NÅGOT OM MUSIKEN I VÅRA HEM

Ingenting är mera karakteristiskt för oss än anordningen att begagna matsalen till musikrum, ett arrangement som i få länder utom Sverige funnit anklang. Man ömsom äter, ömsom musicerar, och då man ej klingar med tallrikar, knifvar och skedar, gör man kling klang med sin musik på möbeln derborta i hörnet, möbeln som än användes som buffet och än som ”piano”.

Just så älska vi Stockholmare att inrätta våra våningar.

Vi skola ha ett förmak, en salong, en sal, en sängkammare och en barnkammare. I salen – matsalen är naturligtvis det värsta stöket, det är det mest prosaiska rummet i våningen, ej under att man förpassar dit det oundgängliga pianot! I matos och bland fat och karotter hur väl skall hon ej trifvas, sånggudinnan från de högre zoner, då betjenter och jungfrur ändtligen ge henne under ett par timmar tillträde till det ännu lätt osande slagfält, der de dock för alltid förbli de segrande!

Låtom oss nu skärskåda några musikqvällar af det slag som oftast förekommer och sådana vi alla bäst igenkänna. Hur det står till med musiken i våra hem, skola vi bäst kunna se just dessa aftnar då knopp slår ut i blom, hvilken danats och svält ut i den musikaliska atmosfer som uppstår och underhålles – i våra matsalar.

Det är te´med supe hos kammarrådet G. och hans kammarrådinna. Man vet sen gammalt att det är ett musikaliskt hus. Kammarrådet har alltid beskyddat de sköna konsterna och har sedan urminnes tider varit god vän och bror med en och annan af våra äldre kapellmästare och herrar direktörer. Han har sjelf i unga år spelat cornet a`piston och läst generalbas, han har varit Jenny Linds ödmjukaste beundrare, fru Michaelis chevalier servant vid åtskilliga middagar och till och med spelat en verksam rol vid upptäckten af en stor för länge sedan ny stjerna på sångens himmel, och nu, trött vid det bullrande lifvet ute, älskar han att i sitt vackra välombonade hem omge sig med älskvärda menniskor som – göra musik.

Klockan 8 är teét undanstökadt och man kan börja. Samtalet går trögt och rör sig mest mellan fyra ögon i otaliga små kotterier som granska hvarandras tioletter. Fru v. M. är alldeles för elegant, fru C. ser ut som kom hon direkte från sitt kök, och fröken T. som vore hon redan en fullfjädrad aktris. Herr E,, tenoren, är alldeles hes, herr J., basen, har strupkatarr, sopranerna fruarna G. och H. ha snufva och pianisten har tvenne fingrar bulnade. Men man börjar.

Kammarrådet öppnar sjelf flygeln, tänder kandelabrarnes ljus och skrufvar upp pianostolen. Anna sätter sig vid instrumentet och låter sina tio fingrar fara öfver tangenterna liksom ville hon bestraffa dem. Hon har utnärkt färdighet och en ännu utmärktare styrka. Armmuskler, axlar och ryggkotor äro af utmärkt hållbarhet, fingrarne som af svenskt jern och handleder som af trä. Hon exeqverar Schumanns ”Papillons” och gör det med en bravur som Schumann aldrig drömt sig.

Ofrivilligt erinrar detta smakfulla spel om ett yttrande af den tyske pianokonungen Carl Tausig just vid åhörandet af samma komposition, ett yttrande fäldt till en ung qvinlig pianist som då trampade sina första stapplande fjät på konstnärsbanan; ”min fröken”, sade han, ” Ni spelar edra papillons med förträfflig illusion. Jag ser tydligt de svenska björnarne dansa i luften framför mig, hvilken grace, hvilken lätthet, hvilken smak!”

Ellen A. ( ur Svensk Musiktidning december 1881)