SOLOT KAN VÄNTA

Kärleksnovell i Klassisk Musikskolemiljö

Renate hade mycket snart levt in sig i livet på Ordentlicher MuzikWald Schule. Mestadels kände hon sig lugn och tillfreds. Under helgerna var man inte heller så många som spatserade omkring.

För att nämna en, Fru Golfgang, som var rektor på skolan, blev dag för dag alltmer fäst vid just den unga kvinnan, hennes plikttrogenhet rörde den gamla damen lika mycket som hennes mjuka och anspråkslösa väsen. Det gladde den gamla damen att se, hur Renate blomstrade upp redan efter en termin.

Hennes gestalt blev fylligare, hennes ögon blev gladare och hennes gång lättare. Rejäla havregrynsfrukostar hade gjort susen, ordinerade av Doktor von Braun. Men blek var hon ännu, fast det var ju inte en blekhet, som gjorde ett sjukligt intryck.

De välformade röda läpparna och det ramsvarta håret utgjorde en betagande kontrast till hennes bleka hy. Renate hade emellertid alltid varit besvärad av att hon hade lätt för att rodna. Hon visste inte själv, hur förtjusande flickaktig hon såg ut när hon rodnade. Hon brukade ta ledigt en stund på dagen, medan fru Golfgang tog sin middagslur i hypoteket, och då gick hon helst till dammen. Med sig hade hon endast sin flöjt, och ett notställ av det välkända märket König&Meyer. Där i den underbara skogsstillheten, ensam med sina tankar, och utan en tråd på kroppen, kände hon sig som en fri människa; där behövde hon inte lägga något tvång på sig; där kunde hon låta de olika stämningarna klinga ut inom sig så som hennes hjärta begärde.

Så satt hon återigen där en dag under de härliga bokarnas ljuvliga skugga och såg drömmande på dammens lugna mörka vatten. Notstället speglade sig försilvrat i vattnet. Inget hindrade hennes tankar från att vandra tillbaka till det förgångna. Notbladen fladdrade iväg av en plötslig vindpust, uti vattnet låg nu en sats av Freudlein´s preludier. En känsla av gränslös övergivenhet kom över henne och med en häftig snyftning lade hon ansiktet mot armarna.

Hon gav sig fullständigt hän åt sin förtvivlan, att hon inte hörde hovslagen av Rolfs häst på den mossiga marken. När han fick syn på henne, höll han förskräckt in hästen. - Du verkar ha problem med ditt notställ. Ser att det är ett König&Meyer. Vecklade du inte ut hållarna? Hon tittade upp. Här hängav hon sig åt sin smärta, inte längre i hemlighet, hon som inför andra alltid visade sig lugn och glad. Vad det måste kosta henne att visa denna riddare ett ledset ansikte! Dessutom kände hon att hon rodnade. På ett egendomligt sätt kände sig Rolf dragen till henne. Han gick fram till notstället och greppade det med en behandskad hand, studerade det framför sin ögon.

- Ser att Klemmuttern är dålig. Parkettschoners saknas också, ja, men det spelar inte så stor roll utomhus, bland myror och barr.

Han tittade på henne, först i ögonen, sedan på de nakna axlarna, men stannade därvid. Helst skulle säga till henne några goda tröstande ord. Men han behärskade sig. Hon fick inte ana att han hade sett henne i all sin nakenhet redan när han kom ridande bakom buskarna, spejande efter några ekorrar.

- Jag har en Feststellschraubde i fickan, den kan ersätta Klemmuttern så länge. Vet du förresten att de här ställen har extratillbehör, som Getränkenhalter. Kan vara gott att ha ett glas saft fäst vid notstället en sådan här varm dag. Fru Goilfgang har själv ett Brillenetui och en Aschenbecher.

Renate förstod plötsligt varför Fru Golfgangs notställ såg ut att vara så full av belastning. Rolf tog ett steg tillbaka och kunde nu inte låta bli att snegla på Renates knän. Han lade då märke till att nere på hennes ena ben, nästan vid ankeln, var något fastsatt. Var det en Bleistifthalter? En Trompetenhalter?

- Det kan ju bara inte vara en Zigarettenetui, sade han högt och såg Renate i ögonen. Hon såg alldeles för fräsch ut för att vara slav under lustar och begär. Trots sin intensiva ögonkontakt fick han inget svar av Renate.

- Kan det vara en liten Skumslecker? Om det skulle bli brand i Ascheenbecher., försökte han.

- Nej, bäste riddar Rolf. Det är en Peppferspray!, sade hon grep förvånande hastigt tag om sin ankel och gestikulerade med föremålet framör riddar Rolfs ansikte.

- Hjäääälp!Neeej!, skrek riddar Rolf och störtade in i skogen, med en lika vettskrämd häst efter sig.