SÅNG och DANS

ur DEN ÄKTA GENTLEMANNEN,

eller GRUNDSATSER OCH REGLOR

för god Ton och sannt Lefnadsvett i Umgängeslifvets särskilda Förhållanden

av Professor J.G.Wenzel

ÖFVERSÄTTNING efter TIONDE förbättrade upplagan GÖTHEBORG 1845

Bland de egenskaper, som hufvudsakligast tjena den yngre verlden till förmån, och tillskynda äfven den äldre nöjen, höra ostridigt sång och d a n s. Sången är i stånda att gifva ett visst behag åt det fulaste ansigte och den mest missbildade kropp, och åt den skicklige sångaren hembäres öfverallt aktning och kärlek. - Vid sången kan man på ett långt mer tydligt och tillåtligt sätt visa styrkan och graden af sina känslor, affektens och sinnesrörelsernas stigande och fallande, än i blotta ordens språk. - Sången försätter den sjungande i alla lägen, som kunna förvärfa honom bifall. De märkligaste, de finaste känslor, hjertlighet, värma, smak, deklamation och fantasi kunna vid sången framträda i sin skönaste egendomlighet.

För att s j u n g a u t t r y c k s f u l l t och s k ö n t, måste man helt och hållet tänka sig in i deras ställning, som framställas sjungande. Man bör fullt förstå och känna det man sjunger. T y d l i g h e t e n i ordens uttal är väsentliga, villkoret för en god sång, så sällan denna fodran äfven uppfylles. Åhörarne måste icke blott förnimma toner, utan göras bekanta med textens innehåll. Men den skönaste melodi förlorar sitt behag, om den föredrages med vanprydande åtbörder. Man har sångare och sångerskor, som ej kunna sjunga någon ton, utan att dervid förvrida anletsdragen, eller göra vidriga rörelser med kroppen. - Andra åter försumma naturen helt och hållet, samt vilja blott v a r a k o n s t, derigenom nödvändigt de känslor, sången bör väcka hos åhörarne, måste störas.

Ett godt lefnadsvett har äfven i fråga om sången sina oförkränkbara lagar. De vigtigaste deribland äro ; 1. Lyckas föredraget af ett ställe för sågaren, och känner han sig förtjena bifall, så bör han icke se sig omkring i sällskapet. Detta röjer ett fikande efter beundran och lof, samt misshagar. 2. Spelar man på ett instrument, eller sjunger man, så bör man icke straxt efter styckets slut låta en fullkomlig tystnad inträda; ty äfven denna kunde uttydas såsom uppmaning till bifall. Man öfvergår således skickligt antingen till något annat, eller inleder man ett samtal, så att de närvarande icke få någon tid ledig, den de till slut af blott förlägenhet skulle använda till bifallsyttringar. 3. Man bör icke genom nickningar eller dylika rörelser göra sällskapet uppmärksamt på vissa ställen. Det måste öfverlemnas åt åhörarne, hvad de vilja finna värdigt sin iakttagelse. Icke vårt, utan de närvarandes, omdöme skall här afgöra. 4. Man afmäte sången alltid efter storleken af det rum, hvari man sjunger. I ett blott litet rum och vid ett icke starkt instrument får man icke sjunga så högt, som i en sal och med ackompagnement af flera instrumenter. En stark röst, omildrad i ett ehuru större rum, frambringar hvarken rörelse eller välbehag.

Man hushålle med rösten; man börje lagom starkt, och låte den småningom växa, så att den i intet parti af sången, men minst vid slutet, då den måste göra det starkaste intrycket, är för svag. ---- Ledighet, värdigt skick, behag i ställning och rörelser, jemnmått, rundning och smidighet i bugningar och vördnadsbetygelser - dessa äro de stora fördelar vi erhålla af d a n s e n, och dem vi för hela lifvet bibehålla. Härtill kommer jemnväl, att dessa färdigheter göra oss omtyckta i sällskap, helst hos det vackra könet, hvilket i synnerhet älskar dansen. Det skall gifvas exempel, att menniskor af medelmåttiga själsgåfvor haft sin danskonst att tacka för befodran och lycka.

En god och skön dans bör hafva följande egenskaper : 1. Händernas hållning får icke vara tung och plump. Armarne får ej ligga vid kroppen eller slängas af och an. Deras rörelser måste vara lätta, sparsamma och angenäma. 2. Allt kantigt, tvunget och tillgjordt vid damens uppbjudning till dansen, vid hennes kringförande, vid slutet och vid damens återförande till hennes stol, bör undvikas och får äfven under dansen icke skönjas. 3. Armarnes öppnande, t. ex. vid menuettens slut, måste ske fullt af ödmjukhet och anständighet samt med blygsamt återhåll; ansigtet måste vara fullt af ömt allvar och flärdfrihet. 4. Händerna böra hållas med lindrig fasthet. 5. Man tillåte sig aldrig ställningar, som kunna misstydas, eller skamlös tilltagsenhet. Hvarje tvetydig min under dansen är en förolämpning mot antändigheten, mot den person, med hvilken man dansar, och mot sällskapet; det röjer en straffbar brist på aktning. 6. Vid valser m. m. öfverskride man aldrig nödig måtta. Det är en verklig råhet och bondaktighet, att så länge fortsätta dylika dansar, tills dansaren eller dansarinnan drypa af svett, flämta efter luft och måste gå omkring i salen, likt hästar efter omåttlig ansträngning. 7. Vid dansar i kolonner eller quarreer fodrar aktningen mot de dansande, att man hvarken skingar sin egen eller andras uppmärksamhet., att man gör noga akt på turerna och ej försummar någon figur. 8. Man ihågkomme alltid den regel, att dansen egentligen måste var ett mimiskt accompagnement af kroppen och fötterne till musiken, att den derföre i sina rörelser måste hålla takten, och att den skall uttrycka och refevera musikens innehåll och den deri liggande känslan.

Den, som noga följer denna regel, skall säkert dansa med ädelt skick och odelat bifall. Endast råheten kan finna nöje i ett vildt ras och jägtande i dansen. All värdig hållning försvinner dervid, man stormar oförsvarligt på helsan, och allt nöje sättes i fara att störas genom förskräckande uppträdanden.