...........idag :
ANETTE ESSIPOFF
"Hur sällan är det icke man i lifvet som i konsten påträffar någonting som absolut tillfredsställer. om hvilket man obetingadt, gladt och utan reservation kan säga till sig sjelf : detta är riktigt, detta är sant, detta är stort!
Hur sällan finner man ej det ädelt originella, det naturliga och det naturfriska hos konstnärerna eller virtuoserna, öfverallt form och skal, flärd och affektering, imitation och tanketomhet! Vid åhörandet av Anette Essipoff återkommer denna halftförgätna tro på verklig konst, utöfvad på detta stränginstrument man kallar piano,
och man måste tillstå, att just detta är rätt, att just detta är skönt - med ett ord, att just detta är musik.
Den trötte, blaserade konsertbesökaren har tyvärr rätt, då han klagar, att musiken ofta är utdömd på estraderna. Virtuositeten har dödat den musikaliska konsten, och vi fira begrafningar blott alltför ofta. Det arma pianofortet är en guillotin i våra konsertsalar, och man måste förlåta en av af vår tids största komponister för ett yttrande, fäldt helt högt vid utgåendet ifrån en pianokonsert; han sade, den stränge mannen :
" Jag vet bara en sak som jag hatar mer än en virtuos som spelar piano,
och det är två. som spela - a quatre-mains"
Man glömmer att man hör pianospel när fru Essipoff spelar. Man har framför sig en individualitet som intresserar, fängslar och slutligen hänför. Man har med skäl förebrått henne att hon liksom öfverilar sig sig, låter sin passion för lite känna sjelfbeherskningens tygel, att hon någon gång i yster ifver glömmer sig och derigenom gör spelet oredigt och skarpt, att hon "dundrar" för mycket - men, om hon vore annorlunda än hon är, så vore hon måhända icke så tjusande som nu! Hon är också alls icke "gudomlig", nej, tvertom alltigenom, en menniska af kött och blod med vilda och stormande lidelser, och hon är till på köpet en dotter af det unga, oroliga, samhällsomstörtande Ryssland. Och den som förstår musikens mystiska språk, skall i hennes målande spel lätt igenkänna de svallningar en så eldig själ fåfängt försöker dölja. "
ur Svensk Musiktidning, Stockholm den 1 december 1881.
No comments:
Post a Comment