Så Funkar Det

Inspirerad av Eva Funck lät jag ett år bygga en jättelik gitarr i skolans gymnastiksal.
Det var sommartid. I tv hade jag ofta sett hur hon lät beskåda ett vanligt myggbett genom att ha en stor modell av en mygga i studion, eller hur elströmmen fungerade genom att visa en stor modell på en strömbrytare.

Arbetet med gitarrmodellen fortskred över förväntan. Snickarna hade inga problem att följa ritningarna, men jag hade också fått offra ett par gitarrer, som små modeller för arbetet, vid tillverkandet av en större modell. Speciellt intresserade var man av att se hur ribborna inne i gitarrkroppen var placerade, kontrollera proportioner och valet av träslag.
Ändå gick något fel upptäckte jag när jag kröp ner genom ljudhålet första gången och ställde mig inne i gitarren. Visst, jag kunde stå rak, "takhöjden" om man säger så, var ungefär 215 centimeter. Bra om man ville promenera omkring, men jag kunde inte titta ut genom ljudhållet. Då behövde man en liten pall.
Under mitt andra besök inne i gitarren, en söndagförmiddag, fick jag överrasakande besök av Görgen. Han hade hört talas om arbetet via djungeltelegrafen, var naturligt nog ganska nyfiken.
- Rätt snyggt jobbat, sade han när vi gjorde en liten rundvandring. Det var ljust och fint, doftade mycket trä. Ljudhålet blev som ett takfönster, som i en vindsatelje´, gav mycket ljus. Akustiken var väldigt bärande, vi behövde inte alls prata högt. Görgen som vanligen var ganska högljudd, fick dämpa sig. Det här var som ett hus byggt i Rudolf Steiners anda konstaterade vi och satte oss på varsin pall.
- Du ska ha strängar också?, undrade Görgen. Tittade upp mot vårt "takfönster".
- Jo, det blir vilken dag som helst. Strängarna är tjocka som bogservajrar eller starkströmskablar. Görgen nickade.
- Hur låter det tror du? Kan man överhuvudtaget vistas härnere?
- Det blir nog som en jättevibrator. Men frågan är om vi skall sätta på alla strängarna innan vi haft vår talangjakt.
- Talangjakt?.
- Skolan vill gärna att vi hittar på någonting roligt, som en gentjänst för att bygget fått stå här. Vid talangjakten kommer juryn att stå här inne, på små pallar och titta ut genom ljudhålet.
- Och?
- Därute framför talangerna sina nummer och sedan drar vi i olika strängar, beroende på vilken poäng dom får.
- Häftigt. Vilken sträng ger mest poäng?
- Antagligen ger låga frekvenser lägsta poäng. Just då hörde något hasande och småslamrigt ljud, någon klättrade upp på gitarren. Det var Håkan som oförskämt nog hade sina lilla transistorkassettbandspelare med sig. Nog kände jag igen låten, det var "Great Balls of Fire" med Jerry Lee Lewis. Till exempel det rockiga pianospelet förstärktes inne i gitarren, jag och Görgen fick en kort, märkligt påträngande ljudupplevelse. Håkan stod uppe på gitarren och tittade ner genom ljudhålet, nu med stängd kassettbandspelare.
- Hörde du sången? Det lät som han gurglade fram den, fast baklänges? Görgen såg på mig som om han väntade sig ett vettigt svar.
- Visst, sade jag. Det är sånt som man inte lägger märke till vid normal ljudkvalitet. Inne i gitarren kunde det uppstå akustiska fenomen, i alla fall frekvenserna sprudlade inte på samma sätt som i ett rektangulärt rum.
- Hur går den där talangjakten till? Har några anmält sig? Håkan frågade detta rakt ner i ljudhålet. Han bara stod där, som den stadiga snickare han var, i sina snickarbyxor.
- Du, alla detaljer är väl inte spikade, men en som skall ställa upp är i alla fall Annika. Hon skall steppa i träskor och svarta kläder och föra ut sit politiska budskap.
- Du menar hon från lönekontoret?
- Vems lönekontor? Just då slant Håkan med ena skon vid kanten av gitarrens ljudhål och dråsade ner i gitarren. Som tur var satt varken jag eller Görgen just där.
- Vill du ha en ägg o sill -macka?, undrade Görgen som hade öppnat sina lilla kylväska.
-En sak är säker, du kan i alla fall inte ställa upp i den talangtävlingen som trapetsartist Håkan, sade jag och försökte skämta bort det hela. Han låg orörlig. De blå snickarbyxorna var som en dramatiska dräkt. Märkligt nog satt kepsen fortfarande på huvudet. Den hade en liten text; "Rör inte till det".
Han öppnade ögonen och sade;
- Men jag skulle kunna jonglera med tomater. Vi skrattade, men det förstärktes på ett egendomligt sätt inne i rummet vi satt i.
- Det är inte bara talangjakt vid invigningsjippot, om man kan kalla det så. Det skall också bli sprinterlopp tjuge meter greppbräda.
- Löpning?Men sitter inte strängarna på då, hur...?
- Det är inte säkert man sätter på alla så tidigt. Håkan reste sig upp i en sittande ställning i alla fall, tog också en macka, men valde en med prickig korv och ett salladsblad; - Hur är det med Eva Funck, kommer hon att se det här?
- Jag vet inte, hon är nog så upptagen för det mesta
- Sådana brudar är inte att leka med, hon kan bygga en modell av en och sedan demonstrerar hon i tv vilken idiot man är, sade jag och skrapade lite mot gitarrgolvet. Då ringde Görgens mobiltelefon. Som ringsignal hade han valt Habanera ur operan Carmen, av Bizet. Håkan nickade förtjust.
Två dagar senare var äventyret med den stora gitarrmodellen över. Någon hade tänt på skolan med hjälp av någon eldfarlig vätska och branden hade spridit sig till gymnastiksalen. Förstörelsen av byggnaderna var mer än sextioprocentig och det innebar redan vid en enklare beräkning att en ombyggnad skulle bli billigare än omständiga reparationer. Om det var ett ungdomsgäng eller terrorister gjorde ungefär det samma. Budskapet var ju ändå; "Du betalar vad vi ställer till med".
En tid senare träffade jag både Görgen och Håkan på ett av bostadsområdets grönområden, beväpnade verkade det som. Någonting hade man i fickorna, det putade under Görgens jacka. Det visade sig inte vara så farligt. Han drog fram ett plektrum som var stort som pizzatallrik. Håkan hade två stora stämskruvar.
- Ingen kan tro att det här är vapen, sade Görgen emellertid.
Annika från lönekontoret (vilket av dem är fortfarande inte klarlagt) kom gående;
- Killar, jag måste göra ett avdrag på lönen. Genom ert gitarrbygge i Flaskboskolans gymnastiksal drog ni till er kriminella element Det är som med Julbocken i Gävle. Alla försök att ordna det lite trevligt drar till sig förstörelse. Ni skall dessutom betala det själva.
Görgen, Håkan och jag såg på Annika från lönekontoret utan att säga något.
Hon fortsatte; - För att ni skall slippa avdrag skall ni förstöra själva. Ju mindre det finns kvar att förstöra, desto billigare blir det för samhället.
Enkel politik ger enkel matematik. Så funkar det !