En Feministburgare, tack.

I tidningen HERTHA, nr 4 september 1981, skriver Birgitta Svanberg bland annat så här:......

......"Alternativrörelser. Jag sitter med en mängd aktuella tidningsklipp framför mig. De handlar alla om alternativ för ett nytt sätt att leva. Här står om kvinnokamp för fred, om kärnkraftsmotstånd och vapenvägran, om miljögrupper, byalag och jordbrukskollektiv. Och det slår mig att alla dessa alternativrörelser, som idag börjar samla sig och breddas som en allt mäktigare flod mot det gemensamma målet, att rädda livet, de bygger på tankar och paroller, som Elin Wägner redan uttalat. Det ekologiska sättet att se på jorden och naturen som en enhet; insikten om det intima och oryggliga sambandet mellan jordens, växternas, djurens och människornas hälsa, var själva förutsättningen för hennes livssyn.

Fördömandet av industrivärldens ansvarslösa användning av tekniken, utgör grundvalen för hennes civiilationskritik. När en modern kvinnlig vetenskapsman, Hazel Henderson, talar om jorden som en enhetlig, mångfacetterad, biologisk organism och säger: "Jorden är gudinnan Gaia, moder till allt levande, av och i vilken vi alla lever" (DN 2.10.1980), är yttrandet som hämtat från Elin Wägners egen symbol- och föreställningsvärld. Och när kvinnokamp för fred undrar: "Är inte tiden nu - när världens rustningskostnader är uppe i två billioner om året - mogen för en samlad, global kvinnokamp mot krig för fred?" (Vi mänskor 2/78), då uttrycks här Elin Wägners kungstanke och djärvaste förhoppning.

Basgrupper och kvinnokultur. För Elin Wägner som genomlevde två världskrig, stod det redan under mellankrigstiden klart, att detta var just en tid mellan krig - en uppladdning mot ny katastrof. För utvecklingens inriktning hade inte förändrats, trots "demokratiernas" seger i första världkriget. Linjen gick vidare mot teknisk erövrong, upprustning och förstörelse. Den manliga kulturen. säger hon, bugger på komkurrens, aggression och självhävdelse. Som en motbild sätter hon upp visionen av en kvinnopräglad kultur, med aningen om ett forntida matriarkat som historisk utgångspunkt. I kvinnorna såg hon en som skulle kunna utgöra ett alternativ och vända utvecklingen. Inte för att kvinnorna av naturen skulle vara fridsammare eller bättre än männen - men därför att kvinnorna historiskt sett stått utanför den politiska eller teknisk utvecklingen.

Den traditionella arbetsfördelningen har tilldelat kvinnorna de vårdande och reproducerande uppgifterna. I det gamla agrarsamhället var detta kvinnoarbete också kopplat till produktionen av livsnödvändigheter, det var betydelsefullt och synligt, en del i en arbetsgemenskap. Men i industrisamhället, som bygger på lönearbete ute i samhället, blev kvinnoarbetet förvisat till privatlivet och osynliggjort, när man beräknade nationalprodukten. Detta kvinnoarbete - som idag har börjat uppmärksammas under namn av kvinnokultur - isolerades inom familjerna. Det var Elin Wägners tanke, att en omprövning av samhällsutvecklingen skulle kunna bör här, med hemmen som bas. Det kan verka som en reaktionär tanke, en förlängning av den konservativa uppfattningen att kvinnans plats är i hemmet. Men där det patrialkiska tänkandet vill förvisa kvinnans verksamhet till en snäv krets och utnyttja den till sin fördel, vill Elin tvärtom frigöra den och släppa lös den i samhällsutvecklingen. Om man ser kvinnors erfarenheter och kunskaper som en outnyttjad resurs av väldiga mått. är detta en revolutionerande tanke. Kvinnor, av alla klasser och kategorier, skulle gå samman i basgrupper, på lokalplanet, föreslog Eöin Wägner i "Väckarklocka", och börja med att ifrågasätta industrisamhällets produkter och komma fram till vad de ville kräva istället.

Sådana smågrupper kunde sedan utgöra bas för omprövning och diskussion av alternativ, för protestaktioner och samlad kvinnokamp. I kvinnoarbetets tradition ligger erfarenheter av att vårda och bevara, återbruka och känna ansvar för det levande och växande och för kommande generationer. Kvinnor är därför mera inriktade på behovs- och ansvarsinriktade målsättningar, i motsats till det nuvarande samhällets kortsiktiga vinstinriktning. Därför är det ingen konservativ aningslöshet hos Elin Wägner att våga satsa på ett kvinnomönster som formats under en förurban och agrar tid. Det var tvärtom en djärv motbild att ställa upp i en tid då alla tendenser gick mot ökad storskalighet i den tekniska utvecklingen.

Elin Wägner vidgade djärvt kvinnorörelsens målsättning från krav på reformer inom det bestående samhällets ram till revolutionärt utopiska krav. Från kraven på barnavård och barntillsyn gick hon vidare till krav på friska, icke livshotade barn. Från kraven på utbildning och försörjning till krav på giftfri miljö och människovärdiga arbetsförhållanden. Från krav på fri sjukvård och mödravård till protest mot den stordrift i människovård, som vi sett demonstrerad i TV-serien Babels hus. "
+++++++++++

I den äldre diskussionen talar man ganska tydligt om "kvinnor/ män". Det är lättare att ha bilden av homogena grupper, precis som i politiken. En grupp odlar gärna med tiden sina fördomar, om motståndaren, något som vid allt större etablering i samhället kan växa till förmyndarmentalitet, med tiden, ofta genom ett stagnerat regelverk. I dessa utåt sett, relativt polerade idekollektiv finns under den systematiserade ytan, individer, men det tenderar för debatten minska i betydelse när grupperna växer och spelplanen stor. "Feminism" tenderar lätt att bli en allmänsocial fråga bland många andra, med sina inslag av samhällsekonomi. Man diskuterar ofta till exempel orättvisor i lönesättning för kvinnor i förhållande till män. "Feminismen" är större än så, men fastnar ofta i energikrävande förhandlingar, om egentligen små frågor, för att de borde vara lättlösta.

I Aftonbladets ungdomsbilaga Puls, fredag 28 maj 1999, skriver Karin Lindstedt bland annat (artikel : "Feminist-javisst") i en tabell över mer eller mindre olika kategorier av feminism;

Stödstrumpefeminism: Nätverk av etablerade kvinnor. Tanken är att göra en totalanalys av samhället och sätta stötar på olika områden. Till exempel"Kvinnopartiet", inför valet 1994.

Nyfeminism: Ofta punktinsatser på gräsrotsnivå. Unga kvinnor i olika grupper startar aktioner, feministiska fanzine och kampanjer.

Akademiker-feminism: verkar främst inom universitetsvärlden. Skriver böcker och avhandlingar med genusperspektiv och producerar feministiska tidskrifter.

Anarka-feminism: Gör uppror mot auktoriteter och samhällssystem. Aktionerna balanserar ibland nära gränsen till lagbrott. Exempelvis Kommando Spice Girls som brände bilar med porr-reklam.

Socialistisk feminism: Ser kvinnoförtrycket som en del av klassamhället. Klass- och könskampen går hand i hand. Främst är det arbetarklassens kvinnor och män som strider mot orättvisorna.

Lesbisk feminism: En utbrytargrupp ur RFSL. Kämpar för att stödja lesbiska kvinnor och göra dem synliga i samhället och i politiken.

Radikalfeminism: Liten grupp av lesbiska feminister. Hävdar att heterosexualitet är kärnan i kvinnoförtrycket. Vissa går så långt att de vill befria kvinnan från barnafödande och förespråkar konstgjord fortplantning.

Nyliberal feminism: Ensam är stark. Tror på individens möjlighet att påverka sin egen situation. Kritiseras av andra feminister som anser att en kvinnainte kan frigöra sig om inte hela kvinnokollektivet frigörs från förtrycket samtidigt.

Livmoderfeminism: Vill uppvärdera det "kvinnliga". Poängterar skillnaderna mellan könen och ser dem som biologiskt givna. Kritiseras av andra feminister för att låsa fast de traditionella könsidentiteterna. Exempelvis boken "Hon&Han. Födda olika" av Rigmor Rob`ert och Kerstin Uvnäs-Sundberg.
++++++++++

Sedan denna uppställning gjordes,"komplett" eller inte, för sin tid, har säkert nya grupperingar tagit plats på sina håll. En allt, för allmänheten, mångfacetterad kategoriindelning av "olika typer" av feminism, som ett faktum, inte utan hetsiga meningsskiljaktigheter och debatter, är väl för den breda offentligheten något nytt, sedan 1970-talet. Därmed inte sagt att alla har upptäckt det.

Klart också att det fanns meningskiljaktigheter tidigare, men frågorna har medvetandegjorts, med förnyad kraft, för en ny generation, i nya media m.m., i första hand av kvinnorna själva. Man har tagit plats på annat sätt. En feminist kan inte kännetecknas som tillhörande en enhetlig, homogen, lättkontrollerad grupp.

Hur står det till med männen? Har det hänt något?

Finns det olika kategorier av män, som man på ett liknande sätt kan kartlägga i olika grenar ?Jo, egentligen finns det. Men det intresserar inte män i allmänhet något vidare. Kvinno(rörelsen) står ofta på tå för att föra fram sina frågor. Har män några frågor att föra fram, verkar det mera som om man förlitar sig på en automatisk process.

Från kvinnorörelsehåll framhåller man ibland att män skulle ha enorma nätverk som går genom alla samhällsklasser. Jag tycker oftast det är en fullständigt överdriven bild, även om fantasifulla konspirationsteorier kan göra det tankeväckande. Män är ofta praktiker, som förlitar sig på en redan klar teori, i den sociala sfären har man relativt lätt att odla bekantskaper genom arbete och föreningsliv, organisation , eller militärism. Mycket är traditionsbundet, och ingen kan väl påstå att kvinnor genom den civiliserade historien inte skulle ha uppmuntrat männen att vara aktiva, utanför hemmet?

Redan genom vad jag skrivit här, finns det alltid "feminister", i någon grupp, som ser mig som en skitstövel. En av mina teser i det här sammanhanget, sammanfaller med tråden att kvinnor måste själva göra upp med sitt förflutna också, inte skylla allt på männen. Liksom att männen skulle kunna rätta till allt. Därmed absolut inte sagt att män skall fortsätta se sina förehavanden som en automatisk process. Kvinnor är progressiva i samhällsutvecklingen.

För att återgå till "kartläggningen av män", finns det verkligen olika kategorier och varför blir de inte synliggjorda? Ett skäl, är att vissa kategorier vill inte alls det, man vill heller inte alls gärna tillhöra någon speciell grupp. Redan för många år sedan har jag åtminstone två gånger, en gång läst och en gång sett i tv, om hur kvinnor (som jag glömt namnen på), försökt göra denna kategoriindelning i belysningen; män kan ungefär delas upp i olika sorters psykopater. Delvis underhållande och ibland inte så lite träffande. Män har lätt för att bli "nördiga" inom olika ämnesområden, det kan gälla simpla saker som ett nytt fiskespö, eller mera komplexa strategier, som t ex företagsledning. Jag påstår inte att detta i sig måste vara något negativt. Alla konstutövare, eller forskare, har draget, engagemanget, det är inte heller könsbundet.

Frågan är när engagemang slår över till destruktivitet. Otroligt många män, har genom historien, varit praktiker i destruktivitet. Hur många som vandrat på aningslösheten fält är inte känt. Vad spelar det för roll, vilka vägar och broar som byggts, vilka bröllop som firats, vilka barn som kommit till världen - om det skall mynna ut i medveten destruktivitet? Det handlar inte då om några värderingar, utan ren förstörelselusta, den enklaste av teorier. Utan tvekan är det män som varit mest aktiva. Därifrån, att gå till de utgångspunkter som den mest bitska kvinnorörelsen förespråkat; "män behövs inte", handlar också om förstörelselusta. I de fall, inget nytt under solen alltså, men från kvinnorörelsehåll har det aldrig varit ett dominerande perspektiv, - men, avståndstagande till män har tenderat få skarp uppmärksamhet i media, och knappast fått män att lystra till på andra sätt, än fortsatt misstänksamhet mot allt vad "feminism" heter.