EN BARBIE TILL ALLA (?)

............
I min skivsamling har jag en vinyl-singel med låten "Barbie&Ken", en 1970tals produktion med känd orkesterledare och kvinna&man som sjunger duett, som en sällan hörd hyllning till det berömda kärleksparet. På baksidan finns låten "Skipper". Någonstans i texterna går det; "man skall vara likadant klädd för att kunna se att vi är släkt". Jag ber att få återkomma till detta senare i Zagolandet.
Det årtiondet var långt mer komplext än vad som i förenklingens namn framställs i media idag.
Allt är alltså inte nytt under solen; nedan exempel från tidningen Hertha nr 6 (årgång 66), decembernumret 1979, alltså mer än tjugofem år sedan;

MariaPia Boethius (1979): "När jag började på Expressen 1967 var jag en liten idiot som helt imponerades av det stora tidningshuset. Med åren blev jag allt mer medveten. Jag kämpade att få skriva om viktiga saker och hade inga krafter kvar att analysera hur artiklarna såldes. - Men det jag skrev var produkter som skulle marknadsföras. Av andra. Män. När de lyckats tillräckligt bra vändes blickarna mot "skaparen" av produkterna - mot mig själv. Och så förvandlades även jag till en produkt som skulle markandsföras-Det blev en industri runt Maria-Pia Boethius där man sålde mitt namn, min kropp och mitt intellekt. Många ansåg att jag borde vara smickrad. Andra ställde mig till svars för tidningens hela innehåll, jag var utsatt för rättegång 24 timmar om dygnet.

- När jag började skriva om våldtäkt var syftet helt seriöst. Så här efteråt har en skrämmande känsla kommit smygande, den slutliga presentationen av artiklarna kom enbart att förstärka bilden av kvinnan som offer. Tonvikten i rubrikerna las alltid på henne, aldrig på mannen som bödel.- I mitten av 70-talet var kvinnofrigörelsen ett nytt och säljande ämne. Därför gavs den ett visst utrymme. När alla började diskutera jämställdhet försvann sensationsstämpeln. Samtidigt började marken gunga under herrarna. Genom att inordna kvinnokampen i det gamla säljande mönstret lyckades de oskadliggöra hela uppsåtet.

-Jag var ett "namn" och hade vissa friheter - ja visst. Men när artiklarna var klara togs de saklöst omhand av garvade gubbar som med några få ändringar förstörde mitt syfte. En gång skrev jag en serie om kvinnokroppen Till reportaget hade vi gjort ett underbart collage av femton olika kvinnobröst i alla former och åldrar. På natten byttes det ut mot bilden av en tjusig 18-åring som låg och kände på sina tjusiga bröst. Varför? "Collaget var äckligt", fick jag som enda förklaring. Vanliga bröst var äckliga, de förstörde männens illusioner om den perfekta kvinnokroppen.

- Genom en manlig och sensationshetsande journalistik tappar allt fler människor greppet om tillvaron. Våra egna liv framstår som erbarmligt töntiga och tråkiga i jämförelse med den rafflande spänning tidningarna presenterar, Vad betyder gemenskap och solidaritet mpt "vansinnesflykt" och "mordhot"?
Folk vet mer om Nixons privatliv och Britt Eklands kärleksaffärer än de vet om sina grannar.
Eftersom vardagshändelser systematiskt gallras bort i nyhetsutbudet skapas också stegrade "förväntningar" på verkligheten. Liver blir som en sportkamp. För tio år sedan kunde man skildra en vanlig hockeymatch - nu skall helst någon spelare dö på plan för att artikeln ska bli säljande"

(citat ur tidningen Hertha nr 6, 1979)