Eugen Gurl var en man som gick från dörr till dörr. Han försökte sälja dammsugare. En dag råkade han ringa på hos Härskaren, som befann sig i sitt hem. Försäljaren Eugen hade den speciella egenskapen som gjorde honom till en omtyckt besökare varthän han kom, han hade vitsberättandets gåva. Så, även vid denna dörr blev han snart inbjuden att stiga in som gäst.
Härskaren gick fortfarande omkring i sin morninggown och ett par gulsvart randiga tofflor.
- Nå, vill du visa dina produkter gör du det bäst här, i vårt vardagsrum. Eugen Gurl rullade in de lilla dammsugaren på rummets mjuka matta. För att hitta vägguttaget fick han krypa på knä under ett bord. De dyrbara konstföremålen i ljusblått glas vibrerade lite. Härskaren satte sig i en stor fåtölj, lade upp det ena benet över det andra. Toffeln på foten, i ändan av benet, liksom hängde på en krok, hans tår. Tofflorna, med varsitt litet tigerhuvud i plysch, var en julklapp från hans fru.
Eugen ville gärna muntra upp stämningen ytterligare genom att berätta en vits, från "fjärran land", som han uttryckte det. Han stod åter upp, efter strapatserna under bordet, rättade till sin kavaj och slips:
- Ja, det var en gång en vit man som var ute och körde med sin bil i Afrika. Det var på landsbygden. Denne vite man fick syn på två, som man sade på den tiden, Negrer. Härskaren ryckte till något i fåtöljen, men var omedelbart väldigt uppmärksam på vad historien hade ytterligare att förtälja. Han tog ett mörkllila vingum ur skålen på bordet, förde in den elastiska biten mellan sina tunna läppar. Det verkade bli en god historia, tänk om hans fru hade varit hemma, då hade hon fått sig ett gott skratt, tänkte Härskaren. Eugen gjorde en konstpaus, men fortsatte sedan;
- Ja, det var en gång en vit man som var ute och körde med sin bil i Afrika. Det var på landsbygden. Denne vite man fick syn på två, som man sade på den tiden, Negrer. Härskaren ryckte till något i fåtöljen, men var omedelbart väldigt uppmärksam på vad historien hade ytterligare att förtälja. Han tog ett mörkllila vingum ur skålen på bordet, förde in den elastiska biten mellan sina tunna läppar. Det verkade bli en god historia, tänk om hans fru hade varit hemma, då hade hon fått sig ett gott skratt, tänkte Härskaren. Eugen gjorde en konstpaus, men fortsatte sedan;
- Denne vite man beslöt sig för att brutalt köra på dessa två kringspatserande ortsbor med sin bil, ingen skulle se det. Det var ju på landsbygden. Eugen tog också ett vingum ur skålen. En mindre, i diskret grått, för att inte stöta sig med värden. Några sekunder tystnad uppstod. Detta var lite av ett medvetet försäljartrick av Eugen Gurl, en"forward through intermission" Förutom att berätta en rolig historia, skulle han ju också sälja en dammsugare av senaste modell.
- Nåväl, denna vite man gasade med bilen, fick upp den i höga varv och körde rakt på de två infödingarna vid vägkanten. Den ene flög hela tjugo meter in i skogen, den andre rakt upp i luften och dråsade in genom vindrutan.
- Ha,ha, ha, liksom hostade Härskaren fram lite dämpat.
- Då skulle man kunna ha nytta av en kraftig dammsugare!, passade Eugen Gurl på.
- Jo, jo,...vad hände sen? Härskaren var lite nyfiken på fortsättningen.
- Någon såg denna olyckshändelse trots allt. Det fanns ett vittne och det blev rättegång.
- Jaså,...?
- Ja, den vite mannen frikändes helt. Den ene infödingen, som hamnade in genom vindrutan, blev dömd för olaga intrång.
- Ha, Ha, ha, skrattade nu Härskaren ohämmat. Det ekade lite i rummet, trots att det var välmöblerat, med ganska många inslag av vadderat tyg. Den blommiga soffan var till exempel en praktpjäs från 1970-talet. Just då hörde de typiska ljuden från ytterdörren, när någon fumlar med sina nycklar, för att komma in. Det var troligen Härskarens fru.
- Nå, vad hände med den andre mannen ?, sade Härskaren när det lugnat ner sig lite.
- Jo, han som flög in i skogen blev dömd för smitning från olyckplatsen.
- HAHAHOOooooooooooHaHaHa, rullade Härskaren nästan runt i fåtöljen, så okontrollerat, att blöta fragment vingum stänkte ur hans mun.
- Vad håller ni på med?, sade plötsligt Bethrice, hans fru, som nu stod i rummet med ytterkläderna på. Eugen Gurl som var van vid kvinnor, fann sig hastigt;
- Madame, vad trevligt, ni ger oss ära, även om vi äro små tjänare i Edert, HEM-liga, (hahaa) rike.
- Vad är det där, den där tingesten med lång snabel?
- Det är en dammsugare, madame. Låt mig gärna demon...
- Nej, inga demonstrationer i vårt hem, sade omedelbart Härskaren. Eugen Gurl blev lite förvånad, han hade ju ändå fått komma in i lägenheten.
- Men,...är det verkligen så, kan ni ju i lugn och ro se den på Internet, prövade Eugen lite försiktigt för att komma vidare i samtalet.
- Internet? Det har vi inte. Det är en bluff. Det har aldrig funnits!, sade nu Härskaren i en barskare ton. Han reste sig ur fåtöljen och ställde sig upp i sin fulla längd, 158 centimeter.
- Nej, men så kan det inte vara min bäste Herre. Vet ni inte att det till exempel finns minst femtio miljoner bloggare...
- Nej, hör här försäljare. Bloggare finns inte, det är bara en hallucination, framkallad av liberala pillermissbrukare.
- Nej, men min Herre, så är det ju inte....! Bethrice gick förolämpad ut ur rummet. Att man kunde ens nämna synden!, tänkte hon förargat. Nu blev det verkligen en konstpaus i vardagsrummet om man säger så. Eugen visste att han kunde inte vänta länge för att få in en försonande replik. Härskaren var bara några sekunder ifrån att köra ut gästen, när Eugen Gurl, en av de mest rutinerade försäljarna kom på;
- Det räcker med att ni kan skriva er namnteckning.
- Varför det? Härskaren var butter. Som en liten bastant surpuppa.
- Om ni skriver er namnteckning på det här pappret går jag bara ut och ni blir en lycklig ägare till en bra dammsugare. Alla blir nöjda. Det är väl en bra policy?
Det såg ut som Härskaren funderade lite, sade sedan;
- Ja, det är väl acceptabelt. Är van vid sådant i min tjänstgöring i politiken.
- Politiken, så ni är....?
- Ja, det borde ni veta, men ni är väl inte härifrån. Ni verkar ha lite utländskt påbrå.
- Så sant, sade Eugen och lade fram ett avbetalningskontrakt på bordet.
- Räcker det med namnteckningen? Annars blir det för mycket jobb.
- Det räcker. Ni behöver inte sätta dit en bokstav för mycket. Ja, tid är pengar.... Alla vet ju ändå vad ni tycker på telepatisk väg. Några sekunders tystnad uppstod igen, Det hördes bara ett svagt krafsande när Härskaren skrev sin namnteckning på kontraktet.
Själv hade jag vid denna tid besvärats av ihållande arbetslöshet. Vid ett av mina många besök hos Arbetsförmedlingen fick jag en dag fylla i en blankett, som senare ledde till att jag kunde börja jobba på en jordgubbsplantage strax utanför staden. Visste inte omedelbart att detta företag tillhörde just Härskarens domäner. Han hade råkat ärva plantagen och hade det som en bisyssla. Utanför Arbetsförmedlingen stod DutteNuttan;
- Skänk mig en silverfemma. Det går till välgörande ändamål.
Såg på tjejen, hon klädd i en gammal blå täckjacka, trasig vid ena armbågen. Det var tiggeri vid första ögonkastet. På huvudet hade hon en vinröd toppaluva, med en liten boll på toppen. Skorna hennes var knappast av senaste modell, frågan är inte om det var killskor, avsedda för marsch.
- Du kan få en femma. Jag har just fått jobb hos Jordgubbar Direkt. Skall börja i eftermiddag. Redan andra dagen på plantagen kände jag mig som hemma. Kröp omkring på alla fyra, liksom min arbetskamrat Berthold, som börjat veckan innan. Han sade;
- Har du träffat Härskaren? Han kommer hit i eftermiddag, skall i alla fall besöka baracken. Baracken var den plats där vi kunde ta en liten fikapaus om vädret var för dåligt. Under en paus kom jag då att träffa honom, Härskaren. Han satt tyst bakom ett av borden, muttrade knappt en hälsning. Han var iklädd blå snickarbyxor och hade en liten keps på huvudet.
- Ja, jag har börjat jobba här nyligen och trivs efter omständigheterna ganska bra med mitt arbete, sade jag och visade upp mina jordgubbfläckiga fingrar med svärta under naglarna, som det alltid blir efter fyra timmar på fälten. - Egentligen har jag alltid klarat mig på något sätt. Ända tills det där förargliga Jugoslavienkriget kom och alla möjliga människor började drälla in, den svenska arbetsförmedlingen hade ju ingen beredskap alls. Och så började jag komma i fel ålder också. Men, för er min herre är detta väl inget problem, eftersom ni har ett välskött företag. Ja, jag gillar barockmusik också, men det är inte allt förstås, bara rock också, lite roligt det där, bar-a-rock.
Han tittade upp under skärmen på kepsen. Det varade inte många sekunder, innan han återgick till att skära i den stora äggmackan han hade på tallriken. Han verkade inte vara alls intresserad av det jag var intresserad av. Jag fortsatte;
-Nej, det är mest skit med det mesta nuförtiden och man undrar hela tiden vad som skall hända. De unga sitter mest framför datorn, surfar och chattar om vartannat, på Internet....
- Det finns inget Internet, sade han plötsligt.
- Finns inget Internet...? Han upphöll sig några andetag vid att skära i det stekta ägget, men sade sedan;
- Nej, jag tror inte på det.
- Ni Tror inte det?
Nästa dag fick jag sparken, inte för min konversationsförmåga, men Jordgubbar Direkt hade kommit in i en fas av intressanta rationaliseringar. Företaget hade, allt efter Härskarens direktiv, köpt in 50 dammsugare med speciella munstycken, som skulle effektivisera plockandet. Sugarna, speciellt anpassade för sitt uppdrag, skulle gå på räls längs med raderna av jorgubbplantor. Hanteringen kunde ske med mycket mindre personal (ca 55%), gärna asiater som i regel var mera småväxta och inte behövde böja sig så mycket.
Nästa dag fick jag sparken, inte för min konversationsförmåga, men Jordgubbar Direkt hade kommit in i en fas av intressanta rationaliseringar. Företaget hade, allt efter Härskarens direktiv, köpt in 50 dammsugare med speciella munstycken, som skulle effektivisera plockandet. Sugarna, speciellt anpassade för sitt uppdrag, skulle gå på räls längs med raderna av jorgubbplantor. Hanteringen kunde ske med mycket mindre personal (ca 55%), gärna asiater som i regel var mera småväxta och inte behövde böja sig så mycket.
När ett bär sögs in i sugaren hörde man ett "Bop"-ljud. När många plockare gick på fältet bredvid sina bärsugare, lät det "Bop-Bop-Bop-Bopp-pop (litet bär)Bop,BopbopbopbopBopbopbopbopbop", så starkt ett de grannar som tidigare klagat över vindkraftverkens susande, fick nytt fenomen att debattera. Det här var emellertid, utan tvekan, ett av dammsugarförsäljaren Eugen Gurls stora klipp.
Till mitt entledigande från tjänsten hos Jordgubbar Direkt, hör också det att jag i slutet av första arbetsdagen stått och hängt vid lådorna med färdigplockade bär, passat på att äta. En förman (Gene), hade kommit och frågat;
-Hur står det till här då? Vi skall ha prishöjning på bären för att det är så mycket svinn.
- Oh, jag tänkte visst på något annat. Prishöjning?
- Ta du med dig hela lådan, så kan du fortsätta äta hemma. Vi drar det på lönen.
Några dagar senare stod jag utanför Arbetsförmedlingen, försökte nu låna småmynt av förbipasserande tillsammans med DutteNuttan. Hon var bra på det, hade lång erfarenhet, hon var en kvinna som kunde ta för sig. Vi kände oss modernt jämmerlika. Hon plutade med läpparna och jag använde mina flinka fingrar.
Till den svala natten sökte vi upp ett bostadsområde i östra delen av staden, hittade en Återvinningsstation i grönt. Flera av de containerlika vagnarna i plast var fortfarande endast halvfyllda. Vi valde en som var avsedd för Pappersförpackningar. Ivrigt inredde jag och DutteNuttan oss ett bo för natten, inte olikt de rutiner dvärgchimpanserna tillämpar. Vi hade riktigt mysigt när vi sedan rullade omkring bland gamla youghurtförpackningar, somnade snart tätt omslingrade.
Morgonen därpå stod en blå Ford Escort utanför gallret till Återvinningsstationen.
- Jaså, här ligger ni era jävla bekvämlighteszoombies och bidragsfifflare, sade en man som öppnade locket till containern genom att hålla i det lilla handtaget. Ovetandes av många saker som jag ofta varit, visste jag inte då att Härskaren var ägare till Returprodukter Förädling.
Vi blev anmälda för att ha smutsat ner och förargelseväckande beteende. Efter två månader följde en rättegång. En av nämndemännen lär ha yttrat; "De är icke troende. Jag har sett åtminstone honom på Internet." Hela församlingen hade stått upp, säger ett ögon vittne, och stämt upp i sång. "Bloggare kan ingen vara". Den sången håller på att bli populär i många Frifråndatorn-församlingar.
Härskaren ville ha datorfria zoner. Framförallt skulle ingen använda ordbehandlare. Mailtrafiken skulle utrotas. En tid efter denna serie av händelser råkade jag möta Härskaren på gatan.
Märkligt nog kände han inte igen mig. Senare kom jag på att han kände inte igen någon.
Han kände bara sig själv, om ens det. Som fånge i sina egna fördomar.
Från den utsiktsplatsen trodde han sig se världen.
Framåt kamrater (Härskaren II)
Härskaren I finns här
No comments:
Post a Comment