TUNGHÄFTA....

...en resursbrist?

I min trångbodda lägenhet har jag proportionellt nog en liten TV. En liten bit ifrån har jag en sorts snurrfåtölj med lågt ryggstöd, köpte fyra stycken (begagnade) för ganska länge sedan. Kanske hade de engång stått i någon hotellfoaje´ eller så.

Nu är det endast en av dem kvar. Satt i denna när jag i lördags kom att zappa in mig på SVT24, där ett sammandrag av partiledardebatt från veckan som varit, sändes retroaktivt. Intressant, bättre väsentlig underhållning kunde jag ju absolut inte finna denna kväll. Skulle debattscenariot bli för enhanda, kunde jag ju snurra och lyssna, samtidigt se mig omkring i lägenheten och slänga en tanke eller två på allt jag borde göra.

Det blev mest bildrutan och replikerna som fångade mitt intresse. Göran Persson framträdde flera gånger, brände av sin utmätta talartid. För många år sedan, ett av de tidigaste konstateranden jag gjort när det gäller politik; det behövs alltid en opposition. Alliansen kände sig stärkta av att faktiskt vara i regeringsställning, att hantera GP i debatten, var ungefär som tidigare. Han hänvisar till systemet han försvarar. Alla socialdemokrater/eller i trad.politisk vänster gör gärna det. Därför anser man sig ha perfekt alibi - oavsett vad som händer i samhället.Någon sade till mig i förbifarten, nästan lite i smyg,, även det för ganska länge sedan; att inom socialdemokratin finns ALLA sorter....., höger....., vänster.

Under livets och tidens gång har jag märkt att det är ett konstaterande som nog är ganska träffande. Genom att utåt ange sig vara till exempel just socialdemokrat, då har man ju perfekt alibi......, ungefär som i kyrkliga genomtänkta förhållanden till guddomligheten.
Enligt detta antagande, och om man då håller sig för tillfället till politikens värld, kan alltså socialdemokrater agera som utpräglade individer i partiet, så länge man håller partiet högt.

Denna utåtriktade perfektionism, oklanderligheten i den kollektiva översynen,....kan stå i motsats till hur man agerar i den privata sfären. Jag tycker mig under årtionden träffat flera individer, under längre tidsperioder, som bekänner sig tillhöra det röda, eller i alla fall till vänster, som i praktiken faktiskt är mest liksom gammaldags höger Man har varit om sig och kring sig. I stat och kommun arbeta de, man har nått en oklanderlig position. Klart att det på vägen kan ske rekomendationer, som överallt annanstans.

Under årens lopp har jag flera gånger märkt att om man skriver till något kommunalt, kan det hända att man aldrig får något svar, inte ens om man skriver ganska kort och ordentligt. Jag menar, lämnar satir och inslag av sarkastisk humor åt sidan, presenterar ett ärende otvetydigt formellt. Kan minnas i alla fall tre gånger då jag skrev till kulturskolors (f d kommunala musikskolan) rektorer. Nej, inget svar. I de fallen företräder ingen systemet, utan endast individer sitter bakom sina skrivbord.

Att en del haft tunghäfta hade jag förstått tidigare, men lite skrivarbeten riktat utanför skolan borde man ju klara, med musikhögskoleutbildning och allt. Ärendet relaterat tillverksamheten, den position man har och att man är välavlönad för skattepengar, det borde räcka som underlag att man kommunicerar även externt. Personligen har jag upplevt många fler exempel på den välinbakade tröghet som kan finnas i de byråkratiska systemen. Men ibland handlar det inte om tröghet, det handlar om tvärstopp.

I samhällen (eller företag) med kompakt utbyggdpartiapparat (företaget Sverige?), vågar ingen bita i grenen man sitter på, även de enklaste diskussioner kan missuppfattas, som stor kritik. Det som uppfattas som problematik, får ofta någon annan ta hand om. Under 1990-talet har jag träffat till exempel arbetsförmedlare som liksom var handikappade i sin roll eller, direkt okunniga. I en mildare beskriving; aningslösa.

Det fanns aldrig någon beredskap för de flyktingströmmar som kom från det krigshärjade f d Jugoslavien, detta fick konsekvenser även på arbetsmarknaden. Kort sagt; bland annat AF blev hårt belastat, även av andra orsaker. Själv hamnade jag att gå dit ofta under förra årtiondet, socialen blev också ett faktum. Hade börjat komma in i fel ålder. Eftersom jag inte hade någon fet A-kassa, fick jag långt lägre ersättning för varje kurs/åtgärd jag deltog i. Frågade mig alltid; på vilket sätt hade jag syndat för att kroniskt ha en lägre ersättning än min bänkkamrat?

Jag levde på existensminimum. Det finns många historier om mina möten med arbetsförmedlare eller socialsekreterare. Vanligen blir man ett fall bland många andra. Min trovärdighet var låg. När jag idag läser eller hör nyheter om bilden av "den vanliga löntagaren", (som antas ha en inkomst mellan 20-25 000/mån) känner man sig, om inte förbannad så i alla fall trött. Redan för flera år sedan deklarerade någon i SVT:s nyheter att "en svensk låginkomsstagare som har 18 000kr...".

Det är ibland obegripligt att det verkar finnas något "intellektuellt" (eller avsaknad av det) skikt i det här landet som inte begriper något av verkligheten hos de som lever i de olika lagren av verkliga låginkomsttagare. Jag påstår att välmående sossar i allmänhet, som hade jobb hela 1990talet, märkte inte så mycket av det, de verkliga låginkomsstagarlagren. Man var fortfarande en ganska välmående medelklass. De som hade det sämre hade inte varit "om sig och kring sig".... De ankommande skattesänkningarna under den nya regeringen gör inte scenariot vackrare, inte i alla fall i de lägre inkomstagarlagren.

Uppdatering torsdag
Olika lager kan man även finna berörda hos Lena Sundström, i en stenhård krönika.
http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,911820,00.html


000000000000000000000000000000000000000

Nedan en insändare under förra regeringen som tidigare visats på denna blogg. Lokaltidningen Hallandsposten publicerade aldrig den – men den kan jag här publicera då och då för att testa hur relevant den är med realtiden.

Insändare 29sept 2005

”Många har väl hört statsminister Göran Persson, men också andra, deklarera fraser i stil med "vi vill inte ha ett klassamhälle igen." Det skulle motivera nuvarande ordning. I själva verket är det ett önsketänkande.
Vi är redan där, i jämmerdalen, då vuxna människor med alltfler gluggar mellan tänderna dagligen funderar på hur man egentligen skall reda ut sin försörjning. Redan för flera år sedan hörde jag i en nyhetssändning i tv, en ny definition på vad som är låginkomststagare, det är den som tjänar 18 000 kr i månaden.
Hade det varit på den gamla tiden, hade detta föranlett revolution, tillräckligt många lever långt under den nivån.
Man kan till och med prata om olika klasser bland låginkomststagare, minst två, kanske tre-fyra.
I det här läget börjar det handla om överlevnad och lever man bara en bit ovanför s k existensminimum är man ett perfekt offer, individen som inte fogat sig. Funktionärerna på socialbyrån kan inget göra, kronofogden har desto brådare dagar.
En zoombieorganisation som CSN skickar och skickar mekaniskt ut sina ockerräkningar till hur många svenskar vet jag inte, för studier som ibland kanske förhandlades fram i samråd med arbetsförmedlingen. El behöver också alla, om man inte valt att bo i ett tält i skogen, därför kan man hota med att stänga av elförsörjningen om man inte godkänner fakturan.
Skall alla gå till Konsumentombudsmannen?
I det här samhället skall vi enligt socialdemokratin alla var solidariska med dom som har det sämst ställt. Framförallt, förvandlas inte till egoistiska individer, inte ens om ni sitter på gatan och tigger pengar.
Det är svårt att förstå den stora skräck som statsministern och hans bästa anhängare verkar ha för "klassamhället", eftersom vi redan är där. Det är inte trovärdigt att gå ut med att i Sverige råder jämnlikhet och fina tider.
Alltmer handlar det om överlevnad för många, något som definitivt inte bekymrar de ivrigaste förespråkarna av den berömda rättvisan, med lysande fallskärmsavtal.