(möte med kändisar) - En Sann Historia
Åkte rätt mycket tåg på 1970-talet. Sådär jättekul var det inte varje gång, det var ibland resor som kändes som en oändlighet. Minns det där när allt rullade ut från stationen, lite långsamt. På hösten i Malmö, regnvåta fönster och all belysning därute. Vagnarna var alltid mörkt vinrostbruna. Åkte man till Stockholm fanns det ofta både en cafe´ och en restaurangvagn. Valde alltid den billigare varianten, men vad jag minns kunde man även där ta sig en liten sherry, om inte en hel liten flaska vin, så klart till lite överpris, men befann man sig i nuet var sådant inget avgörande problem.
Inte var det rökfritt i cafe´vagnen, det var riktigt gammaldags filmmiljö, på natten, när tåget susade igenom ännu ett mindre samhälle, man hörde ljudet av klingande klockor vid järnvägsbommar på väg upp eller ner. Det kunde ha varit ett raffinerat kriminaldrama eller, - precis som i den gamla svartvita stenåldersrockpopvideorullen "One way ticket" med Eleanor Bodel i en gripande akt. Regnvåta tågfönster. Lamporna därute. Ödesdigert. Klart att det hade handlat om kärlek. Kört. Förbi. På tåget fanns inte så mycket att göra. Inne på toa kunde man klamra sig fast och titta i ett hål.
Vilka duschar fick inte de som stod vid bommarna och väntade på att tåget skulle passera färdigt?
Senare blev det modernare, men man kunde fortfarande som tidigare leta upp en speciell rökkupe´. Det var i vilket fall förstås inte alls populärt hos andra välekiperade passagerare, som av någon anledning var tvungna att passera området. Den gamla komfortabla varianten var snart mer eller mindre borta, nu kunde man hitta ett fastskruvat silverfärgat askfat i det lilla utrymmet i ena ändan av en vagn, strax innan övergången till nästa vagn. På någon av de allt färre resorna under 1980-talet stod jag där, inte speciellt stolt, men det var väl tidsfördriv. Dessutom fick man ju sig en promenad om man förflyttade sig i tåget. Det utrymmet i den vagnen, den gången, var speciellt trångt, alla som passerade gjorde det på nära håll.
Plötsligt och utan någonförvarning passerar han, Björn Afzelius. Vi ser varandra rakt i ögonen, något dröjande som om vi undersöker om vi är bekanta. Det är över på några sekunder. Jag hade känt igen honom direkt utan att röra en min. Sekunder man minns. Det var första och sista gången jag såg honom live.
Kanske var det 1988 när jag var på studiebesök i en inspelningstudio i Stockholm, med en del andra intresserade. Där höll man på att spela in en ny skiva med Lena Philipson. Hon var inte där. Jag skojade med en kille från Göteborgs skärgård, sade att "vi kunde gömma oss bakom mixerbordet".
På den gamla analoga tiden var dessa till ytan alltid minst lika stora som biljardbord, med fler detaljer än i förarkabinen i ett passagerarflygplan. Där stod vi killar och tittade på bordet i våra slappa kläder. Själv stod jag vid ingången till kontrollrummet. Plötsligt hörs det, ingångsljud, någon kommer.
Hon kommer raskt in med svängande tennisbag och passerar mig i dörröppningen, endast med någon decimeters avstånd.., säger enkelt, vardagligt, ett ganska hastigt hej,......... nog riktat till oss allihopa. Än idag är jag förvånad av att hon var ju så liten. Hade jag försökt stoppa henne i dörröppningen med en rakt utsträckt arm, hade hon kvickt, och med lätthet passerat som en vessla.
Ja, då blev det sedan så att vi killar fick hasa oss ut därifrån.
En annan gång skall jag berätta om när jag såg Björn Skifs åka buss i Stockholm. Han satt längst bak med en helt vanligt kvinna. Vad märkligt. Kan inte längre minnas vilket år det var.
Regnvåta bussfönster. Gummidäck mot våt asfalt.
___________________________________S L U T_________________________________________
No comments:
Post a Comment