"Danielsson var bara en i den långa rad av beslutsfattare litet varstans i världen som inte omedelbart insåg innebörden i flodvågskatastrofen. Det är hans primära "brott"gentemot dem som råkade illa ut. Hans övriga uppträdande är ett problem främst för honom själv och hans parti." Yrsa Stenius i Aftonbladet, 6 februari.
Visst är det något problem. Själv har jag undrat över hur man kan ha 80 000 i lön och tiga som om man vore fasttejpad.
Tidningen Metro, 9 februari;
Ministrarnas "a-kassa"
- 97 000 i månaden".
Vad har man för planer? Att få ett ännu mer välbetalt jobb efter den politiska karriären? Eller till fullo upprätthålla den materiella levnadsstandard man hade som politiker? En standardsänkning vore ju otänkbar efter alla bragdinsatser. Själv har jag för det mesta varit välbekant med existensminimumstrecket i gott och väl femton år. När ett litet ekonomiskt "plustecken", i alla fall åt rätt håll, hägrar i den öknen, är kronofogden snart där och hugger. Åter ett hjul av svenskt stål rullar mekaniskt på i systemet.
Vad har jag gjort? Jag har inte rånat, vandaliserat eller misshandlat. Speciellt sjuk har jag inte varit heller. Har inga underhåll att betala för barn på bygden. Klart att då får man ju "skylla sig själv" (?), och betala vad det kostar, det får alla idealister göra....Men det känns ofta som man har ett kroniskt skadestånd att betala; räntor, pålagor, med pengar som inte finns. Jag har inte varit tillräckligt stor skurk för att få avskrivningar. Jag är ett skolexempel på tuben man kan klämma åt. Förutom kaffe&tobak är jag ju inte missbrukare, vilket är schablonbilden om den som lever kring verkliga låginkomster. Tro inte på bilden i TV:s nyheter om "låginkomsttagern som tjänar c a 18 000 kr i månaden", så sa dom redan för flera år sedan..... Det finns ingen glamour vid de sista skyddsnäten.
I september 2005 fick jag publicerat en insändare i Studieförbundet Vuxenskolans tidning Impuls under rubriken "Glöm ej bort cirkelledarna!"
"Med intresse har jag läst Impuls på senare tid och blivit inspirerad att ta tag i några av mina egna formuleringar ur en mer än 30-årig verksamhet inom flera studieförbund. Jag har även varit knuten elva terminer till kommunala musikskolan. Jag har även studerat folkbildning ett år på folkhögskola i början av 1990-talet. På ledarplats i augustinumret av Impuls bekräftas att studieförbunden, som vanligt, befinner sig i ekonomisk nerförsbacke. Ur mitt perspektiv minns jag mycket väl att under 1970-talet hade cirkelledaren i musik hos ett studieförbund ungefär lika betalt som vid arbetet som timlärare vid musikskolan. På den tiden ansågs det också lite fint att ha kvällsarbete inom bildningssektorn. Som cirkelledare hade man en vanlig semesterersättning beroende på arbetad tid.
Varför betalar musikskolan idag minst 100 kronor mer per lektionstimme? Varför slopades cirkelledarnas ordinarie semesterersättning för väl minst 20 år sedan? Det är lätt att förstå, det handlar om ekonomi, jag har kunnat följa det på nära håll. I sammanhanget vill jag nämna att jag aldrig jobbat på kontoren, utan endast ute på fältet, bland deltagare. Under alla år har det på flera håll naturligtvis förts en mer eller mindre livaktig debatt om studieförbundens framtid. Ingen kan påstå att engagemang saknats. Under mina år har jag sett hur studieförbundsexpeditioner, till och med hela byggnader rustats upp för att bemöta moderna krav och förväntningar. Frågan har ibland varit: vems krav och förväntningar? Hur gick det för TBV när tankarna om ekonomisk marknadsanpassning gått på högvarv under 1990-talet? Längst nere i hierarkin fanns nu definitivt cirkelledaren, den idealistiske tönten. Dennes insats i sammanhanget var ju ändå nästan frivillig och märkts inte så mycket i fasadbygget. Dessutom kunde man när som helst dra in nya kvällstomtar direkt från gatan om det inte passade. Själv tycker jag inte det finns utrymme för stora stridigheter mellan studieförbunden utan man måste hitta en bred lösning att rent ut sagt få ut mera pengar från stat och kommun. De sista som ska glömmas bort i den diskussionen är de som jobbar ute på fältet. Verksamheten skall vara kunskapsförstärkande.
Jag har redan nämnt TBV under 1990-talet som ett exempel. Jag har hört att man inte skickade ut studieprogram till förorter, där jag själv råkar bo, med motiveringen: "Där finns inte våra kunder," Så illa ställt får det inte vara med folkbikdningen. Min erfarenhet är absolut den att deltagare ska och kan komma ur alla samhällslager. Mikael Mallat "
Några kommentarer, lokalt eller på annat sätt, nådde mig aldrig. Vilket kanske säger en del om det typiska klimat idealisten ofta verkar i.
Lars Danielsson? Bah, han är väl som folk i allmänhet.
No comments:
Post a Comment