landskrona - Ljungskile 1
13. Mjälllby - Qviding 1
kommentarer:
1 Shaktar är urstarka, redan i relativ närhet av sin hemmaplan. Den här UEFAcupfinalen spelas i Turkiet. WBremen har inte varit speciellt starka i tyska Bundesliga denna säsong.
2. AIK är vanligen en maktfaktor på hemmaplan. Elfsborg är tillräckligt sårbartför att kryssa.
3. Brommapojkarna är besvärligare för Hammarby, än bortaklena MFF, som lite lite turligt besgrades nyligen.
4. Göteborg klarar normalt detta.
5. Halmstad har ofta stöd och flyt på hemmaplan i slutet av maj, i början av juni...., men laget verkar i år ganska labilt.
6. Kalmar på väg framåt, Örgyte har kris
7. MFF-Örebro, typiskt 0-0, 1-1..., förr i tiden... (?) Båda lagen starkast på hemmaplan.
8. Trelleborg bättre, tyngre, än man tror, speciellt hemma.
9. Åtvid floppade hemma mot Norrköping. Assyriska klar chans
10. Lag med "invandrarbakgrund" har ofta mycket vilja/teknisk skickliget. Slog ut Elfsborg ur cupen nyligen ? Falkenberg får freda sig.
11. Sundsvall men ,typisk superettamatch som kan sluta på olika sätt, här skulle jag lägga min första ytteligare gardering.
12. Landskrona borde gneta till sig en seger över Ljungskile som inte alls är som tidigare.
13. Mjällby verkar ha ett superlag i år, Oviding svagare än tidigare.
nästa inlägg på ZAGOLANDET kommer att heta
"Vilken tur att du följde ZAGOLANDETS förslag."
Thursday, May 14, 2009
Nedbrunna skolor
Vallåsskolan i Halmstad har brunnit , (det har även hänt tidigare, då byggde man en ny).
Råkade se något av förödelsen, skulle till biblioteket som ligger i anslutning.
Dessa skolbränder på olika platser runtom i landet har pågått länge.
Det vore på sin plats med en bok som redovisar dessa dåd.
I de flesta fall är det anlagda bränder antar jag.
Kostnader?
Vilken kommun har råd?
I den här frågan hamnar jag långt till höger.
Hur bestraffar man terrordåd i andra kulturer?
Piskas de på torget, oavsett ålder?
Vore det inte dags för en nationell samling kring anlagda
skolbränders existensberättigande?
Om ett annan nation, låt oss säga något grannland, år efter år
höll på och bränna ner våra skolor. lite i smyg, som krypskyttar.
då hade det blivit en utrikespolitisk kris.
Tänder man på skolor av misstag?
Nej, det är mycket, mycket medvetet.
Ingen gör inbrott och råkar sedan slinta med tändstickorna eller tändaren.
Tänk om man då och då läser om nedbrunna sjukhus..., och så vidare?
Föräldraansvaret är mycket lågt.
Varför inte låta dom betala om det sedan kostar 1 miljon per brand.
Råkade se något av förödelsen, skulle till biblioteket som ligger i anslutning.
Dessa skolbränder på olika platser runtom i landet har pågått länge.
Det vore på sin plats med en bok som redovisar dessa dåd.
I de flesta fall är det anlagda bränder antar jag.
Kostnader?
Vilken kommun har råd?
I den här frågan hamnar jag långt till höger.
Hur bestraffar man terrordåd i andra kulturer?
Piskas de på torget, oavsett ålder?
Vore det inte dags för en nationell samling kring anlagda
skolbränders existensberättigande?
Om ett annan nation, låt oss säga något grannland, år efter år
höll på och bränna ner våra skolor. lite i smyg, som krypskyttar.
då hade det blivit en utrikespolitisk kris.
Tänder man på skolor av misstag?
Nej, det är mycket, mycket medvetet.
Ingen gör inbrott och råkar sedan slinta med tändstickorna eller tändaren.
Tänk om man då och då läser om nedbrunna sjukhus..., och så vidare?
Föräldraansvaret är mycket lågt.
Varför inte låta dom betala om det sedan kostar 1 miljon per brand.
Sunday, April 19, 2009
Thursday, March 19, 2009
UPPHOVSRÄTT coh FILDELNINGSDEBATT
...Zagolandet är på väg in i den,
vill ni ha riktig debatt kan ni t ex läsa
http://dn.se/kultur-noje/debatt-essa/debatt-fildelning-och-kultur-1.824774
vill ni ha riktig debatt kan ni t ex läsa
http://dn.se/kultur-noje/debatt-essa/debatt-fildelning-och-kultur-1.824774
För att ta det från början.
Varför kopierade man förr i tiden, jag menar, för riktigt länge sedan.
När var det värt att kopiera ett meddelande från någon stentavla?
När meddelandet representerade något värde antar jag.
När var det värt att kopiera ett meddelande från någon stentavla?
När meddelandet representerade något värde antar jag.
Inte direkt ett ekonomiskt värde, även om det kunde ha att göra med dåtida maktstrukturer. Religion, andlighet, ... eller helt enkelt att det fanns något som värt att veta, som var värt att föra vidare.
Teknologin tillät inte någon omedelbar masstillverkning av meddelanden.
Teknologin tillät inte någon omedelbar masstillverkning av meddelanden.
Snarare spreds värdet (oftast) från mun till mun.
Med tiden uppstod förvrängningar, variationer.
Med tiden kunde det även ske feltolkningar.
Somliga budskap ansågs så viktiga att de bevakades
När kopior uppstod kunde de vara långtifrån identiska.
Somliga budskap hade sådan kraft att människor kunde liksom sola
sig i dess värde.
Originalet spelade naturligtvis en speciell roll.
Det uppstod först. Av vem, hur och när?
++++++++++++++++++++++++++
Coco Chanel: "utan kopior, ingen framgång"
Så kan man också se det. I det senare läget, då man accepterat tanken på att det finns kopior.
Men, men,...vad är en kopia?
Det kan ju betyda "Look-a-Likes".
Det kan vara bilar.
Gitarrer. Kroppsdelar.
(fortsätter)
bilder från
Sunday, March 15, 2009
INLINDAD AV LJUD
För ungefär tjugo år sedan åkte jag runt i Västmanland med vokalgruppen Vocal Eyes. De hade vad jag förstod vunnit riksfinalen i Musik Direkt. Gruppen bestod av 6 relativt unga röster, 3 kvinnor och 3 män Jag var en typ av tekniker med en ganska liten ljud- och ljusanläggning. Såg till att de hade varsin mikrofon och hade det delikata uppdraget att ordna ljudbilden.
Kunde panorera ut varje kanal, så att ljudet överenstämde med den visuella bilden. Ett önskeläge, inget bökigt standardiserat trumset som bullrade i bakgrunden (=d v s överallt).
Inga ordningsvakter, inga hönsnät framför scenen.
En av lokalerna var så liten (Skultuna?) att man nådde taket med handflatan, en hade en ett scendjup på 1,5 meter... (Virsbo?), bakom draperiet fanns bara en vägg.
En av vokalisterna hette Malena Ernman. De var alla bra, härligt samspelta, finurliga arrangemang. Bas och rytmik skötte de själva med rösterna.
Har glömt vilken Beatlesslåt de hade med på repertoaren, var det Paperbackwriter, Back in the U.S.S.R....?? Får försöka hitta kassettinspelningen jag har någonstans från den tiden.
Efter det dryga dussinet föreställningarna ute i länet, var det samling, vad jag minns, hemma hos Malena. Under den korta tid jag hann vara där, spelade hon upp någonting från en vinyl-LP, sina favoriter.
(tyvärr har jag glömt namnet på favoriterna,...KNAPPAST kING kONG sINGERS))
Kunde panorera ut varje kanal, så att ljudet överenstämde med den visuella bilden. Ett önskeläge, inget bökigt standardiserat trumset som bullrade i bakgrunden (=d v s överallt).
Inga ordningsvakter, inga hönsnät framför scenen.
En av lokalerna var så liten (Skultuna?) att man nådde taket med handflatan, en hade en ett scendjup på 1,5 meter... (Virsbo?), bakom draperiet fanns bara en vägg.
En av vokalisterna hette Malena Ernman. De var alla bra, härligt samspelta, finurliga arrangemang. Bas och rytmik skötte de själva med rösterna.
Har glömt vilken Beatlesslåt de hade med på repertoaren, var det Paperbackwriter, Back in the U.S.S.R....?? Får försöka hitta kassettinspelningen jag har någonstans från den tiden.
Efter det dryga dussinet föreställningarna ute i länet, var det samling, vad jag minns, hemma hos Malena. Under den korta tid jag hann vara där, spelade hon upp någonting från en vinyl-LP, sina favoriter.
(tyvärr har jag glömt namnet på favoriterna,...KNAPPAST kING kONG sINGERS))
Vem kan vänta för länge?
Det här jag nyss skickat till Hallandsposten, Laholmsafdelningen
Hej,
utan att vilja förringa ert reportage om Kulturskolan i HP 14 mars (Laholmssidan) kan jag tillägga; ungefär en gång om året läser jag liknande reportage i olika tidningar. Här är rubriken "HUNDRATALS BARN STÅR I KÖ TILL KULTURSKOLAN". I det här fallet gäller det Laholm.
Själv jobbar jag f. n. inom ett av studieförbunden , har varit tillgänglig ett par dagar i veckan i just Laholm de senaste åren och jag har platser kvar.
Mina huvudsakliga ämnen är gitarr-elgitarr-elbas, samt rytmik som jag involverar i alla delar.
Min kurserfarenhet sträcker sig mer än trettio år tillbaka i tiden. Jag har även elva terminers erfarenhet från, den kommunala musikskolan, som det hette tidigare.
Skillnaden med Kulturskolor, är att inom studieförbunden jobbar man under något friare former, kan vara mer deltagarstyrt.
Ibland är skillanderna marginella, det betyder inte alltid att de kvalitativa skillanderna är till studieförbundens nackdel. även om handledare/lärare inom studieförbunden i regel är underbetalda i förhållande till Kulturskolans, som i regel också har större resurser när det gäller lokaler, utrustning och antal lärare.
Om dessa köfenomen till Kulturskolan har jag som nämnts hört ofta talas om. Jag träffar även föräldrar som tröttnat. I min öron är det bisarrt med fyra års väntetider. Det är barn det handlar om, fyra år är en oerhört lång väntetid för en ung människa. Redan två år är det. Vad är det för ungdomsaktivitet? Ibland verkar det som om det är fint med köer, det smäller i alla fall högre än brist på deltagare. Med köer kan det vara lättare att få kommunala och statliga anslag.
En gång i tiden fanns det inte kommunala kulturskolor av det här slaget, musikdelen sköttes ofta av studieförbundet ABF (Arbetarnas bildningsförbund), då ofta med den äran bör tilläggas. Under 1970talet, övergångsperioden, då alltfler kommunala musikskolor blev till, var det ungefär hugget som stucket med ersättningsnivåerna (alltså lön). Jobbade man inom den nya kommunala musikskolan eller ett studieförbund var det ungefär lika betalt. På den tiden ansågs det fortfarande lite fint med kvällskurser, OB-tid var/är det ju också..., till skillnad från idag.
Sedan dess har studieförbunden i olika etapper punkterats, under flera decennier, på många håll i landet vågar jag påstå. Det finns lokala undantag med livaktiga studieförbundsavdelningar, men ofta jobbar de på lite sikt i motvind i förhållande till kommunala aktiviteter.
Nu är det ju i huvudsak inte längre studieförbundet, utan kommunen som sköter musikkurser/utbildning för ungdom. Så är den medelåldriga svenskens (förälderns) världsbild i detta ämne verkar det som. Slentrianmässigt skickar man in sina barn i köerna utan att ägna en tanke på, om, det verkligen är den enda vägen
Enda vägen till vaddå? En snitslad bana till högre musikutbildning? I de allra flesta fall handlar det inte alls om det, utan aktivera ungdom för den närmaste framtiden, perspektivet är kanske några år fram i tiden.
Hej,
utan att vilja förringa ert reportage om Kulturskolan i HP 14 mars (Laholmssidan) kan jag tillägga; ungefär en gång om året läser jag liknande reportage i olika tidningar. Här är rubriken "HUNDRATALS BARN STÅR I KÖ TILL KULTURSKOLAN". I det här fallet gäller det Laholm.
Själv jobbar jag f. n. inom ett av studieförbunden , har varit tillgänglig ett par dagar i veckan i just Laholm de senaste åren och jag har platser kvar.
Mina huvudsakliga ämnen är gitarr-elgitarr-elbas, samt rytmik som jag involverar i alla delar.
Min kurserfarenhet sträcker sig mer än trettio år tillbaka i tiden. Jag har även elva terminers erfarenhet från, den kommunala musikskolan, som det hette tidigare.
Skillnaden med Kulturskolor, är att inom studieförbunden jobbar man under något friare former, kan vara mer deltagarstyrt.
Ibland är skillanderna marginella, det betyder inte alltid att de kvalitativa skillanderna är till studieförbundens nackdel. även om handledare/lärare inom studieförbunden i regel är underbetalda i förhållande till Kulturskolans, som i regel också har större resurser när det gäller lokaler, utrustning och antal lärare.
Om dessa köfenomen till Kulturskolan har jag som nämnts hört ofta talas om. Jag träffar även föräldrar som tröttnat. I min öron är det bisarrt med fyra års väntetider. Det är barn det handlar om, fyra år är en oerhört lång väntetid för en ung människa. Redan två år är det. Vad är det för ungdomsaktivitet? Ibland verkar det som om det är fint med köer, det smäller i alla fall högre än brist på deltagare. Med köer kan det vara lättare att få kommunala och statliga anslag.
En gång i tiden fanns det inte kommunala kulturskolor av det här slaget, musikdelen sköttes ofta av studieförbundet ABF (Arbetarnas bildningsförbund), då ofta med den äran bör tilläggas. Under 1970talet, övergångsperioden, då alltfler kommunala musikskolor blev till, var det ungefär hugget som stucket med ersättningsnivåerna (alltså lön). Jobbade man inom den nya kommunala musikskolan eller ett studieförbund var det ungefär lika betalt. På den tiden ansågs det fortfarande lite fint med kvällskurser, OB-tid var/är det ju också..., till skillnad från idag.
Sedan dess har studieförbunden i olika etapper punkterats, under flera decennier, på många håll i landet vågar jag påstå. Det finns lokala undantag med livaktiga studieförbundsavdelningar, men ofta jobbar de på lite sikt i motvind i förhållande till kommunala aktiviteter.
Nu är det ju i huvudsak inte längre studieförbundet, utan kommunen som sköter musikkurser/utbildning för ungdom. Så är den medelåldriga svenskens (förälderns) världsbild i detta ämne verkar det som. Slentrianmässigt skickar man in sina barn i köerna utan att ägna en tanke på, om, det verkligen är den enda vägen
Enda vägen till vaddå? En snitslad bana till högre musikutbildning? I de allra flesta fall handlar det inte alls om det, utan aktivera ungdom för den närmaste framtiden, perspektivet är kanske några år fram i tiden.
Thursday, March 12, 2009
Har Mia och Klara någon framtid ??
Jag menar dessa två vardagsnära tjejer, kända från TV, så vardagsnära att det ibland är svårt att veta om det är högklassig kittlande fiktion eller bara en bevakningskamera på vilken plats i samhället som helst. Visst skrattar jag inombords när jag för åttonde gången ser den hjälmfrisyr beklädda hundinstruktören eller den bjäbbande frisörskan, och alla andra figurer. Inte att förglömma den märkliga företagskursledaren. (Han är en Christopher Walken Looka-a-like, även om det inte är lika tydligt i säsongens upplaga)
En helt annan sak är Hanna Hallgrens (Kabusa böcker) avhandling; "När lesbiska blev kvinnor - När kvinnor blev lesbiska", som skildrar hur en alternativ form av lesbisk identifikation - den kvinnoidentifierade kvinnan - formades i motsats till den dominerande kulturens diskurser om lesbiskhet som manhaftighet på 1970 och -80talen.
Ja, så börjar en artikel i en begagnad Aftonbladet 10 februari, signerad Edda Manga (ide´historiker och skribent i Göteborgsposten) - som jag just skulle slänga, hela tidningen alltså. Det var en tisdagstidning som jag antagligen köpt enbart för att få lite fotbolltipsinformationer. För att återgå till Mia och Klara, visst är dom lite äckliga bitvis, men det är säkert meningen.
Vad har jag lättare att ta in? Edda Mangas story över Hanna Hallgrens avhandling, eller ett vanligt kaotiskt avsnitt med Mia och Klara?
Mitt spontana svar är, komiken, även om den inte ens är minnesvärd.
Edda ställer inte så lite intellektuella krav själv i sin text, men sammafattar Hanna Hallgrens; "Hallgrens avhandling, liksom många avhandlingar, lider av omständiga förklaringar av författarens hantverk, onödiga sammanfattningar av innehållet och överflöd av teoretiska begrepp av vilka ett fåtal verkligen används. Ändå finns det en nerv som gör läsningen spännande"
Innan det skriver hon bland annat, jag vet inte om det är ett direkt citat ur avhandlingen, det vore mycket möjligt; " Kvinnoidentifierade lesbiska gjorde upp med synen att den vaginala orgasmen utgjorde slutpunkten i kvinnors sexuella utveckling, diskuterade huruvida penetration stred mot en egalitär sexualitet och lovsjöng klitoris som ett unikt erogent organ vars enda funktion var att skänka kvinnor njutning."
Just det är skulle Mia och Klara säkert med lätthet också kunna avhandla, om än i annorlunda ordalag. Men det vore inte så seriöst, även om samtalet skedde vid köksbordet, en helt vanlig dag, i en helt annan förvirrande inramning än det samtalet handlar om.
Vanliga dagar finns det emellertid sällan i avhandlingarnas värld, utan språkkonstruktionerna föder egentligen värre fiktioner, än en humorserie, nämligen den språkliga byråkratins upphöjda självdyrkan.Varför måste man skriva avhandlingar för att förklara kvinnors sexualitet? Vem är dessa avhandlingar till för? (Är det inte åter männen som lurar där i vassen?)
Antagligen är det motiverat i sitt sammanhang, kanske är det välgjort, kanske tillför det något. Men jag tvivlar på att det är lättillgängligt.
För folkligt får det ju aldrig bli, sexualiteten, det vore för billigt. Intet skrattretande skämt.
Det skall förklarars i en manual, som ritningen på husets nya energibesparande apparat, som alla i lokalsamhället bör införskaffa sig.
Bestämmelserna är ju sådana. Folket bör ägna sig, åt en ständigt pågående seriös fortplantning under kontollerade former.
Från en annan värld, musikens, vet jag att det har funnits mycket träpinnebyråkrati, - kring t ex vad ljud är, hur det skall användas, vilka är musikaliska? Vad är vackert, vad är fult?
Diktat och formuleringar kan styra utbildningar i så hög grad att det snarare handlar handlar om intellektuell inavel än upplysning.
Det hör till sakens "natur" att isolerade, robotliknande, kretsar ser helst bara dem som finns i den egna kretsen, alla andra utanför är retoriskt dåliga exempel.
I länder som Afghanistan kan jag fantsiera att det behövs avhandlingar, även i fler ämnen än musik, men frågan är om det finns någon som begriper dom.
Det går inte att omvända någon med ett språk som för denne är främmande.
Ja, Mia och Klara behövs, ni har en framtid, men inte nödvändigtvis i hemlandet. I en klubbstuga i Alaska, vid en flod i Indien. Där är ert
framtida arbetsfält, med skrattande män på första parkett. Män skrattar ju gärna åt halvkorkade kvinnor. Dåliga exempel om man så vill.
Framträder inte män som humoristiska dåliga exempel? Jo, hur mycket som helst, som vanligt har man mutat in en dominerande ställning. Frågan om man längre orkar skratta åt dem.
Det har gått så långt att skämten blivit allvar, livsstil. Bisarra bonusar, ovanpå en redan bisarr månadslön, kan ju egentligen inte vara allvarligt menat? Vad har dessa komiker så mycket mer av? - i intellektuell eller fysisk kapacitet, än genomsnittet?
Hur ser dessa människors måltider ut?
Inga små pizzabudbilar här inte, det skall vara en långtradare med matvaror när hungern gör sig. påmind. Hur många magar har konsulter? En för att ta redigt betalt.
En sak är säker, så stora skämtare blir aldrig Mia och Klara.
En helt annan sak är Hanna Hallgrens (Kabusa böcker) avhandling; "När lesbiska blev kvinnor - När kvinnor blev lesbiska", som skildrar hur en alternativ form av lesbisk identifikation - den kvinnoidentifierade kvinnan - formades i motsats till den dominerande kulturens diskurser om lesbiskhet som manhaftighet på 1970 och -80talen.
Ja, så börjar en artikel i en begagnad Aftonbladet 10 februari, signerad Edda Manga (ide´historiker och skribent i Göteborgsposten) - som jag just skulle slänga, hela tidningen alltså. Det var en tisdagstidning som jag antagligen köpt enbart för att få lite fotbolltipsinformationer. För att återgå till Mia och Klara, visst är dom lite äckliga bitvis, men det är säkert meningen.
Vad har jag lättare att ta in? Edda Mangas story över Hanna Hallgrens avhandling, eller ett vanligt kaotiskt avsnitt med Mia och Klara?
Mitt spontana svar är, komiken, även om den inte ens är minnesvärd.
Edda ställer inte så lite intellektuella krav själv i sin text, men sammafattar Hanna Hallgrens; "Hallgrens avhandling, liksom många avhandlingar, lider av omständiga förklaringar av författarens hantverk, onödiga sammanfattningar av innehållet och överflöd av teoretiska begrepp av vilka ett fåtal verkligen används. Ändå finns det en nerv som gör läsningen spännande"
Innan det skriver hon bland annat, jag vet inte om det är ett direkt citat ur avhandlingen, det vore mycket möjligt; " Kvinnoidentifierade lesbiska gjorde upp med synen att den vaginala orgasmen utgjorde slutpunkten i kvinnors sexuella utveckling, diskuterade huruvida penetration stred mot en egalitär sexualitet och lovsjöng klitoris som ett unikt erogent organ vars enda funktion var att skänka kvinnor njutning."
Just det är skulle Mia och Klara säkert med lätthet också kunna avhandla, om än i annorlunda ordalag. Men det vore inte så seriöst, även om samtalet skedde vid köksbordet, en helt vanlig dag, i en helt annan förvirrande inramning än det samtalet handlar om.
Vanliga dagar finns det emellertid sällan i avhandlingarnas värld, utan språkkonstruktionerna föder egentligen värre fiktioner, än en humorserie, nämligen den språkliga byråkratins upphöjda självdyrkan.Varför måste man skriva avhandlingar för att förklara kvinnors sexualitet? Vem är dessa avhandlingar till för? (Är det inte åter männen som lurar där i vassen?)
Antagligen är det motiverat i sitt sammanhang, kanske är det välgjort, kanske tillför det något. Men jag tvivlar på att det är lättillgängligt.
För folkligt får det ju aldrig bli, sexualiteten, det vore för billigt. Intet skrattretande skämt.
Det skall förklarars i en manual, som ritningen på husets nya energibesparande apparat, som alla i lokalsamhället bör införskaffa sig.
Bestämmelserna är ju sådana. Folket bör ägna sig, åt en ständigt pågående seriös fortplantning under kontollerade former.
Från en annan värld, musikens, vet jag att det har funnits mycket träpinnebyråkrati, - kring t ex vad ljud är, hur det skall användas, vilka är musikaliska? Vad är vackert, vad är fult?
Diktat och formuleringar kan styra utbildningar i så hög grad att det snarare handlar handlar om intellektuell inavel än upplysning.
Det hör till sakens "natur" att isolerade, robotliknande, kretsar ser helst bara dem som finns i den egna kretsen, alla andra utanför är retoriskt dåliga exempel.
I länder som Afghanistan kan jag fantsiera att det behövs avhandlingar, även i fler ämnen än musik, men frågan är om det finns någon som begriper dom.
Det går inte att omvända någon med ett språk som för denne är främmande.
Ja, Mia och Klara behövs, ni har en framtid, men inte nödvändigtvis i hemlandet. I en klubbstuga i Alaska, vid en flod i Indien. Där är ert
framtida arbetsfält, med skrattande män på första parkett. Män skrattar ju gärna åt halvkorkade kvinnor. Dåliga exempel om man så vill.
Framträder inte män som humoristiska dåliga exempel? Jo, hur mycket som helst, som vanligt har man mutat in en dominerande ställning. Frågan om man längre orkar skratta åt dem.
Det har gått så långt att skämten blivit allvar, livsstil. Bisarra bonusar, ovanpå en redan bisarr månadslön, kan ju egentligen inte vara allvarligt menat? Vad har dessa komiker så mycket mer av? - i intellektuell eller fysisk kapacitet, än genomsnittet?
Hur ser dessa människors måltider ut?
Inga små pizzabudbilar här inte, det skall vara en långtradare med matvaror när hungern gör sig. påmind. Hur många magar har konsulter? En för att ta redigt betalt.
En sak är säker, så stora skämtare blir aldrig Mia och Klara.
Tuesday, March 03, 2009
Före detta Partiledare samlar sina styrkor
Aj, aj...detta missar jag idag;
Den Rätte För Rosing, TV5 klockan 20:00
(bästa sändningstid för vetenskapliga dokumentärer).
"Linda åker tillsammans med de sex återstående killarna på en romantisk weekend till Åre" .
Jag missar också DESPERATE HOUSEWIVES klockan 21:00.
"Susans dotter Julie kommer på besök och hon har överraskande med sig en ny pojkvän."
Vad finns det nu att prata om på jobbet i morgon?
Den Rätte För Rosing, TV5 klockan 20:00
(bästa sändningstid för vetenskapliga dokumentärer).
"Linda åker tillsammans med de sex återstående killarna på en romantisk weekend till Åre" .
Jag missar också DESPERATE HOUSEWIVES klockan 21:00.
"Susans dotter Julie kommer på besök och hon har överraskande med sig en ny pojkvän."
Vad finns det nu att prata om på jobbet i morgon?
Sunday, March 01, 2009
O P H A N I A
Några gånger i min ungdom hade jag varit på lådbilsrally, som åskådare. Nerför en hyfsad backe tävlade man, i mer eller mindre fantasifulla ekipage. Dessa minnesbilder underlättade för mig förståelsen av de fordon som stod uppställda vid Opahnias östra stadsport. För att komma till samhället skulle man logga in i en liten kioskliknande byggnad, därefter leta upp det fordon man blivit tilldelad. Vanligen stod ett sådant redan i startposition. Ner till Ophania åkte man längs en flera kilometer lång backe. Det fanns egentligen fyra backar, en från varje vädersträck. genom tillfälligheter hade jag valt den östra backen.
Ophania låg i en grop.
Genom satellitfoto kan man se hur samhället ligger som en mörk fläck mitt i en kvadrat. Det var tidigt välbekant att tog man sig till Ophania, var det inte så lätt att ta sig därifrån. De som är infödda Ophaniabor brukar aldrig ta sig därifrån, helt enkelt för att de vet vanligen väldigt lite om hur det i praktiken är att leva i världen utanför. För en infödd Ophaniabo känns världen utanför mycket otrygg.
Inte ens banken hittar man, den ligger ju inte på det vanliga stället.
Vinden susade lite kring öronen när jag rullade nerför backen i ett blåvitt ekipage. Kunde bedöma att lådbilen var en lyckad imitation av en Corvette Stingray.
Farten var väl inte mer än 12-15 kilometer i timmen.
Det var alltså inte en särskilt brant nerförsbacke, men den var lång. Lite avkopplande var det faktiskt att se det ganska öde landskapet passera revy under relativ tystnad.
Vegetationen ökade ju längre bilen rullat neråt dalen. men det var ödemark, utan mänsklig bebyggelse. Såg en skogshare och några fåglar.
Backen började plana ut ytterligare. Någon minut senare uppenbarade sig första tecknen på bebyggelse. Det påminde ungefär som när man åker tåg och plötsligt rullar ut ur ett skogsparti.
Ur en koja invid dök det upp en ung man i ljus overall, med en stor metallkrok som var fäst i en vajer, som i sin tur var fäst vid linbanan ovanför, som här tog vid.
Rutinerat hakade han fast kroken i nosen på mitt fordon.
Farten ökade nu betydligt, det ryckte till ibland. Jag anade att från och med nu skulle också bebyggelsen vid båda sidor succesivt hela tiden öka.
Ophania var en stor stadsliknande tätort, med ganska låg bebyggelse.
Enligt förhandsinformationen jag hade fått, skulle jag komma direkt till dess centrum.
Mitt första obligatoriska göromål var att skaffa ett arbete.
En hälsokontroll skulle också ske, troligen i samband med en intervju. Behövde inte fråga efter vägen, eftersom jag hade fått en liten karta, Introduktion till Ophania, redan vid inloggningen, uppe vid den långa backens början.
Det hela var förvånansvärt enkelt när jag steg av vid en lite större station, Ophania Grand Central. Därifrån hade jag bara några meter att gå till INSKRIVNINGEN.
Skylten var nästan överdrivet stor.Ingen sade något till mig. Alla verkade liksom redan finnas på plats för just mig, vilken korridor eller vilket rum jag än kom till. Några log. Oftast bara med en liten gest med handen.
Jag fann det behagligt och enkelt, så här långt i alla fall. Somliga gamla bekanta hade innan resan försökt skrämma mig med att Ophania, det var...., ja, man hade sett på mig med skräckslagen blick. Som om att det fanns något man saknade ord till.
Som om att Ophania låg under all kritik.
Jag trodde inte alls på det, mest att dom varit lite avundsjuka. För mig var det det inte resmålet för en ren semester, men ett fungerande samhälle där man kunde arbeta och bo.
Efter att åter ha skrivit min namnteckning på ett papper, som verkade vara en kopia på det jag skrivit på vid inloggningen, fick jag i ett rum träffa den förste som tilltalade mig med ord.
Det var en läkare, dr Bruhnstein, vilket namnbrickan direkt avslöjat för mig.
Kände mig lite lugnad av att möta en speciell person.
Hade känt en liten oro inför mitt första möte med en talande människa.
Skulle det vara en man eller en kvinna?
Hade den personen en ospecificerad sexuell läggning?
I Ophania hade alla, jag sett så här långt, likadana ljusa uniformer. Dr Bruhnstein var tveklöst en kvinna, något storvuxen. Hon såg mig rakt i ögonen, inte direkt ovänligt, men ganska uttryckslöt. Så fortsatte i en halvminut, som om hon väntade på att jag skulle säga något.
Så var det,... kom på att hon bara väntade på att jag skulle berätta något!
- Ja, jag har kommit till Ophania och nu e det dags för en läkarundersökning, om jag har förstått det rätt? Resan har gått utmärkt. Kan inte klaga på något tycker jag.
Hon, Dr Bruhnstein, blinkade några gånger, men hade annars samma min som tidigare. Som om hon väntade. Det gick ytterligare tio sekunder.Skulle just fortsätta...., när hon öppnade munnen, drog in ett större andetag, hennes byst höjde sig.
Luften kom ut ur henne igen när hon sade;
- OH FAN.
Jag blev i några sekunder mest förvånad och kom inte för mig annat än att nicka.
Samtidigt kom några andra sköterskor som tog tag i mig, förde mig ut ur rummet, till ett annat, som det visade sig vara ett ganska vanligt kontorslandskap. Kunde det vara Försäkringskassan?
Det var Arbetsförmedlingen. Det medicinska hade varit snabbt överstökad hann jag tänka, förstod att nu gällde det att fokusera på arbetstillfällen i Ophania.
Jag hänvisades med ordlösa gester att sätta mig, för att vänta på, vad jag förmodade kunde vara en handläggare. En kort man kom in, Dr Bonzo.
Väntade en stund på att han skulle säga de inledande orden, men insåg efter en stund att just det var inte ordningen. Här var det jag som skulle prata först.
- Hrkmm, jag har kommit till Ophania i de bästa avsikter. Ganska frisk är jag väl, det har er läkarundersökning redan visat antar jag. Jag har spelat en hel del musik. Tycker om att skriva också. Nu förväntar jag mig att tjänstgöra i ert samhälle, erhålla ett lämpligt arbete och göra rätt för mig.....
Den korta mannen bakom skrivbordet höjde på huvudet något och fäste blicken stadigt i mig. Hans ögon, under de buskiga ögonbrynen, studerade mig utan att avslöja något speciellt. Han drog in ett djupt andetag och sade;
- OH FAN.
Just det faktiska praktiska mötet med andra intelligenta varelser när man komtill en annan civilisation, var bland det mest spännande man kunde tänka sig. Ungefär så stod det ofta i de flesta science-fiction rese handböcker jag läst innan resan. (Jag hade mestadels lånat dem på bilblioteket, endast ett fåtal hade jag haft hemma.)
Från Arbetsförmedlingen hänvisades jag åter ut till perrongen. Antog att man hade tilldelat mig någon sorts fritid tills vidare. Ett litet tak skyddade mot duggregnet som börjat, men några droppar blåste in då och då.
En liten kiosk som liknade den vanliga Pressbyrån jag var van vid, ovan jord, om man säger så, stod mellan ett par pelare.
Tittade en stund på sortimentet som fanns bakom glaset.
Det var inte så omfattande. En sorts choklad,en sorts tidning och en sorts frukt.
Jag böjde in huvudet genom den lilla gluggen, men kunde inte se någon expedit.
- Vad kostar chokladen ?, frågade jag ändå för att se om det var någon hemma.
Kanske kunde det finnas en barnarbetare som gömde sig under disken?
Två unga kvinnor kom gående längs perrongen, nästan arm i arm, det verkade vara väninnor.
I samma ögonblick kom jag på att jag hade ju ingen lokal valuta.
Vände mig emot tjejerna och frågade;
- Vet ni var det finns ett växlingskontor?
De stannade upp och tittade roat på varandra. Egentligen var det två riktiga babes, i korta svarta kjolar och generöst urringade vita blusar med mycket krusiduller.
De sade samtidigt, som om de vore siamesiska tvillingar;
- OH FAAN!
Jag ruskade uppgivet på huvudet. Det gick inte att komma nån vart med Ophaniaborna.
Men till min överraskning fortsatte de prata;
- Du är inte ophanier! Fan vad häftigt!. Äntligen! Vi är från Bocklunda och har varit här en vecka. Det finns ett hål i stängslet mellan norra och västra porten.
Blev offantligt överraskad av att höra sammanhängande längre talade meningar igen.
Ställde ner min resväska, sträckte armarna mot skyn av ren lättnad och tacksamhet.
- Så ni är från Bocklunda! Vad härligt! Vad gör ni här? Vet ni varför dom inte pratar?
Flickorna som visade sig heta Fritzi och Annbelle var nog inte riktigt myndiga ännu, man hade rymt hemmifrån för att träffa riktiga killar, men gått vilse. För första gången på flera timmar kunde jag slappna av, tog fram mitt försilvrade cigarettetui.
Öppnade och såg mina välbekanta handrullade cigaretter ligga som små stockar.
Bara någon sekund efter att jag öppnat locket gick ett larm;DööööööööööööööööööööööDööööööööööööööööööööööDöööööööööööööööööööööööDööööööööööööööööööööööööHukade mig i förskräckelsen och tjejerna höll för öronen.DöööööööööööööööööööööööDöööööööööööööööööööööDööööööööööööööööööööDööööööööööööööööööööö - DET ÄR RÖKFÖRBUD HÄR!!!....HELA OPHANIA.....!, skrek Fritzi, och Annbelle nickade med stirrande ögon.
Jag stängde omedelbart cigarettetuiet. Larmet tystnade lika snabbt.
Men det var redan försent, vi var observerade.
Vi hörde klappret av springande skor, lät som kraftiga kängor, förmodligen militäriska. I några ögonblick tittade vi förvirrat på varandra.
Annbelle fick syn på något och pekade mot rälsen en bit bort. Bara cirka sextio meter ifrån oss, såg vi hur en av lådbilarna drogs baklänges av vajern. Den var på väg tillbaka uppför backen! Greppade min resväska och vi började springa.
Vi kastade oss i lådbilen just som tiotals unifomerade ophanier nådde platsen där vi stått tidigare, vid den tomma kiosken.
Jag, Fritzi och Annbelle hade lagt oss ner i det sakta rullande fordonet. Vi hörde hur rökpoliserna klapprade omkring den tomma kiosken i sina boots och hela tiden liksom skrek;
- oh fan, OH FAN, Oh Fan, Oh Fan.
De hade stora ficklampor.
Det var riktigt otäckt, men för stunden kände vi oss ändå relativt trygga ihopträngda på golvet i lådbilen, som sakta drogs ifrån Ophanias centrum.
Varken Fritzi eller Annbelle hade säkert inte duschat på en vecka, men det gjorde verkligen inget. Var bara tacksam över deras intima närvaro, där vi låg som tre sardiner.
Jag låg där mellan dem och tittade mot himlen. Fordonet skakade sakta och det gnisslade ibland från hjulen.
- Vi kommer snart till en ändstation och där finns en vajerkille, han sköter fastkrokningen på bilen, viskade jag till Fritzi som hade sitt ansikte närmast mitt. Annbell hade lagt handen på min mage. Där rullade vi uppför backen.
- Vad händer sen?, viskade Fritzi tillbaka.
- Vi får väl fortsätta till fots. Vet inte hur de får bilarna uppför backen därifrån.
Detta skedde snarare än jag riktigt anat. Kanske gjorde spänningen att tiden bara rusade iväg. Lådbilen stannade med ett ryck. Vi flög upp ur bilen så fort vi kunde.
Annbell fastnade med blusen i någonting och den revs upp vid sidan. Hon försökte skyla sig så gott hon kunde.
- Har du inte sett naken hud tidigare grabben, skrek jag till stationskillen som verkade lätt chockad över att bilen hade haft passagerare.
- Om du blundar och räknar till femtusen, skall du få godis sen, sade Fritzi nästan fnittrande medan vi började ta våra första halvspringande steg.
- OH FAN, sade killen och höll handen för ögonen.
Han stod kvar, till min lättnad.
Resväskan kändes tung just då, men den ville jag ha med mig. I den fanns bland annat en del nödutrustning, som verkligen kunde vara bra att ha i det här oväntade skedet av resan.
Backen var nu brantare. Fritzi och Annbell ville gärna ta av sig skorna, trots att vägen var asfalterad. Alltför höga klackar kändes bara jobbigt i uppförsbacke.
Det var säkert flera kilometer upp till backkrönet. I höjd med en samling enbärsbuskar och några stora stenar markerade jag med handen att vi skulle gå av vägen. stressa i uppförsbacke, det är inget roligt.
- Är det inte bättre, ... bra om vi vilar en stund?, fick jag fram något andfådd.
Fritzi och Annbell nickade ordlöst. Vi hade knappt lagt oss i gräset, när vi hörde en helikopter.
De hade inte gett upp jakten!I icke-rökande Ophania hade det gått ett storlarm. Jag var en efterspanad brottsling som var på flykt med två misstänkta spioner!
Tänkte både oroligt och tankspritt på hur det kunde ha blivit på det viset. Sanning, lag och ordning var ju ofta en tolkningsfråga. På något sätt hade jag och mina två vänner korsat linjer man inte bör korsa i Ophania, på något sätt hade vi skadat deras koder i ett fungerande, tilltänkt idealsamhälle.
Vi stapplade ut på vägen igen. Fritzi hade bara vilat sina långa ben bland grästtofsarna i en halvminut, men hade fått någon sorts myror på sig. Hon försökte sopa bort dem med handen och hamnade sju-åtta meter efter mig och Annbell.
Gick ner på knä och öppnade min resväska, byxtyget på knäet skavde mot asfalten. Tog fram heliumampullen och ballongerna. Victoria Silvstedt ballongerna. Hade som sagt tagit med mig lite olika attiraljer som jag eventuellt kunde använt vid någon byteshandel i Ophania.
- Det är ju Vickan!, sade Annbell storögt när jag med rutinerade grepp lät blåsa upp ett halvtdussin ballonger. Visst, de var naturtrogna, och höll de exakta måtten.
Tillverkade i Malaysia och jag hade fått reda på det genom en kontakt på västkusten.
Släppte iväg dem och de for upp i luften som den naturligaste sak i världen.
Det skulle distrahera helikoptern ett tag.
Fritzi kom ikapp oss i samma stund, och vi fortsatte med så raska snubblande steg vi kunde.Plötsligt hörde vi ljud framför oss. Någon var på väg nerför backen!
Strax efter såg vi en helt rödmålad lådbil påminnande, om en Saab 96, men som cabriolet.
Vi steg åt sidan och såg bilen rulla förbi på nära håll. Det var två skrattande tonårskillar i bilen och deras gotiska modsfrisyrer fladdrade i vinden.
- NEJ ÅK INTE NER DÄR!, skrek jag.
De bara skrattade och rullade vidare, men gjorde tydliga tecken på att något förvånat lagt märke till Fritzi och Annbell.
- Det kommer också att distrahera helikoptern, sade Fritzi tyst, nästan lite belåtet.Vi fortsatte stilla uppför backen tills vi såg inloggningsstationen.
Jag kände det som om vi hade kommit till en oas.
Vår strapatsrika vandring från gropen var över.
Vid lättmetallgrinden frågade jag funktionären om man kunde få en öl, helst en Carlsberg.
- Naturligtvis till tjejerna också, de är aderton.Vi satte oss i de gröna trädgårdsplaststolarna, vid ingången till helvetesäventyrshålan Ophania. den östra infarten.
Mannen kom tillbaka med tre ölflaskor på en bricka. Några nya svettdroppar kände jag fortfarande på min panna och det rann fortfarande längs ryggen..
- "This is probably the best beer in the world", sade jag skämtade lite över tv-reklamen.
- Oh FAN, sade funktionärenkyparen, men vad var annat att vänta. Om han inte var ophanier, så hade han inte sett varken tv-reklamen, eller den gamla filmen med John Mills som hela grejen bygger på. Eller så kände han till alltihopa och bara skämtade, heder åt honom i så fall.
- Och vad har vi lärt oss idag?, sade jag i riktning mot Fritzi och Annbell när jag lugnat ner mig. Fritzi tog klunk från sin flaska, svarade inget direkt, såg frågande på mig.
Annbell ruskade lätt på huvudet och gjorde en förvånad min med stirrande ögon.
Böjde mig fram och lutade armbågarna mot det lilla runda trädgårdsplastbordet.
Jag antog att de unga damerna egentligen och åtminstone var lite ophanier, via släkt och så, annars hade de inte stått ut därnere i en vecka. Bocklunda låg bara någon mil därifrån.
Deras enkla talspråk. Usch ja. Inte ens en dyslektiker eller analfabet kunde tyckt att det var bekvämt. Men så är det, sade jag avslutningsvis och tömde resten i min flaska stående.
Mina byxor var dammiga och skrynkliga.Vi skildes som vänner en bit bortåt landsvägen, där den delade sig åt tre olika håll.
Slängde en blick i min almanacka vid busshållplatsen.
Hade bokat in ett par andra resor senare i år, Snippan Town och DampCity väntade, men det hela hade fått bero lite på hur länge jag skulle stanna i Ophania.
tidgare publicerad på
http://gobbagibliotheket.blogspot.com/
Ophania låg i en grop.
Genom satellitfoto kan man se hur samhället ligger som en mörk fläck mitt i en kvadrat. Det var tidigt välbekant att tog man sig till Ophania, var det inte så lätt att ta sig därifrån. De som är infödda Ophaniabor brukar aldrig ta sig därifrån, helt enkelt för att de vet vanligen väldigt lite om hur det i praktiken är att leva i världen utanför. För en infödd Ophaniabo känns världen utanför mycket otrygg.
Inte ens banken hittar man, den ligger ju inte på det vanliga stället.
Vinden susade lite kring öronen när jag rullade nerför backen i ett blåvitt ekipage. Kunde bedöma att lådbilen var en lyckad imitation av en Corvette Stingray.
Farten var väl inte mer än 12-15 kilometer i timmen.
Det var alltså inte en särskilt brant nerförsbacke, men den var lång. Lite avkopplande var det faktiskt att se det ganska öde landskapet passera revy under relativ tystnad.
Vegetationen ökade ju längre bilen rullat neråt dalen. men det var ödemark, utan mänsklig bebyggelse. Såg en skogshare och några fåglar.
Backen började plana ut ytterligare. Någon minut senare uppenbarade sig första tecknen på bebyggelse. Det påminde ungefär som när man åker tåg och plötsligt rullar ut ur ett skogsparti.
Ur en koja invid dök det upp en ung man i ljus overall, med en stor metallkrok som var fäst i en vajer, som i sin tur var fäst vid linbanan ovanför, som här tog vid.
Rutinerat hakade han fast kroken i nosen på mitt fordon.
Farten ökade nu betydligt, det ryckte till ibland. Jag anade att från och med nu skulle också bebyggelsen vid båda sidor succesivt hela tiden öka.
Ophania var en stor stadsliknande tätort, med ganska låg bebyggelse.
Enligt förhandsinformationen jag hade fått, skulle jag komma direkt till dess centrum.
Mitt första obligatoriska göromål var att skaffa ett arbete.
En hälsokontroll skulle också ske, troligen i samband med en intervju. Behövde inte fråga efter vägen, eftersom jag hade fått en liten karta, Introduktion till Ophania, redan vid inloggningen, uppe vid den långa backens början.
Det hela var förvånansvärt enkelt när jag steg av vid en lite större station, Ophania Grand Central. Därifrån hade jag bara några meter att gå till INSKRIVNINGEN.
Skylten var nästan överdrivet stor.Ingen sade något till mig. Alla verkade liksom redan finnas på plats för just mig, vilken korridor eller vilket rum jag än kom till. Några log. Oftast bara med en liten gest med handen.
Jag fann det behagligt och enkelt, så här långt i alla fall. Somliga gamla bekanta hade innan resan försökt skrämma mig med att Ophania, det var...., ja, man hade sett på mig med skräckslagen blick. Som om att det fanns något man saknade ord till.
Som om att Ophania låg under all kritik.
Jag trodde inte alls på det, mest att dom varit lite avundsjuka. För mig var det det inte resmålet för en ren semester, men ett fungerande samhälle där man kunde arbeta och bo.
Efter att åter ha skrivit min namnteckning på ett papper, som verkade vara en kopia på det jag skrivit på vid inloggningen, fick jag i ett rum träffa den förste som tilltalade mig med ord.
Det var en läkare, dr Bruhnstein, vilket namnbrickan direkt avslöjat för mig.
Kände mig lite lugnad av att möta en speciell person.
Hade känt en liten oro inför mitt första möte med en talande människa.
Skulle det vara en man eller en kvinna?
Hade den personen en ospecificerad sexuell läggning?
I Ophania hade alla, jag sett så här långt, likadana ljusa uniformer. Dr Bruhnstein var tveklöst en kvinna, något storvuxen. Hon såg mig rakt i ögonen, inte direkt ovänligt, men ganska uttryckslöt. Så fortsatte i en halvminut, som om hon väntade på att jag skulle säga något.
Så var det,... kom på att hon bara väntade på att jag skulle berätta något!
- Ja, jag har kommit till Ophania och nu e det dags för en läkarundersökning, om jag har förstått det rätt? Resan har gått utmärkt. Kan inte klaga på något tycker jag.
Hon, Dr Bruhnstein, blinkade några gånger, men hade annars samma min som tidigare. Som om hon väntade. Det gick ytterligare tio sekunder.Skulle just fortsätta...., när hon öppnade munnen, drog in ett större andetag, hennes byst höjde sig.
Luften kom ut ur henne igen när hon sade;
- OH FAN.
Jag blev i några sekunder mest förvånad och kom inte för mig annat än att nicka.
Samtidigt kom några andra sköterskor som tog tag i mig, förde mig ut ur rummet, till ett annat, som det visade sig vara ett ganska vanligt kontorslandskap. Kunde det vara Försäkringskassan?
Det var Arbetsförmedlingen. Det medicinska hade varit snabbt överstökad hann jag tänka, förstod att nu gällde det att fokusera på arbetstillfällen i Ophania.
Jag hänvisades med ordlösa gester att sätta mig, för att vänta på, vad jag förmodade kunde vara en handläggare. En kort man kom in, Dr Bonzo.
Väntade en stund på att han skulle säga de inledande orden, men insåg efter en stund att just det var inte ordningen. Här var det jag som skulle prata först.
- Hrkmm, jag har kommit till Ophania i de bästa avsikter. Ganska frisk är jag väl, det har er läkarundersökning redan visat antar jag. Jag har spelat en hel del musik. Tycker om att skriva också. Nu förväntar jag mig att tjänstgöra i ert samhälle, erhålla ett lämpligt arbete och göra rätt för mig.....
Den korta mannen bakom skrivbordet höjde på huvudet något och fäste blicken stadigt i mig. Hans ögon, under de buskiga ögonbrynen, studerade mig utan att avslöja något speciellt. Han drog in ett djupt andetag och sade;
- OH FAN.
Just det faktiska praktiska mötet med andra intelligenta varelser när man komtill en annan civilisation, var bland det mest spännande man kunde tänka sig. Ungefär så stod det ofta i de flesta science-fiction rese handböcker jag läst innan resan. (Jag hade mestadels lånat dem på bilblioteket, endast ett fåtal hade jag haft hemma.)
Från Arbetsförmedlingen hänvisades jag åter ut till perrongen. Antog att man hade tilldelat mig någon sorts fritid tills vidare. Ett litet tak skyddade mot duggregnet som börjat, men några droppar blåste in då och då.
En liten kiosk som liknade den vanliga Pressbyrån jag var van vid, ovan jord, om man säger så, stod mellan ett par pelare.
Tittade en stund på sortimentet som fanns bakom glaset.
Det var inte så omfattande. En sorts choklad,en sorts tidning och en sorts frukt.
Jag böjde in huvudet genom den lilla gluggen, men kunde inte se någon expedit.
- Vad kostar chokladen ?, frågade jag ändå för att se om det var någon hemma.
Kanske kunde det finnas en barnarbetare som gömde sig under disken?
Två unga kvinnor kom gående längs perrongen, nästan arm i arm, det verkade vara väninnor.
I samma ögonblick kom jag på att jag hade ju ingen lokal valuta.
Vände mig emot tjejerna och frågade;
- Vet ni var det finns ett växlingskontor?
De stannade upp och tittade roat på varandra. Egentligen var det två riktiga babes, i korta svarta kjolar och generöst urringade vita blusar med mycket krusiduller.
De sade samtidigt, som om de vore siamesiska tvillingar;
- OH FAAN!
Jag ruskade uppgivet på huvudet. Det gick inte att komma nån vart med Ophaniaborna.
Men till min överraskning fortsatte de prata;
- Du är inte ophanier! Fan vad häftigt!. Äntligen! Vi är från Bocklunda och har varit här en vecka. Det finns ett hål i stängslet mellan norra och västra porten.
Blev offantligt överraskad av att höra sammanhängande längre talade meningar igen.
Ställde ner min resväska, sträckte armarna mot skyn av ren lättnad och tacksamhet.
- Så ni är från Bocklunda! Vad härligt! Vad gör ni här? Vet ni varför dom inte pratar?
Flickorna som visade sig heta Fritzi och Annbelle var nog inte riktigt myndiga ännu, man hade rymt hemmifrån för att träffa riktiga killar, men gått vilse. För första gången på flera timmar kunde jag slappna av, tog fram mitt försilvrade cigarettetui.
Öppnade och såg mina välbekanta handrullade cigaretter ligga som små stockar.
Bara någon sekund efter att jag öppnat locket gick ett larm;DööööööööööööööööööööööDööööööööööööööööööööööDöööööööööööööööööööööööDööööööööööööööööööööööööHukade mig i förskräckelsen och tjejerna höll för öronen.DöööööööööööööööööööööööDöööööööööööööööööööööDööööööööööööööööööööDööööööööööööööööööööö - DET ÄR RÖKFÖRBUD HÄR!!!....HELA OPHANIA.....!, skrek Fritzi, och Annbelle nickade med stirrande ögon.
Jag stängde omedelbart cigarettetuiet. Larmet tystnade lika snabbt.
Men det var redan försent, vi var observerade.
Vi hörde klappret av springande skor, lät som kraftiga kängor, förmodligen militäriska. I några ögonblick tittade vi förvirrat på varandra.
Annbelle fick syn på något och pekade mot rälsen en bit bort. Bara cirka sextio meter ifrån oss, såg vi hur en av lådbilarna drogs baklänges av vajern. Den var på väg tillbaka uppför backen! Greppade min resväska och vi började springa.
Vi kastade oss i lådbilen just som tiotals unifomerade ophanier nådde platsen där vi stått tidigare, vid den tomma kiosken.
Jag, Fritzi och Annbelle hade lagt oss ner i det sakta rullande fordonet. Vi hörde hur rökpoliserna klapprade omkring den tomma kiosken i sina boots och hela tiden liksom skrek;
- oh fan, OH FAN, Oh Fan, Oh Fan.
De hade stora ficklampor.
Det var riktigt otäckt, men för stunden kände vi oss ändå relativt trygga ihopträngda på golvet i lådbilen, som sakta drogs ifrån Ophanias centrum.
Varken Fritzi eller Annbelle hade säkert inte duschat på en vecka, men det gjorde verkligen inget. Var bara tacksam över deras intima närvaro, där vi låg som tre sardiner.
Jag låg där mellan dem och tittade mot himlen. Fordonet skakade sakta och det gnisslade ibland från hjulen.
- Vi kommer snart till en ändstation och där finns en vajerkille, han sköter fastkrokningen på bilen, viskade jag till Fritzi som hade sitt ansikte närmast mitt. Annbell hade lagt handen på min mage. Där rullade vi uppför backen.
- Vad händer sen?, viskade Fritzi tillbaka.
- Vi får väl fortsätta till fots. Vet inte hur de får bilarna uppför backen därifrån.
Detta skedde snarare än jag riktigt anat. Kanske gjorde spänningen att tiden bara rusade iväg. Lådbilen stannade med ett ryck. Vi flög upp ur bilen så fort vi kunde.
Annbell fastnade med blusen i någonting och den revs upp vid sidan. Hon försökte skyla sig så gott hon kunde.
- Har du inte sett naken hud tidigare grabben, skrek jag till stationskillen som verkade lätt chockad över att bilen hade haft passagerare.
- Om du blundar och räknar till femtusen, skall du få godis sen, sade Fritzi nästan fnittrande medan vi började ta våra första halvspringande steg.
- OH FAN, sade killen och höll handen för ögonen.
Han stod kvar, till min lättnad.
Resväskan kändes tung just då, men den ville jag ha med mig. I den fanns bland annat en del nödutrustning, som verkligen kunde vara bra att ha i det här oväntade skedet av resan.
Backen var nu brantare. Fritzi och Annbell ville gärna ta av sig skorna, trots att vägen var asfalterad. Alltför höga klackar kändes bara jobbigt i uppförsbacke.
Det var säkert flera kilometer upp till backkrönet. I höjd med en samling enbärsbuskar och några stora stenar markerade jag med handen att vi skulle gå av vägen. stressa i uppförsbacke, det är inget roligt.
- Är det inte bättre, ... bra om vi vilar en stund?, fick jag fram något andfådd.
Fritzi och Annbell nickade ordlöst. Vi hade knappt lagt oss i gräset, när vi hörde en helikopter.
De hade inte gett upp jakten!I icke-rökande Ophania hade det gått ett storlarm. Jag var en efterspanad brottsling som var på flykt med två misstänkta spioner!
Tänkte både oroligt och tankspritt på hur det kunde ha blivit på det viset. Sanning, lag och ordning var ju ofta en tolkningsfråga. På något sätt hade jag och mina två vänner korsat linjer man inte bör korsa i Ophania, på något sätt hade vi skadat deras koder i ett fungerande, tilltänkt idealsamhälle.
Vi stapplade ut på vägen igen. Fritzi hade bara vilat sina långa ben bland grästtofsarna i en halvminut, men hade fått någon sorts myror på sig. Hon försökte sopa bort dem med handen och hamnade sju-åtta meter efter mig och Annbell.
Gick ner på knä och öppnade min resväska, byxtyget på knäet skavde mot asfalten. Tog fram heliumampullen och ballongerna. Victoria Silvstedt ballongerna. Hade som sagt tagit med mig lite olika attiraljer som jag eventuellt kunde använt vid någon byteshandel i Ophania.
- Det är ju Vickan!, sade Annbell storögt när jag med rutinerade grepp lät blåsa upp ett halvtdussin ballonger. Visst, de var naturtrogna, och höll de exakta måtten.
Tillverkade i Malaysia och jag hade fått reda på det genom en kontakt på västkusten.
Släppte iväg dem och de for upp i luften som den naturligaste sak i världen.
Det skulle distrahera helikoptern ett tag.
Fritzi kom ikapp oss i samma stund, och vi fortsatte med så raska snubblande steg vi kunde.Plötsligt hörde vi ljud framför oss. Någon var på väg nerför backen!
Strax efter såg vi en helt rödmålad lådbil påminnande, om en Saab 96, men som cabriolet.
Vi steg åt sidan och såg bilen rulla förbi på nära håll. Det var två skrattande tonårskillar i bilen och deras gotiska modsfrisyrer fladdrade i vinden.
- NEJ ÅK INTE NER DÄR!, skrek jag.
De bara skrattade och rullade vidare, men gjorde tydliga tecken på att något förvånat lagt märke till Fritzi och Annbell.
- Det kommer också att distrahera helikoptern, sade Fritzi tyst, nästan lite belåtet.Vi fortsatte stilla uppför backen tills vi såg inloggningsstationen.
Jag kände det som om vi hade kommit till en oas.
Vår strapatsrika vandring från gropen var över.
Vid lättmetallgrinden frågade jag funktionären om man kunde få en öl, helst en Carlsberg.
- Naturligtvis till tjejerna också, de är aderton.Vi satte oss i de gröna trädgårdsplaststolarna, vid ingången till helvetesäventyrshålan Ophania. den östra infarten.
Mannen kom tillbaka med tre ölflaskor på en bricka. Några nya svettdroppar kände jag fortfarande på min panna och det rann fortfarande längs ryggen..
- "This is probably the best beer in the world", sade jag skämtade lite över tv-reklamen.
- Oh FAN, sade funktionärenkyparen, men vad var annat att vänta. Om han inte var ophanier, så hade han inte sett varken tv-reklamen, eller den gamla filmen med John Mills som hela grejen bygger på. Eller så kände han till alltihopa och bara skämtade, heder åt honom i så fall.
- Och vad har vi lärt oss idag?, sade jag i riktning mot Fritzi och Annbell när jag lugnat ner mig. Fritzi tog klunk från sin flaska, svarade inget direkt, såg frågande på mig.
Annbell ruskade lätt på huvudet och gjorde en förvånad min med stirrande ögon.
Böjde mig fram och lutade armbågarna mot det lilla runda trädgårdsplastbordet.
Jag antog att de unga damerna egentligen och åtminstone var lite ophanier, via släkt och så, annars hade de inte stått ut därnere i en vecka. Bocklunda låg bara någon mil därifrån.
Deras enkla talspråk. Usch ja. Inte ens en dyslektiker eller analfabet kunde tyckt att det var bekvämt. Men så är det, sade jag avslutningsvis och tömde resten i min flaska stående.
Mina byxor var dammiga och skrynkliga.Vi skildes som vänner en bit bortåt landsvägen, där den delade sig åt tre olika håll.
Slängde en blick i min almanacka vid busshållplatsen.
Hade bokat in ett par andra resor senare i år, Snippan Town och DampCity väntade, men det hela hade fått bero lite på hur länge jag skulle stanna i Ophania.
tidgare publicerad på
http://gobbagibliotheket.blogspot.com/
Friday, February 27, 2009
EUROVISION SEX CONTEST
Asch,, jag menar, Eurovision Song Contest.
Vem har inte glömt förra årets final?
Tåget rullar mot öst igen.
Putin ser till att det blir ordning och reda.
Mockba är redo
Läs om värdinnan Mila;
(får du med dig ett ryskt virus från adressen, låt kurera din dator)
För säkerhets skull få jag väl nämna, att nu som tidigare : någon stor vän av denna tävling har jag aldrig varit. Dessutom det numera mera en karaokeuppvisning, med mycket dans (mest utstuderade kroppsrörelser ? Det improviserade är i alla fall satt på sparlåga). Någon sparlåga handlar det inte om man ser till den överdådiga belysningen (vadå spara energi?).
Värst är volymen i media, kommer förresten att bli riktigt trångt där med tanke på det förestående Kungliga Äktenskapet.
En fråga som har uppstått; vilken bröllopsklänning skall man välja?
1. Betsey Johnson
2. Chanel Haute Couture
3. Elie Saab
4. Elio Berhanyer
5. Deuralde
6. Jean Paul Gaultier
7. Jesús Peiro
8. Mercedes Alonso
9. Pronovias
10. Valentino for Pronovias
2. Chanel Haute Couture
3. Elie Saab
4. Elio Berhanyer
5. Deuralde
6. Jean Paul Gaultier
7. Jesús Peiro
8. Mercedes Alonso
9. Pronovias
10. Valentino for Pronovias
Skulle jag under pistolhot bli tvungen att välja, skulle det utan tvekan bli Elie Saab.
Då får musfröknarna i Trollhättan fullt upp i syverkstan(Askungen), en tid i alla fall.Thursday, February 26, 2009
Tuesday, February 24, 2009
Upprörande FyransTEXT TV
TV4 Texttv måndag 23 feb sid 204
MILJARDER I FELAKTIGA UTBETALNINGAR
"Förra året kostade de felaktiga utbetalningarna från Försäkringskassan 19 miljarder koronor enligt en ny beräkning. En tredjedel beror på fusk och bedrägeri men lika mycket beror på fel från Försäkringskassan.
- Jag blir både upprörd och arg orolig när jag hör de här siffrorna säger socialförsäkringsminister Christina Husmark-Pehrsson till TT.
- Felen från vår sida kan bero på brist i våra rutiner, säger Adriana (har tappat bort efternamnet) xxxx, generaldirektör på Försäkringskassan.
Det finns ju en tredje del till, ca 6 miljarder, är det s k svinn?
Hur som helst, ibland frågar man sig, hur ser en rättmätig utbetalning ut?
Finns det? Eller alla är skurkar som anlitar Försäkringskassan.
Och är Försäkringskassan bara skurkeri, med endast skurkar bakom skrivborden??
Det finns krafter som helt enkelt vill ha bort Försäkringskassan?
TV 4 jobbar på.
MILJARDER I FELAKTIGA UTBETALNINGAR
"Förra året kostade de felaktiga utbetalningarna från Försäkringskassan 19 miljarder koronor enligt en ny beräkning. En tredjedel beror på fusk och bedrägeri men lika mycket beror på fel från Försäkringskassan.
- Jag blir både upprörd och arg orolig när jag hör de här siffrorna säger socialförsäkringsminister Christina Husmark-Pehrsson till TT.
- Felen från vår sida kan bero på brist i våra rutiner, säger Adriana (har tappat bort efternamnet) xxxx, generaldirektör på Försäkringskassan.
Det finns ju en tredje del till, ca 6 miljarder, är det s k svinn?
Hur som helst, ibland frågar man sig, hur ser en rättmätig utbetalning ut?
Finns det? Eller alla är skurkar som anlitar Försäkringskassan.
Och är Försäkringskassan bara skurkeri, med endast skurkar bakom skrivborden??
Det finns krafter som helt enkelt vill ha bort Försäkringskassan?
TV 4 jobbar på.
Sunday, February 15, 2009
KULTURHUSET I HALMSTAD
med ett halvt öga/öra har jag följt den lokalt uppflammande debatten om det s k Kulturhuset, skall kommunen lämna skeppet?På en av kommunen sidor hittade jag följande:
"Kulturhuset utgör en resurs i Halmstad för bred kulturverksamhet med tonvikt på barn- och ungdomar. Den skapande verksamheten bedrivs främst av föreningar, studieförbund samt Halmstads Kulturskola. Scenerna är öppna för arrangemang i olika former med såväl amatörer som professionella aktörer. Kulturhuset ligger i Folkparken och har en anrik teatersalong med två scener samt café med scen där det bjuds på ett rikt utbud av teater- och dansföreställningar, konserter och underhållning. I huset finns dessutom finns två danssalar, studio, konstnärsverkstad samt lokaler för teater, drama och musik.Under en normal vecka engagerar verksamheten nästan 700 personer i någon form av aktivitet varav cirka 80 procent är barn och ungdomar under 20 år. Under 2008 var Kulturhuset arena för 113 publikarrangemang med 9 000 besökare på skolteater, amatörteater, dansuppvisningar och föreställningar med gästande grupper. "
Så långt Kommunens egen information, innan kommande beslut....
Det fanns en tid före "Kulturhuset", det var en av Sveriges anrika Folkparker, byggnaden var inte minst en danslokal sedan många årtionden tillbaka i tiden.Vid ombyggnad/renovering i början av 1980talet, var det också debatt. Ett flertal mindre teatergrupper huserade där redan under övergångsperioden, och ABF var en av huvudintressenterna. Det ansågs bli för dyrt med den delvisa ombyggnaden och jag var i polemik med Hallandspostens ledarskribent, som jag tyckte var alldeles för negativ till huset.
Kort sagt, vid tillfälle få jag försöka plocka fram de urklippen som jag fortfarande har kvar.
I nuläget är det en moderatpolitiker i spetsen, som vill flytta den huvudsakliga verksamheten till stadsdelen Andersberg,......., i jämförelse; en skrubb i "förorten".
Den här debatten handlar om stora kulturområden; teater, musik m.m., inte minst kanalerna för ungdomsaktiviter.
För mig är inställningen helt given, skär man sönder i rotverksamheten, blir det sämre skörd, om någon alls.
Det finns människor i maktpositioner som bara ser återbäring genom försäljning och helst omedelbara inkomster. Vad det får för konsekvenser i omgivningen spelar mindre roll.
Moderatdrömmen är antagligen att kulturlivet växer genom ett intensivt krogliv på Storgatan. De som vill uppnå mer inom kulturen skall flytta och göra sin karriär, om inte i Stockholm, så gärna Las Vegas.
Wednesday, February 11, 2009
Wednesday, February 04, 2009
Vid mitt nästa !0-minuters besök...
....på biblioteket, köpte jag in 5 st begagnade GALAGO.
De kostade 2kr st. Har ännu inte hunnit läsa. Nu är jag i Laholm.
Lena Ackebo är sedan gammalt en av mina favoriter, ruta för ruta
snidar hon omständigt fram helt alldaglig Svensk Vardags-realism.
Tuesday, February 03, 2009
Biblioteksstunden...
Har max tio minuter just, min färd går snart vidare.
Anländer till Oskarström under eftermiddagen.
Friday, January 30, 2009
Så Konstigt
"Konsten skall tänja gränser", bla bla, m.m.
Ibland frågar jag mig, vilka gränser? Tänker på fallet med låtsas-psykpatienten nyligen, som först aviserade att hon skulle hoppa från en bro, sedan såg till att bli fastkedjad på någon psykavdelning, till läkares, vårdares och andra patienters förtret.
Någonstans i Sverige. Är inte så påläst, intresserad, att jag ens vet om det var i Stockholm eller Göteborg.
bild från
Subscribe to:
Posts (Atom)
