Ett vanligt redskap för ljud, gitarren.
Den sexsträngade gitarren började bli etablerad kring sekelskiftet 17-1800. Gitarrkroppen ("klanglådan") var lite mindre vid denna tid och hade sina föregångare i bland annat barockgitarren De tidiga europeiska pionjärerna etablerade grunderna till något som idag är ett av världens mest populära musikinstrument.
Det handlade om den nyare, mera metodiska fingerspelstekniken, att notera musiken och inte minst om att sprida den. I förhållande till dagens kommunikationer skedde det hela förstås långsamt.
Gjorde musiker någon form av turneer, skedde det väl inte sällan med häst och vagn. Det var inte ovanligt att man bosatte sig en tid på platser man besökte. Knappast stod de tidiga gitarristerna i fronten för tidens komposition eller musikforskning. De komponerande gitarristerna anpassade gärna tidens musikinfluenser till gitarren, i vana händer var det som en miniatyrorkester.
Gitarrens rykte som virtuosinstrument var i växande , men instrumentet blev också tillgängligt för alltfler,
lätt att bära med sig. ( uttryck: ”fattigmanspiano”)
En modernare musikförlagsverksamhet tilltog i takt med industrialismen. Noter blev för en bredare allmänhet en viktigt informationskanal, ett komplement till den konsertverksamhet som i praktiken inte kunde upplevas av särskilt många. Ganska allmänt bland kännare anses den senare delen av 1800talet vara en tid av gitarrspelets ”förfall”. Pianisterna utvecklade inte minst harmoniläran (ackord) i sin komposition, på ett sätt som gjorde det svårt för gitarristerna att hänga med.
Den klassiska gitarrhistorien framhåller gärna spanjoren Fransisco Tarrega vid slutet av seklet som en viktig förnyare av gitarrkompostion och arrangering, själv var han mycket väl insatt även i pianospelet.
Medlet var att snarare att förenkla än att komplicera och bära fram gitarren som ett självständigt instrument,
dess egenheter till exempel när det gäller tonkvalitet. Tarrega införde för gitarristen relativt sett en luftigare stil, dels baserad på de kompromisser som många av dagens gitarrister känner till; det går inte att ta vilka omfångsrika ackord som helst på greppbrädan. Ibland får man plocka bort någon ton i ackordet,
”men det kan bli bra ändå.”
Borta var de puttriga ackompanjemangen från den sexsträngade gitarrens pionjärtid, kring föregående sekelskifte. Därmed inte sagt att de tidigare Mauro Giuliani, Fernando Sor, Matteo Carcassi m fl är överspelade De var först på plan...., lever kvar genom heroiska kompositioner, men inte minst genom
många vanliga infallsvinklar, som man kan känna igen i otaliga visackompanjamang. Många vanliga s k "fingerspelskomp" på en sexsträngad gitarr har alltså sina rötter omkring tvåhundra år tillbaka i tiden
I sitt ursprung är stränginstrument betydligt äldre, gitarrens många tidigare föregångare anses vanligen ha österländskt ursprung. Äldre instrumenttraditioner lever än idag kvar t ex genom olika typer av lutor.
Via nordafrika skedde en viktig kulturell utveckling av arabisk kultur i Spanien, långt före den sexsträngade gitarrens tillblivelse.Gitarrer tillverkas fortfarande hantverksmässigt, men också förstås i industriell massupplaga. När den senare stålsträngade gitarren försågs med elförstärkning (1930talet), inleddes en ny epok i popularitet.
Den sexsträngade gitarren började bli etablerad kring sekelskiftet 17-1800. Gitarrkroppen ("klanglådan") var lite mindre vid denna tid och hade sina föregångare i bland annat barockgitarren De tidiga europeiska pionjärerna etablerade grunderna till något som idag är ett av världens mest populära musikinstrument.
Det handlade om den nyare, mera metodiska fingerspelstekniken, att notera musiken och inte minst om att sprida den. I förhållande till dagens kommunikationer skedde det hela förstås långsamt.
Gjorde musiker någon form av turneer, skedde det väl inte sällan med häst och vagn. Det var inte ovanligt att man bosatte sig en tid på platser man besökte. Knappast stod de tidiga gitarristerna i fronten för tidens komposition eller musikforskning. De komponerande gitarristerna anpassade gärna tidens musikinfluenser till gitarren, i vana händer var det som en miniatyrorkester.
Gitarrens rykte som virtuosinstrument var i växande , men instrumentet blev också tillgängligt för alltfler,
lätt att bära med sig. ( uttryck: ”fattigmanspiano”)
En modernare musikförlagsverksamhet tilltog i takt med industrialismen. Noter blev för en bredare allmänhet en viktigt informationskanal, ett komplement till den konsertverksamhet som i praktiken inte kunde upplevas av särskilt många. Ganska allmänt bland kännare anses den senare delen av 1800talet vara en tid av gitarrspelets ”förfall”. Pianisterna utvecklade inte minst harmoniläran (ackord) i sin komposition, på ett sätt som gjorde det svårt för gitarristerna att hänga med.
Den klassiska gitarrhistorien framhåller gärna spanjoren Fransisco Tarrega vid slutet av seklet som en viktig förnyare av gitarrkompostion och arrangering, själv var han mycket väl insatt även i pianospelet.
Medlet var att snarare att förenkla än att komplicera och bära fram gitarren som ett självständigt instrument,
dess egenheter till exempel när det gäller tonkvalitet. Tarrega införde för gitarristen relativt sett en luftigare stil, dels baserad på de kompromisser som många av dagens gitarrister känner till; det går inte att ta vilka omfångsrika ackord som helst på greppbrädan. Ibland får man plocka bort någon ton i ackordet,
”men det kan bli bra ändå.”
Borta var de puttriga ackompanjemangen från den sexsträngade gitarrens pionjärtid, kring föregående sekelskifte. Därmed inte sagt att de tidigare Mauro Giuliani, Fernando Sor, Matteo Carcassi m fl är överspelade De var först på plan...., lever kvar genom heroiska kompositioner, men inte minst genom
många vanliga infallsvinklar, som man kan känna igen i otaliga visackompanjamang. Många vanliga s k "fingerspelskomp" på en sexsträngad gitarr har alltså sina rötter omkring tvåhundra år tillbaka i tiden
I sitt ursprung är stränginstrument betydligt äldre, gitarrens många tidigare föregångare anses vanligen ha österländskt ursprung. Äldre instrumenttraditioner lever än idag kvar t ex genom olika typer av lutor.
Via nordafrika skedde en viktig kulturell utveckling av arabisk kultur i Spanien, långt före den sexsträngade gitarrens tillblivelse.Gitarrer tillverkas fortfarande hantverksmässigt, men också förstås i industriell massupplaga. När den senare stålsträngade gitarren försågs med elförstärkning (1930talet), inleddes en ny epok i popularitet.
Elgitarren växte fram i musikgruppen, har där bitvis gått sina egna vägar i förhållande till sina rent akustiska föregångare.De flesta elgitarristerna är bekanta med något av den akustiska gitarrens tradition.
Sammantaget når olika gitarrinstrument, inklusive basgitarrer, idag en oöverskådlig mängd typer av musik, variationer i musikstilar.
Gitarren har ofta en speciell roll i att fungera som en sorts rytminstrument, starka traditioner finns i Spanien och Latinamerika, den rollen är ibland ignorerad i utbildningsretoriken. Det finns inte en gitarrist inom rock, pop och jazz som kan förneka rytmikens betydelse i ett vanligt ackompanjemang.
Viktigt att veta är vad man skall betona i ett givet rytmiskt mönster (pattern).
Hur når man fram till det; med vilken typ av fingeranslag, eller plektrum?
Hur mycket skall man dämpa klangen? I engelskspråkiga texter, noter, kurslitteratur, skivomslag m m används inte sällan benämningen ”Rhythm Guitar”, alltsedan 1930talet. Av någon anledning har ”rytmgitarr” aldrig etablerat sig på svenska.
Från elgitarrens domäner håller däremot begreppet "Rockriff"att växa in som en självklarhet, vill påstå att där pågår en viktig utvecklingsfas i den modernare gitarrmusiken.
Enstaka ackord ersätts med hela melodiska och rytmiska underlag, som ger bakgrund åt till exempel den improviserande solisten. Kombinationsmöjligheterna i byggandet av riff är oändligt.
Flera olika riff i följd kan ju liknas vid en kedja av moduler. Att "tänka i moduler" är välbekant för många som jobbat med olika typer av musikprogram i datorn.
Gitarrer spelas sittande eller stående, det kan man se med blotta ögat. Företrädare för olika speltekniker framhåller vanligen det egna sättet som det rätta. I förhållande till andra instrument verkar det finnas ovanligt många tryckta gitarrskolor, ”methods”. Inte har informationsflödet blivit mindre p g a Internet, varifrån inhämtandet av tabulatur blivit mycket vanligt.
Informationerna från webben är ibland av mycket skiftande kvalitet, om man skall uttrycka det milt.
Många gånger sammanfaller informationer från olika källor trots allt, det går inte att förklara hur man tar det vanligaste Cdur -greppet (ackordet) på så många sätt, om gitarren är stämd som vanligt.
Däremot kan sättet att få ljud i det, i alla oändliga nyanser, varieras i det oändliga.
Då spelar också in vilken gitarr man har, dess kvaliteteter, ibland beroende på vilka strängar man använder.
Sammantaget når olika gitarrinstrument, inklusive basgitarrer, idag en oöverskådlig mängd typer av musik, variationer i musikstilar.
Gitarren har ofta en speciell roll i att fungera som en sorts rytminstrument, starka traditioner finns i Spanien och Latinamerika, den rollen är ibland ignorerad i utbildningsretoriken. Det finns inte en gitarrist inom rock, pop och jazz som kan förneka rytmikens betydelse i ett vanligt ackompanjemang.
Viktigt att veta är vad man skall betona i ett givet rytmiskt mönster (pattern).
Hur når man fram till det; med vilken typ av fingeranslag, eller plektrum?
Hur mycket skall man dämpa klangen? I engelskspråkiga texter, noter, kurslitteratur, skivomslag m m används inte sällan benämningen ”Rhythm Guitar”, alltsedan 1930talet. Av någon anledning har ”rytmgitarr” aldrig etablerat sig på svenska.
Från elgitarrens domäner håller däremot begreppet "Rockriff"att växa in som en självklarhet, vill påstå att där pågår en viktig utvecklingsfas i den modernare gitarrmusiken.
Enstaka ackord ersätts med hela melodiska och rytmiska underlag, som ger bakgrund åt till exempel den improviserande solisten. Kombinationsmöjligheterna i byggandet av riff är oändligt.
Flera olika riff i följd kan ju liknas vid en kedja av moduler. Att "tänka i moduler" är välbekant för många som jobbat med olika typer av musikprogram i datorn.
Gitarrer spelas sittande eller stående, det kan man se med blotta ögat. Företrädare för olika speltekniker framhåller vanligen det egna sättet som det rätta. I förhållande till andra instrument verkar det finnas ovanligt många tryckta gitarrskolor, ”methods”. Inte har informationsflödet blivit mindre p g a Internet, varifrån inhämtandet av tabulatur blivit mycket vanligt.
Informationerna från webben är ibland av mycket skiftande kvalitet, om man skall uttrycka det milt.
Många gånger sammanfaller informationer från olika källor trots allt, det går inte att förklara hur man tar det vanligaste Cdur -greppet (ackordet) på så många sätt, om gitarren är stämd som vanligt.
Däremot kan sättet att få ljud i det, i alla oändliga nyanser, varieras i det oändliga.
Då spelar också in vilken gitarr man har, dess kvaliteteter, ibland beroende på vilka strängar man använder.
Det spelar in i vilket akustiskt rum man befinner sig, det är skillnad på att spela i ett välmadrasserat rum eller en folktom kyrka. Har man elgitarr blir det inte mindre komplicerat; instrumentets ljudkvaliteter bärs fram av elektroniken, exponeras via högtalare, frekvenser är kanske filtrerade eller förvrängda genom en mängd effekter.
Hur man hanterar sitt C-dur ackord beror också naturligtvis på det aktuella musikaliska sammanhanget.
Sätter du dig framför TVn och datorn i både tid och otid får inte dina fingrar avsedd träning,
Hur man hanterar sitt C-dur ackord beror också naturligtvis på det aktuella musikaliska sammanhanget.
Sätter du dig framför TVn och datorn i både tid och otid får inte dina fingrar avsedd träning,
de småmuskler som greppar bullen och kaffemuggen, blir aldrig tränade för C-dur.
Det är ett av de små problem här i världen som går att lösa. Om det är ett problem.
Det är ett av de små problem här i världen som går att lösa. Om det är ett problem.
No comments:
Post a Comment